C-279/98

Domstolens dom (femte avdelningen) den 16 november 2000

CELEX: 61998CJ0279
Datum: 2000-11-16
Källa: eur-lex.europa.eu

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. La Pergola samt domarna M. Wathelet (referent), D.A.O. Edward, P. Jann och L. Sevón, generaladvokat: J. Mischo, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 18 maj 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund

Den överklagade domen

Yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet

Yrkandet om upphävande eller nedsättning av böterna

Huruvida överträdelsen hade haft begränsat resultat och huruvida den allmänna bötesnivån var för hög

— Resultaten av överträdelsen

— Den allmänna bötesnivån

Huruvida motiveringsskyldigheten hade åsidosatts

Överklagandet

Den första grunden

Den andra grunden

Den tredje grunden

1. Cascades SA har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 23 juli 1998, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat den dom som förstainstansrätten meddelade den 14 maj 1998 i mål T-308/94, Cascades mot kommissionen (REG 1998, s. II-925, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten ogillade den talan som väckts mot kommissionens beslut 94/601/EG av den 13 juli 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget (IV/C/33.833 — kartong) (EGT L 243, s. 1, nedan kallat beslutet).

2. Genom beslutet bötfälldes 19 tillverkare och leverantörer av kartong inom gemenskapen för att ha överträtt artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG).

3. Det framgår av den överklagade domen att detta beslut var en följd av de informella klagomål som år 1990 ingavs av British Printing Industries Federation (en branschorganisation som företräder majoriteten av tillverkarna av tryckta förpackningar i Förenade kungariket) och av Fédération française du cartonnage samt av de undersökningar som i april 1991, utan förvarning, genomfördes av kommissionens tjänstemän i enlighet med artikel 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13,1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8) vid ett flertal företag och branschorganisationer inom kartongbranschen.

4. De uppgifter som erhölls genom dessa undersökningar och genom begäran om upplysningar och handlingar föranledde kommissionen att dra slutsatsen att de berörda företagen från halvårsskiftet 1986 till i vart fall april 1991 (i flertalet fall) hade deltagit i en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget. Kommissionen beslutade följaktligen att inleda ett förfarande för tillämpning av sistnämnda bestämmelse. Genom skrivelse av den 21 december 1992 sände kommissionen ett meddelande om anmärkningar till vart och ett av de berörda företagen. Samtliga dessa företag besvarade meddelandet skriftligen. Nio företag begärde att få yttra sig muntligen.

5. Efter det att förfarandet hade avslutats fattade kommissionen beslutet, som innehåller följande bestämmelser:

6. Av de faktiska omständigheterna i målet, såsom de återges i den överklagade domen, framgår vidare följande:

7. Sexton av de andra berörda arton företagen samt fyra finska företag, som var medlemmar av branschorganisationen Finnboard, och som i denna egenskap ansågs vara solidariskt ansvariga för betalningen av de böter som hade ålagts Finnboard, väckte också talan mot beslutet (mål T-295/94, T-301/94, T-304/94, T-309/94—T-311/94, T-317/94, T-319/94, T-327/94, T-334/94, T-337/94, T-338/94, T-347/94, T-348/94, T-352/94 och T-354/94 samt de förenade målen T-339/94—T-342/94).

8. Eftersom överklagandet, med undantag av en grund, avser de skäl i den överklagade domen som rör yrkandet om upphävande eller nedsättning av böterna, påpekar domstolen endast att förstainstansrätten ogillade yrkandet om ogiltigförklaring av själva beslutet, varvid den i synnerhet ansåg att det saknades grund för påståendet att Cascades inte kunde hållas ansvarigt för Duffels och Djupafors beteende före förvärvet av dessa företag.

9. I detta avseende fastställde förstainstansrätten följande:

10. Såvitt avsåg fastställelsen av böterna anförde klaganden fem grunder vid förstainstansrätten. Klaganden gjorde gällande att överträdelsen hade haft begränsat resultat, att den allmänna bötesnivån var för hög, att motiveringsskyldigheten hade åsidosatts, att klaganden felaktigt hade betecknats som huvudman och, slutligen, att det förelåg förmildrande omständigheter.

11. Med hänsyn till de grunder som klaganden har åberopat till stöd för överklagandet återges nedan endast de avsnitt i den överklagade domen där förstainstansrätten bedömde anmärkningarna dels om att överträdelsen hade haft begränsat resultat och att den allmänna bötesnivån var för hög, dels om att motiveringsskyldigheten hade åsidosatts.

12. Klaganden hävdade att den allmänna bötesnivån var för hög med hänsyn till att den påtalade överträdelsen inte var av särskilt allvarlig karaktär. Sökanden gjorde i synnerhet gällande att kommissionen, vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är, är skyldig att — i syfte att fastställa den allmänna bötesnivån — ta hänsyn till överträdelsens konkreta resultat på marknaden (domstolens dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80—103/80, Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 1825, punkterna 105—107; svensk specialutgåva, volym 7, s. 133).

13. På grund av kartongmarknadens strukturella och konjunkturrelaterade särdrag under den ifrågavarande perioden skulle emellertid prisnivån inte ha varit annorlunda om det inte hade förekommit någon samverkan. Klaganden tillade att kommissionen inte hade beaktat konkurrensen från utbytbara produkter, trots att konkurrensen från dessa produkter avsevärt begränsade handlingsutrymmet på prisområdet för deltagarna i överenskommelsen.

14. Klaganden bestred slutligen att samverkan kring marknadsandelarna skulle ha gett några konkreta resultat. Den omständigheten att klaganden själv under den ifrågavarande perioden förvärvade en marknadsandel om 6,5 procent visade klart att sådana resultat saknades, även om ökningen berodde på förvärv av tillverkningsenheter.

15. I detta avseende fastställde förstainstansrätten följande:

16. Klaganden gjorde gällande att kommissionen inte i tillräcklig utsträckning hade motiverat beslutet såvitt avsåg att klaganden betecknats som en av överenskommelsens huvudmän och att beslutet inte innehöll klara uppgifter om den procentsats av omsättningen som hade använts för att fastställa de böter som hade ålagts respektive företag.

17. Såvitt avsåg motiveringen av fastställandet av de individuella böterna ansåg förstainstansrätten följande:

18. Det var mot den bakgrunden som förstainstansrätten ogillade talan.

19. Klaganden har anfört tre grunder till stöd för sitt överklagande.

20. Klaganden anser att motiveringen i den överklagade domen är motstridig, eftersom förstainstansrätten inte drog konsekvenserna av att den själv konstaterat att motiveringen av beslutet var otillräcklig såvitt avsåg fastställelsen av den allmänna bötesnivån.

21. Vidare har klaganden hävdat att förstainstansrätten tolkade begreppet överträdelsens inverkan på marknaden felaktigt och att förstainstansrätten under alla omständigheter åsidosatte proportionalitetsprincipen genom att inte nedsätta de böter som påförts av kommissionen, trots att förstainstansrätten konstaterade att kommissionen inte hade bevisat samtliga de resultat av överträdelsen som den hade lagt till grund för fastställelsen av den allmänna bötesnivån.

22. Slutligen har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten åsidosatte ickediskrimineringsprincipen när den godtog de kriterier (vilka i sig var diskriminerande) som kommissionen hade utgått från såvitt avsåg ansvaret för hur de företag som förvärvats under den tid som överträdelsen pågick hade agerat.

23. Under den första grunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att ogiltigförklara beslutet, trots att förstainstansrätten i punkterna 214, 219 och 220 i den överklagade domen hade konstaterat att beslutets motivering inte uppfyllde kraven i artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG), eftersom kommissionen i beslutet inte hade redogjort för de omständigheter som den genomgående hade beaktat när den fastställde böterna.

24. Klaganden har tillagt att sådana uppgifter — enligt fast rättspraxis, som förstainstansrätten erinrade om i punkt 220 i den överklagade domen — skall ingå i själva beslutet och hänsyn kan inte, förutom i särskilda fall, tas till förklaringar som kommissionen i efterhand lämnar till pressen eller under förfarandet vid förstainstansrätten. Förstainstansrätten konstaterade i samma punkt 220 just att kommissionen under sammanträdet hade medgett att det inte fanns något som hindrade att den i beslutet redogjorde för uppgifterna i fråga. Förstainstansrätten kunde under dessa omständigheter inte ta hänsyn till att kommissionen under domstolsförfarandet [hade] visat sig villig att lämna alla upplysningar som [var] av relevans för hur böterna [hade] beräknats (punkt 223 i den överklagade domen).

25. När en motivering lämnas i efterhand kan enligt klaganden varken företagen eller gemenskapsdomstolarna förvissa sig om att de kriterier som kommissionen redogör för under domstolsförfarandet verkligen motsvarar de omständigheter som lades till grund för den ursprungliga beräkningen av böterna. Det finns nämligen enligt klaganden inga garantier för att dessa omständigheter beaktades när beslutet antogs av kommissionsledamöternas kollegium, vilket är ensamt behörigt att anta och motivera beslut.

26. Klaganden har även gjort gällande att förstainstansrätten begränsade de tidsmässiga verkningarna av den tolkning som den, i fråga om vilka krav som skall gälla för beräkning av böter enligt artikel 190 i EG-fördraget, gjorde i domarna i de ovannämnda målen Tréfilunion mot kommissionen, Société métallurgique de Normandie mot kommissionen och Société des treillis et panneaux soudés mot kommissionen (nedan kallade domarna i armeringsstålmålen), om vilka det erinrades i punkt 221 i den överklagade domen, trots att det följer av domstolens fasta rättspraxis att den tolkning som domstolen gör av en gemenskapsrättslig bestämmelse klargör och preciserar innebörden och räckvidden av denna bestämmelse, såsom den skall eller skulle ha tolkats och tillämpats från början, förutsatt att domstolen inte har beslutat annorlunda i en dom om förklaring av dom.

27. Enligt kommissionen ansåg förstainstansrätten i punkt 215 i den överklagade domen att punkterna 169—172 i skälen till beslutet innehöll tillräckliga och relevanta uppgifter om de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den pågått. Den omständigheten att förstainstansrätten här tillade att det kunde vara lämpligt att kommissionen även lämnade andra upplysningar i sina beslut än vad som strikt krävdes för att uppfylla motiveringsskyldigheten, ger inte på något sätt upphov till motstridighet, såsom klaganden har påstått.

28. Enligt kommissionen är punkterna 219—222 i den överklagade domen överflödiga, eftersom det i dessa punkter erinras om följderna av domarna i armeringsstålmålen. Kommissionen anser för övrigt att klaganden har tolkat dessa domar på ett felaktigt sätt. I dessa domar, liksom i den överklagade domen, uttryckte förstainstansrätten önskemål om en större öppenhet i redovisningen av vilken beräkningsmetod som använts. Detta innebar inte att förstainstansrätten jämställde den bristande öppenheten med en bristande motivering av beslutet. Förstainstansrättens ställningstagande följer möjligen av principen om god förvaltningssed, på så sätt att mottagarna av beslutet inte skall behöva väcka talan vid förstainstansrätten för att få kännedom om samtliga detaljer i den beräkningsmetod som kommissionen använt. Sådana överväganden kan emellertid inte i sig utgöra grund för ogiltigförklaring av beslutet.

29. Slutligen har kommissionen angett att förstainstansrätten nyligen har bekräftat den sålunda fastställda räckvidden av domarna i armeringsstålmålen. Enligt förstainstansrätten skall de upplysningar som det är önskvärt att kommissionen lämnar till den person som ett beslut är riktat till inte anses utgöra en ytterligare motivering efter beslutet, utan endast en översättning till siffror av de kriterier som anges i beslutet, i den mån dessa kan uttryckas i bestämd kvantitet (se förstainstansrättens domar av den 11 mars 1999 i de så kallade stålbalksmålen, T-134/94, NMH Stahlwerke mot kommissionen, REG 1999, s. II-239, T-136/94, Eurofer mot kommissionen, REG 1999, s. II-263, T-137/94, Arbed mot kommissionen, REG 1999, s. II-303, T-138/94, Cockerill-Sambre mot kommissionen, REG 1999, s. II-333, T-141/94, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 1999, s. II-347, T-147/94, Krupp Hoesch mot kommissionen, REG 1999, s. II-603, T-148/94, Preussag mot kommissionen, REG 1999, s. II-613, T-151/94, British Steel mot kommissionen, REG 1999, s. II-629, T-156/94, Aristrain mot kommissionen, REG 1999, s. II-645, T-157/94, Ensidesa mot kommissionen, REG 1999, s. II-707, och särskilt domen i det ovannämnda målet Thyssen Stahl mot kommissionen, punkt 610).

30. Domstolen avser först att redogöra för de olika delarna i det resonemang som förstainstansrätten förde vid bedömningen av grunden att motiveringsskyldigheten beträffande beräkningen av böterna hade åsidosatts.

31. Förstainstansrätten erinrade inledningsvis i punkt 208 i den överklagade domen om att skyldigheten att motivera ett individuellt beslut enligt fast rättspraxis har till syfte att göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att pröva beslutets lagenlighet och att ge den berörda parten tillräckliga upplysningar för att denne skall kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det eventuellt är behäftat med ett fel som gör det möjligt att ifrågasätta dess giltighet, med det tillägget att omfattningen av denna skyldighet beror på rättsaktens art och det sammanhang i vilket den har antagits (se särskilt, förutom den rättspraxis som förstainstansrätten hänvisade till, dom av den 15 april 1997 i mål C-22/94, Irish Farmers Association m.fl., REG 1997, s. I-1809, punkt 39).

32. Förstainstansrätten preciserade därefter i punkt 209 i den överklagade domen att när det, som i förevarande fall, är fråga om ett beslut varigenom flera företag åläggs böter för en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler, skall omfattningen av motiveringsskyldigheten bedömas särskilt mot bakgrund av att överträdelsens svårighetsgrad beror på ett stort antal faktorer, såsom de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, dess sammanhang och böternas preventiva verkan, och detta utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande (beslutet i det ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54).

33. I detta avseende påpekade förstainstansrätten följande i punkt 215 i den överklagade domen:

34. Förstainstansrätten tillade i punkt 218 i den överklagade domen att det således [stod] klart att beslutet innehåller en tillfredsställande motivering av skälen till att sökanden ansågs som en huvudman av kommissionen.

35. I punkterna 219—223 i den överklagade domen modifierade emellertid förstainstansrätten, på ett något tvetydigt sätt, räckvidden av konstaterandena i punkterna 215 och 218.

36. Det framgår av punkterna 219 och 220 i den överklagade domen att beslutet inte innehåller de exakta uppgifter som kommissionen genomgående beaktade när den fastställde bötesbeloppen. Detta trots att det rörde sig om uppgifter som kommissionen kunde lämna ut och som skulle ha gjort det möjligt för företagen att lättare bedöma huruvida kommissionen hade gjort fel vid fastställandet av det individuella bötesbeloppet samt huruvida detta belopp var motiverat i förhållande till de allmänna kriterier som tillämpats. Förstainstansrätten tillade i punkt 221 i den överklagade domen att det framgår av domarna i armeringsstålmålen att det är önskvärt att företagen erhåller närmare upplysningar om hur de ålagda böterna har beräknats, utan att de för den skull skall vara tvungna att väcka talan mot kommissionens beslut.

37. Förstainstansrätten fastslog slutligen i punkt 223 i den överklagade domen att bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats var motiverad av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, det vill säga att kommissionen under domstolsförfarandet hade lämnat ut de uppgifter som beaktats vid beräkningen och att domarna i armeringsstålmålen innebar ny rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 190 i fördraget.

38. Innan det mot bakgrund av klagandens argument prövas huruvida förstainstansrätten gjorde en välgrundad bedömning i fråga om vilka följder det skulle kunna få för motiveringsskyldigheten att kommissionen under domstolsförfarandet hade lämnat ut de uppgifter som beaktats vid beräkningen, och att domarna i armeringsstålmålen innebar ny rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 190 i fördraget, skall det prövas huruvida den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 190 i fördraget innebär att kommissionen — utöver de uppgifter som låg till grund för bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet — var skyldig att i beslutet inkludera en mer detaljerad redogörelse för hur böterna hade beräknats.

39. Domstolen påpekar härvid att förstainstansrätten är behörig i två avseenden när det gäller talan som väcks mot kommissionens beslut att ålägga företag böter för överträdelse av konkurrensreglerna.

40. För det första är förstainstansrätten behörig att pröva beslutens lagenlighet enligt artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse). Vid denna prövning skall förstainstansrätten särskilt kontrollera att motiveringsskyldigheten enligt artikel 190 i fördraget, vars åsidosättande innebär att beslutet kan ogiltigförklaras, har iakttagits.

41. För det andra är förstainstansrätten behörig att inom ramen för sin fulla prövningsrätt enligt artikel 172 i EG-fördraget (nu artikel 229 EG) och artikel 17 i förordning nr 17 pröva huruvida bötesbeloppet är lämpligt. Det kan vid den sistnämnda prövningen finnas skäl att begära in och beakta sådana kompletterande upplysningar som inte i sig måste finnas med i beslutet för att motiveringsskyldigheten i artikel 190 i fördraget skall anses vara uppfylld.

42. Vad beträffar kontrollen av att motiveringsskyldigheten har iakttagits kan det erinras om att det i artikel 15.2 andra stycket i förordning nr 17 föreskrivs följande: När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

43. Enligt den rättspraxis som åberopas i punkterna 208 och 209 i den överklagade domen är det väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten utgör uppfyllt om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet. Om sådana uppgifter saknas är beslutet ogiltigt på grund av bristande motivering.

44. Det var riktigt av förstainstansrätten att i punkt 215 i den överklagade domen fastställa att kommissionen hade uppfyllt dessa krav. Det kan konstateras, såsom förstainstansrätten gjorde, att det i punkterna 167—172 i skälen till beslutet redogörs för de kriterier som kommissionen använde vid beräkningen av böterna. Punkt 167 rör särskilt överträdelsens varaktighet. Häri, samt i punkt 168, redovisas även de överväganden som låg till grund för kommissionens bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och dess uppskattning av den allmänna bötesnivån. Punkt 169 innehåller de uppgifter som kommissionen beaktade när den fastställde de böter som skulle åläggas varje företag, och i punkt 170 utpekas de företag som skulle betraktas som huvudmän för överenskommelsen och som bar ett särskilt ansvar i förhållande till de andra företagen. Slutligen fastställs i punkterna 171 och 172 vilka följder det skulle få för bötesbeloppet att olika tillverkare hade samarbetat med kommissionen vid undersökningen för att fastställa de faktiska omständigheterna eller genom sina svar på meddelandet om anmärkningar.

45. Den omständigheten att kommissionen därefter lämnade närmare upplysningar (såsom företagens omsättning eller den av kommissionen fastställda procentsatsen för reduktionen av bötesbeloppet) vid en presskonferens eller under domstolsförfarandet kan inte förta riktigheten av det som förstainstansrätten fastställde i punkt 215 i den överklagade domen. Om den som har fattat ett omtvistat beslut lämnar kompletterande förklaringar till en motivering som redan i sig är tillräcklig, omfattas inte dessa av motiveringsskyldigheten i strikt mening. De kan emellertid vara till hjälp vid gemenskapsdomstolarnas interna kontroll av skälen till beslutet, genom att de gör det möjligt för institutionen att mer ingående redogöra för de skäl som ligger till grund för beslutet.

46. Kommissionen skulle självfallet inte kunna avsäga sig sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar genom att uteslutande och rutinmässigt hänvisa till matematiska formler. Den kan emellertid förse beslutet med en motivering som går utöver de krav, vilka det erinras om i punkt 43 i denna dom, bland annat genom att redovisa de sifferuppgifter som — i synnerhet beträffande den eftersträvade avskräckande verkan — varit vägledande vid den skönsmässiga bedömningen för att fastställa de böter som har ålagts ett flertal företag, vilka i olika hög grad har deltagit i överträdelsen.

47. Det kunde vara önskvärt att kommissionen utnyttjade denna möjlighet så att företagen mer i detalj kunde få reda på hur de böter som ålagts dem har beräknats. På ett mera allmänt sätt kunde detta bidra till en ökad insyn i det administrativa förfarandet och underlätta förstainstansrättens utövande av sin fulla prövningsrätt. Det skall inom ramen för denna vara möjligt för förstainstansrätten att — förutom det ifrågasatta beslutets lagenlighet — pröva huruvida de ålagda böterna är lämpliga. Denna möjlighet kan emellertid inte ändra omfattningen av de krav som följer av motiveringsskyldigheten, vilket kommissionen också har påpekat.

48. Förstainstansrätten kunde följaktligen inte, utan att åsidosätta artikel 190 i fördraget, i punkt 222 i den överklagade domen fastställa att kommissionen [skall], om den systematiskt har beaktat vissa grundläggande omständigheter för att fastställa bötesbeloppen, ange dessa omständigheter i själva beslutet. Förstainstansrätten kunde inte heller utan att motsäga sina egna domskäl, efter att i punkt 215 i den överklagade domen ha konstaterat att beslutet innehöll tillräckliga och relevanta uppgifter om de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den pågått, i punkt 223 i den överklagade domen hänvisa till bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats.

49. Förstainstansrättens felaktiga rättstillämpning i det avseendet är emellertid inte av sådan art att den kan medföra att den överklagade domen upphävs, eftersom det med hänsyn till vad som anförts ovan kan konstateras att förstainstansrätten rättsenligt — oaktat punkterna 219—223 i den överklagade domen — underkände klagandens grund att skyldigheten att motivera beräkningen av böterna hade åsidosatts.

50. Eftersom det enligt motiveringsskyldigheten inte krävdes att kommissionen i beslutet skulle redovisa de sifferuppgifter som använts vid beräkningen av böterna, saknas det anledning att pröva de olika invändningar som klaganden har framfört på grundval av detta oriktiga antagande.

51. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den första grunden.

52. Klaganden har som andra grund gjort gällande att förstainstansrätten tolkade begreppet överträdelsens inverkan på marknaden felaktigt. Förstainstansrätten använde sig av det begreppet när den fastställde bötesbeloppet. Därvid sammanblandade förstainstansrätten detta begrepp, som är relevant vid bedömningen av en överträdelses svårighetsgrad i enlighet med artikel 15 i förordning nr 17, med begreppet konkurrensbegränsande verkan av avtal mellan företag, som är ett tillämpningskriterium för artikel 85.1 i fördraget (se punkt 194 i den överklagade domen).

53. Bland de tre resultat av samverkan som beaktades av förstainstansrätten (se punkt 176 och följande punkter i den överklagade domen: att kunderna faktiskt underrättades om de överenskomna prishöjningarna, att utvecklingen av transaktionspriserna följde de tillkännagivna priserna och att transaktionsprisnivån var högre än den skulle ha varit om det inte hade förekommit någon samverkan) borde enligt klaganden endast det tredje ha beaktats för att avgöra överträdelsens svårighetsgrad. De två andra resultaten rörde endast genomförandet av samverkan, på så sätt att det av dem framgick att företagen, förutom att utarbeta en överenskommelse om priserna, i praktiken genomförde samordningen, utan att resultaten därmed styrkte att överenskommelsen hade någon reell inverkan på priserna eller andra konkurrensvillkor på marknaden.

54. Klaganden har i andra hand tillagt att förstainstansrätten åsidosatte proportionalitetsprincipen genom att fastställa den påförda bötesnivån samtidigt som den konstaterade att kommissionen inte hade bevisat att överträdelsen hade påverkat priserna på kartong.

55. Kommissionen har inledningsvis uppgett att det inte ankommer på domstolen att, när den prövar rättsfrågor i ett mål om överklagande, ändra den bedömning som förstainstansrätten har gjort av bötesbeloppet, eftersom förstainstansrätten i det avseendet har full prövningsrätt (se dom av den 17 juli 1997 i mål C-219/95 P, Ferriere Nord mot kommissionen, REG 1997, s. I-4411, punkt 31).

56. Kommissionen anser att förstainstansrätten, i punkt 194 i den överklagade domen, inte sammanblandade begreppet konkurrensbegränsande verkan, som är ett kriterium för att kvalificera ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 85.1 i fördraget, med frågan om hur detta förfarande inverkade på marknaden, vilket är ett av många kriterier som kan beaktas vid bedömningen av en överträdelses svårighetsgrad. Detta omfattas just av förstainstansrättens fulla prövningsrätt. Förstainstansrätten gjorde i det avseendet bedömningen att överträdelsens svårighetsgrad inte påverkades i väsentlig utsträckning i förevarande fall även om det saknades bevis för överträdelsens inverkan på transaktionspriserna.

57. Om klagandens ståndpunkt godtogs skulle det, enligt kommissionen, medföra en skyldighet för förstainstansrätten att nedsätta böterna när kommissionen inte har lyckats bevisa någon av de omständigheter som utgjort grund för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad. Förstainstansrättens rätt att pröva påföljder skulle även begränsas av den prövning som kommissionen hade gjort, vilket skulle vara raka motsatsen till en full prövningsrätt.

58. Det framgår av den överklagade domen att förstainstansrätten i punkt 188 först erinrade om kommissionens befogenheter enligt artikel 15 i förordning nr 17, nämligen skyldigheten att vid fastställelsen av bötesbeloppet beakta såväl överträdelsens svårighetsgrad som dess varaktighet samt om domstolens rättspraxis, enligt vilken bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad skall göras med beaktande av ett stort antal faktorer, såsom i synnerhet de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, överträdelsens sammanhang och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande (beslutet i det ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54).

59. Förstainstansrätten räknade därefter i punkt 189 i den överklagade domen upp de överväganden som redovisas i beslutet beträffande överträdelsens svårighetsgrad, med avseende på vilka den slutligen utövade sin prövningsrätt.

60. Förstainstansrätten fastställde i detta avseende att kommissionen hade rätt att höja bötesnivån i förhållande till dess tidigare beslutspraxis för att förstärka böternas avskräckande verkan (punkt 191 i den överklagade domen) och för att beakta att de berörda företagen hade vidtagit åtgärder i syfte att dölja att det förekom en samverkan, vilket utgjorde en synnerligen allvarlig aspekt på överträdelsen som gör att den skiljer sig från tidigare konstaterade överträdelser (punkt 192 i den överklagade domen). Förstainstansrätten framhöll även att överträdelsen av artikel 85.1 i fördraget hade pågått under lång tid och att den hade varit uppenbar (punkt 193 i den överklagade domen).

61. Förstainstansrätten drog i punkt 194 i den överklagade domen slutsatsen att det förhållandet att kommissionen endast till viss del hade styrkt verkningarna av prissamverkan — mot bakgrund av vad som anförts — inte i väsentlig utsträckning [påverkade] bedömningen av hur allvarlig den konstaterade överträdeisen [var]. Den påpekade i detta hänseende att det räcker... att företagen faktiskt har tillkännagett de överenskomna prishöjningarna och att de tillkännagivna priserna har utgjort grund för fastställandet av individuella transaktionspriser för att denna prissamverkan skall anses ha haft såväl till syfte som resultat att allvarligt begränsa konkurrensen.

62. Av vad anförts följer att förstainstansrätten inte alls sammanblandade begreppet konkurrensbegränsande verkan av en överenskommelse med frågan om hur överenskommelsen påverkade marknaden, utan att den inom ramen för sin fulla prövningsrätt ansåg att dess iakttagelser i fråga om överträdelsens verkningar inte kunde ändra kommissionens egen bedömning av överträdelsens svårighetsgrad, eller närmare bestämt inte kunde innebära att överträdelsen ansågs vara mindre allvarlig. Förstainstansrätten ansåg att det saknades anledning att nedsätta böterna med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet och det sammanhang i vilket överträdelsen hade begåtts — såsom dessa faktorer beaktades i beslutet och redovisas i punkterna 56 och 57 i denna dom — samt de ålagda böternas avskräckande verkan, vilka samtliga är omständigheter som i enlighet med domstolens rättspraxis kan beaktas vid bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad (se domen i de ovannämnda förenade målen Musique Diffusion française mil. mot kommissionen, punkt 106, beslutet i det ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54, och domen i det ovannämnda målet Fernere Nord mot kommissionen, punkt 33).

63. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grunden.

64. Under sin tredje grund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten åsidosatte ickediskrimineringsprincipen när den godtog de kriterier som kommissionen hade utgått från såvitt avsåg ansvaret för hur de företag som förvärvats under den tid som överträdelsen pågick hade agerat.

65. Kommissionen har bestridit att grunden kan upptas till prövning. Den har anfört att klaganden redan när beslutet antogs kände till de omständigheter som har föranlett klaganden att åberopa den här grunden vid domstolen. Om klaganden ansåg att det förelåg diskriminering mellan flera företag som hade deltagit i överträdelsen, borde den ha åberopat denna grund redan i ansökan i första instans. Den tredje grunden utgör således en ny grund och får inte åberopas enligt artikel 42.2 i domstolens rättegångsregler, vilken enligt artikel 118 i rättegångsreglerna är tillämplig i mål om överklagande.

66. Klaganden har invänt att anledningen till att den här grunden inte åberopats tidigare är de synnerligen förvirrande kriterier som kommissionen utgått från och att deras exakta omfattning inte närmare har kunnat anges förrän under domstolsförfarandet.

67. Kommissionens ståndpunkt kan inte godtas i det här avseendet. Domstolen konstaterar, liksom generaladvokaten har påpekat i punkterna 20 och 40 i förslaget till avgörande, att klaganden vid förstainstansrätten åberopade en grund som avsåg att Cascades inte [bar] något ansvar för Duffels och Djupafors beteende innan dessa företag förvärvades. Den tredje grunden som åberopats vid domstolen innefattas tveklöst i den grunden och utgör således ingen ny grund som inte skulle få åberopas i samband med ett överklagande.

68. I sak har klaganden gjort gällande att enligt punkt 145 i beslutet kan ansvaret för ett dotterbolags beteende före överlåtelsen antingen åläggas dotterbolaget självt om det har deltagit i överträdelsen i eget namn eller den överlåtande koncernen om denna deltagit i överträdelsen. Om dotterbolaget har gjort sig skyldigt till en överträdelse av gemenskapsrätten i eget namn och om den koncern som förvärvar dotterbolaget själv deltagit i överträdelsen, skulle kommissionen dessutom, enligt punkt 143 i beslutet, kunna ålägga denna förvärvande koncern att betala böterna för dotterbolagets agerande före förvärvet.

69. Klaganden har av detta dragit slutsatsen att en koncern som förvärvar ett dotterbolag, som har deltagit i överträdelsen, kan komma att behandlas på två diametralt olika sätt beroende på om den överlåtande koncernen har deltagit i överträdelsen eller inte, vilket dock är ett förhållande som förvärvaren inte har kunnat påverka. Förvärvaren kommer att förpliktas att betala böterna för dotterbolagets agerande före överlåtelsen om den överlåtande koncernen inte deltagit i överträdelsen. I motsatt fall blir förvärvaren inte ansvarig för dotterbolagets beteende och kommer således inte att behöva betala böterna. Tillämpningen av dessa kriterier leder till att det görs en uppenbar åtskillnad mellan två förvärvare.

70. Klaganden har konstaterat att förstainstansrätten med tillämpning av dessa kriterier höll klaganden ansvarig för de två dotterbolagen Duffels och Djupafors agerande före förvärvet av dem, medan bolaget Mayr-Melnhof Kartongesellschaft mbH (nedan kallat Mayr-Melnhof) i mål T-347/94 inte ansågs ansvarigt för dotterbolaget Mayr-Melnhof Eerbeek BV:s (nedan kallat Eerbeek) agerande under den tid som föregick förvärvet. Detta ansvar tillskrevs den överlåtande koncernen NV Koninklijke KNP BT (nedan kallad KNP), som hade deltagit i överträdelsen (se dom av den 14 maj 1998 i mål T-347/94, Mayr-Melnhof mot kommissionen, REG 1998, s. II-1751, punkterna 400—405).

71. Klaganden har således yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen i den del klaganden i denna hölls ansvarig för dotterbolagen Duffels och Djupafors agerade före förvärvet av dem och, om domstolen anser att målet är färdigt för avgörande, ogiltigförklara beslutet på samma grund.

72. Kommissionen har gjort gällande att de kriterier som anges i beslutet och som fastställts av förstainstansrätten endast utgör en tillämpning i det enskilda fallet av de principer som framkommit i rättspraxis angående fördelning av ansvar för överträdelser inom koncerner.

73. Kommissionen har påstått att den i klagandens fall, precis som i Mayr-Melnhofs (i fråga om dotterbolaget Deisswil), tillämpade dessa principer genom att ålägga moderbolaget ansvaret för dotterbolagens beteende, både före och efter förvärvet. Det var endast i fråga om Eerbeek, som först var Mayr-Melnhofs och sedan KNP:s dotterbolag, som kommissionen delade ansvaret mellan de två moderbolagen, vilka båda deltog i överträdelsen.

74. Domstolen påpekar att förstainstansrätten, i punkt 148 i den överklagade domen, fastställde att för det fall ett bolag före överlåtelsen har deltagit självständigt i en överträdelse, avgörs således frågan om vem som skall stå som mottagare av beslutet, det vill säga det överlåtna bolaget eller det nya moderbolaget, endast av kriterierna i punkt 143 i övervägandena i beslutet.

75. Av punkt 143 i beslutet framgår att såvitt avsåg

76. I förevarande fall konstaterade förstainstansrätten i punkt 157 i den överklagade dornen att Djupafors och Duffel vid tidpunkten för förvärvet deltog i en överträdelse i vilken även klaganden var delaktig genom bolagen Cascades La Rochette och Cascades Blendecques. Förstainstansrätten drog härav följande slutsats i punkt 158 i den överklagade domen:

77. Det var riktigt att klaganden hölls ansvarig för de två aktuella dotterbolagens beteende efter förvärvet av dem, men det hade inte styrkts att det fanns grund för att ålägga klaganden ansvar för deras rättsstridiga beteende före förvärvet.

78. Det ankommer i princip på den fysiska eller juridiska person som ledde det berörda företaget när överträdelsen begicks att ansvara för denna, även om driften av företaget har överlåtits på en annan person när beslutet om fastställelse av överträdelsen antas.

79. I förevarande fall framgår det av den överklagade domen att Djupafors och Duffel deltog i överträdelsen från mitten av år.1986 och fram till dess att de förvärvades av klaganden i mars 1989 (se punkt 18 i den överklagade domen). Dessa företag blev dessutom inte bara uppköpta av klaganden utan de fortsatte att driva sina verksamheter i egenskap av dotterbolag till klaganden. De skall följaktligen själva svara för sina överträdelser före klagandens förvärv av dem och klaganden kan inte hållas ansvarig för dem.

80. Domstolen konstaterar följaktligen att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den ansåg att klaganden var ansvarig för de överträdelser som begåtts av bolagen Duffel och Djupafors före klagandens förvärv av dem. Den överklagade domen skall därmed upphävas på den grunden.

81. Om överklagandet är välgrundat skall domstolen upphäva förstainstansrättens avgörande, enligt artikel 54 första stycket i EG-stadgan för domstolen. Domstolen kan själv direkt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande.

82. Det saknas uppgifter i målet om hur stor andel av bötesbeloppet som motsvarade Duffels och Djupafors deltagande, i eget namn, i överträdelsen från mitten av år 1986 och fram till dess att de förvärvades av klaganden i mars 1989. Målet skall därför återförvisas till förstainstansrätten för bedömning av vilket bötesbelopp som skall åläggas mot bakgrund av ovanstående överväganden. Beslutet om rättegångskostnader skall anstå.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) följande dom:

1) Förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T-308/94, Cascades mot kommissionen upphävs i den mån Cascades SA åläggs ansvar för de överträdelser som begåtts av Van Duffel NV och Djupafors AB under tiden från mitten av år 1986 till och med februari månad 1989.

2) Överklagandet ogillas i övrigt.

3) Målet återförvisas till förstainstansrätten.

4) Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

1 Rättegångsspråk: franska.