C-248/98

Domstolens dom (femte avdelningen) den 16 november 2000

CELEX: 61998CJ0248
Datum: 2000-11-16
Källa: eur-lex.europa.eu

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. La Pergola, samt domarna M. Wathelet (referent), D.A.O. Edward, P. Jann och L. Sevón, generaladvokat: J. Mischo, justitiesekreţerare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 18 maj 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund

Den överklagade domen

Huruvida kommissionens motivering av beslutet var bristfällig vad gäller fastställelsen av bötesbeloppet

Huruvida kommissionen hade gjort en oriktig bedömning när den betecknade sökanden som en av överenskommelsens huvudmän och huruvida motiveringsskyldigheten hade åsidosatts i det avseendet

Huruvida det hade förekommit fel vid beräkningen av klagandens böter

Överklagandet

Den första grunden

Den andra grunden

Den tredje grunden

Den fjärde grunden

Yrkandet om ogiltigförklaring

Rättegångskostnader

1. NV Koninklijke KNP BT har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 9 juli 1998, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat den dom som förstainstansrätten meddelade den 14 maj 1998 i mål T-309/94, KNP BT mot kommissionen (REG 1998, s. II-1007, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten delvis ogiltigförklarade kommissionens beslut 94/601/EG av den 13 juli 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget (IV/C/33.833 — kartong) (EGT L 243, s. 1, nedan kallat beslutet) och ogillade talan i övrigt.

2. Genom beslutet bötfälldes 19 tillverkare och leverantörer av kartong inom gemenskapen för att ha överträtt artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG).

3. Det framgår av den överklagade domen att detta beslut var en följd av de informella klagomål som år 1990 ingavs av British Printing Industries Federation (en branschorganisation som företräder majoriteten av tillverkarna av tryckta förpackningar i Förenade kungariket) och av Fédération française du cartonnage samt av de undersökningar som i april 1991, utan förvarning, genomfördes av kommissionens tjänstemän i enlighet med artikel 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8) vid ett flertal företag och branschorganisationer inom kartongbranschen.

4. De uppgifter som erhölls genom dessa undersökningar och genom begäran om upplysningar och handlingar föranledde kommissionen att dra slutsatsen att de berörda företagen från halvårsskiftet 1986 till i vart fall april 1991 (i flertalet fall) hade deltagit i en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget. Kommissionen beslutade följaktligen att inleda ett förfarande för tillämpning av sistnämnda bestämmelse. Genom skrivelse av den 21 december 1992 sände kommissionen ett meddelande om anmärkningar till vart och ett av de berörda företagen. Samtliga dessa företag besvarade meddelandet skriftligen. Nio företag begärde att få yttra sig muntligen.

5. Efter det att förfarandet hade avslutats fattade kommissionen beslutet, som innehåller följande bestämmelser:

6. Av de faktiska omständigheterna i målet, såsom de återges i den överklagade domen, framgår vidare följande:

7. Sexton av de andra berörda arton företagen samt fyra finska företag, som var medlemmar av branschorganisationen Finnboard, och som i denna egenskap ansågs vara solidariskt ansvariga för betalningen av de böter som hade ålagts Finnboard, väckte också talan mot beslutet (mål T-295/94, T-301/94, T-304/94, T-308/94, T-310/94, T-311/94, T-317/94, T-319/94, T-327/94, T-334/94, T-337/94, T-338/94, T-347/94, T-348/94, T-352/94 och T-354/94 samt de förenade målen T-339/94—T-342/94).

8. Förstainstansrätten nedsatte det bötesbelopp som hade ålagts klaganden från 3000000 ecu till 2700000 ecu och ogillade talan i övrigt (klaganden hade även yrkat att beslutet skulle ogiltigförklaras helt eller delvis).

9. Klaganden åberopade vid förstainstansrätten fyra grunder till stöd för sitt yrkande att böterna skulle upphävas eller nedsättas. Med dessa grunder gjorde klaganden gällande att kommissionens motivering var bristfällig såvitt avser fastställelsen av bötesbeloppet, att kommissionen hade gjort en oriktig bedömning när den betecknade klaganden som en av överenskommelsens huvudmän, att motiveringsskyldigheten hade åsidosatts i detta avseende samt slutligen att kommissionen hade gjort fel vid beräkningen av klagandens böter.

10. Klaganden ansåg att beslutet, trots den generellt sett höga bötesnivån, inte klargjorde hur kommissionen konkret hade fastställt de böter som klaganden ålades.

11. I detta avseende svarade förstainstansrätten följande:

12. Klaganden gjorde gällande att det var fel av kommissionen att anse att bolaget var en av överenskommelsens huvudmän, eftersom kommissionen felaktigt antog att PWG och PC hade godtagit klagandens företrädare som ordförande på grund av KNP-koncernens betydelse.

13. Klaganden hävdade vidare att beslutet var bristfälligt motiverat, eftersom det inte uttryckligen framgick om kommissionen hade beaktat att ordförandeskapet för PWG var av kort varaktighet.

14. I detta avseende fastställde förstainstansrätten följande:

15. Klaganden gjorde gällande att kommissionen vid beräkningen av böterna borde ha beaktat att Badisches andel av marknaden var obetydlig och att dess deltagande i överenskommelsen var mycket begränsat från slutet av år 1989, eftersom det endast omfattade Förenade kungariket. Klaganden ansåg att kommissionen vid åläggandet av påföljden felaktigt beaktat att två av sökandens dotterbolag deltog i överenskommelsen under hela den period som överträdelsen pågick, det vill säga från halvårsskiftet 1986 till april 1991.

16. Klaganden gjorde dessutom gällande att en av de sifferuppgifter som hade använts för att beräkna böterna inte motsvarade Badisches verkliga omsättning.

17. Vad beträffar frågan huruvida kommissionen hade beaktat den tid under vilken klaganden deltog i överenskommelsen fastställde förstainstansrätten följande:

18. I övrigt svarade förstainstansrätten följande:

19. Klaganden har i överklagandet yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen och ogiltigförklara beslutet samt upphäva eller åtminstone nedsätta de böter som ålagts bolaget. I andra hand har klaganden yrkat att målet skall återförvisas till förstainstansrätten.

20. Klaganden har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande.

21. Under den första grunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten gjorde fel när den inte ogiltigförklarade beslutet på grund av bristande motivering och att rätten själv åsidosatte motiveringsskyldigheten i artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG) genom att inte motivera varför den inte ogiltigförklarade beslutet.

22. Enligt klaganden innehåller inte beslutet en tillfredsställande redovisning av hur böterna har fastställts eller av i vilken omfattning klagandens båda dotterbolag (det vill säga KNP Vouwkarton och Badische) deltog i överträdelsen. Det saknas också tillräckliga uppgifter om omsättningen och om överträdelsens varaktighet och svårighetsgrad. Det var först en månad före sammanträdet (samt under detta) som kommissionen lämnade närmare upplysningar i detta avseende.

23. Klaganden anser att det följer av fast rättspraxis att kommissionen i själva beslutet skall redovisa hur böterna har fastställts. Detta gäller i än högre grad i det aktuella fallet, eftersom klaganden hölls ansvarig för flera företags agerande.

24. Klaganden har tillagt att det var i strid med domstolens rättspraxis som förstainstansrätten i punkt 79 i den överklagade domen fastställde att kommissionens motiveringsskyldighet kunde inskränkas i det aktuella fallet med motiveringen att det förelåg särskilda omständigheter, eftersom kommissionen, som hänvisade till en matematisk formel, skulle ha kunnat redovisa denna i beslutet, vilket förstainstansrätten för övrigt påpekade i punkt 78 i den överklagade domen.

25. Det saknar betydelse att det var först i domarna i målen Tréfilunion mot kommissionen, Société métallurgique de Normandie mot kommissionen och Société des treillis et panneaux soudés mot kommissionen (nedan kallade domarna i armeringsstålmålen), om vilka det erinrades i punkt 77 i den överklagade domen, som förstainstansrätten preciserade motiveringsskyldighetens omfattning, eftersom denna skyldighet följer av artikel 190 i fördraget och inte av förstainstansrättens rättspraxis.

26. Kommissionen har med hänvisning till domstolens rättspraxis (se dom av den 17 juli 1997 i mål C-219/95 P, Fernere Nord mot kommissionen, REG 1997, s. I-4411, punkt 32 och följande punkter, och beslutet i det ovannämnda målet SPO mil. mot kommissionen, punkt 54) gjort gällande att det finns ett utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställelsen av bötesbeloppet i ett konkret fall. Detta utrymme tillkommer såväl kommissionen söm förstainstansrätten när denna ändrar detta belopp med stöd av sin fulla prövningsrätt i enlighet med artikel 172 i EG-fördraget (nu artikel 229 EG) och artikel 17 i förordning nr 17. Detta utrymme för skönsmässig bedömning innebär att det inte är absolut nödvändigt att en motivering innehåller en detaljerad redogörelse för hur bötesbeloppet har beräknats.

27. Enligt kommissionen ansåg förstainstansrätten i punkt 74 i den överklagade domen att punkterna 169—172 i skälen till beslutet innehöll tillräckliga och relevanta uppgifter om de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den pågått.

28. Enligt kommissionen är punkterna 75— 79 i den överklagade domen överflödiga. Kommissionen anser för övrigt att klaganden har tolkat domarna i armeringsstålmålen på ett felaktigt sätt. I dessa domar, liksom i den överklagade domen, konstaterade förstainstansrätten att kommissionens beslut var tillräckligt motiverat, samtidigt som den efterlyste en större öppenhet i redovisningen av vilken beräkningsmetod som använts. Detta innebar inte att förstainstansrätten jämställde den bristande öppenheten med en bristande motivering av beslutet. Förstainstansrättens ställningstagande följer möjligen av principen om god förvaltningssed, på så sätt att mottagarna av beslutet inte skall behöva väcka talan vid förstainstansrätten för att få kännedom om samtliga detaljer i den beräkningsmetod som kommissionen använt. Sådana överväganden kan emellertid inte i sig utgöra grund för upphävande av beslutet.

29. Slutligen har kommissionen angett att förstainstansrätten nyligen har bekräftat den sålunda fastställda räckvidden av domarna i armeringsstålmålen. Enligt förstainstansrätten skall de upplysningar som det är önskvärt att kommissionen lämnar till den person som ett beslut är riktat till inte anses utgöra en ytterligare motivering, utan endast en översättning till siffror av de kriterier som anges i beslutet, i den mån dessa kan uttryckas i bestämd kvantitet (se särskilt förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T-151/94, British Steel mot kommissionen, REG 1999, s. II-629, punkterna 627 och 628, och av den 20 april 1999 i de förenade målen T-305/94—T-307/94, T-313/94—T-316/94, T-318/94, T-325/94, T-328/94, T-329/94 och T-335/94, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II-931, punkterna 1180—1184).

30. Domstolen avser först att redogöra för de olika delarna i det resonemang som förstainstansrätten förde vid bedömningen av grunden att motiveringsskyldigheten beträffande beräkningen av böterna hade åsidosatts.

31. Förstainstansrätten erinrade inledningsvis i punkt 67 i den överklagade domen om att skyldigheten att motivera ett individuellt beslut enligt fast rättspraxis har till syfte att göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att pröva beslutets lagenlighet och att ge den berörda parten tillräckliga upplysningar för att denne skall kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det eventuellt är behäftat med ett fel som gör det möjligt att ifrågasätta dess giltighet, med det tillägget att omfattningen av denna skyldighet beror på rättsaktens art och det sammanhang i vilket den har antagits (se särskilt, förutom den rättspraxis som förstainstansrätten hänvisade till, dom av den 15 april 1997 i mål C-22/94, Irish Farmers Association mil., REG 1997, s. I-1809, punkt 39).

32. Förstainstansrätten preciserade därefter i punkt 68 i den överklagade domen att, när det som i förevarande fall är fråga om ett beslut varigenom flera företag åläggs böter för en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler, omfattningen av motiveringsskyldigheten skall bedömas särskilt mot bakgrund av att överträdelsens svårighetsgrad beror på ett stort antal faktorer, såsom de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan, och detta utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande (beslutet i det ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54).

33. I detta avseende påpekade förstainstansrätten följande i punkt 74 i den överklagade domen:

34. I punkterna 75— 79 i den överklagade domen modifierade emellertid förstainstansrätten, på ett något tvetydigt sätt, räckvidden av konstaterandet i punkt 74.

35. Det framgår av punkterna 75 och 76 i den överklagade domen att beslutet inte innehåller de exakta uppgifter som kommissionen genomgående beaktade när den fastställde bötesbeloppen. Detta trots att det rörde sig om uppgifter som kommissionen kunde lämna ut och som skulle ha gjort det möjligt för företagen att lättare bedöma huruvida kommissionen hade gjort fel vid fastställandet av det individuella bötesbeloppet samt huruvida detta belopp var motiverat i förhållande till de allmänna kriterier som tillämpats. Förstainstansrätten tillade i punkt 77 i den överklagade domen att det framgår av domarna i armeringsstålmålen att det är önskvärt att företagen erhåller närmare upplysningar om hur de ålagda böterna har beräknats, utan att de för den skull skall vara tvungna att väcka talan mot kommissionens beslut.

36. Förstainstansrätten fastslog slutligen i punkt 79 i den överklagade domen att bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats var motiverad av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, det vill säga att kommissionen under domstolsförfarandet hade lämnat ut de uppgifter som beaktats vid beräkningen och att domarna i armeringsstålmålen innebar ny rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 190 i fördraget.

37. Innan det mot bakgrund av klagandens argument prövas huruvida förstainstansrätten gjorde en välgrundad bedömning i fråga om vilka följder det skulle kunna få för motiveringsskyldigheten att kommissionen under domstolsförfarandet hade lämnat ut de uppgifter som beaktats vid beräkningen, och att domarna i armeringsstålmålen innebar ny rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 190 i fördraget, skall det prövas huruvida den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 190 i fördraget innebär att kommissionen — utöver de uppgifter som låg till grund för bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet — var skyldig att i beslutet inkludera en mer detaljerad redogörelse för hur böterna hade beräknats.

38. Domstolen påpekar härvid att förstainstansrätten är behörig i två avseenden när det gäller talan som väcks mot kommissionens beslut att ålägga företag böter för överträdelse av konkurrensreglerna.

39. För det första är förstainstansrätten behörig att pröva beslutens lagenlighet enligt artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse). Vid denna prövning skall förstainstansrätten särskilt kontrollera att motiveringsskyldigheten enligt artikel 190 i fördraget, vars åsidosättande innebär att beslutet kan ogiltigförklaras, har iakttagits.

40. För det andra är förstainstansrätten behörig att inom ramen för sin fulla prövningsrätt enligt artikel 172 i fördraget och artikel 17 i förordning nr 17 pröva huruvida bötesbeloppet är lämpligt. Det kan vid den sistnämnda prövningen finnas skäl att begära in och beakta sådana kompletterande upplysningar som inte i sig måste finnas med i beslutet för att motiveringsskyldigheten i artikel 190 i fördraget skall anses vara uppfylld.

41. Vad beträffar kontrollen av att motiveringsskyldigheten har iakttagits kan det erinras om att det i artikel 15.2 andra stycket i förordning nr 17 föreskrivs följande: När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

42. Enligt den rättspraxis som åberopas i punkterna 67 och 68 i den överklagade domen är det väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten utgör uppfyllt om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet. Om sådana uppgifter saknas är beslutet ogiltigt på grund av bristande motivering.

43. Det var riktigt av förstainstansrätten att i punkt 74 i den överklagade domen fastställa att kommissionen hade uppfyllt dessa krav. Det kan, såsom förstainstansrätten gjorde, konstateras att det i punkterna 167—172 i skälen till beslutet redogörs för de kriterier som kommissionen använde vid beräkningen av böterna. Punkt 167 rör särskilt överträdelsens varaktighet. I denna, samt i punkt 168, redovisas även de överväganden som låg till grund för kommissionens bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och dess uppskattning av den allmänna bötesnivån. Punkt 169 innehåller de uppgifter som kommissionen beaktade när den fastställde de böter som skulle åläggas varje företag, och i punkt 170 utpekas de företag som skulle betraktas som huvudmän för överenskommelsen och som bar ett särskilt ansvar i förhållande till de andra företagen. Slutligen fastställs i punkterna 171 och 172 vilka följder det skulle få för bötesbeloppet att olika tillverkare hade samarbetat med kommissionen vid undersökningen för att fastställa de faktiska omständigheterna eller genom sina svar på meddelandet om anmärkningar.

44. Den omständigheten att kommissionen därefter lämnade närmare upplysningar (såsom företagens omsättning eller den av kommissionen fastställda procentsatsen för reduktionen av bötesbeloppet) vid en presskonferens eller under domstolsförfarandet kan inte förta riktigheten av det som förstainstansrätten fastställde i punkt 74 i den överklagade domen. Om den som har fattat ett omtvistat beslut lämnar kompletterande förklaringar till en motivering som redan i sig är tillräcklig, omfattas inte dessa av motiveringsskyldigheten i strikt mening. De kan emellertid vara till hjälp vid gemenskapsdomstolarnas interna kontroll av skälen till beslutet, genom att de gör det möjligt för institutionen att mer ingående redogöra för de skäl som ligger till grund för beslutet.

45. Kommissionen skulle självfallet inte kunna avsäga sig sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar genom att uteslutande och rutinmässigt hänvisa till matematiska formler. Den kan emellertid förse beslutet med en motivering som går utöver de krav som det erinras om i punkt 42 i denna dom, bland annat genom att redovisa de sifferuppgifter som — i synnerhet beträffande den eftersträvade avskräckande verkan — varit vägledande vid den skönsmässiga bedömningen när det gällt att fastställa de böter som har ålagts ett flertal företag, vilka i olika hög grad har deltagit i överträdelsen.

46. Det kunde vara önskvärt att kommissionen utnyttjade denna möjlighet så att företagen mer i detalj kunde få reda på hur de böter som ålagts dem har beräknats. På ett mera allmänt sätt kunde detta bidra till en ökad insyn i det administrativa förfarandet och underlätta förstainstansrättens utövande av sin fulla prövningsrätt. Det skall inom ramen för denna vara möjligt för förstainstansrätten att pröva — förutom det ifrågasatta beslutets lagenlighet — huruvida de ålagda böterna är lämpliga. Denna möjlighet kan emellertid inte ändra omfattningen av de krav som följer av motiveringsskyldigheten, vilket kommissionen också har påpekat.

47. Förstainstansrätten kunde följaktligen inte, utan att åsidosätta artikel 190 i fördraget, i punkt 78 i den överklagade domen fastställa att kommissionen [skall], om den systematiskt har beaktat vissa grundläggande omständigheter för att fastställa bötesbeloppen, ange dessa omständigheter i själva beslutet. Förstainstansrätten kunde inte heller utan att motsäga sina egna domskäl, efter att i punkt 74 i den överklagade domen ha konstaterat att beslutet innehöll tillräckliga och relevanta uppgifter om de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den pågått, i punkt 79 i den överklagade domen hänvisa till bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats.

48. Förstainstansrättens felaktiga rättstillämpning i det avseendet är emellertid inte av sådan art att den kan medföra att den överklagade domen upphävs, eftersom det med hänsyn till vad som anförts ovan kan konstateras att förstainstansrätten rättsenligt — oaktat punkterna 75—79 i den överklagade domen — underkände klagandens grund att skyldigheten att motivera beräkningen av böterna hade åsidosatts.

49. Eftersom det enligt motiveringsskyldigheten inte krävdes att kommissionen i beslutet skulle redovisa de sifferuppgifter som använts vid beräkningen av böterna, saknas det anledning att pröva de olika invändningar som klaganden har framfört på grundval av detta oriktiga antagande.

50. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den första grunden.

51. Som andra grund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten underlät att pröva bolagets argument att kommissionen oberättigat hade påfört bolaget böter för tiden efter utgången av år 1989 eller, i andra hand, att kommissionen borde ha nöjt sig med att ålägga bolaget mycket låga böter, med hänsyn till att det endast marginellt hade deltagit i överenskommelsen. Förstainstansrätten åsidosatte artikel 190 i fördraget genom att inte ta hänsyn till dessa särskilda omständigheter.

52. Klaganden har vidare gjort gällande att förstainstansrätten felaktigt tillämpade ett belopp motsvarande 7,5 procent av bolagets omsättning under den aktuella perioden. Detta var oriktigt med hänsyn till att bolaget endast marginellt hade deltagit i överenskommelsen.

53. Vad beträffar den första delen av denna grund konstaterar domstolen att det, som kommissionen har påpekat, framgår av punkterna 55 — 59 i den överklagade domen att förstainstansrätten prövade och avfärdade klagandens argument. Följaktligen skall anmärkningen om bristande motivering underkännas.

54. Vad gäller den andra delen av denna grund skall det erinras om att förstainstansrätten har full prövningsrätt när den bedömer det bötesbelopp som ett företag har ålagts på grund av att det har överträtt gemenskapsrätten och att det inte ankommer på domstolen att, när den prövar rättsfrågor i ett mål om överklagande, göra en skälighetsbedömning som ändrar förstainstansrättens bedömning härvidlag (domen i det ovannämnda målet Ferriere Nord mot kommissionen, punkt 31).

55. Klaganden har emellertid endast ifrågasatt förstainstansrättens bedömning av om bötesbeloppet var skäligt, utan att ange på vilka rättsliga grunder domstolen skulle kunna underkänna denna bedömning. Således kan överklagandet inte tas upp till prövning på den andra delen av denna grund.

56. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grunden.

57. Under den tredje grunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten gjorde fel när den i punkt 112 i den överklagade domen beträffande den interna kartongförsäljningen inom koncernen konstaterade att [klaganden] inte [hade] förebringat några bevis till stöd för att kommissionen inte hade bort beakta denna vid beräkningen av böterna.

58. Klaganden har anfört att det var först under sammanträdet som det framkom att kommissionen beträffande Badische hade tagit med den interna försäljningen av produkten (till ett systerbolag, som förädlade den) i den omsättning som legat till grund för beräkningen av böterna. Klaganden gjorde då gällande att denna typ av transaktioner inte hade haft någon inverkan på gemenskapsmarknaden och inte kunde beaktas vid fastställelsen av böterna.

59. Under dessa omständigheter åsidosatte förstainstansrätten rätten till försvar, motiveringsskyldigheten, likabehandlingsprincipen och proportionalitetsprincipen samt artikel 15 i förordning nr 17 när den fastställde att klaganden inte hade företett några bevis i detta avseende.

60. Kommissionen har gjort gällande att klaganden, i motsats till vad bolaget har påstått, sedan länge kände till att den interna omsättningen hade beaktats vid fastställelsen av företagets marknadsandel. Det stämmer visserligen att klaganden tog upp denna fråga under sammanträdet, men bolaget förklarade inte varför försäljningen till ett systerbolag skulle undantas. Följaktligen var förstainstansrättens slutsats i punkt 112 i den överklagade domen riktig.

61. Domstolen konstaterar härvid att grunden är verkningslös. Även om det antas att klaganden under förfarandet vid förstainstansrätten faktiskt hade styrkt sitt påstående att det var fel av kommissionen att beakta den interna kartongförsäljningen inom koncernen vid fastställelsen av böterna, kan detta påstående inte godtas med hänsyn till artikel 15.2 i förordning nr 17, vars syfte är att säkerställa att påföljden står i proportion till företagets storlek på den produktmarknad som är föremål för överträdelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80—103/80, Musique Diffusion française mil. mot kommissionen, REG 1983, s. 1825, punkt 119; svensk specialutgåva, volym 7, s. 133).

62. Förstainstansrätten har för övrigt i dom av den 14 maj 1998 i mål T-304/94, Europa Carton mot kommissionen (REG 1998, s. II-869), punkt 128, med rätta fastslagit följande: Om värdet på de interna leveranserna av kartong till Europa Carton inte beaktades, skulle vertikalt integrerade företag utan motivering gynnas. Vinsten till följd av överenskommelsen skulle i en sådan situation inte kunna beaktas och det aktuella företaget skulle då undgå en bestraffning som var proportionerlig i förhållande till företagets storlek på den produktmarknad som var föremål för överträdelsen.

63. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den tredje grunden.

64. Under den fjärde grunden har klaganden gjort gällande att kommissionen vid fastställelsen av böterna felaktigt höll klaganden ansvarig för den överträdelse som Badische hade gjort sig skyldigt till från och med halvårsskiftet 1986, trots att klaganden förvärvade detta bolag först den 1 januari 1987. Klaganden har även anfört att det var fel av förstainstansrätten att godkänna denna ansvarsfördelning utan att förklara varför, eftersom klaganden hade ifrågasatt den. Förstainstansrätten åsidosatte därigenom motiveringsskyldigheten, likabehandlingsprincipen och proportionalitetsprincipen samt artikel 15 i förordning nr 17 vid beräkningen av böterna.

65. Enligt kommissionen skall denna grund avvisas, eftersom klaganden vid förstainstansrätten inte — vare sig under det skriftliga förfarandet eller under sammanträdet — ifrågasatte att KNP hölls ansvarigt för Badisches överträdelse.

66. Domstolen konstaterar härvid att det faktiskt framgår av punkt 17 i den överklagade domen att KNP [den 31 december 1986] förvärvade... den tyska emballagetillverkaren Herzberger Papierfabrik Ludwig Osthushenrich GmbH und Co KG, vars dotterbolag Badische Kartonfabrik... deltog i möten inom PC, JMC och COE. Förstainstansrätten fastställde trots detta i punkt 55 att kommissionen med fog [hade] hållit [klaganden] ansvarig för Badisches rättsstridiga agerande och i punkt 104 att kommissionen helt riktigt [hade] ansett att [klaganden] deltog i överenskommelsen från halvårsskiftet 1986 till april 1991. Förstainstansrätten lämnade i den överklagade domen emellertid ingen förklaring till varför KNP skulle hållas ansvarigt för Badisches deltagande i överträdelsen för tiden innan KNP förvärvade detta bolag.

67. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 48 och 50 i sitt förslag till avgörande (och i motsats till vad kommissionen har påstått) innehöll klagandens skriftliga yttrande en uttrycklig anmodan om att förstainstansrätten skulle ta hänsyn till att Badische införlivades med koncernen först den 1 januari 1987.

68. Härav följer att förstainstansrätten åsidosatte motiveringsskyldigheten när den underlät att pröva klagandens argument att KNP under alla omständigheter endast skulle hållas ansvarigt för Badisches överträdelse från och med den dag då KNP förvärvade detta bolag.

69. Av detta skäl skall punkt 1 i domslutet i den överklagade domen upphävas.

70. Enligt artikel 54 första stycket i EG-stadgan för domstolen skall domstolen upphäva förstainstansrättens avgörande om överklagandet är välgrundat. Den kan då slutligt själv avgöra målet, om det är färdigt för avgörande, eller återförvisa det till förstainstansrätten för avgörande. Eftersom målet är färdigt för avgörande skall domstolen slutligt avgöra vilket bötesbelopp som skall åläggas klaganden.

71. Vad beträffar frågan hur länge klaganden skall anses ha varit ansvarig för överträdelsen och särskilt huruvida klaganden skall hållas ansvarig för den överträdelse som Badische hade begått innan detta bolag förvärvades av klaganden påpekar domstolen att det i princip är den fysiska eller juridiska person som ledde företaget när överträdelsen begicks som skall hållas ansvarig för densamma. Detta gäller även om driften av företaget har överlåtits på en annan person när beslutet om fastställelse av överträdelsen antas.

72. Det är ostridigt att Badische deltog i överenskommelsen från halvårsskiftet 1986 till den 1 januari 1987. Badische var under denna period dotterbolag till den tyska emballagetillverkaren Herzberger Papierfabrik Ludwig Osthushenrich GmbH und Co KG. Det sistnämnda bolaget förvärvades (dock utan att förlora sin rättskapacitet) den 31 december 1986 av KNP, som blev dess ägare till 95 procent under hela den beaktade överträdelseperioden. Detta framgår av punkt 149 andra stycket i skälen till beslutet.

73. Domstolen finner, av de skäl som anges i punkterna 46—50 i den överklagade domen, att klaganden, vad avser perioden mellan januari 1987 och april 1991, skall hållas ansvarig för den överträdelse som Badische begick. Förstainstansrätten anförde nämligen följande:

74. Med hänsyn till domskälen i den överklagade domen i kombination med vad som anförts ovan skall det bötesbelopp som har ålagts klaganden fastställas till 2600000 euro.

75. Enligt artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna skall domstolen, när överklagandet skall bifallas och domstolen själv slutligt avgör tvisten, besluta om rättegångskostnaderna. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

76. Eftersom merparten av de grunder som klaganden har anfört till stöd för sitt överklagande har underkänts, skall klaganden bära sin egen rättegångskostnad samt ersätta två tredjedelar av kommissionens rättegångskostnad i denna instans.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) följande dom:

1) Punkt 1 i domslutet i förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T-309/94, KNP BT mot kommissionen upphävs.

2) Det bötesbelopp som NV Koninklijke KNP BT åläggs i artikel 3 i kommissionens beslut 94/601/EG av den 13 juli 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget, IV/C/33.833 — kartong, fastställs till 2600000 euro.

3) Överklagandet ogillas i övrigt.

4) NV Koninklijke KNP BT skall bära sin egen rättegångskostnad samt ersätta två tredjedelar av Europeiska gemenskapernas kommissions rättegångskostnad i denna instans.

5) Europeiska gemenskapernas kommission skall bära en tredjedel av sin rättegångskostnad i denna instans.

1 Rättegångsspråk: nederländska.