C-298/98

Domstolens dom (femte avdelningen) den 16 november 2000

CELEX: 61998CJ0298
Datum: 2000-11-16
Källa: eur-lex.europa.eu

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. La Pergola samt domarna M. Wathelet (referent), D.A.O. Edward, P. Jann och L. Sevón, generaladvokat: J. Mischo, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 18 maj 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund

Den överklagade domen

Huruvida böterna hade beräknats på grundval av en omsättning som inte var relevant

Bristande motivering vad avser böternas storlek

Felaktig bedömning av överträdelsens verkningar

Den allmänna bötesnivån

Huruvida kommissionen hade gjort fel vid reduktionen av böterna

Överklagandet

Den första grunden

Den andra grunden

Den tredje grunden

Beaktande av omsättningen hos företag som är medlemmar av föreningen

Den omsättning som beaktades

Den fjärde grunden

Den femte grunden

Rättegångskostnader

1. Metsä-Serla Sales Oy har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 29 juli 1998, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat den dom som förstainstansrätten meddelade den 14 maj 1998 i mål T-338/94, Finnboard mot kommissionen (REG 1998, s. II-1617, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten delvis ogiltigförklarade kommissionens beslut 94/601/EG av den 13 juli 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget (IV/C/33.833 — kartong) (EGT L 243, s. 1, nedan kallat beslutet) och ogillade talan i övrigt.

2. Genom beslutet bötfälldes 19 tillverkare och leverantörer av kartong inom gemenskapen för att ha överträtt artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG).

3. Det framgår av den överklagade domen att detta beslut var en följd av de informella klagomål som år 1990 ingavs av British Printing Industries Federation (en branschorganisation som företräder majoriteten av tillverkarna av tryckta förpackningar i Förenade kungariket) och av Federation française du cartonnage samt av de undersökningar som i april 1991, utan förvarning, genomfördes av kommissionens tjänstemän i enlighet med artikel 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8) vid ett flertal företag och branschorganisationer inom kartongbranschen.

4. De uppgifter som erhölls genom dessa undersökningar och genom begäran om upplysningar och handlingar föranledde kommissionen att dra slutsatsen att de berörda företagen från halvårsskiftet 1986 till i vart fall april 1991 (i flertalet fall) hade deltagit i en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget. Kommissionen beslutade följaktligen att inleda ett förfarande för tillämpning av sistnämnda bestämmelse. Genom skrivelse av den 21 december 1992 sände kommissionen ett meddelande om anmärkningar till vart och ett av de berörda företagen. Samtliga dessa företag besvarade meddelandet skriftligen. Nio företag begärde att få yttra sig muntligen.

5. Efter det att förfarandet hade avslutats antog kommissionen beslutet, som innehåller följande bestämmelser:

6. Av den överklagade dornen framgår dessutom följande, såvitt avser bakgrunden:

7. Sexton av de andra berörda arton företagen samt fyra finska företag, som var medlemmar av branschorganisationen Finnboard, och som i denna egenskap ansågs vara solidariskt ansvariga för betalningen av de böter som hade ålagts Finnboard, väckte också talan mot beslutet (mål T-295/94, T-301/94, T-304/94, T-308/94—T-311/94, T-317/94, T-319/94, T-327/94, T-334/94, T-337/94, T-347/94, T-348/94, T-352/94 och T-354/94 samt de förenade målen T-339/94—T-342/94).

8. Förstainstansrätten biföll yrkandet att beslutet skulle ogiltigförklaras med avseende på klaganden endast i fråga om artikel 2 första till och med fjärde styckena i beslutet, dock med undantag av följande avsnitt:

9. Förstainstansrätten ogillade talan i övrigt.

10. I övrigt åberopade klaganden vid förstainstansrätten ett antal grunder med anledning av fastställelsen av böterna. Överklagandet rör just de domskäl i den överklagade domen där denna fråga behandlas. Mot bakgrund av de grunder som klaganden har åberopat till stöd för överklagandet återges nedan endast de avsnitt i den överklagade domen där förstainstansrätten bedömde anmärkningarna om att böterna hade beräknats på grundval av en omsättning som inte var relevant, att motiveringsskyldigheten hade åsidosatts, att det hade gjorts en felaktig bedömning av överträdelsens verkningar av den allmänna bötesnivån och huruvida böterna skulle nedsättas.

11. Klaganden gjorde vid förstainstansrätten gällande att böterna felaktigt hade beräknats på grundval av omsättningen vid fyra av dess kartongtillverkande medlemsbolag, närmare bestämt Oy Kyrö AB, Metsä-Serla Oy, Tampella Corporation och United Paper Mills och att kommissionen enligt svaromålet hade beräknat böterna på grundval av en felaktig omsättning till följd av att den beaktade Metsä-Serla Oy:s tillverkning av.tapetpapper, vilket medförde att omsättningen år 1990 överskattades med 17 procent.

12. Förstainstansrätten besvarade klagandens argumentation på följande sätt:

13. Klaganden hävdade vid förstainstansrätten att kommissionen i sitt beslut inte förklarade hur den konkret hade tillämpat de kriterier som den hade använt sig av vid beräkningen av böternas storlek.

14. Förstainstansrätten besvarade klagandens argumentation på följande sätt:

15. Klaganden hävdade vid förstainstansrätten att det, i motsats till vad kommissionen hade påstått, inte fanns något som tydde på att överenskommelsen var framgångsrik.

16. Förstainstansrätten gjorde härvid följande bedömning:

17. Klaganden ifrågasatte vid förstainstansrätten den allmänna bötesnivån och särskilt den påstådda överträdelsens svårighetsgrad.

18. Förstainstansrätten ansåg härvid följande:

19. Klaganden hävdade vid förstainstansrätten i huvudsak att dess böter borde ha reducerats, eftersom den inte bestred de huvudsakliga faktiska omständigheter på vilka kommissionen grundade sina anmärkningar gentemot densamma. Klaganden anförde vidare att det var ogrundat att nedsätta Stora Kopparbergs Bergslags AB:s böter, eftersom detta bolags avslöjanden hade sin grund i en önskan att försvaga dess främsta konkurrenter. Denna nedsättning hade, med hänsyn till de höga bötesbeloppen, snedvridit konkurrensen.

20. Förstainstansrätten ansåg följande i sin dom:

21. Förstainstansrätten drog slutsatsen att det saknades anledning att nedsätta klagandens böter, eftersom ingen av de grunder som hade åberopats till stöd för yrkandet att böterna skulle upphävas eller nedsättas hade godtagits.

22. Klaganden har genom sitt överklagande yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen, med undantag för ogiltigförklaringen av artikel 2 första till och med fjärde styckena i det omtvistade beslutet, ogiltigförklara beslutet samt i andra hand nedsätta de böter som klaganden har ådömts.

23. Klaganden har anfört fem grunder till stöd för sitt överklagande, nämligen:

24. Under den första grunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att ogiltigförklara beslutet på grund av bristande motivering, trots att den i punkt 306 i den överklagade domen hade konstaterat att kommissionen i beslutet inte hade redogjort för de omständigheter som den genomgående hade beaktat när den fastställde böterna.

25. Klaganden har tillagt att sådana uppgifter — enligt fast rättspraxis, som förstainstansrätten erinrade om i punkt 309 i den överklagade domen — skall ingå i själva beslutet och att hänsyn, förutom i särskilda fall, inte kan tas till förklaringar som kommissionen i efterhand lämnar till pressen eller under förfarandet vid förstainstansrätten. Förstainstansrätten konstaterade i samma punkt 309 just att kommissionen under sammanträdet hade medgett att det inte fanns något som hindrade att den i beslutet redogjorde för uppgifterna i fråga. Förstainstansrätten kunde under dessa omständigheter inte ta hänsyn till att kommissionen under domstolsförfarandet [hade] visat sig villig att lämna alla upplysningar som [var] av relevans för hur böterna [hade] beräknats (punkt 312 i den överklagade domen).

26. Klaganden har även gjort gällande att förstainstansrätten med orätt beaktade att kommissionen när den fattade beslutet ännu saknade kunskap om den tolkning som förstainstansrätten, i fråga om vilka krav som skall gälla för beräkning av böter enligt artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG), gjorde i dom av den 6 april 1995 i mål T-148/89, Tréfilunion mot kommissionen (REG 1995, s. II-1063), och i två andra domar som avkunnades samma dag i de ovannämnda målen Société métallurgique de Normandie mot kommissionen och Société des treillis et panneaux soudés mot kommissionen (nedan kallade domarna i armeringsstålmålen), om vilka, det erinrades i punkt 310 i den överklagade domen, samt omständigheten att motiveringen av beslutet var minst lika detaljerad som kommissionens motiveringar av tidigare beslut om liknande överträdelser (punkt 310 i den överklagade domen).

27. Klaganden menar vidare att denna ståndpunkt är rättsligt felaktig, eftersom kontroll av krav som följer av motiveringsskyldigheten är en objektiv rättsfråga som inte är avhängig av vilken kunskap kommissionen hade om situationen vid den tidpunkt då denna fattade sitt beslut. Förstainstansrätten kan dessutom inte utfärda regler som gäller för framtiden utan att omedelbart tillämpa dem i det fall som den har att avgöra och härvid låta beslutets verkningar bestå, trots att den själv har konstaterat att beslutet är otillräckligt motiverat.

28. Enligt kommissionen behöver förstainstansrätten, som har full prövningsrätt, inte nödvändigtvis i detalj få reda på hur kommissionen, som även den förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning på området, har fastställt bötesbeloppet.

29. Kommissionen har tillagt att förstainstansrätten i punkt 307 i den överklagade domen ansåg att punkterna 169—172 i skälen till beslutet innehöll tillräckliga och relevanta uppgifter om de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den pågått.

30. Enligt kommissionen är punkterna 308—312 i den överklagade domen överflödiga, eftersom det i dessa punkter erinras om följderna av domarna i armeringsstålmålen. Kommissionen anser för övrigt att klaganden har tolkat dessa domar på ett felaktigt sätt. I dessa domar, liksom i den överklagade domen, efterlyste förstainstansrätten förvisso en större öppenhet i redovisningen av vilken beräkningsmetod som använts. Detta innebar emellertid inte att förstainstansrätten jämställde den bristande öppenheten med en bristande motivering av beslutet. Förstainstansrättens ställningstagande följer möjligen av principen om god förvaltningssed. Sådana överväganden kan emellertid inte i sig utgöra grund för upphävande av beslutet.

31. Slutligen har kommissionen anmärkt att förstainstansrätten nyligen har bekräftat den sålunda fastställda räckvidden av domarna i armeringsstålmålen. Enligt förstainstansrätten skall de upplysningar som det är önskvärt att kommissionen lämnar till den person som ett beslut är riktat till inte anses utgöra en ytterligare motivering, utan endast en översättning till siffror av de kriterier som anges i beslutet, i den mån dessa kan uttryckas i bestämd kvantitet (se särskilt förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T-141/94, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 1999, s. II-347, punkt 610).

32. Domstolen avser först att redogöra för de olika delarna i det resonemang som förstainstansrätten förde vid bedömningen av grunden att motiveringsskyldigheten beträffande beräkningen av böterna hade åsidosatts.

33. Förstainstansrätten erinrade inledningsvis i punkt 300 i den överklagade domen om att skyldigheten att motivera ett individuellt beslut enligt fast rättspraxis har till syfte att göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att pröva beslutets lagenlighet och att ge den berörda parten tillräckliga upplysningar för att denne skall kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det eventuellt är behäftat med ett fel som gör det möjligt att ifrågasätta dess giltighet, med det tillägget att omfattningen av denna skyldighet beror på rättsaktens art och det sammanhang i vilket den har antagits (se särskilt, förutom den rättspraxis som förstainstansrätten hänvisade till, dom av den 15 april 1997 i mål C-22/94, Irish Farmers Association mil., REG 1997, s. I-1809, punkt 39).

34. Förstainstansrätten preciserade därefter i punkt 301 i den överklagade domen att, när det som i förevarande fall är fråga om ett beslut varigenom flera företag åläggs böter för en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler, omfattningen av motiveringsskyldigheten skall bedömas särskilt mot bakgrund av att överträdelsens svårighetsgrad beror på ett stort antal faktorer, såsom de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan, och detta utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande (beslutet i det ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54).

35. Förstainstansrätten ansåg härvid följande i punkt 307 i den överklagade domen:

36. I punkterna 308—312 i den överklagade domen modifierade emellertid förstainstansrätten, på ett något tvetydigt sätt, räckvidden av konstaterandet i punkt 307.

37. Det framgår av punkterna 308 och 309 i den överklagade domen att beslutet inte innehåller de exakta uppgifter som kommissionen genomgående beaktade när den fastställde bötesbeloppen. Detta trots att det rörde sig om uppgifter som kommissionen kunde lämna ut och som skulle ha gjort det möjligt för företagen att lättare bedöma huruvida kommissionen hade gjort fel vid fastställandet av det individuella bötesbeloppet samt huruvida detta belopp var motiverat i förhållande till de allmänna kriterier som tillämpats. Förstainstansrätten tillade i punkt 310 i den överklagade domen att det framgår av domarna i armeringsstålmålen att det är önskvärt att företagen erhåller närmare upplysningar om hur de ålagda böterna har beräknats, utan att de för den skull skall vara tvungna att väcka talan mot kommissionens beslut.

38. Förstainstansrätten fastslog slutligen i punkt 312 i den överklagade domen att bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats var motiverad av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, det vill säga att kommissionen under domstolsförfarandet hade lämnat ut de uppgifter som beaktats vid beräkningen och att domarna i armeringsstålmålen innebar ny rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 190 i fördraget.

39. Innan det mot bakgrund av klagandens argument prövas huruvida förstainstansrätten gjorde en välgrundad bedömning i fråga om vilka följder det skulle kunna få för motiveringsskyldigheten att kommissionen under domstolsförfarandet hade lämnat ut de uppgifter som beaktats vid beräkningen, och att domarna i armeringsstålmålen innebar ny rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 190 i fördraget, skall det prövas huruvida den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 190 i fördraget innebär att kommissionen — utöver de uppgifter som låg till grund för bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet — var skyldig att i beslutet inkludera en mer detaljerad redogörelse för hur böterna hade beräknats.

40. Domstolen påpekar härvid att förstainstansrätten är behörig i två avseenden när det gäller talan som väcks mot kommissionens beslut att ålägga företag böter för överträdelse av konkurrensreglerna.

41. För det första är förstainstansrätten behörig att pröva beslutens lagenlighet enligt artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse). Vid denna prövning skall förstainstansrätten särskilt kontrollera att motiveringsskyldigheten enligt artikel 190 i fördraget, vars åsidosättande innebär att beslutet kan ogiltigförklaras, har iakttagits.

42. För det andra är förstainstansrätten behörig att inom ramen för sin fulla prövningsrätt enligt artikel 172 i EG-fördraget (nu artikel 229 EG) och artikel 17 i förordning nr 17 pröva huruvida bötesbeloppet är lämpligt. Det kan vid den sistnämnda prövningen finnas skäl att begära in och beakta sådana kompletterande upplysningar som inte i sig måste finnas med i beslutet för att motiveringsskyldigheten i artikel 190 i fördraget skall anses vara uppfylld.

43. Vad beträffar kontrollen av att motiveringsskyldigheten har iakttagits kan det erinras om att det i artikel 15.2 andra stycket i förordning nr 17 föreskrivs följande: När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

44. Enligt den rättspraxis som åberopas i punkterna 300 och 301 i den överklagade domen är det väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten utgör uppfyllt om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet. Om sådana uppgifter saknas är beslutet ogiltigt på grund av bristande motivering.

45. Det var riktigt av förstainstansrätten att i punkt 307 i den överklagade domen fastställa att kommissionen hade uppfyllt dessa krav. Det kan, såsom förstainstansrätten gjorde, konstateras att det i punkterna 167—172 i skälen till beslutet redogörs för de kriterier- som kommissionen använde vid beräkningen av böterna. Punkt 167 rör särskilt överträdelsens varaktighet. I denna, samt i punkt 168, redovisas även de överväganden som låg till grund för kommissionens bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och dess uppskattning av den allmänna bötesnivån. Punkt 169 innehåller de uppgifter som kommissionen beaktade när den fastställde de böter som skulle åläggas varje företag, och i punkt 170 utpekas de företag som skulle betraktas som huvudmän för överenskommelsen och som bar ett särskilt ansvar i förhållande till de andra företagen. Slutligen fastställs i punkterna 171 och 172 vilka följder det skulle få för bötesbeloppet att olika tillverkare hade samarbetat med kommissionen vid undersökningen för att fastställa de faktiska omständigheterna eller genom sina svar på meddelandet om anmärkningar.

46. Den omständigheten att kommissionen därefter lämnade närmare upplysningar (såsom företagens omsättning eller den av kommissionen fastställda procentsatsen för reduktionen av bötesbeloppet) vid en presskonferens eller under domstolsförfarandet kan inte förta riktigheten av det som förstainstansrätten fastställde i punkt 307 i den överklagade domen. Om den som har fattat ett omtvistat beslut lämnar kompletterande förklaringar till en motivering som redan i sig är tillräcklig, omfattas inte dessa av motiveringsskyldigheten i strikt mening. De kan emellertid vara till hjälp vid gemenskapsdomstolarnas interna kontroll av skälen till beslutet, genom att de gör det möjligt för institutionen att mer ingående redogöra för de skäl som ligger till grund för beslutet.

47. Kommissionen skulle självfallet inte kunna avsäga sig sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar genom att uteslutande och rutinmässigt hänvisa till matematiska formler. Den kan emellertid förse beslutet med en motivering som går utöver de krav, som det erinras om i punkt 44 i denna dom, bland annat genom att redovisa de sifferuppgifter som — i synnerhet beträffande den eftersträvade avskräckande verkan — varit vägledande vid den skönsmässiga bedömningen när det gällt att fastställa de böter som har ålagts ett flertal företag, vilka i olika hög grad har deltagit i överträdelsen.

48. Det kunde vara önskvärt att kommissionen utnyttjade denna möjlighet så att företagen mer i detalj kunde få reda på hur de böter som ålagts dem har beräknats. På ett mera allmänt sätt kunde detta bidra till en ökad insyn i det administrativa förfarandet och underlätta förstainstansrättens utövande av sin fulla prövningsrätt. Det skall inom ramen för denna vara möjligt för förstainstansrätten att pröva — förutom det ifrågasatta beslutets lagenlighet — huruvida de ålagda böterna är lämpliga. Denna möjlighet kan emellertid inte ändra omfattningen av de krav som följer av motiveringsskyldigheten, vilket kommissionen också har påpekat.

49. Förstaiiistansrätten kunde följaktligen inte, utan att åsidosätta artikel 190 i fördraget, i punkt 311 i den överklagade domen fastställa att kommissionen [skall], om den systematiskt har beaktat vissa grundläggande omständigheter för att fastställa bötesbeloppen, ange dessa omständigheter i själva beslutet. Förstainstansrätten kunde inte heller utan att motsäga sina egna domskäl, efter att i punkt 307 i den överklagade domen ha konstaterat att beslutet innehöll tillräckliga och relevanta uppgifter om de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den pågått, i punkt 312 i den överklagade domen hänvisa till bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats.

50. Förstainstansrättens felaktiga rättstillämpning i det avseendet är emellertid inte av sådan art att den kan medföra att den överklagade domen upphävs, eftersom det med hänsyn till vad som anförts ovan kan konstateras att förstainstansrätten rättsenligt — oaktat punkterna 308—312 i den överklagade domen — underkände klagandens grund att skyldigheten att motivera beräkningen av böterna hade åsidosatts.

51. Eftersom det enligt motiveringsskyldigheten inte krävdes att kommissionen i beslutet skulle redovisa de sifferuppgifter som använts vid beräkningen av böterna, saknas det anledning att pröva de olika invändningar som klaganden har framfört på grundval av detta oriktiga antagande.

52. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den första grunden.

53. Klaganden gör under sin andra grund gällande att förstainstansrätten borde ha underkänt det sätt som kommissionen utnyttjade sitt utrymme för skönsmässig bedömning på när den beaktade den samarbetsvilja som vissa företag som deltog i överenskommelsen hade visat under det administrativa förfarandet för att fastställa böternas storlek.

54. Klaganden anser att de nedsättningar av böterna som kommissionen beslutade om med anledning av denna samarbetsvilja och på grundval av kriterier som i förväg hade definierats på ett generellt och abstrakt sätt saknar laglig grund och strider mot grundläggande rättigheter. Kommissionen är nämligen enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 skyldig att i varje enskilt fall göra bruk av sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Det förfaringssätt som har använts i förevarande fall får till följd att företagen måste ange sig själva och avstå från att utnyttja sin rätt till försvar, eller åtminstone att företagens rättigheter inskränks på ett oskäligt sätt, varvid företag som utnyttjar sina rättigheter bestraffas därför.

55. Klaganden har slutligen hävdat att förstainstansrätten med orätt underlät att vända sig mot att beslutet att nedsätta vissa företags böter inte hade givits en tillräcklig motivering.

56. Domstolen vill härvid inledningsvis erinra om att artikel 15.2 i förordning nr 17 inte innehåller en uttömmande uppräkning av de kriterier som kommissionen kan beakta när den fastställer böternas storlek (se dom av den 17 juli 1997 i mål C-219/95 P, Ferriere Nord mot kommissionen, REG 1997, s. I-4411, punkterna 32 och 33) och att ett företags förhållningssätt under det administrativa förfarandet således kan beaktas när kommissionen fastställer böternas storlek (se dom av den 11 januari 1990 i mål C-277/87, Sandoz Prodotti Farmaceutici mot kommissionen, REG 1990, s. I-45, publicerad i sammandrag).

57. Det finns vidare ingen anledning att rikta kritik mot att kommissionen har utarbetat riktlinjer för hur den skall använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer böternas storlek och att den på detta sätt bättre garanterar likabehandling av de berörda företagen.

58. Överklagandet kan vidare inte bifallas på den grunden att rätten till försvar har åsidosatts. Ett företag som ifrågasätter kommissionens ståndpunkt och inte visar större samarbetsvilja än vad som krävs av det enligt förordning nr 17 kan nämligen inte av denna anledning ådömas högre böter. Om kommissionen anser att den har styrkt förekomsten av en överträdelse och att det berörda företaget kan hållas ansvarigt för denna överträdelse, kommer företaget att bestraffas i enlighet med kriterier som lagenligen kan beaktas och som omfattas av förstainstansrättens och domstolens prövningsrätt. Som generaladvokaten har anmärkt i punkt 25 i sitt förslag till avgörande bygger klagandens påstående på en rent teoretisk hypotes, nämligen att ett företag anmäler sig för en överträdelse som den inte har begått — i motsats till vad kommissionen misstänker — i hopp om att de böter som det trots allt fruktar att det kommer att ådömas skall nedsättas. En sådan hypotes kan inte utgöra grund för en argumentation om åsidosättande av rätten till försvar.

59. Vad avser klagandens påstående att beslutet har givits en otillräcklig motivering vad avser de nedsatta böterna för vissa företag vill domstolen endast anmärka att förstainstansrätten i punkt 303 i den överklagade domen gjorde följande konstaterande:

60. Dessa punkter i beslutet utgör en tillräcklig motivering vad avser bötesnedsättningarna.

61. Överklagandet kan således inte bifallas på den andra grunden.

62. Klaganden har under sin tredje grund vänt sig mot att förstainstansrätten inte ansåg att kommissionen hade åsidosatt artikel 15.2 i förordning nr 17 genom att dels beräkna de böter som ålades klaganden på grundval av omsättningen hos fyra medlemsbolag som saluför sin produktion med klagandens hjälp, nämligen Metsä-Serla Oy, Tampella Corporation, United Paper Mills och Oy Kyro AB, dels inte ta hänsyn till den verkliga omsättningen år 1990, vilket är det år som har använts som utgångspunkt vid beräkningen av böternas storlek.

63. Klaganden har gjort gällande att det inte framgår av beslutet eller den överklagade domen att de fyra företag som är medlemmar i föreningen hade varit inblandade i överträdelsen, varför deras omsättning inte kunde beaktas när böternas storlek skulle fastställas.

64. Klaganden menar vidare att förstainstansrätten motsade sig själv när den förklarade att klaganden, som motivering till varför denne ådömdes böter (se punkterna 273—280 i den överklagade domen), hade agerat självständigt och sedan i dom av den 14 maj 1998 i de förenade målen T-339/94—T-342/94, Metsä-Serla mil. (REG 1998, s. II-1727, se särskilt punkterna 55, 56 och 58) ansåg att klaganden, som motivering till varför dessa bolag hade ansetts solidariskt ansvariga för betalningen av böterna tillsammans med klaganden, hade agerat som hjälporgan till de bolag som var medlemmar i föreningen.

65. Klaganden anser slutligen att förstainstansrätten hade fel när den ansåg att klaganden inte hade något eget ekonomiskt intresse av prishöjningar (punkt 281 i den överklagade domen), trots att det kommissionsarvode som klaganden erhöll som vederlag för sitt arbete som medlemsbolagens mellanman var en viss procent av det pris som företagens kunder betalade.

66. Det skall härvid medges att det — såsom kommissionen har anmärkt — när det gäller att utdöma böter för en företagssammanslutning, vars egen omsättning i de flesta fall inte står i proportion till sammanslutningens storlek eller marknadsstyrka, endast går att bestämma en avskräckande sanktion om man beaktar de deltagande företagens omsättning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80—103/80, Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 1825, punkterna 120 och 121, svensk specialutgåva, volym 7, s. 133). Det krävs härvid inte att sammanslutningens medlemmar verkligen har deltagit i överträdelsen utan det räcker att sammanslutningen, enligt sina interna regler, kan binda sina medlemmar.

67. I förevarande fall ansåg förstainstansrätten, i punkt 280 i den överklagade domen, att de försäljningsavtal som sökanden ingick för medlemsbolagens räkning var sådana att medlemsbolagen kunde bli bundna därigenom. Klaganden har inte anfört något som vederlägger denna bedömning.

68. Vad avser klagandens påstående att den överklagade domen och domen i de ovannämnda målen Metsä-Serla m.fl. mot kommissionen motsäger varandra, anser domstolen, i likhet med kommissionen, att den andra domen inte alls motsäger den första domen, utan innehåller ännu ett skäl till att kommissionen kunde beakta omsättningen hos företag som var medlemmar av klagandeföreningen när den fastställde storleken på de böter som skulle ådömas klaganden, eftersom det framgår av punkterna 55 och 58 i den senare domen att klaganden hade rätt att förhandla om priser och andra försäljningsvillkor med de slutliga kunderna med iakttagande av de riktlinjer som medlemsbolagen hade fastställt, vilket innebar att klaganden ingick i en ekonomisk enhet tillsammans med vart och ett av medlemsbolagen.

69. Domstolen anser slutligen att förstainstansrättens konstaterande i punkt 281 i den överklagade domen, att klaganden inte hade något eget ekonomiskt intresse av att delta i en prissamverkan, utgör ett konstaterande rörande de faktiska omständigheterna, vilket inte kan ifrågasättas i ett överklagande.

70. Klaganden har hävdat att förstainstansrätten med orätt inte vände sig mot kommissionens beslut att inte beakta klagandens uppgifter om medlemsbolagens omsättning och att förstainstansrätten inte motiverade varför den förkastade klagandens argumentation på denna punkt.

71. Klaganden menar att kommissionen — i motsats till det sätt på vilket den fastställde bötesbeloppen för alla övriga företag som varit inblandade i överträdelsen — i klagandens fall inte beaktade klagandens sifferuppgifter utan själv gjorde en ren uppskattning. Förstainstansrätten tillämpade i det avseendet bevisbördereglerna på ett felaktigt sätt och underlät att lämna någon förklaring till varför den grundade sin dom på kommissionens sifferuppgifter.

72. Domstolen anmärker härvid att det framgår av den överklagade domen att klaganden visste om varför kommissionen inte hade ansett sig kunna använda sig av klagandens sifferuppgifter utan ansett att det var nödvändigt att göra en egen uppskattning. Det framgår nämligen av punkt 267 i den överklagade domen att klagandens sifferuppgifter byggde på ett genomsnittligt försäljningspris som låg nästan 15 procent under det pris som klaganden hade angett i sina offerter till en av sina största kunder i Förenade kungariket, såsom framgår av ett konfidentiellt protokoll som påträffats i dess brittiska dotterbolags lokaler och att klaganden trots kommissionens begäran om förtydliganden aldrig lämnade någon förklaring till dessa skillnader.

73. Eftersom klaganden inte lämnade några klargöranden som kunde undanröja de tvivel som kommissionen hade vad avser vilken tilltro man kunde fästa till de revisorsintyg som klaganden hade ingivit, kan förstainstansrätten inte klandras för att den utgick ifrån kommissionens uppskattningar.

74. Av detta följer att överklagandet inte kan bifallas på den tredje grunden.

75. Under den fjärde grunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten gjorde fel när den inte nedsatte böterna efter att ha konstaterat att kommissionen inte hade styrkt samtliga de verkningar som överträdelsen påstods ha haft (punkt 325 i den överklagade domen).

76. Enligt klaganden var det fel av förstainstansrätten att fastställa att det förhållandet att transaktionsprisnivån inte alls hade påverkats negativt saknade nämnvärd betydelse för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och därför inte kunde medföra att böterna nedsattes (punkt 342 i den överklagade domen). Förstainstansrätten åsidosatte principen att bötesbeloppet skall stå i proportion till överträdelsens svårighetsgrad och likabehandlingsprincipen.

77. Kommissionen anser att förstainstansrätten, inom ramen för sin fulla prövningsrätt, var behörig att bilda sig en egen uppfattning om vad som skulle kunna vara ett lämpligt bötesbelopp. Kommissionen har anmärkt att i förevarande fall har en överträdelse konstaterats och bevisats och överträdelsens svårighetsgrad är inte endast avhängig av vilka verkningar den har fått utan även av deltagarnas syfte att kontrollera marknaderna och bibehålla höga priser trots att de var fullt medvetna om att deras åtgärder var rättsstridiga och att de löpte risken att ådömas höga böter.

78. Det framgår av den överklagade domen att förstainstansrätten i punkt 336 först erinrade om domstolens rättspraxis, enligt vilken bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad skall göras med beaktande av ett stort antal faktorer, såsom i synnerhet de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, överträdelsens sammanhang och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande (beslutet i det ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54).

79. Förstainstansrätten räknade därefter i punkt 337 i den överklagade domen upp de överväganden som redovisas i beslutet beträffande överträdelsens svårighetsgrad, med avseende på vilka den slutligen utövade sin prövningsrätt.

80. Förstainstansrätten fastställde i detta avseende att kommissionen hade rätt att höja bötesnivån i förhållande till dess tidigare beslutspraxis för att förstärka böternas avskräckande verkan (punkt 339 i den överklagade domen) och för att beakta den omständigheten att de berörda företagen hade vidtagit åtgärder i syfte att dölja samverkans existens, vilket utgjorde en synnerligen allvarlig aspekt på överträdelsen som gör att den skiljer sig från tidigare konstaterade överträdelser (punkt 340 i den överklagade domen). Förstainstansrätten framhöll även att överträdelsen av artikel 85.1 i fördraget hade pågått under lång tid och att den hade varit uppenbar (punkt 341 i den överklagade domen).

81. Förstainstansrätten drog slutligen i punkt 342 i den överklagade domen slutsatsen att det förhållandet att kommissionen endast till viss del hade styrkt verkningarna av prissamverkan — mot bakgrund av vad som anförts — inte i väsentlig utsträckning [påverkade] bedömningen av hur allvarlig den konstaterade överträdelsen [var]. Den påpekade i detta hänseende att det räcker... att företagen faktiskt har tillkännagett de överenskomna prishöjningarna och att de tillkännagivna priserna har utgjort grund för fastställandet av individuella transaktionspriser för att denna prissamverkan skall anses ha haft såväl till syfte som resultat att allvarligt begränsa konkurrensen.

82. Av vad anförts följer att förstainstansrätten inom ramen för sin fulla prövningsrätt ansåg att dess iakttagelser i fråga om överträdelsens verkningar inte kunde ändra kommissionens egen bedömning av överträdelsens svårighetsgrad, eller närmare bestämt inte kunde innebära att överträdelsen ansågs vara mindre allvarlig. Förstainstansrätten ansåg att det saknades anledning att nedsätta böterna med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet och det sammanhang i vilket överträdelsen hade begåtts — såsom dessa faktorer beaktades i beslutet och redovisas i punkterna 74 och 75 i denna dom — samt de ålagda böternas avskräckande verkan, vilka samtliga är omständigheter som i enlighet med domstolens rättspraxis kan beaktas vid bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad (se domen i de ovannämnda målen Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, punkt 106, beslutet i det ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54, och domen i det ovannämnda målet Ferriere Nord mot kommissionen, punkt 33).

83. Överklagandet kan därför inte bifallas med stöd av den fjärde grunden.

84. Klaganden klandrar under sin femte grund förstainstansrätten för att den inte ansåg att kommissionens praxis att avrunda de böter som har fastställts genom beräkningsmetoden i artikel 15.2 i förordning nr 17 uppåt eller nedåt utgör ett maktmissbruk som är diskriminerande och helt omotiverat.

85. Kommissionen, som inte har förnekat att den avrundade bötesbeloppen, anser att grunden inte kan upptas till sakprövning, eftersom förstainstansrätten kritiseras för att ha avfärdat ett argument som anfördes först vid förhandlingen vid förstainstansrätten. I sak menar kommissionen att den genom att avrunda klagandens bötesbelopp gjorde en närmast obetydlig ändring av detsamma, med en 1 procent, och att andra bötfällda företag drabbades av motsvarande avrundningar uppåt.

86. Domstolen delar inte kommissionens mening att grunden inte kan upptas till sakprövning, eftersom — som generaladvokaten korrekt har anmärkt i punkt 56 i sitt förslag till avgörande — klaganden när den väckte talan inte hade någon exakt kunskap om hur böterna hade beräknats, varför den hade rätt att ifrågasätta beräkningssättet för första gången vid förhandlingen vid förstainstansrätten.

87. I sak anmärkte förstainstansrätten med rätta i punkt 302 i den överklagade domen att kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer ett bötesbelopp, och att den härvid inte kan anses skyldig att tillämpa en exakt matematisk formel. Med beaktande av punkterna 336—342 i den överklagade domen — vilka har refererats ovan och vilka rör den allmänna bötesnivån — kunde förstainstansrätten lagligen inom ramen för sin fulla prövningsrätt anse att de 20000000 ecu som ådömts klaganden i böter var ett lämpligt bötesbelopp.

88. Av vad som har anförts ovan följer att överklagandet skall ogillas i sin helhet.

89. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 gjorts tillämplig i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klaganden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet skall kommissionens yrkande bifallas.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) Metsä-Serla Sales Oy skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: tyska.