Domstolens dom den 7 november 2000

I mål C-312/98, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Bundesgerichtshof (Tyskland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden G. C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena C. Gulmann, A. La Pergola, M. Wathelet och V. Skouris, samt domarna D.A.O. Edward, J.-P. Puissochet, P. Jann, L. Sevón, R. Schintgen (referent) och E Macken, generaladvokat: EG. Jacobs, justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühi,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft eV, genom advokaten E.M. Gerstenberg, München, Warsteiner Brauerei Haus Cramer Gmbh & Co. KG, genom advokaten W. Witz, Mannheim, Tysklands regering, genom W.-D. Plessing, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, och A. Dittrich, Ministerialrat, förbundsjustitieministeriet, båda i egenskap av ombud, Greklands regering, genom biträdande juridiske rådgivaren I.K. Chalkias, statens rättsliga råd, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom K. Rispal-Bellanger, sous-directeur, utrikesministeriets rättsavdelning, och C. Vasak, secrétaire adjoint, utrikesministeriet, samma avdelning, båda i egenskap av ombud, Italiens regering, genom professor U. Leanza, chef för utrikesministeriets avdelning för diplomatiska tvister, i egenskap av ombud, biträdd av LM. Braguglia, avvocato dello Stato, Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, Oberrätin, regeringskansliet, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren J.L. Iglesias Buhigues, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten B. Wägenbaur, Bryssel,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 22 mars 2000 av: Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft eV,. företrädd av advokaterna E.M. Gerstenberg och C. Eggers, Frankfurt-am-Main, Warsteiner Brauerei Haus Cramer GmbH & Co. KG, företrätt av advokaten W. Witz, Tysklands regering, företrädd av H. Heitland, Regierungsdirektor, förbundsjustitieministeriet, i egenskap av ombud, Greklands regering, företrädd av LIC. Chalkias, Italiens regering, företrädd av E Quadri, avvocato dello Stato, och kommissionen, företrädd av J.L. Iglesias Buhigues, biträdd av B. Wägenbaur,

och efter att den 25 maj 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Den nationella lagstiftningen

Gemenskapsbestämmelserna

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1. Bundesgerichtshof har genom beslut av den 2 juli 1998, som inkom till domstolens kansli den 12 augusti samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-för draget (nu artikel 234 EG) ställt en fråga om tolkningen av rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 208, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 153).

2. Denna fråga har uppkommit i en tvist mellan Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft eV, en förening vars ändamål är att bekämpa illojal konkurrens (nedan kallad Schutzverband), och Warsteiner Brauerei Haus Cramer Gmbh & Co. KG (nedan kallat Warsteiner Brauerei eller bryggeriet) beträffande den sistnämndes användning av beteckningen Warsteiner på etiketter på flaskor av vissa öltyper som Warsteiner Brauerei tillverkade i ett bryggeri i Paderborn, som ligger 40 km från Warstein.

3. I Tyskland föreskrivs följande i 3 § i Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb (lag om illojal konkurrens, nedan kallad UWG) av den 7 juni 1909:

4. I Gesetz über den Schutz von Marken und sonstigen Kennzeichen (lag om skydd för varumärken och andra kännetecken, nedan kallad Markengesetz) av den 25 oktober 1994 (BGBl, 1994 I, s. 3082), som trädde i kraft den 1 januari 1995, föreskrivs följande i 1 § med rubriken Skyddade varumärken och andra kännetecken:

5. Geografiska härkomstbeteckningar regleras i sjätte delen i Markengesetz. Denna del består av tre avsnitt, varav det första avsnittet (126—129 §§) rör skyddet för geografiska härkomstbeteckningar och det andra avsnittet (130—136 §§) skyddet för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar i den mening som avses i förordning (EEG) nr 2081/92.

6. I 126 § första stycket i Markengesetz, som bär rubriken Namn, beteckningar eller tecken som är skyddade såsom geografiska härkomstbeteckningar, föreskrivs följande:

7. I 126 § andra stycket i Markengesetz anges närmare att de namn, beteckningar eller tecken som avses i första stycket inte kan bli skyddade som geografiska härkomstbeteckningar när det är fråga om generiska beteckningar.

8. I 127 § i Markengesetz med rubriken Skyddets räckvidd föreskrivs följande:

9. I 128 § första stycket i Markengesetz föreskrivs följande:

10. Det framgår i detta hänseende av begäran om förhandsavgörande att 13 § andra stycket UWG avser medkonkurrenterna, yrkesförbunden, konsumentföreningarna samt industri- och handelskamrarna eller hantverkskamrarna.

11. I 130— 136 §§ i Markengesetz anges bland annat förfarandet för registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar i den mening som avses i förordning nr 2081/92, formerna för övervakning och kontroll som föreskrivs i bestämmelserna i denna förordning, rättsmedlen som finns på detta område samt fristerna för överklagande.

12. I förordning nr 2081/92, som trädde i kraft den 25 juli 1993, påpekas i femte övervägandet att [m]ärkningen av jordbruksprodukter och livsmedel är underkastad de allmänna regler som anges i rådets direktiv 79/112/EEG av den 18 december 1978 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel [EGT L 33, 1979, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 130...]. Med hänsyn till den särskilda beskaffenheten hos jordbruksprodukter och livsmedel bör speciella regler införas om jordbruksprodukter och livsmedel från ett särskilt geografiskt område.

13. I sjunde övervägandet i förordning nr 2081/92 sägs sedan att [d]et finns... nationella olikheter i sättet att ordna registrering av ursprungsbeteckning och geografisk beteckning. En gemenskapsmetod bör planeras. Ett gemensamt regelverk för skydd av dessa beteckningar gör det möjligt att utveckla dessa, eftersom ett sådant skydd med enhetlig metod säkerställer konkurrens på lika villkor mellan produkter med sådana beteckningar och höjer produkternas trovärdighet i konsumenternas ögon.

14. Nionde och tionde övervägandena i förordning nr 2081/92 har följande lydelse:

15. Artikel 1 i förordning nr 2081/92 har följande innehåll:

16. I bilaga 1 till samma förordning, som bär rubriken Livsmedel som avses i artikel 1.1., anges Öl i första strecksatsen.

17. Artikel 2.1 och 2.2 i förordning nr 2081/92 har följande lydelse:

18. I tolfte övervägandet i förordning nr 2081/92 anges att [f]ör att en geografisk beteckning eller en ursprungsbeteckning skall åtnjuta skydd i varje medlemsstat måste den registreras på gemenskapsnivå. Vidare sägs att [r]egistreringen... också [skall] ge information om produkten eller livsmedlet till dem som sysslar med handel samt till konsumenterna.

19. I artiklarna 5—7 i förordning nr 2081/92 beskrivs förfarandet för registrering av de geografiska beteckningar och ursprungsbetecknihgar som avses i artikel 2, det så kallade normala förfarandet. Enligt artikel 5.4 skall ansökan om registrering inges till den medlemsstat där det ifrågavarande geografiska området är beläget. Enligt artikel 5.5 skall medlemsstaten kontrollera att ansökan är välgrundad och sedan tillställa kommissionen den.

20. Mot bakgrund av att det tar en viss tid för kommissionen att behandla en ansökan om registrering och att det i avvaktan på ett beslut om registrering av en beteckning är lämpligt att låta medlemsstaten bevilja ett nationellt övergångsskydd, ändrades förordning nr 2081/92 genom rådets förordning (EG) nr 535/97 av den 17 mars 1997 (EGT L 83, s. 3), varigenom det i artikel 5.5 efter första stycket infördes följande text:

21. Genom artikel 17 i förordning nr 2081/92 infördes ett förenklat förfarande för registrering, som är tillämpligt på registrering av beteckningar som redan fanns när förordningen trädde i kraft. I nämnda bestämmelse anges följande:

22. Enligt artikel 8 i förordning nr 2081/92 [får] beteckningarna PDO, PGI eller motsvarande traditionella nationella angivelser för skyddade ursprungsbeteckningar eller skyddade geografiska beteckningar... endast användas på jordbruksprodukter och livsmedel som uppfyller denna förordnings krav.

23. Artikel 13 i förordning nr 2081/92 har följande lydelse:

24. För att bland annat ta hänsyn till den omständigheten att det första förslaget till registrering av geografiska och ursprungsbeteckningar, vilket kommissionen skulle utarbeta i enlighet med artikel 17.2 i förordning nr 2081/92, inte presenterades för rådet förrän i mars 1996, när större delen av den övergångstid om fem år som föreskrevs i artikel 13.2 i samma förordning hade löpt ut, ersatte förordning nr 535/97, som trädde i kraft den 28 mars 1997, sistnämnda punkt med följande text:

25. Warsteiner Brauerei driver sedan år 1753 ett bryggeri med säte i Warstein i Nordrhein-Westfalen (Tyskland). Bryggeriet är innehavare av varumärket Warsteiner avseende öl av typ Pilsen, som den 24 oktober 1990 registrerades hos Deutsches Patentamt (det tyska patentverket) på den grunden att varumärket var inarbetat. Det står klart att öl som bryggs i Warstein inte uppvisar några särskilda egenskaper som skulle kunna tillskrivas denna ort, samt att det goda anseendet som det öl som kallas Warsteiner åtnjuter beror på ölets kvalitet och reklamen för märket Warsteiner.

26. Hösten 1990 förvärvade Warsteiner Brauerei ett bryggeri i Paderborn, som ligger 40 km från Warstein, där bryggeriet bryggde ölsorterna Light och Fresh fram till slutet av år 1991. Etiketterna på framsidan av flaskorna till dessa ölsorter innehöll bland annat ordet Warsteiner eller Marke Warsteiner (märke Warsteiner). På etiketterna på baksidan angavs bland annat att ölsorterna i fråga tillverkades och tappades på flaska in unserer neuen Paderborner Brauerei (på vårt nya bryggeri i Paderborn).

27. Schutzverband, som ansåg att nämnda etiketter var vilseledande, väckte talan mot Warsteiner Brauerei vid Landgericht Mannheim (Tyskland) för att bryggeriet i enlighet med 3 § UWG skulle förbjudas att använda den geografiska härkomstbeteckningen Warsteiner för öl som bryggs i Paderborn.

28. Inför Landgericht Mannheim gjorde Warsteiner Brauerei framför allt gällande att beteckningen Warsteiner inte innehöll någon hänvisning till en geografisk härkomst. Enligt bryggeriet känner nämligen stora delar av allmänheten inte till orten Warstein. Dessutom beror ölets anseende i vilket fall som helst inte på särskilda egenskaper som skulle kunna tillskrivas denna ort. Warsteiner Brauerei anförde också att det finns många andra ölsorter med en beteckning som anger geografisk härkomst som inte uteslutande härstammar från den på detta sätt angivna orten.

29. Efter att ha inhämtat ett sakkunnigutlåtande som byggde på en opinionsundersökning biföll Landgericht Mannheim Schutzverbands förbudstalan och förbjöd Warsteiner Brauerei genom dom av den 10 juni 1994 att saluföra, distribuera och/eller tillhandahålla de i bryggeriet i Paderborn tillverkade ölsorterna med de omtvistade etiketterna.

30. Genom dom av den 14 februari 1996 upphävde Oberlandesgericht Karlsruhe (Tyskland), som handlade målet såsom överinstans, Landgericht Mannheims dom och ogillade Schutzverbands talan. Efter att ha inhämtat ett kompletterande sakkunnigutlåtande kom Oberlandesgericht Karlsruhe nämligen fram till att opinionsundersökningen visade att den omtvistade beteckningen vilseledde endast en mindre del av de tillfrågade konsumenterna på ett relevant sätt, det vill säga på ett sätt som påverkade deras konsumtionsbeteende. Rätten slog fast att endast 8 procent av de tillfrågade konsumenterna som drack öl, inbegripet dem som bara vid vissa tillfällen eller sällan drack öl, visste att det fanns en ort som heter Warstein, och tillmätte denna ort betydelse.

31. Oberlandesgericht Karlsruhe prövade i sin dom även om Schutzverband hade rättigheter på grundval av Markengesetz, som under tiden hade trätt i kraft, och förklarade i detta hänseende följande, såsom framgår av de skriftliga yttranden som Warsteiner Brauerei har ingett till domstolen:

32. Tvisten nådde slutligen Bundesgerichtshof, som i sin begäran om förhandsavgörande har påpekat att det i huvudsak är bestämmelserna i Markengesetz som är relevanta för den rättsliga bedömningen av tvisten vid den nationella domstolen. Bundesgerichtshof har framhållit att skyddet för geografiska härkomstbeteckningar har utvidgats genom antagandet av denna nya lagstiftning, som är lex specialis. Till sin karaktär hör detta skydd fortfarande till konkurrensrätten, men sådana bestämmelser som 3 § UWG kan endast tillämpas som en komplettering på situationer som inte omfattas av 126 § och följande §§ i Markengesetz. Geografiska härkomstbeteckningar tillskrivs emellertid inte en viss (ensam) rättighetshavare och utgör därför inte en särskild typ av immaterialrätt.

33. Bundesgerichtshof har därefter angett att det redan för att skydda medkonkurrenterna är förbjudet att förse en produkt med felaktiga uppgifter om dess geografiska härkomst, vilket innebär att skyddet för geografiska härkomstbeteckningar skall säkerställas även i fall då produktens härkomst saknar betydelse för konsumentens beslut att köpa produkten i fråga.

34. Enligt Bundesgerichtshof förutsätter skyddet för den enkla geografiska härkomstbeteckningen enligt 127 § första stycket i Markengesetz inte att allmänheten känner till beteckningen som sådan, det vill säga i förevarande mål som en hänvisning till en ort vid namn Warstein, utan det krävs endast att det inte är uppenbart att den angivna orten på grund av sin särart eller produktens speciella egenskaper inte kan vara produktionsort. Detta skydd förutsätter inte heller att konsumenten förknippar denna beteckning med en bestämd kvalitetsföreställning som beror på speciella regionala eller lokala egenskaper. För att avgöra tvisten vid den nationella domstolen är det därför inte nödvändigt att pröva huruvida konsumenten förknippar bestämda kvalitetsförväntningar med ölets härkomstort eller om beteckningen Warsteiner, såsom härkomstbeteckning, har någon betydelse för konsumentens köpbeslut.

35. Bundesgerichtshof anser slutligen att förordning nr 2081/92, som enligt dess artikel 2.2 b skyddar geografiska beteckningar för livsmedel endast om varan i fråga besitter viss kvalitet, har visst anseende eller äger viss annan egenskap som kan hänföras till detta geografiska ursprung, i princip inte utgör hinder för det nationella skyddet för enkla geografiska härkomstbeteckningar. Bundesgerichtshof har dock funnit att varken domstolen i sin dom av den 7 maj 1997 i de förenade målen C-321/94—C-324/94, Pistre mil. (REG 1997, s. I-2343) eller kommissionen i de skriftliga yttranden som den hade lämnat i detta mål har gett. något klart och slutligt svar på frågan huruvida det skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar som infördes genom förordning nr 2081/92 utesluter varje nationellt skydd som är mer långtgående.

36. Då Bundesgerichtshof under dessa omständigheter ansåg att lösningen av tvisten beror på hur förordning nr 2081/92 skall tolkas, beslutade den att förklara målet vilande och att ställa följande fråga till domstolen:

37. Domstolen vill inledningsvis erinra om att det i femte övervägandet i förordning nr 2081/92 anges att märkningen av jordbruksprodukter och livsmedel är underkastad de allmänna reglerna i gemenskapsrätten och särskilt direktiv 79/112.

38. Det skall också påpekas att den tyska regeringen i sina skriftliga yttranden uttryckligen har understrukit att 126 § och följande §§ i Markengesetz, i likhet med 3 § UWG, skall säkerställa samma skydd för konsumenten mot vilseledande som direktiv 79/112.

39. Den nationella domstolen har emellertid inte bett domstolen att tolka detta direktiv, utan den framställda tolkningsfrågan avser enbart bestämmelserna i förordning nr 2081/92.

40. Mot bakgrund av den tillämpliga nationella lagstiftningen skall tolkningsfrågan således förstås så, att den nationella domstolen vill veta huruvida förordning nr 2081/92 utgör hinder för tillämpning av nationell lagstiftning som förbjuder bruk, som medför risk för vilseledande, av en geografisk härkomstbeteckning, näidet inte finns något samband mellan produktens egenskaper och dess geografiska härkomst.

41. Det följer av domstolens rättspraxis att det i avsaknad av en gemensam reglering beträffande produktionen och saluföringen av en produkt i princip är medlemsstaternas sak att inom sitt respektive territorium reglera allt som rör saluföringen av nämnda produkt, inbegripet dess beteckning och märkning, i den mån det inte har vidtagits gemenskapsåtgärder för att tillnärma de nationella lagstiftningarna på dessa områden (dom av den 16 december 1980 i mål 27/80, Fietje, REG 1980, s. 3839, punkt 7).

42. I enlighet med artikel 1.1 samt artikel 2.1 och 2.2 reglerar förordning nr 2081/92 gemenskapsskyddet för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar i den mening som avses i denna förordning.

43. Enligt artikel 2.2 b i förordning nr 2081/92 avser denna förordning emellertid endast de geografiska beteckningar hos vilka det finns ett direkt samband mellan, å ena sidan, en viss kvalitet, ett visst anseende eller en viss annan egenskap hos produkten och, å andra sidan, dess särskilda geografiska ursprung (se domen i det ovannämnda målet Pistre m.fl., punkt 35).

44. Enkla geografiska härkomstbeteckningar, där det, såsom den nationella domstolen har uttryckt det i tolkningsfrågan, inte finns något samband mellan produktens egenskaper och dess geografiska härkomst, omfattas inte av denna definition och kan alltså inte skyddas inom ramen för förordning nr 2081/92.

45. Det finns emellertid inget i förordning nr 2081/92 som säger att sådana geografiska härkomstbeteckningar inte kan skyddas inom ramen för nationella bestämmelser i en medlemsstat.

46. Det framgår tvärtom uttryckligen av nionde övervägandet i förordning nr 2081/92 att dess tillämpningsområde är begränsat till sådana beteckningar för vilka det finns ett samband mellan egenskaperna hos produkten eller livsmedlet och dess geografiska ursprung.

47. Dessutom har domstolen redan i domen i det ovannämnda målet Pistre m.fl., punkterna 39 och 40, slagit fast att förordning nr 2081/92 inte utgör hinder för tillämpning av nationella bestämmelser som skyddar beteckningar med särskilda geografiska hänvisningar vilka skulle kunna vara föremål för registrering enligt denna förordning, om det fanns ett samband mellan den ifrågavarande produktens egenskaper som dessa beteckningar antyder och det geografiska område som de hänvisar till.

48. Warsteiner Brauerei och den grekiska regeringen har invänt att det skulle strida mot syftet med förordning nr 2081/92 — vilket bland annat enligt sjunde övervägandet är att inrätta ett gemenskapssystem för skydd av geografiska och ursprungsbeteckningar, varvid de olika nationella förfarandena på detta område skall ersättas av ett gemensamt regelverk och en mer enhetlig metod — om man vid sidan om förordning nr 2081/92 tillåter nationella regler om skyddet för geografiska beteckningar som inte överensstämmer med de skyddsvillkor som anges i förordningen. Enligt den grekiska regeringen skulle bibehållandet av sådana nationella regler även på ett allvarligt sätt ifrågasätta det gemensamma system för registrering som inrättats genom förordning nr 2081/92, eftersom det skulle tillåta skydd för geografiska beteckningar utan att reglerna för förfarandet och de stränga materiella villkor som gäller för beteckningarnas registrering och alltså för deras skydd enligt förordning nr 2081/92 iakttas.

49. I detta hänseende konstaterar domstolen att syftet med förordning nr 2081/92 inte kan äventyras genom att det vid sidan av förordningen tillämpas nationella regler om skydd för geografiska härkomstbeteckningar vilka inte omfattas av förordningens tillämpningsområde.

50. Dessutom har förordning nr 2081/92 till syfte att garantera att de geografiska beteckningar som omfattas av förordningen ges ett enhetligt skydd inom gemenskapen. Genom förordningen infördes nämligen en skyldighet att registrera geografiska beteckningar på gemenskapsnivå för att de skall kunna åtnjuta ett skydd i alla medlemsstater (se dom av den 9 juni 1998 i de förenade målen C-129/97 och C-130/97, Chiciak och Fol, REG 1998, s. I-3315, punkterna 25 och 26), medan det nationella skydd som en medlemsstat ger geografiska beteckningar som inte uppfyller villkoren för registrering enligt förordning nr 2081/92 omfattas av denna medlemsstats nationella rätt och förblir begränsat till denna medlemsstats territorium.

51. Warsteiner Brauerei och den grekiska regeringen har också anfört att medlemsstaterna enligt artikel 17.3 i förordning nr 2081/92 och artikel 5.5 i samma förordning, i dess lydelse enligt förordning nr 535/97, endast Övergångsvis får bibehålla eller bevilja ett nationellt skydd för beteckningar som har meddelats eller tillställts kommissionen för registrering inom ramen för ett förenklat respektive ett normalt förfarande, nämligen fram till den dag då ett beslut om beteckningarnas registrering fattas. Av detta har Warsteiner Brauerei och den grekiska regeringen dragit slutsatsen att beteckningar som har meddelats eller tillställts kommissionen enligt artikel 17.3 och artikel 5.5 i förordning nr 2081/92 och som inte uppfyller skyddsvillkoren i denna förordning — och ännu mindre beteckningar som aldrig har meddelats eller tillställts kommissionen — inte längre kan skyddas.

52. Det räcker i detta avseende att konstatera att artikel 17.3 i förordning nr 2081/92 endast är tillämplig på beteckningar som redan existerade när förordningen trädde i kraft och som medlemsstaterna har meddelat kommissionen för att beteckningarna skall registreras och skyddas på gemenskapsnivå. Denna bestämmelse skall således säkerställa att dessa beteckningar inte förlorar sitt tidigare nationella skydd på grund av att det har inletts ett registreringsförfarande och i avvaktan på ett slutligt beslut. Nämnda bestämmelse har ingalunda till syfte att reglera vad som skall ske med sådana existerande beteckningar för vilka ingen medlemsstat har begärt registrering.

53. Det framgår dessutom uttryckligen av artikel 5.5 andra stycket i förordning nr 2081/92, såsom det har införts genom förordning nr 535/97, att det övergångsskydd som medlemsstaterna enligt denna bestämmelse kan bevilja en beteckning vars registrering har begärts enligt det normala förfarandet är ett skydd i betydelsen enligt denna förordning, som endast har verkan på det nationella planet, vilket anges i artikel 5.5 femte stycket i förordning nr 2081/92, såsom det har införts genom förordning nr 535/97. Denna bestämmelse saknar alltså betydelse för frågan huruvida medlemsstaterna på sitt nationella territorium kan bevilja ett skydd enligt deras nationella rätt för geografiska beteckningar som de inte begärt registrering av enligt förordning nr 2081/92 eller som inte uppfyller villkoren för skydd enligt denna förordning.

54. Av vad anförts följer att tolkningsfrågan skall besvaras så, att förordning nr 2081/92 inte utgör hinder för tillämpning av nationell lagstiftning som förbjuder bruk, som medför risk för vilseledande, av en geografisk härkomstbeteckning när det inte finns något samband mellan produktens egenskaper och dess geografiska härkomst.

55. De kostnader som har förorsakats den tyska, den grekiska, den franska, den italienska och den österrikiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN — angående den fråga som genom beslut av den 2 juli 1998 har ställts av Bundesgerichtshof — följande dom:

1 Rättegångsspråk: tyska.