Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 27 januari 2000

I mål C-164/98 P,

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av ordföranden på andra avdelningen R. Schintgen, tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna G. Hirsch (referent) och H. Ragnemalm, generaladvokat: S. Alber, justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 6 maj 1999,

och efter att den 1 juli 1999 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser, bakgrund och förfarande

Den överklagade domen

Överklagandet

Den första grunden

Den andra grunden

Aterförvisning till förstainstansrätten

1. DIR International Film Srl, Nostradamus Enterprises Ltd, Union PN Srl, United International Pictures BV, United International Pictures AB, United International Pictures APS, United International Pictures A/S, United International Pictures EPE, United International Pictures OY och United International Pictures y Cía SRC har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 27 april 1998, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat förstainstansrättens dom av den 19 februari 1998 i de förenade målen T-369/94 och T-85/95, DIR International Film mil. mot kommissionen (REG 1998, s. II-357, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten bland annat ogillat deras talan om ogiltigförklaring av European Film Distribution Office — Europäisches Filmbüro eV:s (nedan kallad EFDO) beslut, vilket meddelades klagandena genom en skrivelse av den 10 januari 1995 och genom vilket deras ansökningar om finansiering avslagits (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2. De tillämpliga bestämmelserna och bakgrunden till tvisten redovisas på följande sätt i den överklagade domen:

3. Klagandena väckte den 16 mars 1995 talan och yrkade att det omtvistade beslutet-skulle-upphävas.

4. De åberopade tre grunder till stöd för sin talan i förstainstansrätten. Den första grunden avsåg åsidosättande av de urvalskriterier som angavs i EFDO:s föreskrifter. Klagandena ansåg nämligen att deras ansökningar om finansiering helt uppfyllde de villkor som angavs i dessa föreskrifter och att EFDO inte hade en sådan befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar att den kunde avslå ansökningarna. Genom den andra grunden hävdade klagandena att det omtvistade beslutet stred mot Media-programmets filosofi och mål och att beslut 90/685 därigenom hade åsidosatts. Det förhållandet att en distributör inte kan erhålla stöd från EFDO på grund av att kommissionen ännu inte beslutat om förnyelse av ett undantag med stöd av artikel 85.3 i EG-fördraget (nu artikel 81.3 EG) är nämligen av sådan art att distributionen av filmer i Europa blir mindre effektiv. Genom den tredje grunden åberopade klagandena att det omtvistade beslutet saknade motivering. De ansåg nämligen att varken EFDO:s önskan att inte blanda sig i det rättsliga förfarande som UIP inlett vid kommissionen inom ramen för artikel 85 i fördraget eller uppgiften att syftet med Media-programmet är att skapa nätverk för samdistribution genom att främja samarbetet mellan bolag som tidigare har verkat isolerat inom det nationella territoriet, kunde utgöra en vederhäftig, klar och relevant motivering i den mening som avses i artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG).

5. I den överklagade domen fann förstainstansrätten inte någon anledning att döma i saken i mål T-369/94, ogillade talan i mål T-85/95 och fastställde att klagandena skulle ersätta alla rättegångskostnader.

6. Förstainstansrätten konstaterade till att börja med, i punkterna 52 och 53 i den överklagade domen, att de beslut som EFDO fattar om de ansökningar om finansiering som inges inom ramen för Media-programmet kan tillskrivas kommissionen, eftersom kommissionen enligt artikel 7.1 i beslut 90/685 är ansvarig för genomförandet av Media-programmet. Den ansåg vidare att det av domstolens dom av den 13 juni 1958 i mål 9/56, Meroni mot Höga myndigheten (REG 1958, s. 9, s. 47; svensk specialutgåva, volym 1, s. 21) följer att ingen delegering av befogenheter som ger en bedömningsfrihet som innebär en omfattande befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar kan anses vara tillåten. Slutligen konstaterade förstainstansrätten att alla beslut som EFDO fattar skall godkännas i förväg av kommissionen.

7. Förstainstansrätten fann därefter, i punkt 91 i den överklagade domen, att kommissionen och EFDO inte överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att anse att beviljandet av finansiella medel från gemenskapen till distribution av filmer måste främja skapandet, i Europa, av nätverk av distributörer som inte tidigare funnits. Förstainstansrätten fann därför, i punkt 94 i den överklagade domen, att dessa hade rätt att kräva att ansökningar om finansiering av distribution av filmer inom ramen för Media-programmet, för att uppfylla urvalskriterierna, skulle ha ingivits av minst tre distributörer som inte tidigare har haft något omfattande eller stadigvarande samarbete.

8. Förstainstansrätten fann dessutom i punkt 100 i den överklagade domen, vad beträffar distributionen av filmen Nostradamus, att de villkor som uppställts i föreskrifterna var uppfyllda. Förstainstansrätten konstaterade emellertid i punkt 101 att även om kommissionen under förfarandet hade uppgivit att det förhållandet att UIP var inblandat i ett förfarande om förnyelse av ett undantag med stöd av artikel 85.3 i fördraget inte var något som i sig föranledde EFDO att avslå ansökningarna, utan avslaget motiverades av en viss osäkerhet om huruvida dotterbolagen till UIP skulle kunna återbetala lånen om detta blev nödvändigt, vilket hängde samman med UIP:s ovissa ställning, så var det utan tvivel UIP:s och dess dotterbolags ovissa ställning som var den bakomliggande orsaken till att låneansökningarna avslogs, en ovisshet som härrörde från förekomsten av ett förfarande enligt artikel 85.3 i fördraget.

9. Förstainstansrätten fann slutligen i punkt 122 i den överklagade domen att motiveringen av det omtvistade beslutet måste anses vara tillräcklig.

10. Klagandena har åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande.

11. För det första har de hävdat att förstainstansrättens rättstillämpning varit felaktig genom att den funnit att kommissionen förfogar över ett utrymme att företa skönsmässiga bedömningar när den avgör vilka ansökningar om finansiering av EFDO som uppfyller urvalskriterierna.

12. I andra hand har de hävdat att förstainstansrätten har åsidosatt artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse) och artikel 190 i fördraget genom att ersätta den motivering som kommissionen lämnat till beslutet avseende finansieringen av filmen Nostradamus med en egen motivering.

13. I tredje hand har de hävdat att förstainstansrättens motivering, enligt vilken de strukturer som kan vara oförenliga med konkurrensreglerna och som inte kan stödja sig på ett beslut om undantag befinner sig i en rättsligt oviss och mycket prekär situation och därför inte kan erhålla finansiellt bidrag, i vart fall är oförenlig med rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpningen av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8).

14. Kommissionen har yrkat att domstolen skall ogilla överklagandet.

15. Klagandena har inledningsvis anfört att enligt punkt 82 i den överklagade domen är [d]et... ostridigt att EFDO:s föreskrifter har godkänts av kommissionen i samband med genomförandet av Media-programmet, som regleras av beslut 90/685. Med hänsyn till dessa föreskrifters plats i Media-programmet och till att kommissionen genom att åberopa dem för att motivera det omtvistade beslutet anser att de är bindande och utgör en rättskälla vid genomförandet av detta program, är de, precis som beslut 90/685, rättsregler som gemenskapsdomstolarna skall säkerställa efterlevnaden av.

16. Enligt klagandena räknas emellertid villkoren för att finansiering av EFDO skall beviljas upp på ett uttömmande sätt i dessa föreskrifter, i vilka även föreskrivs att ansökningar om finansiering som uppfyller urvalskriterierna endast får avslås om EFDO direkt eller indirekt får kännedom om särskilda omständigheter som tyder på att lånet inte kommer att återbetalas eller inte kommer att återbetalas i vederbörlig ordning.

17. Klagandena anser därför att förstainstansrätten inte haft fog för sin slutsats att kommissionen förfogat över ett utrymme för skönsmässig bedömning och därigenom haft möjlighet att, för det första, finna att det krävs att ansökningar inges av minst tre distributörer som inte tidigare har något omfattande och varaktigt samarbete för att en finansiering från EFDO skall kunna beviljas, eftersom detta villkor inte framgår av föreskrifterna, och, för det andra, avslå de ansökningar som uppfyller urvalskriterierna som kommit från strukturer som är oförenliga med konkurrensreglerna.

18. Kommissionen anser att den första grunden består av två delgrunder.

19. Vad gäller den första delgrunden, som avser deltagandet av tre distributörer som inte tidigare har något omfattande och stadigvarande samarbete, anser kommissionen att klagandena inte anfört något argument till stöd för sin kritik.

20. Avseende den andra delgrunden har kommissionen anfört att förstainstansrätten, när den funnit att kommissionen haft rätt att vägra att bevilja finansiering avseende ansökningar som kommer från strukturer som kan vara oförenliga med konkurrensreglerna, haft stöd av Media-programmets viktigaste målsättning, vilken är att uppmuntra utvecklingen av en stark audiovisuell industri.

21. Kommissionen har för övrigt erinrat om att domstolen redan har uttalat att kommissionen, när den tillämpar en gemenskapsrättslig bestämmelse, även måste se till att andra bestämmelser i fördraget tillämpas korrekt (domstolens dom av den 15 juni 1993 i mål C-225/91, Matra mot kommissionen, REG 1993, s. I-3203, punkterna 41 och 42; svensk specialutgåva, volym 14). Visserligen skulle ett beslut att bevilja UIP:s dotterbolag finansiering inte ha utgjort något rättsligt hinder för ett senare beslut att avslå en ansökan från de tre moderbolagen om undantag med stöd av artikel 85.3 i fördraget avseende avtalet om det gemensamma dotterbolaget. Kommissionen måste emellertid principiellt ha möjlighet att se till att tillämpningen av olika gemenskapsrättsliga bestämmelser inte leder till inkonsekvenser.

22. Vad för det första gäller tillämpningen av villkoren för finansiering av EFDO, finner domstolen anledning att först och främst ange att den omständigheten att sådana villkor uppställts och godkänts av kommissionen inte i sig är tillräcklig för att utesluta att en befogenhet för kommissionen att företa skönsmässiga bedömningar föreligger.

23. Det är i sak viktigt, med hänsyn till lydelsen av nämnda villkor, att undersöka om förstainstansrätten haft fog för sin slutsats att kommissionen har befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar och därigenom kan kräva att ansökningar om finansiering av EFDO inges av minst tre distributörer som inte tidigare har haft något omfattande och stadigvarande samarbete.

24. I detta avseende finns det anledning att först och främst ange att, enligt punkt III. 1 a i de föreskrifter som gällde vid den relevanta tidpunkten, minst tre olika distributörer som företrädde åtminstone tre olika länder som tillhör Europeiska unionen eller länder med vilka samarbetsavtal hade slutits skulle samtycka till att visa en film på biografer och inge sina ansökningar före samma slutdatum.

25. Det kan därefter konstateras att föreskrifterna inte innehåller någon definition av begreppet olika distributörer.

26. Det framgår emellertid av fast rättspraxis att fastställandet av betydelsen och räckvidden av ett begrepp som inte definierats i gemenskapsrätten måste ske med beaktande av det allmänna sammanhang det används i och i enlighet med dess normala betydelse i vanligt språkbruk (se bland annat domstolens dom av den 27 januari 1988 i mål 349/85, Danmark mot kommissionen, REG 1988, s. 169), punkt 9.

27. Förstainstansrätten har således med rätta funnit att kommissionen haft rätt att tolka och tillämpa kravet på tre olika distributörer på grundval av Mediaprogrammets syften, såsom de anges i kommissionens meddelande om den audiovisuella politiken och i beslut 90/685, vilka omnämnts i punkterna 86—93 i den överklagade domen, och att kommissionen därmed kan kräva att ansökningar om finansiering av filmdistribution, för att de skall uppfylla urvalskriterierna, skall inges av minst tre distributörer som inte tidigare har något omfattande och varaktigt samarbete.

28. Vad för det andra gäller befogenheten att avslå ansökningar om finansiering från strukturer som kan vara oförenliga med konkurrensreglerna, kan det, i motsats till vad klagandena hävdat, konstateras att det i föreskrifterna inte görs någon begränsning av befogenheten att avslå ansökningar om finansiering som uppfyller urvalskriterierna till att endast avse de fall där EFDO direkt eller indirekt får kännedom om omständigheter som tyder på att lånet inte kommer att återbetalas eller inte kommer att kunna återbetalas i vederbörlig ordning. I punkt VI.3 i föreskrifterna stadgas nämligen endast att EFDO i en sådan situation kan avslå en bidragsansökan utan att lämna någon motivering.

29. Såsom kommissionen med rätta har anfört har domstolen för övrigt funnit att kommissionen, av skäl som rör intresset av en konsekvent rättstillämpning, inte får tillåta ett statligt stöd efter ett förfarande enligt artikel 93 i EG-fördraget (nu artikel 88 EG), utan att kontrollera att mottagaren av stödet inte befinner sig i en situation som är oförenlig med artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget (nu artikel 82 EG) (se bland annat den ovannämnda domen i målet Matra mot kommissionen), punkt 42.

30. Enligt dessa regler rörande konsekvens får ett gemenskapsstöd inte beviljas ett gemensamt företag utan att dettas förenlighet med artikel 85 i fördraget först har undersökts.

31. Av vad som ovan anförts följer att talan inte kan vinna bifall på den första grunden.

32. Enligt klagandena har förstainstansrätten — genom att finna att UIP och dess dotterbolag inte kunde anses utgöra en sådan struktur som kan beviljas finansiering av EFDO, inte på grund av en eventuell ovisshet om deras förmåga att återbetala lånet utan eftersom deras rättsliga ställning vid denna tidpunkt var helt oviss på grund av att ett undantag var nödvändigt för att godkänna ett avtal som stred mot artikel 85.3 i fördraget — ersatt en motivering med en annan, vilket den inte har rätt att göra inom ramen för artikel 173 i fördraget.

33. Klagandena har även angett att det framgår av domstolens rättspraxis att artikel 190 i fördraget, genom vilken kommissionen åläggs att motivera sina beslut, inte bara har ett formellt syfte, utan även syftar till att ge samtliga parter möjlighet att försvara sina rättigheter och domstolen möjlighet att utöva sin prövningsrätt samt att ge såväl medlemsstaterna som berörda medborgare upplysning om på vilket sätt kommissionen tillämpat fördraget (domstolens dom av den 4 juli 1963 i mål 24/62, Tyskland mot kommissionen, REG 1963, s. 129, 143).

34. Möjligheterna för den som en rättsakt är riktad till att få klarhet i mot bakgrund av vilka omständigheter som kommissionen har tillämpat fördraget skulle emellertid sakna all betydelse och densammes rätt till försvar skulle äventyras, om en domstol skulle ha möjlighet att ändra dessa omständigheter.

35. Kommissionen anser för sin del att förstainstansrätten inte alls har ersatt en motivering med en annan utan endast har tolkat det omtvistade beslutet, och att den därmed inte på något sätt har åsidosatt artikel 173 i fördraget.

36. Vad gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 190 i fördraget har kommissionen hävdat att klagandena, eftersom de hela tiden förkastat den tolkning som kommissionen gjort av det omtvistade beslutet, inte kan påstå att de har stött sig på en tolkning som senare visat sig vara felaktig.

37. I andra hand har kommissionen hävdat att det omtvistade beslutet, om domstolen skulle finna att förstainstansrätten gjort en felaktig rättstillämpning genom att ersätta motiveringen av det omtvistade beslutet med en egen motivering, skall fastställas på grundval av den tolkning av beslutet som kommissionen gjort under rättegången i förstainstansrätten.

38. Domstolen vill i detta sammanhang erinra om att domstolen och förstainstansrätten, inom ramen för den granskning av lagenligheten som avses i artikel 173 i fördraget, är behöriga att pröva talan rörande bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av fördraget eller av någon rättsregel som gäller dess tillämpning eller rörande maktmissbruk. I artikel 174 i EG-fördraget (nu artikel 231 EG) föreskrivs att om talan är välgrundad, är den berörda rättsakten ogiltig. Domstolen och förstainstansrätten kan således inte i något fall ersätta den motivering som upphovsmannen till den överklagade rättsakten lämnat med en egen motivering.

39. I föreliggande fall har förstainstansrätten i punkt 105 i den överklagade domen funnit att ansökningarna från UIP:s dotterbolag avseende distributionen av filmen Nostradamus... kunde... avslås av det skälet att i och med att kommissionen inte hade beslutat om den skulle förnya det undantag som UIP hade beviljats med stöd av artikel 85.3 i fördraget, var bolagets och dess dotterbolags rättsliga ställning fortfarande oviss. Kommissionen och EFDO hade framför allt rätt att genom utövandet av sin befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar anse att på grund av denna prekära situation kunde dessa bolag inte ses som sådana strukturer som borde stödjas — i synnerhet vid ett avslag på ansökan om förnyelse av undantaget — även om de hade erbjudit alla begärda säkerheter för återbetalning av de sökta lånen.

40. Det framgår emellertid av bland annat punkt 79 i den överklagade domen att kommissionen under rättegången i förstainstansrätten angett att [d]et förhållandet att UIP var inblandat i ett förfarande om förnyelse av ett undantag med stöd av artikel 85.3 i fördraget var inget som i sig föranledde EFDO att avslå ansökningarna.

41. Enligt kommissionen avsåg hänvisningen till UIP:s ovissa ställning i Europa i det omtvistade beslutet nämligen dess förmåga eller oförmåga att återbetala lånen från EFDO. Det följer således av punkt 79 i den överklagade domen att kommissionen motiverat sin vägran att bevilja finansieringen på följande sätt: ... med hänsyn till att det endast var UIP:s dotterbolag, inte deras moderbolag, som skulle motta lånen från EFDO, rådde det en viss osäkerhet om huruvida dotterbolagen skulle kunna återbetala lånen om detta blev nödvändigt.

42. Även om förstainstansrätten i ett mål om ogiltigförklaring kan ha anledning att tolka motiveringen till den omtvistade rättsakten annorlunda än dennas upphovsman, eller till och med förkasta den motivering som formellt angetts av denne, kan den inte göra så då det inte finns någon som helst faktisk omständighet som motiverar detta.

43. I förevarande fall grundade förstainstansrätten, i punkt 101 i domen, sitt resonemang på ett citat från det omtvistade beslutet, enligt vilket [d]en huvudsakliga anledningen till att ansökningarna avslogs [dock] var att kommissionen ännu inte hade beslutat om UIP:s framtida ställning i Europa [... och att det inte var] möjligt att fatta något annat beslut för att inte blanda sig i [förfarandet om undantag].

44. Det står emellertid klart att detta citat är felaktigt.

45. Enligt själva lydelsen av det omtvistade beslutet, så: ... the Committee of EFDO turned down the applications of UIP for the films Maniaci Sentimentali and Nostradamus as it has not yet been decided by the Commission of the European Union what UIP's status will be in Europe in the future. Since EFDO's loan contracts are based on a five year period of theatrical release for the supported films, no other decision could be made in order not to interfere with the legal proceedings instituted by UIP against the Commission of the European Union.

46. Det omtvistade beslutet innehåller således inte någon uttrycklig hänvisning till förfarandet om undantag, men däremot åberopas läget i de rättsliga förfaranden som UIP inlett mot kommissionen. Det framgår emellertid av handlingarna i målet att UIP och dess dotterbolag den 16 november 1994 väckte talan mot de omtvistade skrivelser genom vilka EFDO informerat dem om att den bordlagt beslutet angående deras ansökan avseende filmerna Nostradamus och Maniaci Sentimentali.

47. Mot bakgrund härav framgår det att den risk för påverkan som det hänvisades till i det omtvistade beslutet inte avsåg förfarandet om undantag, utan den talan om ogiltigförklaring som var anhängig vid förstainstansrätten.

48. Det måste därför konstateras att innehållet i det omtvistade beslutet har förvanskats. Det är just denna förvanskning som gjort att förstainstansrätten kunnat avfärda kommissionens tolkning, genom vilken sambandet mellan UIP:s ovissa ställning och risken för att lämnade lån inte skulle kunna återbetalas underströks, trots att denna tolkning stämde överens med innehållet i punkt VI.3 i föreskrifterna, enligt vilken, vilket angetts i punkt 12 i den överklagade domen, ansökningar kan avslås utan (särskild) motivering om EFDO får kännedom om att lånet inte kommer att återbetalas eller inte kommer att kunna återbetalas i vederbörlig ordning.

49. Det följer av vad som ovan anförts att förstainstansrätten, genom att ersätta den motivering som lämnats till det omtvistade beslutet med en egen motivering, har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning. Talan skall därför bifallas på den andra grunden och den överklagade domen skall därmed upphävas.

50. Enligt artikel 54 första stycket i EG-stadgan för domstolen skall domstolen, om överklagandet är välgrundat, upphäva förstainstansrättens avgörande. Domstolen kan då själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande. I förevarande mål kan det konstateras att domstolen inte har kännedom om några omständigheter som gör det möjligt att bedöma om det förelegat en risk för att ett eventuellt lån från EFDO för distributionen av filmen Nostradamus inte skulle kunna återbetalas. Eftersom målet således inte är färdigt för avgörande, skall det återförvisas till förstainstansrätten.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) följande dom:

1) Punkterna 2 och 3 i domslutet i förstainstansrättens dom av den 19 februari 1998 i de förenade målen T-369/94 och T-85/95, DIR International Film m.fl. mot kommissionen, upphävs.

2) Målet återförvisas till förstainstansrätten.

3) Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

1 Rättegångsspråk: engelska.