Domstolens dom (femte avdelningen) den 11 januari 2001

I mål C-226/99, angående en begäran enligt artikel 234 EG från Tribunale civile e penale di Genova (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. La Pergola samt domarna M. Wathelet, D.A.O. Edward, P. Jann (referent) och L. Sevón, generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer, justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Siples Sri, i likvidation, genom advokaten P. Massa, Genua, Italiens regering, genom professor U. Leanza, chef för utrikesministeriets avdelning för diplomatiska tvister, i egenskap av ombud, biträdd av LM. Braguglia, avvocato dello Stato, Sveriges regering, genom kanslirådet I. Simfors, Regeringskansliet, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom A. Aresu och R. Tricot, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 22 juni 2000 av: Italiens regering, företrädd av G. De Bellis, avvocato dello Stato, och kommissionen, företrädd av P. Stancanelli, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

och efter att den 26 september 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

Den nationella lagstiftningen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1. Tribunale civile e penale di Genova har genom beslut av den 25 maj 1999, som inkom till domstolens kansli den 11 juni samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt en fråga om tolkningen av artikel 244 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4, nedan kallad tullkodexén).

2. Frågan har uppkommit i en tvist mellan å ena sidan Siples Srl, i likvidation (nedan kallat Siples), och å andra sidan Ministero delle Finanze (finansministeriet) och Servizio della Riscossione dei Tributi — Concessione Provincia di Genova — San Paolo Riscossioni Genova SpA (organ som fått i uppdrag att indriva skatter i provinsen Genua) angående uppbörd av tullavgifter och mervärdesskatt att betalas vid import.

3. Avdelning VIII i tullkodexen, med rubriken Överklagande, innefattar artiklarna 243—245.

4. I artikel 243 i tullkodexen föreskrivs följande:

5. I artikel 244 i tullkodexen föreskrivs följande:

6. I artikel 245 i tullkodexen föreskrivs följande:

7. I artikel 70 i dekret av Republiken Italiens president nr 633 av den 26 oktober 1972 om inrättandet och regleringen av mervärdesskatt (GURI nr 292 av den 11 november 1972, suppl. ord. nr 1, nedan kallat 1972 års dekret) föreskrivs följande:

8. Bestämmelser för indrivning av skatt och andra statliga intäkter återfinns i dekret av Republiken Italiens president nr 43 av den 28 januari 1988 (GURI nr 49 av den 29 februari 1988, suppl. ord. nr 2). Vad avser uppbörd av tullavgifter är det Direttore compartimentale delle dogane som enligt artikel 27 i lagdekret nr 105 av den 26 april 1990 (GURI nr 106 av den 9 maj 1990, suppl. ord.) och artikel 32 i dekret av Republiken Italiens president nr 287 av den 27 maj 1992 (GURI nr 116 av den 20 maj 1992, suppl. ord.) är behörig att fatta beslut om uppskov av verkställighetsförfarandet.

9. Nationell rätt som var gällande vid tidpunkten för sakomständigheterna tillerkände inte de ordinarie domstolarna behörighet att fatta beslut om begäran om uppskov med verkställigheten avseende uppbörd.

10. Siples delgavs den 16 september 1998 av organet för skatteuppbörd i provinsen Genua ett uppbördsbesked beträffande uttag av ett belopp om 2372083870 ITL, jämte ränta, avseende tullavgifter och mervärdesskatt att betalas vid import. Kravet rörde transaktioner avseende import av champinjoner från Korea, som ägde rum år 1993.

11. Siples gav in en begäran till Tribunale civile e penale di Genova om ogiltigförklaring av uppbördsbeskedet. Genom separat skrivelse yrkade Siples att denna domstol skulle uppskjuta verkställigheten av uppbördsbeskedet fram till dess att beslut meddelats i sak.

12. I det senare förfarandet ansåg Tribunale att det var nödvändigt att tolka artikel 244 i tullkodexen för att slita tvisten. Tribunale påpekade i detta avseende att artikel 70 i 1972 års dekret, vad avser tvister och påföljder inom området för mervärdesskatt att betalas vid import, hänvisar till bestämmelserna i tullagarna om gränsavgifter.

13. Den nationella domstolen erinrade om att domstolen i domen av den 17 juli 1997 i mål C-130/95, Giloy (REG 1997, s. I-4291), tolkade artikel 244 i tullkodexen så att villkoren för att bevilja uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet — det vill säga, enligt Tribunale, att det föreligger goda skäl att anta att nämnda beslut är oförenligt med gemenskapslagstiftningen och att den berörde riskerar att åsamkas allvarlig skada — är alternativa. I föreliggande mål riskerar emellertid sökanden att åsamkas allvarlig skada.

14. Tribunale civile e penale di Genova ansåg att det föreföll ologiskt att sökanden vid ett överklagande till den rättsliga myndigheten inte kan beviljas en interimistisk åtgärd, vilken däremot kan beviljas av tullmyndigheten. Mot denna bakgrund förklarade Tribunale civile e penale di Genova målet vilande och ställde domstolen följande tolkningsfråga:

15. Den italienska regeringen har hävdat att domstolen inte är behörig att meddela förhandsavgörande beträffande tolkningsfrågan, på grund av att tvisten vid den nationella domstolen faller utanför gemenskapsrättens tillämpningsområde. Detta argument kan inte godtas. Av begäran om förhandsavgörande framgår nämligen att det omtvistade uppbördsbeskedet delvis avser tullavgifter, vilket innebär att tullkodexen är direkt tillämplig på tvisten vid den nationella domstolen.

16. Vad avser tolkningsfrågan i sak framgår det av den klara lydelsen i artikel 244 i tullkodexen att enligt denna bestämmelse är det endast tullmyndigheterna som har möjlighet att uppskjuta verkställigheten av det ifrågasatta beslutet.

17. Denna bestämmelse kan emellertid inte begränsa rätten till ett verksamt rättsligt skydd. Kravet på domstolsprövning av alla beslut som fattats av en nationell myndighet utgör nämligen en allmän gemenskapsrättslig princip som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och som bekräftas i artiklarna 6 och 13 i europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (dom av den 15 oktober 1987 i mål 222/86, Heylens mil., REG 1987, s. 4097, punkt 14; svensk specialutgåva, volym 9, s. 223, och av den 3 december 1992 i mål C-97/91, Oleificio Borelli mot kommissionen, REG 1992, s. I-6313, punkt 14; svensk specialutgåva, volym 13, s. 205).

18. Det åligger de nationella domstolarna att vid sin prövning i enlighet med samarbetsprincipen i artikel 5 i EG-fördraget (nu artikel 10 EG) säkerställa det rättsliga skydd för enskilda som följer av gemenskapsrättens direkta effekt (dom av den 19 juni 1990 i mål C-213/89, Factortame m.fl, REG 1990, s. I-2433, punkt 19; svensk specialutgåva, volym 10, s. 435).

19. Vad närmare avser möjligheten att fatta beslut om uppskov med verkställigheten av en tullmyndighets beslut, erinrar domstolen om att en domstol, som handlägger en tvist som skall avgöras enligt gemenskapsrätten, skall kunna bevilja interimistiska åtgärder för att säkerställa den fulla verkan av det senare domstolsavgörandet om förekomsten av de rättigheter som gjorts gällande på grundval av gemenskapsrätten (domen i det ovannämnda målet Factortame m.fl., punkt 21).

20. Således besvarar domstolen frågan så att artikel 244 i tullkodexen skall tolkas så att det enligt denna bestämmelse endast är tullmyndigheterna som har möjlighet att uppskjuta verkställigheten av ett ifrågasatt beslut. Denna bestämmelse inskränker emellertid inte den befogenhet som de rättsliga myndigheterna — till vilka ett överklagande getts in med stöd av artikel 243 i nämnda kodex — har att fatta beslut om ett sådant uppskov för att följa sin skyldighet att säkerställa gemenskapsrättens fulla verkan.

21. De kostnader som har förorsakats den italienska och den svenska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) angående den fråga som genom beslut av den 25 maj 1999 har ställts av Tribunale civile e penale di Genova — följande dom:

1 Rättegångsspråk: italienska.