Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 27 november 2001

I mål C-270/99 P,

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Macken samt domarna N. Colneric, C. Gulmann, J.-P. Puissochet och V. Skouris (referent), generaladvokat: EG. Jacobs, justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter det att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 1 februari 2001,

och efter att den 22 mars 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten vid förstainstansrätten

Talan om ogiltighetsförklaring och den överklagade domen

Överklagandet

Domstolens bedömning

Grundens första del

Grundens andra del

Upptagande till sakprövning

Bedömning i sak

Rättegångskostnader

1. Z har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 19 juli 1999, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan och motsvarande bestämmelser i EKSG-stadgan och Euratomstadgan för Europeiska gemenskapernas domstol överklagat den dom som förstainstansrätten meddelade den 4 maj 1999 i mål T-242/97, Z mot parlamentet (REGP 1999, s. I-A-77 och II-401, nedan kallad den överklagade domen) och yrkat dels upphävande av denna dom genom vilken förstainstansrätten ogillade den talan som Z väckt mot det beslut som fattats av Europaparlamentets generalsekreterare den 28 oktober 1996 och som innebar att sökanden som disciplinåtgärd flyttades ned i lönegrad (nedan kallat det ifrågasatta beslutet), dels ogiltigförklaring av detta beslut.

2. Artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) har följande lydelse:

3. Det framgår av den överklagade domen att klaganden trädde i tjänst vid parlamentet år 1977. Under den tidsperiod då de i målet tvistiga händelserna ägde rum, det vill säga åren 1988—1995, var han ansvarig för avdelningen ledamöternas postservice, som ingår i generaldirektoratet för kansli och allmänna tjänster (GD 1) i Bryssel. Han utsågs från och med den 1 maj 1989 till förste kontorist i lönegrad C 1.

4. I december 1994 anförde XB, C och D, tre tjänstemän som tillhörde klagandens avdelning och i sitt arbete var underställda denne, klagomål mot klaganden till ordföranden för parlamentets personalkommitté. De framförde ett antal anmärkningar avseende klagandens agerande i tjänsten. Till följd av detta klagomål anmodade parlamentets generalsekreterare, genom skrivelse av den 27 januari 1995, personaldirektören att genomföra en administrativ undersökning.

5. Undersökningsrapporten av den 2 juni 1995 innehöll följande anmärkningar mot klaganden:

6. Sökanden, som hade underrättats om de anmärkningar som undersökningsrapporten av den 2 juni 1995 innehöll, hördes den 7 juli 1995 av tillsättningsmyndigheten i enlighet med artikel 87 andra stycket i tjänsteföreskrifterna. Han delgavs protokollet från förhöret och inkom den 20 juli 1995 med ett skriftligt yttrande.

7. Den 31 augusti 1995 beslutade tillsättningsmyndigheten att inleda det disciplinära förfarandet mot klaganden och hänskjuta ärendet till disciplinnämnden. Samtidigt avstängdes klaganden i enlighet med artikel 88 första och andra styckena i tjänsteföreskrifterna från sin tjänst utan löneavdrag.

8. Samma dag överlämnade tillsättningsmyndigheten handlingarna i ärendet till disciplinnämnden. I en skrivelse till disciplinnämnden av den 11 december 1995 framförde klaganden anmärkningar mot undersökningsrapporten av den 2 juni 1995. Disciplinnämnden tog den 18 december 1995 och den 23 april 1996 upp vittnesmål i närvaro av klaganden och dennes rättsliga ombud. Klaganden och dennes rättsliga ombud hördes av disciplinnämnden den 25 juli 1996.

9. Disciplinnämnden lämnade den 3 september 1996 sitt motiverade yttrande. I detta yttrande fastslog disciplinnämnden att ett antal av de klagomål som riktats mot klaganden var tillräckligt styrkta, däribland klagomålen avseende kränkande behandling, sexuella trakasserier, användning av parlamentets resurser för handel med begagnade bilar och otillfredsställande organisation av ledamöternas postservice. På grund av detta rekommenderade disciplinnämnden att klaganden enligt artikel 86.2 f i tjänsteföreskrifterna skulle avsättas från tjänsten, dock utan minskning av hans rätt till avgångspension.

10. Efter att den 3 oktober 1996 ha hört klaganden i enlighet med artikel 7 tredje stycket i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, antog tillsättningsmyndigheten den 28 oktober 1996 det ifrågasatta beslutet. Genom beslutet flyttades klaganden ned till lönegrad C 5, löneklass 1.

11. Klaganden väckte, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 22 augusti 1997, talan mot det ifrågasatta beslutet. Till stöd för sin talan åberopade klaganden i synnerhet flera grunder som avsåg att det förekommit oegentligheter under förfarandenas gång, nämligen det förfarande som föregick det disciplinära förfarandet, det disciplinära förfarandet och det administrativa förfarandet. Genom en av dessa grunder gjorde klaganden gällande att artikel 7 första och tredje styckena i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna hade åsidosatts, eftersom skäliga frister inte hade iakttagits mellan de olika åtgärderna i förfarandet.

12. Vad beträffar denna grund fastställde förstainstansrätten följande i punkterna 39—42 i den överklagade domen:

13. Mot bakgrund av ovanstående fastställde förstainstansrätten, i punkt 43 i den överklagade domen, att det i detta fall inte var berättigat att ogiltigförklara det ifrågasatta beslutet på grund av att de tidsfrister som föreskrivs i artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna överskridits. Förstainstansrätten fann således att sökandens talan inte kunde vinna bifall på den grunden att de tidsfrister som föreskrivs i artikel 7 överskridits.

14. Till stöd för sitt överklagande har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte ta hänsyn till att de tidsgränser som föreskrivs i artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna rättsstridigt överskridits.

15. Klagandens grund består av två delar, som bör undersökas var för sig. Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten i den överklagade domen dels har gjort en felaktig bedömning med avseende på räckvidden av artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, dels har åsidosatt de föreskrifter om uppförande och god förvaltning som de disciplinära myndigheterna är skyldiga att iaktta.

16. Till stöd för grundens första del har klaganden i huvudsak gjort gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att inte fastställa att de tidsfrister som föreskrivs i artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna är tvingande och måste tillämpas strikt.

17. Klaganden har anfört två argument till stöd för denna uppfattning.

18. Klaganden har för det första åberopat artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad EKMR) vilken, enligt klaganden, är tillämplig inom gemenskapernas rättsordning enligt artikel El och F.2 i Fördraget om Europeiska unionen (nu artikel 6.1 och 6.2 FEU i ändrad lydelse). I enlighet med artikel 6.1 i EKMR är envar berättigad till en rättvis och opartisk rättegång inom skälig tid. Enligt klaganden kan en rättegång endast uppfylla dessa villkor om den ingår i ett system där det finns bestämda frister för förfarandet som tillämpas strikt.

19. De särskilda frister som föreskrivs i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna utgör för övrigt en fullständig reglering som de disciplinära myndigheterna måste iaktta för att följa rättssäkerhetsprincipen samt för att undvika all diskriminering eller all godtycklig behandling.

20. Klaganden har för det andra gjort gällande att hans uppfattning stöds av fast rättspraxis, enligt vilken det är nödvändigt att strikt tillämpa de gemenskapsrättsliga bestämmelserna beträffande frister för att uppfylla kravet på rättssäkerhet och undvika all diskriminering och all godtycklig behandling i rättskipningen (se särskilt dom av den 12 juli 1984 i mål 209/83, Ferriera Valsabbia mot kommissionen, REG 1984, s. 3089, och av den 26 november 1985 i mål 42/85, Cockerill-Sambre mot kommissionen, REG 1985, s. 3749).

21. Domstolen erinrar i detta avseende för det första om att de tidsfrister som föreskrivs i artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna inte är tvingande utan utgör föreskrifter om god förvaltning, vars åsidosättande kan leda till att den aktuella institutionen blir skadeståndsskyldig för den skada som eventuellt förorsakats de berörda personerna, utan att dessa i sig påverkar giltigheten av en disciplinåtgärd som vidtagits efter det att fristen löpt ut (se, i detta avseende, domarna i de ovannämnda målen Van Eick mot kommissionen, punkterna 3—7, F mot kommissionen, punkt 30, och M mot rådet, punkt 16).

22. Det kan för det andra konstateras att klagandens argumentation inte kan leda till att denna rättpraxis ifrågasätts.

23. Vad beträffar, för det första, argumentet rörande artikel 6.1 i EKMR, och utan att det är nödvändigt att ta ställning till huruvida denna bestämmelse är tillämplig på de disciplinära förfaranden som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna, kan det erinras om att denna artikel enligt sin ordalydelse föreskriver att envar, när det gäller att få sina civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelser för brott prövade, skall vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Det framgår klart av dess ordalydelse att artikel 6.1 i EKMR inte innehåller några bestämda tidsfrister och det anges inte heller däri att frister som fastställts i en lagstiftning, såsom de som föreskrivs i artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, nödvändigtvis skall anses vara tvingande.

24. Vad beträffar tillämpningen av den allmänna gemenskapsrättsliga principen att envar har rätt till en rättegång inom skälig tid (se, i detta avseende, dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I-8417, punkt 21) framgår det såväl av domstolens rättspraxis som av rättspraxis från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter att huruvida tidsåtgången för ett förfarande är skälig skall bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, målets komplexitet samt sökandens och de behöriga myndigheternas uppträdande (se, i detta avseende, domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen, punkt 29, samt, beträffande Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, dom av den 23 april 1987 i målet Erkner och Hofauer, serie A nr 117, 66 §, av den 27 november 1991 i målet Kemmache, serie A nr 218, 60 §, av den 31 mars 1992 i målet x mot Frankrike, serie A nr 234-C, 32 §, av den 23 april 1996 i målet Phocas mot Frankrike, Recueil des arrêts et décisions 1996-II, s. 546, 71 §, och av den 27 september 1997 i målet Garyfallou AEBE mot Grekland, Recueil des arrêts et décisions, 1997-V, s. 1821, 39 §).

25. Domstolen konstaterar för det andra, vad gäller klagandens argument på grundval av domstolens rättspraxis som nämnts ovan i punkt 20 i denna dom (domarna i de ovannämnda målen Ferriera Valsabbia mot kommissionen, punkt 14, och Cockerill-Sambre mot kommissionen, punkt 10), att denna rättspraxis inte är relevant i förevarande fall. Denna praxis rör nämligen frister som är föreskrivna för att väcka talan inför domstolen och förstainstansrätten. Dessa tidsfrister är emellertid av en annan art än de frister som föreskrivs i artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna och kan därför inte jämföras med dessa.

26. Mot bakgrund av ovanstående kan talan inte vinna bifall på grundens första del.

27. Genom grundens andra del har klaganden gjort gällande att även om de frister som föreskrivs i artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna inte är tvingande, vittnar de i vart fall om att gemenskapslagstiftaren avsåg att ålägga de disciplinära myndigheterna en regel om god förvaltning, som innebär att de är skyldiga att genomföra det disciplinära förfarandet skyndsamt och handla på ett sådant sätt att varje efterföljande åtgärd vidtas inom skälig tid i förhållande till den föregående åtgärden.

28. Till stöd för denna argumentation har klaganden åberopat förstainstansrättens dom av den 17 oktober 1991 i mål T-26/89, De Compte mot parlamentet (REG 1991, s. II-781). Klaganden har gjort gällande att ett överskridande av de aktuella fristerna — vilket endast kan bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål — förutom att det kan leda till att den aktuella institutionen blir skadeståndsskyldig även kan medföra att den rättsakt som antagits efter det att tidsfristen har löpt ut är ogiltig.

29. Enligt klaganden har förstainstansrätten emellertid i den överklagade domen åsidosatt sin skyldighet att bedöma de särskilda omständigheterna i målet när den prövat grunden rörande överskridande av de frister som föreskrivs i artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna. Förstainstansrätten har enligt klaganden nöjt sig med att undersöka huruvida handläggningen av det disciplinära förfarandet var rättsenlig, huruvida tillsättningsmyndighetens anmärkningar var välgrundade och hur allvarliga dessa var. I stället för att ingående analysera förfarandet nöjde förstainstansrätten sig med att godta parlamentets argumentation, vilken anges i punkterna 36—38 i den överklagade domen, genom vilken parlamentet försökte visa att det i det förevarande fallet fanns skäl att överskrida de frister som föreskrivs i artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna.

30. Klaganden har invänt mot denna argumentation och har avslutningsvis gjort gällande att parlamentet inte har anfört någon särskild omständighet som kan rättfärdiga att de föreskrivna fristerna överskridits. Förstainstansrätten har därför, enligt klaganden, åsidosatt de principer som följer av dess rättspraxis.

31. Parlamentet har gjort gällande att denna andra del av grunden inte kan tas upp till sakprövning och har åberopat två argument till stöd för detta.

32. Parlamentet har för det första gjort gällande att, med anledning av att klaganden tycks åberopa det påstådda åsidosättandet av de föreskrifter om uppförande och god förvaltning som de disciplinära myndigheterna är skyldiga att iaktta som en oberoende och separat grund, denna grund inte kan tas upp till prövning, eftersom ingen särskild argumentation har framförts till stöd härför.

33. Domstolen erinrar i detta avseende om att det av artikel 51 första stycket i EG-stadgan för domstolen och artikel 112.1 första stycket c i rättegångsreglerna framgår att det i ett överklagande klart skall anges på vilka punkter domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopas till stöd för yrkandet om upphävande (se särskilt beslut av den 6 mars 1997 i mål C-303/96 P, Bernardi mot parlamentet, REG 1997, s. I-1239, punkt 37, och av den 9 juli 1998 i mål C-317/97 P, Smanor m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I-4269, punkt 20, samt dom av den 9 september 1999 i mål C-257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen, REG 1999, s. I-5251, punkt 61).

34. I förevarande fall har klaganden, såsom har angetts i punkterna 27—30 i denna dom, gjort gällande att förstainstansrätten inte har iakttagit de principer som följer av dess egen rättspraxis. Klaganden har påpekat att ett överskridande av de aktuella fristerna — vilket endast kan bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall — enligt denna rättspraxis inte endast kan leda till att den aktuella institutionen blir skadeståndsskyldig utan även medföra att den rättsakt som antagits efter det att tidsfristen löpt ut är ogiltig, och den har gjort gällande att förstainstansrätten har åsidosatt sin skyldighet att bedöma de särskilda omständigheterna i målet och följaktligen sin skyldighet att ogiltigförklara det ifrågasatta beslutet.

35. Mot bakgrund av dessa omständigheter kan det konstateras att det i överklagandets andra delgrund klart angetts på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopats till stöd för yrkandet om upphävande av denna dom.

36. Parlamentet har för det andra gjort gällande att klagandens anmärkningar mot parlamentets argumentation inför förstainstansrätten rör förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna och därför inte kan tas upp till prövning i det överklagade målet. Eftersom de anmärkningar som klaganden anfört rörande förstainstansrättens bedömning av de särskilda omständigheterna i målet skulle innebära att domstolen ombads göra en omprövning av de faktiska omständigheterna, kan dessa anmärkningar inte heller tas upp till prövning inom ramen för ett överklagande som, enligt artikel 51 i EG-stadgan för domstolen, är begränsat till rättsfrågor.

37. Domstolen erinrar i detta avseende om att överklagandet endast kan avse en prövning av om rättsregler har åsidosatts och inte en bedömning av de faktiska omständigheterna. Förstainstansrätten är dels ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter. När förstainstansrätten har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är domstolen enligt artikel 225 EG behörig att pröva förstainstansrättens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav (se särskilt dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi mil., REG 1994, s. I-1981, punkterna 48 och 49, och av den 16 mars 2000 i mål C-284/98 P, parlamentet mot Bieber, REG 2000, s. I-1527, punkt 31).

38. I förevarande fall, såsom klart framgår av punkterna 27—30 i denna dom, har klaganden genom sina anmärkningar rörande parlamentets argumentation inför förstainstansrätten avsett att ifrågasätta förstainstansrättens rättsliga bedömning av de faktiska omständigheter som parlamentet åberopat för att motivera att de aktuella fristerna överskridits. Det var nämligen just mot bakgrund av dessa omständigheter som förstainstansrätten fastställde att de förutsättningar för ogiltigförklaring som framgår av dess egen rättspraxis inte var uppfyllda.

39. Mot bakgrund av dessa omständigheter finner domstolen att grundens andra del kan tas upp till sakprövning.

40. I sak kan det påpekas att den rättspraxis som angetts i punkt 21 i denna dom, enligt vilken de frister som föreskrivs i artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna inte är tvingande, endast innehåller ett klargörande av att ett överskridande av dessa frister inte i sig nödvändigtvis medför att ett disciplinärt beslut som antagits efter fristernas utgång skall ogiltigförklaras.

41. Som klart framgår av denna rättspraxis (domarna i de ovannämnda målen Van Eick mot kommissionen, punkt 1, F mot kommissionen, punkt 29, och M mot rådet, punkt 15) har domstolen i dessa mål endast prövat grunden som anförts för att en disciplinär åtgärd som antagits efter det att de frister som fastställts i artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna har löpt ut skall ogiltigförklaras.

42. Härav följer att domstolen i denna rättspraxis inte har uttalat sig i frågan huruvida ett avsevärt överskridande av de frister som föreskrivs i artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, som utgör ett åsidosättande av reglerna om god förvaltning, i vissa fall kan leda till att det disciplinära beslut som antagits efter tidsfristernas utgång skall ogiltigförklaras.

43. I detta avseende kan det inte uteslutas att ett avsevärt överskridande av dessa tidsfrister i vissa fall kan likställas med en överträdelse av en allmän gemenskapsrättslig princip på området. Närmare bestämt kan ett sådant överskridande förhindra den berörda personen att försvara sig på ett effektivt sätt eller ge upphov till berättigade förväntningar hos denne att inte bli föremål för någon disciplinåtgärd.

44. Under sådana särskilda omständigheter skulle det förhållandet att det disciplinära beslutet antagits för sent innebära att rätten till försvar eller principen om berättigade förväntningar hade åsidosatts, vilket skulle motivera att detta beslut ogiltigförklarades av gemenskapsdomstolarna.

45. Detta är emellertid inte fallet i förevarande mål. Det är visserligen riktigt att överskridandet med cirka nio månader av den frist på tre månader som föreskrivs i artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna för disciplinnämnden att avge sitt yttrande om en undersökning har inletts är väsentligt. Klaganden har dock inte åberopat något rättsligt argument eller någon faktisk omständighet som visar att detta överskridande har förhindrat honom att försvara sig på ett effektivt sätt eller gett upphov till berättigade förväntningar hos honom att inte bli föremål för en disciplinär åtgärd. Klaganden har inte heller åberopat något sådant argument vad gäller överskridandet av fristen på en månad för tillsättningsmyndigheten att fatta sitt beslut.

46. Mot bakgrund härav kan talan följaktligen inte heller bifallas på grundens andra del.

47. Under dessa omständigheter skall talan ogillas.

48. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som med stöd av artikel 118 är tillämplig i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångs- kostnaderna om så har yrkats. Enligt artikel 70 i samma rättegångsregler skall institutionerna bära sina kostnader i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda. Enligt artikel 122 andra stycket är dock artikel 70 inte tillämplig då en tjänsteman eller anställd har överklagat. Parlamentet har yrkat att klaganden skall ersätta rättegångskostnaderna. Klaganden har tappat målet och skall därför ersätta rättegångskostnaderna i denna instans.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) Z skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: franska.