C-202/99

Domstolens dom (femte avdelningen) den 29 november 2001

CELEX: 61999CJ0202
Datum: 2001-11-29
Källa: eur-lex.europa.eu

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna D.A.O. Edward (referent), A. La Pergola, L. Sevón och C.W.A. Timmermans, generaladvokat: P. Léger, justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden avgivits vid förhandlingen den 22 mars 2001 av: kommissionen, företrädd av E. Traversa, och Republiken Italien, företrädd av M. Fiorilli, avvocato dello Stato,

och efter att den 31 maj 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Gemenskapslagstiftningen

Den nationella lagstiftningen

Administrativt förfarande

Upptagande till sakprövning

Den första invändningen

Den andra invändningen

Prövning i sak

Den första anmärkningen

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra anmärkningen

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1. Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 26 maj 1999, med stöd av artikel 226 EG väckt talan om fastställelse av att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 78/687/EEG av den 25 juli 1978 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som tandläkare (EGT L 233, s. 10, svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 6, nedan kallat samordningsdirektivet), genom att bibehålla en andra utbildningslinje som ger tillträde till tandläkaryrket som inte är förenlig med nämnda direktiv, och genom att bibehålla möjligheten för läkare som utövar verksamhet inom tandläkaryrket att samtidigt vara inskrivna i läkarnas och tandläkarnas yrkessamfund.

2. Den 25 juli 1978 antog rådet både direktiv 78/686/EEG om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för tandläkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (EGT L 233, s. 1, svensk specialutgåva, område 16, volym 1, s. 33, nedan kallat erkännandedirektivet) och samordningsdirektivet.

3. Enligt artikel 1 i samordningsdirektivet skall medlemsstaterna av de personer som vill påbörja och utöva verksamhet som tandläkare under de titlar som anges i artikel 1 i erkännandedirektivet kräva att de innehar något av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som avses i artikel 3 i erkännandedirektivet, för att säkerställa att dessa personer under den samlade utbildningstiden har förvärvat sådana kunskaper och erfarenheter som krävs enligt samordningsdirektivet. I artikel 1.2 i samordningsdirektivet preciseras att den samlade utbildningen för tandläkare skall omfatta minst fem års studier på heltid med teoretisk och praktisk undervisning.

4. Innan dessa direktiv hade antagits och införlivats med italiensk rätt var utövandet av tandläkaryrket inte organiserat i Italien och utövades i praktiken av läkare. För att ta hänsyn till denna speciella situation föreskrivs följande i artikel 19 i erkännandedirektivet, vilken återfinns i kapitel VII med rubriken Övergångsåtgärder för den speciella situationen i Italien:

5. Republiken Italien införlivade erkännandedirektivet och samordningsdirektivet med sin interna rättsordning genom legge nr 409, Istituzione della professione sanitaria di odontoiatra e disposizioni relative al diritto di stabilimento ed alla libera prestazione di servizi da parte dei dentisti cittadini di Stati membri della Comunità europee (lag nr 409 om införandet av tandläkaryrket och bestämmelser angående etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster för tandläkare som är medborgare i Europeiska gemenskapens medlemsstater) av den 24 juli 1985 (GURI nr 190 av den 13 augusti 1985, suppl. ord. nr 69).

6. Genom artikel 1 i denna lag infördes tandläkaryrket i Italien, och utövandet av detta yrke förbehölls, under rubriken odontoiatra, personer som har genomgått antingen:

7. I artikel 4 i lag nr 409/85 anges att inskrivning i tandläkarnas yrkessamfund är oförenligt med inskrivning i varje annat yrkessamfund. I artikel 20 i denna lag föreskrivs bland annat att läkare utan specialisering inom tandläkaryrket, som hade påbörjat sin utbildning före den 28 januari 1980, var skyldiga att välja att skriva in sig i tandläkarnas yrkessamfund inom fem år från nämnda lags ikraftträdande, det vill säga före den 28 augusti 1990, om de hade för avsikt att vara verksamma inom tandläkaryrket. I artikel 5 tillåts dock läkare med specialisering inom tandläkaryrket att samtidigt vara inskrivna i både läkarnas och tandläkarnas yrkessamfund.

8. Eftersom kommissionen ansåg att den italienska lagstiftningen som nämnts ovan i punkterna 5—7 i denna dom stod i strid med erkännandedirektivet och samordningsdirektivet, inledde den ett fördragsbrottsförfarande. I en skrivelse av den 9 april 1997 skickade kommissionen en formell underrättelse till Republiken Italien och uppmanade den att inkomma med ett yttrande angående denna fråga. De italienska myndigheterna skickade förslaget till lag nr 2653 om tandläkaryrket, i vilket det föreskrivs endast en utbildningslinje som ger tillträde till yrket (en särskild utbildning som leder till utbildningsbeviset laurea in odontoiatria e protesi dentaria), som svar på denna underrättelse.

9. Kommissionen konstaterade att denna lag ännu inte hade antagits och riktade därför den 18 maj 1999 ett motiverat yttrande till Republiken Italien och uppmanade denna stat att inom två månader från delgivningen av det motiverade yttrandet vidta nödvändiga åtgärder för att följa detta. Eftersom kommissionen ansåg att de italienska myndigheternas förklaringar inte var tillfredsställande, väckte den förevarande talan.

10. Den italienska regeringen har gjort två invändningar om rättegångshinder.

11. Den italienska regeringen har för det första gjort gällande att den kritik som har riktats mot den avseende det förhållandet att den har bibehållit en andra utbildningslinje och en möjlighet att samtidigt vara inskriven i både läkarnas och tandläkarnas yrkessamfund, inte överensstämmer med verkligheten. De omtvistade bestämmelserna kunde faktiskt inte ha bibehållits, eftersom de infördes i den nationella lagstiftningen efter antagandet av samordningsdirektivet i syfte att införliva detta, och de innebar en väsentlig förändring av den ordning som gällde dessförinnan. Denna felaktiga formulering vilseledde således Republiken Italien avseende hur de av kommissionen framförda anmärkningarna skulle tolkas och minskade dess möjligheter till försvar.

12. Domstolen konstaterar härvidlag endast, för det första, att frågan huruvida ett fördragsbrott verkligen föreligger beror på om det finns bestämmelser som inte äi förenliga med gemenskapsrätten vid den tidpunkt då den frist löper ut som kommissionen har fastställt i det motiverade yttrandet, och att den frågan inte påverkas av vid vilken tidpunkt de ifrågavarande nationella bestämmelserna antogs. För det andra bibehåller en medlemsstat, som inför nationella bestämmelser i strid med gemenskapsrätten, dessa bestämmelser från den dag de träder i kraft till och med den dag de ändras eller eventuellt upphävs.

13. Den första invändningen om rättegångshinder kan således inte godtas.

14. Den italienska regeringen har för det andra gjort gällande att kommissionen till stöd för sin talan inte har angivit vilka bestämmelser i gemenskapsrätten som inte har följts. De skyldigheter som Republiken Italien anses ha underlåtit att uppfylla har således inte angivits, vilket innebär att ansökan bör avvisas.

15. Domstolen påpekar vad avser den första anmärkningen angående den andra utbildningslinjen som avses i lag nr 409/85, att kommissionen i ansökan har preciserat att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla de skyldigheter som följer av artikel 1 i samordningsdirektivet.

16. Kommissionens talan kan således upptas till sakprövning såvitt avser den första anmärkningen.

17. Vad avser den andra anmärkningen som rör möjligheten att samtidigt vara inskriven i både läkarnas och tandläkarnas yrkessamfund konstateras, såsom den italienska regeringen har hävdat, att kommissionen inte har kopplat denna anmärkning till någon specifik bestämmelse i erkännandedirektivet eller samordningsdirektivet.

18. Både under det administrativa förfarandet och i de omständigheter som angivits i ansökan har kommissionen inlett med att påstå att erkännandedirektivet utesluter att en yrkesutövare som endast har ett utbildningsbevis och en enda yrkesbehörighet kan vara inskriven i både läkarnas och tandläkarnas yrkessamfund. I detta hänseende har kommissionen specifikt hänvisat till artikel 19 i erkännandedirektivet, men utan att därvid göra gällande att den omtvistade italienska lagstiftningen strider mot denna artikel. Kommissionen har därefter hävdat att den nuvarande situationen i Italien strider mot den harmoniserade ordning som har införts genom erkännandedirektivet och samordningsdirektivet. I yrkandena i ansökan har kommissionen slutligen gjort gällande att samordningsdirektivet hindrar att en möjlighet till att vara inskriven i två yrkessamfund bibehålls.

19. Kommissionen anser emellertid att den både i det motiverade yttrandet och i ansökan, på ett sammanhängande, precist och detaljerat sätt, har utvecklat de åsidosättanden som den gör gällande mot Republiken Italien. Kommissionen har i sin duplik preciserat att det är artikel 1 i samordningsdirektivet som utgör nyckeln till hela den harmoniserade ordning som har införts genom erkännandedirektivet och samordningsdirektivet, och att det är till denna artikel, som nämns både i det motiverade yttrandet och i ansökan, som det måste hänvisas när nämnda harmoniserade ordning på ett allvarligt och grundläggande sätt har åsidosatts, och när dessa åsidosättanden, såsom i det föreliggande fallet, inte går att hänföra till några mer specifika bestämmelser i de båda ovannämnda direktiven.

20. Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt fast rättspraxis skall kommissionen i varje ansökan som inges enligt artikel 226 EG ange de exakta anmärkningar som domstolen skall pröva, samt, åtminstone kortfattat, ange de rättsliga och faktiska omständigheter som dessa anmärkningar grundas på (se särskilt dom av den 23 oktober 1997 i mål C-375/95, kommissionen mot Grekland, REG 1997, s. I-5981, punkt 35).

21. Vad särskilt avser skyldigheten att ange de rättsliga omständigheter som kommissionens anmärkningar grundar sig på, räcker det inte att kommissionen, för att göra gällande att den kritiserade medlemsstaten inte har följt en bestämmelse i gemenskapsrätten, nämner denna bestämmelse enbart i den del av det motiverade yttrandet eller ansökan som rör de tillämpliga bestämmelserna, vilken del endast är beskrivande och inte syftar till att närmare ange en viss bestämmelse.

22. Härav följer att det förhållandet att kommissionen har nämnt artikel 1 i samordningsdirektivet i den del av det motiverade yttrandet och ansökan som rör de tillämpliga bestämmelserna inte innebär att det föreligger ett samband mellan åsidosättandet av denna artikel och en möjlighet att samtidigt vara inskriven i båda yrkessamfunden. För övrigt innebär kommissionens åberopande av denna artikel till stöd för sin första anmärkning inte, om så inte har angivits, att denna artikel även åberopas till stöd för den andra anmärkningen.

23. När kommissionen emellertid har hävdat att en nationell lagstiftning strider mot ett harmoniseringsdirektivs system, systematik eller anda, utan att detta åsidosättande av gemenskapsrätten kan hänföras till specifika bestämmelser i detta direktiv, kan kommissionens ansökan inte avvisas enbart av denna anledning. Under sådana omständigheter kan domstolen emellertid endast pröva om den nationella lagstiftningen i fråga strider mot det berörda direktivet på nämnda sätt.

24. I det förevarande fallet har kommissionen hävdat att den nuvarande rättsliga situationen i Italien, vilken tillåter en samtidig inskrivning i både läkarnas och tandläkarnas yrkessamfund, strider mot den harmoniserade ordning som har införts genom erkännandedirektivet och samordningsdirektivet, och att det sistnämnda direktivet i sig utgör hinder mot att bibehålla möjligheten till en samtidig inskrivning i två yrkessamfund. Den ansökan som kommissionen har ingivit har givit Republiken Italien möjlighet att framföra sitt försvar avseende denna punkt i syfte att tillbakavisa de anmärkningar som kommissionen har anfört i detta avseende.

25. Domstolen anser följaktligen att kommissionens talan vad avser den andra anmärkningen kan upptas till sakprövning i den del kommissionen har påstått att den nationella lagstiftningen i fråga strider mot den harmoniserade ordning som har införts genom erkännandedirektivet och samordningsdirektivet.

26. Kommissionen anser att den andra utbildningslinje som föreskrivs i lag nr 409/85, där tre år ägnas åt ämnen som har anknytning till tandläkaryrket, uppenbarligen inte uppfyller det krav på en särskild femårig utbildning som anges i artikel 1 i samordningsdirektivet.

27. Kommissionen har gjort gällande att denna andra utbildningslinje för tandläkare är en exakt motsvarighet till utbildningsbeviset för specialistläkare i stomatologi (odontostomatologia) som anges i artikel 7 i rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis (EGT L 165, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 102).

28. Enligt kommissionen kan inte en specialisering inom det medicinska området omfattas av både tillämpningsområdet för direktiv 93/16, som avser läkare, och erkännandedirektivet, som avser tandläkare. I samordningsdirektivet föreskrivs uttryckligen att en ny kategori yrkesutövare som är behöriga att utöva tandläkaryrket med en annan titel än läkare skall införas. Det är av denna anledning som det i artikel 19 i erkännandedirektivet föreskrivs att läkare — oberoende av om de är specialiserade inom tandläkaryrket eller inte — vars titel som läkare har erhållits i Italien, inte fullständigt omfattas av ett erkännande enligt erkännandedirektivet. Erkännandet sker endast undantagsvis och tillfälligt till de läkare som har påbörjat sin läkarutbildning före den 28 januari 1980.

29. Enligt kommissionen kan den andra utbildningslinjen för tandläkare således inte bibehållas efter införlivandet av samordningsdirektivet.

30. Dessutom delar kommissionen de slutsatser som antogs av den rådgivande kommittén för utbildning av tandläkare i juni 1989 genom rapport och yttrande angående huruvida tandläkarutbildningen i Italien, bestående av en läkarutbildning som följs av en specialisering inom tandläkaryrket, är förenlig med artikel 1 i direktiv 78/687/EEG, vilken har referensnummer III/D/5045/3/89 av den 15 november 1989, och vilken bifogades kommissionens replik.

31. Denna kommitté, i vilken ingår sakkunniga på området från alla medlemsstater, kom till följande slutsats i punkt 4 a och 4 b i nämnda rapport och yttrande:

32. Den italienska regeringen anser att vid beräkningen av längden på den andra utbildningslinjen bör hänsyn tas till den tid som ägnas åt grundutbildning och studier i allmänna medicinska ämnen inom den utbildning som krävs för att erhålla utbildningsbeviset för läkare, eftersom dessa ämnen, enligt bilagan till samordningsdirektivet, även utgör en del av studieplanen för tandläkare. Vidare krävs det inte enligt artikel 1 i samordningsdirektivet att den utbildning som avses i bilagan skall ha förvärvats inom ramen för en sammanhängande studieperiod som uteslutande är avsedd att leda till ett utbildningsbevis för tandläkare.

33. Den italienska regeringen anser att kommissionens argument, att det i samordningsdirektivet krävs att de särskilda tandläkarstudierna skall sträcka sig över hela den femåriga utbildningstiden, saknar stöd i direktivets bestämmelser. I bilagan till detta direktiv föreskrivs det nämligen varken någon fördelning av utbildningstiden mellan de allmänna medicinska ämnena och de särskilda ämnena i odontologi och stomatologi eller att studierna av de båda ämnesgrupperna skall ske samtidigt och i kombination.

34. Enligt artikel 1.2 i samordningsdirektivet skall den utbildning för tandläkare som anges i artikel 1.1 omfatta minst fem års studier på heltid med teoretisk och praktisk undervisning vid ett universitet, en högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet och skall innehålla de ämnen som finns uppräknade i bilagan.

35. Det är riktigt att det bland de tre ämnesgrupper som förekommer i nämnda bilaga endast är grupp c, rubricerad Ämnen med direkt anknytning till tandläkar-yrket, som hör till en särskild tandläkarutbildning. Grupperna a och b, rubricerade Grundläggande ämnen respektive Mediko-biologiska och allmänna medicinska ämnen, omfattar ämnen som är lika nödvändiga för att utöva läkaryrket som för att utöva tandläkaryrket.

36. Det är även otvistigt att det i artikel 1.2 i samordningsdirektivet varken föreskrivs en eventuell minimitid som skall ägnas åt ämnen som endast har anknytning till tandläkaryrket eller hur det antal timmar skall fördelas som ägnas åt dessa ämnen under den sammanlagda studietiden på fem år som krävs för att erhålla en utbildning för tandläkare.

37. Den utbildning som anges i artikel 1.2 i samordningsdirektivet har emellertid uttryckligen angivits som utbildning för tandläkare, vilket förutsätter att det finns en utbildningslinje som är särskilt anpassad för att utbilda tandläkare.

38. Det utbildningsbevis som erhålls efter den andra utbildningslinje som anges i lag nr 409/85 är inte ett utbildningsbevis för tandläkare, utan ett utbildningsbevis för grundläggande läkarutbildning i kombination med ett utbildningsbevis för specialisering inom tandläkaryrket. En sådan följd av utbildningsbevis motsvarar inte de krav som uppställs i samordningsdirektivet och erkännandedirektivet, vilka båda avser endast ett utbildningsbevis.

39. Artikel 19 andra stycket i erkännandedirektivet, som inom ramen för den särskilda ordning som föreskrivs för Italien tillåter ett erkännande av utbildningsbevis för grundläggande läkarutbildning kombinerat med ett utbildningsbevis för specialisering inom tandläkaryrket, hindrar inte en sådan tolkning. Om gemenskapslagstiftaren på ett generellt plan hade velat tillåta möjligheten att få ett ömsesidigt erkännande av en sådan utbildning, skulle denne inte ha föreskrivit att ett ömsesidigt erkännande av yrkestitlar för de yrkesutövare som har denna utbildning endast undantagsvis och tillfälligt beviljas dem som har påbörjat sin läkarutbildning före den 28 januari 1980.

40. Denna tolkning av samordningsdirektivet stöds av de slutsatser som antogs år 1989 av den rådgivande kommittén för utbildning av tandläkare, särskilt av de slutsatser som återges ovan i punkt 31.

41. Den första anmärkningen är således välgrundad.

42. Kommissionen har gjort gällande att erkännandedirektivet utesluter att en yrkesutövare som har ett enda utbildningsbevis och en enda yrkesbehörighet samtidigt kan vara inskriven i både läkarnas och tandläkarnas yrkessamfund.

43. Kommissionen anser att en yrkesutövare som har ett enda utbildningsbevis och en enda yrkesbehörighet antingen borde omfattas av erkännandedirektivet om han är läkare som huvudsakligen är verksam som tandläkare, i enlighet med den tillfälliga undantagsregeln i artikel 19 i erkännandedirektivet, eller av direktiv 93/16 om han är läkare med en specialisering i stomatologi och har valt att fortsätta att vara verksam som läkare.

44. Kommissionen har tillagt att den inte ifrågasätter medlemsstaternas rätt att instifta och upprätthålla yrkessamfund, men att den ifrågasätter att en innehavare av enbart ett utbildningsbevis för läkare i Italien kan fortsätta att vara inskriven i både läkarnas och tandläkarnas yrkessamfund och således kunna utöva dessa två yrken samtidigt.

45. Den italienska regeringen har gjort gällande att det enligt artikel 1 i samordningsdirektivet inte krävs att den som vill kunna utöva tandläkaryrket skall vara inskriven i ett yrkessamfund och att detta direktiv inte utesluter att en person kan vara inskriven i två yrkessamfund, utom om det förelåg en sådan möjlighet för personer som inte motsvarar de utbildningskrav som anges i artikel 1 i samordningsdirektivet eller om det i samordningsdirektivet uttryckligen föreskrivs att detta inte är tillåtet.

46. Såsom framgår av domstolens bedömning avseende den första anmärkningen hindrar samordningsdirektivet att en medlemsstat har en andra utbildningslinje som ger tillträde till tandläkaryrket, och som består av en grundutbildning för läkare kombinerad med en specialisering inom tandläkaryrket.

47. Nämnda direktiv kräver nämligen att det finns en utbildning som uttryckligen benämns utbildning för tandläkare och som enbart leder till det utbildningsbevis som anges i erkännandedirektivet.

48. Om samordningsdirektivet således utesluter möjligheten, med undantag för den ordning som anges i artikel 19 i erkännandedirektivet och som gäller endast undantagsvis och tillfälligt, att en person kan utöva verksamhet som tandläkare i den mening som avses i erkännandedirektivet och samordningsdirektivet efter en utbildning som består av sex års grundutbildning för läkare och tre års specialisering inom tandläkaryrket, följer det därav att samordningsdirektivet även utesluter att en person som endast har en sådan utbildning samtidigt kan vara inskriven i både läkarnas och tandläkarnas yrkessamfund.

49. Kommissionen har emellertid i sin replik preciserat att den andra anmärkningen rör läkare som har utbildningsbevis erhållna i Italien, oberoende av om de har en specialisering eller inte, som omfattas av undantagsreglerna i artikel 19 i erkännandedirektivet och som lagligen utövar verksamhet som tandläkare. Enligt kommissionen är det i detta fall inskrivningen i läkarnas yrkessamfund som är rättsstridig, eftersom den innebär en rätt att med samma utbildningsbevis (för läkare) och med samma yrkesbehörighet utöva verksamhet som läkare samtidigt med tandläkaryrket, trots att verksamheten som läkare är reglerad genom direktiv 93/16.

50. Domstolen konstaterar härvidlag inledningsvis att undantagsreglerna i artikel 19 i erkännandedirektivet inte ger någon ledning beträffande frågan huruvida de läkare som avses i denna artikel kan fortsätta att vara inskrivna i läkarnas yrkessamfund eller inte.

51. Även om det är riktigt att erkännandedirektivet och samordningsdirektivet har till syfte att tydligt separera tandläkaryrket från läkaryrket, finns det ingenting som pekar på att den harmoniserade ordning som har införts genom direktiven även skulle syfta till att hindra de läkare som omfattas av artikel 19 i erkännandedirektivet från att vara inskrivna i läkarnas yrkessamfund, vilket nämligen skulle innebära att de därmed fråntogs rätten att utöva verksamhet som läkare.

52. Genom artikel 19 i erkännandedirektivet har det införts en särskild ordning för en bestämd kategori läkare med utbildningsbevis erhållna i Italien, det vill säga läkare som har ett utbildningsbevis för läkare och som huvudsakligen har arbetat som tandläkare i Italien, för att på så sätt underlätta övergången när Italien inför tandläkaryrket i den mening som avses i erkännandedirektivet och samordningsdirektivet. Nämnda artikel innebär nämligen att övriga medlemsstater är skyldiga att, under vissa förutsättningar, erkänna utbildningsbevisen för läkare för denna kategori yrkesutövare såvitt avser utövande av verksamhet som tandläkare.

53. Frågan huruvida de andra medlemsstaterna är skyldiga att erkänna utbildningsbevisen för dessa yrkesutövare även såvitt avser deras utövande av verksamhet som läkare får besvaras i enlighet med gemenskapslagstiftningen såvitt avser erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare, och inte i enlighet med erkännandedirektivet och samordningsdirektivet avseende tandläkare.

54. Under alla omständigheter är ett eventuellt erkännande av dessa utbildningsbevis i de andra medlemsstaterna inte beroende av huruvida de berörda yrkesutövarna är inskrivna i läkarnas yrkessamfund i Italien. Vid erkännande av yrkeskunskaper utgår man inte ifrån huruvida en person är inskriven i ett yrkessamfund eller inte, utan det sker efter en allmän bedömning av vad som kännetecknar utbildningsbeviset i fråga och av den yrkeserfarenhet som innehavaren av utbildningsbeviset har förvärvat.

55. Slutligen strider denna tolkning inte mot domen av den 1 juni 1995 i mål C-40/93, kommissionen mot Italien (REG 1995, s. I-1319). I punkt 24 i denna dom har domstolen framhållit att medlemsstaterna inte har rätt att införa en kategori tandläkare som inte överensstämmer med någon av de kategorier som föreskrivs i de berörda direktiven. I förevarande fall rör det sig emellertid inte om att införa en ny kategori läkare, vars utbildningsbevis riskerar att inte erkännas av de andra medlemsstaterna, utan om vissa specifika följder av en tillfällig ordning som omfattar en begränsad kategori läkare.

56. Under dessa omständigheter kan den andra anmärkningen inte godtas.

57. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Emellertid kan domstolen enligt artikel 69.3 första stycket besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad, om parterna ömsom tappar på en eller flera punkter. Eftersom Republiken Italien och kommissionen båda delvis har tappat målet, skall det beslutas att vardera parten skall bära sin kostnad.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) följande dom:

1) Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 78/687/EEG av den 25 juli 1978 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som tandläkare genom att bibehålla en andra utbildningslinje som ger tillträde till tandläkaryrket som inte är förenlig med nämnda direktiv.

2) Talan ogillas i övrigt.

3) Republiken Italien och Europeiska gemenskapernas kommission skall var och en bära sin rättegångskostnad.

1 Rättegångsspråk: italienska.