Förslag till avgörande av generaladvokat
1. De frågor som är föremål för domstolens förhandsavgörande tar sikte på tolkningen av gemenskapsbestämmelserna beträffande sektorn för mjölk och mjölkprodukter och då särskilt reglerna rörande de referenskvantiteter som infördes 1984 i syfte att motverka överproduktionen av mjölk i gemenskapen.
2. Tvisten vid den nationella domstolen gäller avtalsparternas oenighet om tilldelning av referenskvantiteter efter att ett arrendeavtal löpt ut och jordbruksrättigheterna till det utarrenderade området återgått till ägarna.
3. Arrendatorn, P.H. Thomsen, har för avsikt att behålla referenskvantiteten, medan upplåtarna, Henningsens arvingar, gör anspråk på den för egen del.
4. I det följande redogörs kortfattat för bakgrunden till tvisten.
I — Omständigheterna i tvisten vid den nationella domstolen
5. P.H. Thomsen har bedrivit mjölkproduktion sedan 1982, till en början tillsammans med sin far inom ramen för ett privaträttsligt bolag, och efter upplösningen av det bolaget, på egen hand. Genom ett avtal med Henningsen av den 30 april 1981, arrenderade Thomsens far jordbruksmark fram till den 30 september 1993. Peter Henningsen dog 1991 och hans arvingar sade upp arrendeavtalet med omedelbar verkan genom en skrivelse av den 20 augusti 1993. Efter en kompromiss som innebar att arrendeavtalet förlängdes, återlämnade P.H. Thomsen och hans far den 30 september 1995 den arrenderade marken till Henningsens arvingar.
6. Sedan arvingarna givit in en ansökan den 24 november 1995, utfärdade den myndighet som är svarande i målet, Amt für ländliche Räume Husum, genom beslut av den 16 januari 1996, ett intyg om att en referenskvantitet med verkan från den 1 oktober 1995 hade överförts till Henningsens arvingar i deras egenskap av upplåtare av jordbruksmark. Myndigheten fattade beslutet med utgångspunkt i 7 § punkterna 2 och 4 i Milchgarantiemengenverordnung (tysk förordning om mjölkgarantikvantiteter) av den 21 mars 1994.
7. Efter att utan framgång ha klagat hos den myndighet som är svarande i målet, väckte P.H. Thomsen talan för att få beslutet av den 16 januari 1996, i dess lydelse enligt avslagsbeslutet av den 14 februari, upphävt. P.H. Thomsen menar att i enlighet med de tillämpliga gemenskapsbestämmelserna, kan en referenskvantitet endast överföras till en mjölkproducent. Enligt honom har Henningsens arvingar aldrig producerat mjölk, och har heller inte haft för avsikt att göra det i framtiden.
8. Genom beslut av den 23 mars 1998 avslog den behöriga Verwaltungsgericht (Tyskland) talan, med motiveringen att med hänsyn till andra bestämmelser i förordning (EEG) nr 3950/92, bör begreppet producent i artikel 7.2 i förordningen ges en vid tolkning och omfatta såväl tidigare som potentiella producenter. Som mjölkproducent kan därför räknas var och en som innehar en referenskvantitet, även om den berörda personen varken säljer eller levererar mjölk.
9. Sökanden i tvisten vid den nationella domstolen överklagade beslutet hos Schleswig-Holsteinisches Oberverwaltungsgericht (Tyskland).
II — Juridisk grund
Gemenskapsrätten
10. På grund av en ständig obalans mellan utbud och efterfrågan inom mjölksektorn infördes 1984 regler om tilläggsavgifter genom rådets förordning (EEG) nr 856/84 av den 31 mars 1984 om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter. Enligt artikel 5c rådets förordning (EEG) nr 804/68 av den 27 juni 1968, ändrad genom förordning nr 856/84, skall en tillläggsavgift betalas för de mjölkkvantiteter som överskrider den referenskvantitet som skall fastställas.
11. De generella reglerna för tillämpning av tilläggsavgifter definieras i rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning nr 804/68 inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter.
12. Förordning nr 857/84 har upphävts genom förordning nr 3950/92, genom vilken tillämpningen av tilläggsavgifter, som först avsågs gälla till och med den 1 april 1993, har förlängts till den 1 april 2000.
13. I artikel 5 andra stycket i förordning nr 3950/92 stadgas att:
14. I artikel 7 i förordning nr 3950/92 stadgas att:
15. I artikel 9 c i förordning nr 3950/92, i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1560/93 av den 14 juni 1993, definieras begreppet producent på följande sätt:
Tysk rätt
16. Förbundsrepubliken Tyskland har definierat villkoren för överföring av referenskvantiteterna i MGV.
17. När en del av ett företag överförs på grund av ett arrendeavtal, överförs också den referenskvantitet som tillhör marken till arrendatorn enligt 7 § punkt 2 i MGV. Referenskvantiteten motsvarar förhållandet mellan de markarealer som tillhör den överförda delen av företaget som används för mjölkproduktion, och hela företagets markarealer.
18. Om arrendatorn inte kan kräva att avtalet förnyas på samma villkor och om han vill fortsätta mjölkproduktionen, överförs, enligt 7 § punkt 4 i MGV, halva den proportionerliga referenskvantiteten, dock högst 2500 kg per hektar, till upplåtaren. Denna begränsning till hälften, dvs. upp till 2500 kg per hektar, gäller inte i det fall då upplåtaren har behov av referenskvantiteter för att producera mjölk till sig själv, sin make/maka eller sina barn.
19. Enligt 9 § i MGV skall mjölkproducenten förete köparen ett intyg från behörig myndighet i delstaten, i detta fall Amt für ländliche Räume. I intyget skall anges vilken referenskvantitet som överförts, samt datum för överföringen, namnet på den mjölkproducent som innehade kvantiteten från början och produktionens fetthalt.
20. För det fall att upplåtaren omedelbart överlåter den återlämnade jorden till en annan arrendator, upprättas först ett intyg beträffande överföringen av den förre arrendatorns referenskvantiteter till upplåtaren, och därefter ett andra intyg rörande överföringen av referenskvantiteterna från upplåtaren till den nye arrendatorn.
III — Tolkningsfrågor
21. Den nationella domstolen framhöll fördet första att enligt den tolkning som gjorts av Verwaltungsgericht, tar begreppet producent i artikel 9 c i förordning nr 3950/92 sikte på såväl tidigare som framtida, potentiella producenter.
22. Rätten har ställt sig frågan om man bör ansluta sig till denna tolkning. Rätten anser att lydelsen av artikel 9 c i förordning nr 3950/92 är klar och att en bokstavlig tolkning skulle få konsekvensen att ingen överföring av referenskvantiteter kan ske, med tillämpning av artikel 7 i förordning nr 3950/92, om inte den som återtar nyttjanderätten är producent vid tiden för övertagandet, eller om denne, hypotetiskt, blev producent vid denna tidpunkt.
23. A andra sidan skulle inte kraven i artikel 7 i förordning nr 3950/92 vara uppfyllda om delar av ett jordbruksföretag, till vilka referenskvantiteter medföljer, överförs genom köp, hyra eller återlämnande av uthyrda marker till en person som inte är producent och som inte ämnar återuppta mjölkproduktion eller överlämna markerna till tredje man i detta syfte.
24. Eftersom Schleswig-Holsteinisches Oberverwaltungsgericht har bedömt att ett beslut i den nationella tvisten kräver en tolkning av gemenskapsrätten, har följande frågor hänskjutits till EG-domstolen:
IV — Om tolkningsfrågorna
25. Genom dessa tre frågor, vilka bör bedömas tillsammans, frågar den nationella domstolen om artikel 7.2 i förordning nr 3950/92 skall tolkas på så sätt att överföringen av en referenskvantitet till följd av att ett arrendeavtal löper ut kan ske till förmån för upplåtaren endast om denne antingen kan anses vara producent, eller överför referenskvantiteten till tredjeman som kan anses vara producent.
26. Så som den nationella domstolen har konstaterat, är ordalydelsen i artiklarna 7.2 och 9 c i förordning nr 3950/92 helt entydig.
27. Enligt artikel 7.2 i förordning nr 3950/92 överförs de disponibla referenskvantiteterna tillhörande de berörda företagen helt eller delvis till producenten som övertar marken. Det framgår av artikel 9 c i förordning nr 3950/92 att beteckningen producent i den förordningen används med betydelsen en person som driver ett jordbruksföretag och som säljer mjölk eller andra mjölkprodukter direkt till konsumenten och/eller levererar sådana produkter till uppköparen.
28. Härav följer att en upplåtare som varken säljer eller levererar mjölk när arrendeavtalet upphör inte kan göra anspråk på att få motta den referenskvantitet som arrendatorn innehade.
29. Det följer också av den allmänna systematiken i reglerna gällande tilläggsavgifter för mjölk, att en referenskvantitet inte kan ges till en jordbruksföretagare om inte denne uppfyller producentkriterierna. Då en referenskvantitet överförs tillsammans med marken som den tillhör på grund av arrende, kan det inte ske i enlighet med artikel 7.1 första stycket i förordning nr 3950/92, om inte den som arrenderar marken är producent.
30. Det är riktigt, som tyska staten har påpekat, att referenskvantiteten som det rörde sig om i den tidigare nämnda domen EARL de Kerlast överförts till arrendatorn och inte till upplåtaren.
31. Även om artikel 7.1 första stycket i förordning nr 3950/92, som är det lagrum som tolkades av domstolen i det nämnda målet, inte åberopats i tvisten vid den nationella domstolen gäller den ett identiskt förhållande. Domen i det ovannämnda målet EARL de Kerlast är därför relevant i förevarande mål.
32. Artikel 7.1 första stycket utgår ifrån just den situationen att referenskvantiteterna och nyttjanderätten överförs samtidigt vid försäljning, utarrendering eller arv till de producenter som tar över företaget. Det rör sig alltså inte om en återgång till upplåtaren efter arrendeavtalets utgång. Situationen är dock jämförbar, eftersom överföringen av referenskvantiteten äger rum till förmån för en aktör som, liksom upplåtaren, kan vara ägare av jordbruksföretaget. Enligt denna artikel skall de referenskvantiteter som finns disponibla i ett företag i händelse av överlåtelse genom försäljning, utarrendering eller arv, överföras tillsammans med företaget till de producenter som tar över företaget. Överföringen av referenskvantiteter är alltså beroende av att köparen eller arvingen är producent.
33. Den tidigare nämnda domen EARL de Kerlast bekräftar detta villkor. I den domen hänvisade rätten till lydelsen i den ovannämnda domen i målet Baliman, enligt vilken det följer av den allmänna systematiken i bestämmelserna om tilläggsavgift inom sektorn för mjölk, att en referenskvantitet inte kan ges till den som driver ett jordbruksföretag men som inte är producent.
34. Jag ser ingen anledning att dra några andra slutsatser.
35. Både artikel 7.1 första stycket och artikel 7.2 i förordning nr 3950/92 rör just överföring av de referenskvantiteter som finns disponibla till de producenter som tar över företaget. Det tycks mig inte lämpligt att läsa två texter med samma ordalydelse på två olika sätt, utan att därmed stadfästa en tolkning som inte uppfyller kravet på rättssäkerhet.
36. Principen framgår av de tillämpliga bestämmelsernas allmänna systematik och emotsägs alltså inte av andra hänsyn som motiverar att man åtskiljer en arrendator, en köpare eller en arvtagare å ena sidan och en upplåtare som skall återta nyttjanderätten å andra sidan, vad gäller tillämpningen av producentbegreppet. Precis som köparen eller arvtagaren, är upplåtaren ägare till jordbruksföretaget. Det är därför naturligt att producentkravet som ställs på de övriga, också ställs på upplåtaren.
37. Intervenienterna i målet vid den nationella domstolen påpekar att artikel 7.1 i förordning nr 857/84 stadgar att vid försäljning, utarrendering eller arv överförs referenskvantiteten till förvärvaren, arrendatorn eller arvingen, utan att den situation som nu är föremål för tvist omnämns. Den förordningen har upphävts genom förordning nr 3950/92, men det framgår, enligt intervenienterna, av femtonde övervägandet i den förordningen, att det vore olämpligt att ändra det ursprungliga valet, principen... att referenskvantiteten som är knuten till ett företag överfördes till köparen, arrendatorn eller arvtagaren i händelse av försäljning, utarrendering eller arv. Intervenienterna i målet vid den nationella domstolen drar av detta övervägande slutsatsen att om termen producent byttes mot köpare, arrendator eller arvtagare, skulle inte något krav ställas angående produktionsverksamhet.
38. Vid den tolkningen bortses från att kommissionen genom förordning (EEG) nr 1371/84, fastställt tillämpningsföreskrifter för tilläggsavgifter, särskilt tillämpningen av artikel 7.1 i förordning nr 857/84. Artikel 5 första stycket punkt 1 i förordning nr 1371/84 stadgar att avseende försäljning, utarrendering eller arv skall referenskvantiteterna överföras till de producenter som övertar företaget. Följaktligen skall den omsorg som gemenskapslagstiftaren visat i ingressen till förordning nr 3950/92, att inte ändra de ursprungliga bestämmelserna, inte endast läsas som en omsorg att behålla principen om överföring till köparen, arrendatorn eller arvtagaren. Den visar också på en vilja att bibehålla den tvistiga situationen. Om det varit på annat vis, kan man anta att gemenskapslagstiftaren hade markerat det genom att nämna det särskilt i ingressen och genom att ta bort detta sista villkor i artikel 7.1 första stycket i förordning nr 3950/92. Det finns dock kvar i kommissionens förordning nr 1371/84 och återupptas i rådets förordning nr 3950/92.
39. Det är alltså inte visat att rådet genom förordning nr 3950/92 har avsett att ändra den allmänna systematiken i det tillämpliga regelverket kring tilläggsavgifterna, vilket domstolen slagit fast i den tidigare nämnda domen EARL de Kerlast.
40. Den tyska staten anser att domen i målet St. Martinus Elten bekräftar att återlämnandet av jordbruksföretaget till upplåtaren innefattar motsvarande referenskvantiteter. Den domen kan inte förstås som att domstolen också fastslagit att upplåtaren inte behöver vara producent.
41. I den domen uttalade domstolen att referenskvantiteten återgår till jordägaren, om den tidigare arrendatorn inte avser att fortsätta mjölkproduktionen efter att arrendeavtalet löpt ut.
42. Domen i det ovannämnda målet St. Martinus Elten, behandlar dock inte alls förhållandet i den förevarande tvisten, trots att den situationen togs upp redan i artikel 5 första stycket punkt 3 i förordning nr 1371/84, som var tillämplig vid tillfället för omständigheterna i tvisten vid den nationella domstolen.
43. Jag drar inte samma slutsatser av den domen som tyska staten gör gällande i sitt skriftliga yttrande.
44. Om domstolen i domen velat precisera vad som gäller beträffande referenskvantiteter när arrende upphör i det ovannämnda målet St. Martinus Elten, var det med tanke på omständigheten att arrendatorn inte hade för avsikt att fortsätta mjölkproduktionen. Inte vid något tillfälle diskuterades huruvida församlingen i fråga var att räkna som producent eller inte. Jag anser därför att beslut om rätten till referenskvantiteten fattats av domstolen på grundval av den enda faktiska omständighet som fanns att tillgå, nämligen att arrendatorn upphört med mjölkproduktionen.
45. Detta konstaterande bekräftas av det faktum att domstolen refererat till artikel 7 i förordningarna nr 857/84 och nr 1546/88, då å ena sidan den ena inte nämner något om producentkriteriet, och å andra sidan den andra nämner det, men utan att redovisa varför det ena skulle gälla framför det andra. Jag anser att domstolen inte kunnat utesluta en uttrycklig motivering på den här punkten om den beaktat att det omtvistade förhållandet genom artikel 7 i förordning nr 1546/88 lagts till artikel 7 i förordning nr 857/84 på ett onormalt sätt.
46. Avsaknaden av ett villkor som gäller upplåtarens status som producent kan således inte förklaras på annat sätt än genom att granska tolkningsfrågan om hur rättsreglerna skall tillämpas på arrendatorns verksamhet när arrendet upphör.
47. Jag skall nu undersöka i vad mån principen att referenskvantiteten skall överföras tillsammans med den mark den motsvarar inverkar på svaret på förevarande tolkningsfrågor. Enligt domstolens praxis har gemenskapslagstiftaren avsett att referenskvantiteten i princip skall återgå till upplåtaren som återtar nyttjanderätten vid arrendeavtalets utgång. Genom denna praxis har domstolen formaliserat principen att referenskvantiteten bör följa jorden för att förhindra spekulation beträffande mjölkkvoterna och för att motverka en koncentration av dessa kvoter till fördel för de producenter som har för avsikt att bedriva en intensiv produktion.
48. En tillämpning av principen om samtidig överföring av mark och referenskvantiteter medför vissa konsekvenser i förevarande fall. Det skulle innebära att överföringen av referenskvantiteterna som tidigare innehafts av arrendatorn, inte skulle vara beroende av huruvida upplåtaren, vars jordbruksmarker inte längre är föremål för arrendeavtal, är producent.
49. Detta är inte den lösning som jag förordar i förevarande fall.
50. Det framgår av domstolens praxis att denna princip inte saknar undantag.
51. Domarna i de ovannämnda målen Baliman och EARL de Kerlast bekräftar att tilldelningen och överföringen av en referenskvantitet omfattas av villkoret att jordbruksföretagaren skall vara en producent.
52. I domarna i de ovannämnda målen Wachauf och St. Martinus Elten har domstolen slagit fast denna princip och preciserat att den bara gäller om inte medlemsstaterna utnyttjat möjligheten att ge hela eller delar av referenskvantiteten till den arrendator som återlämnar marken. Undantaget är ett uttryck för den tilllämpliga bestämmelsen, vilken stadgar att medlemsstaterna får föreskriva att hela eller delar av den referenskvantitet som motsvarar ett jordbruksföretag eller den del av ett jordbruksföretag som är föremål för arrende skall ställas till arrendatorns förfogande om han avser att fortsätta att producera mjölk och om han inte har rätt till förlängning av arrendeavtalet på likartade villkor när det löper ut.
53. Domstolen har alltså dragit de logiska konsekvenserna av en lagstiftning som i detta fall begränsar principen i fråga till förmån för arrendatorn.
54. Det finns ingen anledning att resonera på något annat sätt i förevarande fall, där begreppet producent bör läsas som ett uttryck för gemenskapslagstiftarens avsikt att ge upplåtaren rätt att återta referenskvantiteten förutsatt att han visar att han är jordbruksföretagare som säljer eller levererar mjölk, det vill säga i sin egenskap av producent i den mening som avses i artikel 9 c i förordning nr 3950/92.
55. Det rör sig vare sig mer eller mindre om att på ägaren tillämpa regeln om förhindrande av spekulativa handlingar, vilka jordbruksföretagare som upphör med eller inte ämnar återuppta mjölkproduktion lätt hänfaller till. Det framgår av domstolens fasta rättspraxis beträffande tilldelning av referenskvantiteter att det är motiverat att avslå en begäran om tilldelning av en mjölkkvot från en producent som inte har framställt denna begäran i avsikt att varaktigt återuppta saluföring av mjölk utan för att dra rent ekonomiska fördelar av denna tilldelning genom att tillgodogöra sig det marknadsvärde som mjölkkvoten har uppnått under mellantiden.
56. Det tvistiga villkoret gäller även tredje man till vilken upplåtaren beslutat att arrendera ut sitt jordbruksföretag. I den mån artikel 7.2 i förordning nr 3950/92 omfattar producenter, begränsas inte överföringen av referenskvantiteterna till enbart upplåtaren. Upplåtaren får sluta nytt avtal med en ny arrendator vid den tidpunkt då han återtar jordbruksföretaget. Den nye arrendatorn kan inte överta referenskvantiteten utan att vara producent i den mening som avses i artikel 9 c i förordning nr 3950/92.
57. Kommissionen har förordat den tolkning av artikel 7.2 i förordning nr 3950/92 som jag har föreslagit domstolen. Vid sammanträdet har kommissionen emellertid vidgått att en sådan lösning inte tillåter upplåtaren att återta referenskvantiteten för att återuppta produktion när upplåtaren i ett tidigare skede upphört att vara producent, särskilt då avbrottet beror på att marken utarrenderats.
58. Den föreslagna läsningen, om än juridiskt korrekt, tillåter inte att referenskvantiteterna överförs till en upplåtare som befinner sig i en sådan situation. Detta är en brist i de existerande bestämmelserna, som motiverar en tolkning av artikel 7.2 i förordning nr 3950/92 för att förena ordalydelsen och bestämmelsernas allmänna systematik med intresset att tillåta den ägare som så önskar att få till stånd en överföring av referenskvantiteten för att återuppta produktionen.
59. Enligt den tyska regeringen borde begreppet producent tolkas mot bakgrund av artikel 5 andra stycket i förordning nr 3950/92.
60. Det bör noteras att referenskvantiteter som är disponibla för producenter som inte har salufört mjölk eller andra mjölkprodukter under tolv månader enligt den bestämmelsen skall överföras till den nationella reserven för att omfördelas. Det anges även att producenten erhåller en referenskvantitet om han återupptar produktionen inom en viss tid.
61. Den tyska regeringen anser att ett tillfälligt produktionsavbrott, enligt dessa bestämmelser, inte gör att jordbruksföretagarens status som producent upphör. En jordbruksföretagare som upphör med produktion och leverans av mjölk under tolv månader betraktas som producent även under denna period.
62. Den lösning som tyska staten förordar tycks mig inte förenlig med artikel 9 c i förordning nr 3950/92.
63. Definitionen av begreppet producent gäller enligt förordningstexten för denna förordning. Detta innebär att om ingen annan och avvikande definition ges i någon annan artikel i nämnda förordning, bör begreppet producent tolkas så som det definierats i artikel 9 c i förordning nr 3950/92.
64. En producent i textens mening är alltså den som driver ett jordbruksföretag och som säljer mjölk eller mjölkprodukter till konsumenter eller levererar sådana produkter till uppköpare, och inte den som upphört med sådan verksamhet. Att betrakta en sådan person som producent skulle leda till att alla jordbruksföretagare som någon gång producerat mjölk är producenter, även de som eventuellt inte haft för avsikt att ta upp produktionen igen, vilket skulle bryta mot reglerna i artiklarna 7 och 9 c i förordning nr 3950/92. På samma sätt skulle alla jordbruksföretagare som uttryckt en avsikt, till och med en tvekande avsikt, att återuppta produktionen, kunna dra nytta av överföringen av referenskvantiteterna från och med det att de upplåter jordbruksföretaget.
65. Effekterna av den tidigare nämnda bristen tycks mig dock kunna mildras. I detta syfte uppmanar jag domstolen att göra en tolkning av tillämpliga regler som stämmer bättre med förordningens innehåll och allmänna systematik.
66. På så sätt kan som producent i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 3950/92 räknas, inte bara den upplåtare, jordbruksföretagare, som säljer direkt till konsumenten eller som levererar mjölk och mjölkprodukter till uppköparen, men också den som förbinder sig att göra det när arrendekontraktet löpt ut.
67. Det finns enligt min mening ingen anledning att göra skillnad på en upplåtare som är mjölkproducent och en som med säkerhet kommer att bli det.
68. Att denna förbindelse respekteras kan garanteras av medlemsstaterna genom villkor som de ställer upp.
Förslag till avgörande
69. Med tanke på det ovannämnda, föreslår jag att domstolen svarar på tolkningsfrågorna ställda av Schleswig-Holsteinisches Oberverwaltungsgericht på följande sätt:
1 Originalspråk: franska.
2 Detta intryck avser de kvoter som producenter eller köpare av mjölk och mjölkprodukter har att liålla sig till. Ont de tillåtna kvoterna överskrids riskerar de att tvingas betala en viss summa pengar eller tilläggsavgift.
3 Även kallad sökande vid den nationella domstolen.
4 Även kallade intervenienter i tvisten vid den nationella domstolen.
5 BGBl. 1994 I, s. 586; förordning ändrad genom 31:a Änderungsverordnung av den 3 augusti 1994 (BGBl. 1994 I, s. 2050) och 32:a Änderungsverordnung av den 26 september 1994 (BGBl. 1994 I, s. 2575), nedan kallad MGV.
6 Rådets förordning av den 28 december 1992 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 405, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 47, s. 159).
7 EGT L 90, s. 10 (svensk specialutgåva, område 3, volym 17, s. 95).
8 EGT L 148, s. 13 (svensk specialutgåva, område 3, volym 2, s. 52).
9 EGT L 90, s. 13.
10 EGT L 154, s. 30 (svensk specialutgåva, område 3, volym 50, s. 81).
11 Anges i detta förslag även med det tvistiga villkoret.
12 Sidan 15 i den franska översättningen av begäran om förhandsavgörande.
13 Dom av den 15 januari 1991 i mål C-341/89, Baliinan (REG 1991, s. I-25), punkt 9.
14 Dom av den 17 april 1997 i mål C-15/95, EARL de Kerlast (REG 1997, s. I-1961), punkt 24.
15 Förordning av den 16 maj 1984 om tillämpningen av de tilläggsavgifter som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 (EGT L 132, s. 11).
16 Dom av den 23 januari 1997 i mål C-463/93, St. Martinus Elten (REG 1997, s. I-255), punkt 30.
17 Ibidem, punkt 35.
18 Ibidem, punkt 31.
19 Ibidem, punkt 35.
20 Kommissionens förordning (EEG) nr 1546/88 av den 3 juni 1988 om fastställande av tillämpningsbestämmelser för den tilläggsavgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 (EGT L 139, s. 12).
21 Dom av den 27 januari 1994 i mål C-98/91, Herbrink (REG 1994, s. I-223), punkt 13.
22 Dom av den 13 juli 1989 i mål 5/88, Wachauf (REG 1989, s. 2609), punkt 13, och domen i det ovannämnda målet St. Martinus Elten, punkt 30.
23 Se punkt 31 i generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i domen i det ovannämnda målet EARL de Kerlast.
24 Artikel 7.4 i förordning nr 857/84, i dess lydelse enligt rädets förordning (EEG) nr 590/85 av den 26 februari 1985 (EGT L 68, s. 1, rättelse EGT L 81, s. 41).
25 Dom av den 13 april 2000 i mål C-292/97, Karlsson mil. (REG 2000, s. I-2737), punkt 57.