Domstolens dom den 4 juni 2002

I mål C-503/99,

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena P. Jann (referent), N. Colneric och S. von Bahr samt domarna C. Gulmann, D.A.O. Edward, A. La Pergola, J.-P. Puissochet, R. Schintgen, V. Skouris och J.N. Cunha Rodrigues, generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer, justitiesekreterare: byrådirektören H.A. Rühi,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 2 maj 2001 av: kommissionen, företrädd av M. Patakia och F. de Sousa Fialho, den senare i egenskap av ombud, Konungariket Belgien, företrätt av F. de Montpellier och O. Davidson, avocat, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av R. Magrill, biträdd av D. Wyatt,

och efter att den 3 juli 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapsrätten

1. Direkta investeringar...

III P Aktiviteter med värdepapper som normalt omsätts på kapitalmarknaden...

A. Transaktioner med värdepapper på kapitalmarknaden

Nationell rätt

Det administrativa förfarandet

Parternas grunder och argument

Domstolens bedömning

Artikel 73 b i fördraget

Artikel 52 i fördraget

Rättegångskostnader

1. Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 22 december 1999, med stöd av artikel 226 EG väckt talan om fastställelse av att Konungariket Belgien har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 52 i EG-fördraget (nu artikel 43 EG i ändrad lydelse) och artikel 73b i EG-fördraget (nu artikel 56 EG) genom att bibehålla

2. Konungariket Danmark och Förenade konungariket Storbritannien och Nord-Irland har, genom ansökningar som inkom till domstolens kansli den 22 respektive den 27 juni 2000, ansökt om att få intervenera i målet till stöd för Konungariket Belgiens yrkanden. Genom beslut av domstolens ordförande av den 12 respektive den 13 juli 2000 tilläts dessa medlemsstater att intervenera. I en skrivelse av den 2 oktober 2000 återtog Konungariket Danmark sin ansökan.

3. I artikel 73b. 1 i fördraget föreskrivs följande:

4. I artikel 73d.1 b i EG-fördraget (nu artikel 58.1 b EG) föreskrivs följande:

5. Bilaga I till rådets direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 i fördraget (EGT L 178, s. 5; svensk specialutgåva, område 10, volym 1, s. 44) innehåller en nomenklatur för kapitalrörelser som avses i artikel 1 i direktivet. I bilagan räknas bland annat följande kapitalrörelser upp:

6. Av de kompletterande anmärkningarna i slutet av bilaga I till direktiv 88/361 framgår att med direkta investeringar skall förstås:

7. Nomenklaturen i bilaga I till direktiv 88/361 omfattar även följande kapitalrörelser:

8. I artikel 222 i EG-fördraget (nu artikel 295 EG) föreskrivs följande:

9. I artiklarna 1, 3 och 4 i den kungliga kungörelsen av den 10 juni 1994 föreskrivs följande:

10. Artikel 1, 3 och 4 i den kungliga kungörelsen av den 16 juni 1994 innehåller innehållsmässigt identiska bestämmelser avseende Société de distribution du gaz SA (nedan kallat Distrigaz).

11. I två skrivelser av den 8 juli 1998 informerade kommissionen den belgiska regeringen om att de särskilda aktierna vilka inrättats genom de kungliga kungörelserna av den 10 och den 16 juni 1994 eventuellt stred mot bestämmelserna i fördraget om fri rörlighet för kapital och fri etableringsrätt.

12. I två skrivelser av den 15 september 1998 svarade den belgiska regeringen att de särskilda rättigheterna knutna till aktierna aldrig hade utövats och att de berörda myndigheterna var beredda att garantera att rättigheterna aldrig skulle utövas på ett diskriminerande sätt som skulle kunna skada medborgare från andra medlemsstater.

13. Kommissionen fann svaren otillfredsställande och sände den 18 december 1998 två motiverade yttranden till Konungariket Belgien i vilka medlemsstaten uppmanades att inom två månader rätta sig efter desamma.

14. I en enda skrivelse av den 4 mars 1999 svarade den belgiska regeringen att den ämnade vidta förändringar avseende de särskilda rättigheterna knutna till de aktuella aktierna. Därefter vidtogs vissa förändringar. Artiklarna 1, 3 och 4 i de kungliga kungörelserna av den 10 och 16 juni 1994 lämnades emellertid oförändrade.

15. Kommissionen beslutade därför att väcka förevarande talan vid domstolen.

16. Kommissionen har inledningsvis konstaterat att den betydande omfattningen av gemenskapsinterna investeringar har lett till att vissa medlemsstater vidtagit åtgärder i syfte att kontrollera den uppkomna situationen. De aktuella åtgärderna, vilka i stor utsträckning har vidtagits inom ramen för privatisering, kan under vissa villkor vara oförenliga med gemenskapsrätten. Av denna anledning antog kommissionen den 19 juli 1997 ett meddelande om vissa juridiska aspekter på gemenskapsinterna investeringar (EGT C 220, s. 15, nedan kallat meddelandet från 1997).

17. I meddelandet från 1997 tolkade kommissionen fördragets bestämmelser om fri rörlighet för kapital och fri etableringsrätt på detta område, bland annat i förhållande till bestämmelser om generella tillståndsförfaranden och offentliga myndigheters vetorätt.

18. Punkt 9 i meddelandet från 1997 lyder som följer:

19. Kommissionen har gjort gällande att kungörelserna, genom vilka särskilda aktier i SNTC och Distrigaz inrättades till förmån för Konungariket Belgien, och enligt vilka medlemsstaten dels kan motsätta sig alla överlåtelser, pantsättningar och förändringar av användningen av bolagets ledningar och av andra strategiska tillgångar, dels vissa beslut som bedöms strida mot landets energipolitiska riktlinjer, inte överensstämmer med de villkor som uppställts i meddelandet från 1997 och att denna reglering således strider mot artiklarna 52 och 73b i fördraget.

20. Trots att de nationella bestämmelserna i fråga tillämpas utan åtskillnad anser kommissionen att de inskränker andra medlemsstaters medborgares etableringsrätt samt den fria rörligheten för kapital inom gemenskapen eftersom bestämmelserna gör det svårare eller mindre attraktivt att utöva dessa friheter.

21. Kommissionen har gjort gällande att tillstånds- och underkännandeförfarandena endast kan anses vara förenliga med nämnda friheter om de omfattas av undantagen som avses i artikel 55 i EG-fördraget (nu artikel 45 EG), artikel 56 i EG-fördraget (nu artikel 46 EG i ändrad lydelse) och artikel 73d i fördraget eller om de grundas på tvingande hänsyn till allmänintresset samt bygger på objektiva, bestående och offentliggjorda kriterier. Dessa villkor syftar till att begränsa de nationella myndigheternas utrymme för skönsmässiga bedömningar till ett minimum.

22. Kommissionen har emellertid hävdat att de aktuella bestämmelserna inte uppfyller något av dessa krav. Avsaknaden av insyn i förfarandena kan ge upphov till indirekt diskriminering samt rättsosäkerhet. Dessutom är det inte relevant att åberopa artikel 222 i fördraget i det förevarande fallet, eftersom de nationella bestämmelserna om privatisering av företag i vilket fall som helst måste överensstämma med gemenskapsrätten.

23. Vidare har kommissionen anfört att försörjningen av naturgas är en allmännyttig uppgift och att den, i likhet med nödvändigheten av att bevara infrastruktur för transport av energiprodukter, i princip skulle kunna anses utgöra tvingande hänsyn till allmänintresset. Det återstår emellertid för Konungariket Belgien att visa att de vidtagna åtgärderna är nödvändiga för att uppnå det eftersträvade målet samt att de står i proportion till detsamma.

24. Kommissionen har gjort gällande att ett lands försörjning av naturgas inte kan tryggas lika effektivt genom negativa åtgärder som genom positiva åtgärder. Konungariket Belgiens rätt att motsätta sig beslut är en negativ åtgärd. Som förslag på en lämplig positiv åtgärd har kommissionen nämnt planering som syftar till att uppmuntra företag som handlar med naturgas att ingå långsiktiga leveransavtal, samarbeta med flera olika leverantörer eller använda sig av licenssystem. På samma sätt skulle infrastrukturen för transporter kunna tryggas genom bestämmelser i vilka berörda företags handlande reglerades i detalj, i stället för genom en generell rätt att motsätta sig beslut. De rättigheter som är knutna till de särskilda aktierna hindrar företag från att ingå långsiktiga avtal och från att samarbeta med flera olika leverantörer. Dessutom anser kommissionen att den möjlighet till rättslig prövning som erbjuds inte är ändamålsenlig med anledning av förfarandets längd samt kostnaderna för detsamma.

25. Kommissionen har också åberopat Europaparlamentets och rådets direktiv 98/30/EG av den 22 juni 1998 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas (EGT L 204, s. 1, nedan kallat gasdirektivet) i vilket den inre marknaden för naturgas regleras och vars frist för införlivande löpte ut den 10 augusti 2000. I gasdirektivet anges de gemenskapsrättsliga ramarna för medlemsstaternas rättigheter gentemot företag som är skyldiga att tillhandahålla offentliga nyttigheter inom den aktuella sektorn. Tack vare gasdirektivets tvingande rambestämmelser upprätthålls balansen mellan, å ena sidan, kravet på konkurrens mellan ekonomiska aktörer och, å andra sidan, målet att säkra försörjningen av naturgas.

26. Konungariket Belgien har bestritt det påstådda fördragsbrottet. Enligt medlemsstaten berättigas de restriktioner i den fria etableringsrätten och den fria rörligheten för kapital som de ifrågasatta bestämmelserna eventuellt ger upphov till dels av undantaget avseende allmän säkerhet i artiklarna 56 och 73d.1 b i fördraget, dels av tvingande hänsyn till allmänintresset. Enligt Konungariket Belgien är bestämmelserna dessutom proportionerliga i förhållande till och lämpliga för det eftersträvade målet.

27. För det första har den belgiska regeringen gjort gällande att tryggandet av landets energiförsörjning utgör ett tvingande hänsyn till allmänintresset. Detta följer, i fråga om försörjning av elektricitet, av domen av den 27 april 1994 i målet Almelo (C-393/92, REG 1994, s. I-1477, punkterna 46—50; svensk specialutgåva, volym 7, s. 81) och, i fråga om petroleumprodukter, av domen av den 10 juli 1984 i målet Campus Oil mil. (72/83, REG 1984, s. 2727, punkt 34; svensk specialutgåva, volym 7, s. 633).

28. För det andra har den belgiska regeringen hävdat att åtgärderna ifråga uppfyller kraven på nödvändighet och proportionalitet. SNTC och Distrigaz har båda strategiska ställningar för landets energiförsörjning, särskilt med tanke på att Belgien är beroende av utländska energikällor. På samma sätt som SNTC främst är ägare av de ledningar som utgör betydande infrastrukturer för inrikes transport av energiprodukter, utgörs Distrigaz strategiska tillgångar i synnerhet av infrastrukturer för inrikes transport och förvaring av gas. I de senare inkluderas lossningsplatser och gränsövergångar. Det är nödvändigt att de offentliga myndigheterna genom de aktuella bestämmelserna ges möjlighet att utöva viss kontroll över dessa tillgångar. De åtgärder som har vidtagits i detta syfte är tillika proportionerliga. Systemet med förhandsanmälan är, om uppskov med verkställigheten av beslutet inte aktualiseras, ett okomplicerat system för att informera myndigheterna. Vidare ger systemet inte ministern några allmänna befogenheter, utan endast befogenheter i särskilt angivna situationer. Dessa befogenheter är dessutom starkt begränsade i tiden. Vad gäller ministerns befogenhet att ogiltigförklara beslut kan detta endast ske i ett mycket speciellt och tydligt definierat fall, nämligen när landets politik för energiförsörjning hotas. På samma sätt som med systemet med förhandsanmälan krävs att ministern agerar inom en mycket kort tidsfrist. Det kan därför inte påstås att det inte har fastställts precisa, objektiva och bestående kriterier.

29. Den belgiska regeringen har vidare anfört att vid utövandet av de befogenheter som avses i de aktuella bestämmelserna skall de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för beslutet anges i en formell motivering. Dessutom kan talan om ogiltigförklaring eller vilandeförklaring väckas mot ett sådant beslut vid Conseil d'Etat (Belgien). Kostnaden för en sådan talan är mycket blygsam och interimistiskt förfarande är möjligt. Tidsmässigt är de befogenheter som följer med aktierna starkt begränsade, eftersom ministern måste agera inom 21 dagar från det att anmälan gjordes.

30. Enligt den belgiska regeringen kan de eftersträvade målen inte uppnås genom åtgärder med mindre begränsande verkan. Det är kommissionens uppgift att, inom ramen för prövningen av proportionalitetskriteriet, visa att mindre begränsande alternativ existerar (se dom av den 23 oktober 1997 i mål C-159/94, kommissionen mot Frankrike, REG 1997, s. I-5815, punkterna 101 och 102). Kommissionen har emellertid endast föreslagit långsiktig planering, en olämplig lösning från snabbhetssynpunkt, och bestämmelser i vilka berörda företags handlande regleras i detalj, nämligen ett licenssystem för vilket kommissionen inte har gett några närmare riktlinjer. Det är mycket osannolikt att åtgärder av detta slag skulle leda till högre rättssäkerhet för investerare än de nuvarande bestämmelserna.

31. Den belgiska regeringen anser att kommissionens åberopande av gasdirektivet skall avvisas eftersom gasdirektivet åberopats för första gången i ansökan. I vilket fall som helst har bestämmelserna om tillhandahållande av offentliga nyttigheter genom gasdirektivet endast harmoniserats avseende det materiella innehållet, inte avseende förfarandet. Därmed är medlemsstaterna fria att vidta de åtgärder de anser vara lämpliga.

32. För det tredje har den belgiska regeringen gjort gällande att de rättigheter som följer av bestämmelserna i fråga omfattas av undantaget avseende allmän säkerhet i artiklarna 56 och 73d.1 b i fördraget. Gasförsörjningen faller under detta eftersom medlemsstatens ekonomi, dess institutioner och dess väsentliga offentliga tjänster och till och med befolkningens överlevnad är beroende härav. Ett avbrott i försörjningen av naturgas och de risker som det skulle medföra för statens existens skulle allvarligt kunna påverka den allmänna säkerheten.

33. I andra hand har den belgiska regeringen gjort gällande att de hinder för friheterna i fördraget som bestämmelserna i fråga eventuellt ger upphov till är förenliga med gemenskapsrätten enligt artikel 90.2 i EG-fördraget (nu artikel 86.2 EG). Enligt denna bestämmelse är företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse endast underkastade fördragets konkurrensregler i den mån tillämpningen av dessa regler inte hindrar fullgörandet av de särskilda uppgifter som företagen tilldelats.

34. Det följer av domen av den 19 mars 1991 i målet Frankrike mot kommissionen (C-202/88, REG 1991, s. I-1223, punkt 12; svensk specialutgåva, volym 8, s. 97) att artikel 90.2 i EG-fördraget ger uttryck för en allmän princip enligt vilken undantag skall göras från fördragets bestämmelser när intressen som är knutna till uppgifter av allmänt intresse hotas.

35. Förenade kungariket har i huvudsak instämt i Konungariket Belgiens synsätt.

36. För det första skall erinras om att artikel 73b. 1 i fördraget inför fri rörlighet för kapital mellan medlemsstater och mellan medlemsstater och tredje land. I artikeln föreskrivs att, inom ramen för bestämmelserna i fördragets kapitel med rubriken Kapital och betalningar, skall alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna.

37. Det finns inte någon definition av begreppen kapitalrörelser respektive betalningar i EG-fördraget. Det är emellertid klarlagt att direktiv 88/361 tillsammans med den till direktivet bifogade nomenklaturen är vägledande vid definition av begreppet kapitalrörelser (se dom av den 16 mars 1999 i mål C-222/97, Trummer och Mayer, REG 1999, s. I-1661, punkterna 20 och 21).

38. Enligt punkterna I och III i nomenklaturen i bilaga I till direktiv 88/361 och förklaringarna i bilagan utgör direkta investeringar i form av förvärv av företag genom köp av aktier samt förvärv av värdepapper på kapitalmarknaden kapitalrörelser i den mening som avses i artikel 73b i fördraget. Enligt nämnda förklaringar utmärks direkta investeringar av möjligheten att effektivt medverka i ledningen eller kontrollen av företaget.

39. Med hänsyn till vad som framkommit ovan har domstolen att ta ställning till om bestämmelserna, genom vilka särskilda aktier i SNTC och Distrigaz inrättades till förmån för Konungariket Belgien, och enligt vilka medlemsstaten dels kan motsätta sig alla överlåtelser, pantsättningar och förändringar av användningen av bolagets ledningar och av andra strategiska tillgångar, dels vissa beslut som bedöms strida mot landets energipolitiska riktlinjer, hindrar den fria rörligheten för kapital mellan medlemsstaterna.

40. Den belgiska regeringen har i princip inte bestritt att de begränsningar som de aktuella bestämmelserna ger upphov till omfattas av reglerna om fri rörlighet för kapital.

41. Förenade kungarikets regering har också, åtminstone till viss del, medgett att de belgiska bestämmelserna har en begränsande verkan.

42. Av detta följer att domstolen har att pröva om, och under vilka omständigheter, bestämmelserna i fråga kan anses vara befogade.

43. Såsom framgår av meddelandet från 1997 kan medlemsstaternas farhågor under vissa omständigheter motivera att dessa behåller ett visst inflytande över privata företag som tidigare varit offentliga när dessa företag tillhandahåller tjänster av allmänt eller strategiskt intresse (se dom av den 4 juni 2002 i mål C-367/98, kommissionen mot Portugal, REG 2002, s. I-4731, punkt 47, och i mål C-483/99, kommissionen mot Frankrike, REG 2002, s. I-4781, punkt 43).

44. Ovannämnda farhågor ger emellertid inte medlemsstaterna rätt att åberopa sina egendomsordningar, i den mening som avses i artikel 222 i fördraget, till stöd för inskränkningar i de friheter som stadgas i fördraget, när inskränkningarna är ett resultat av att medlemsstatens aktieinnehav i ett privat företag är förbundet med privilegier. Såsom framgår av domstolens rättspraxis (dom av den 1 juni 1999 i mål C-302/97, Konle, REG 1999, s. I-3099, punkt 38) undantar inte nämnda artikel medlemsstaternas egendomsordningar från fördragets grundläggande bestämmelser.

45. Den fria rörligheten för kapital, som är en grundläggande princip i fördraget, kan endast inskränkas genom en nationell regel som motiveras av hänsyn som avses i artikel 73d.1 i fördraget eller av tvingande hänsyn till allmänintresset som gäller för alla fysiska eller juridiska personer som utövar verksamhet på värdmedlemsstatens territorium. För att vara motiverad skall den nationella regeln dessutom vara ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och den skall, för att överensstämma med proportionalitetsprincipen, inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 1995 i de förenade målen C-163/94, C-165/94 och C-250/94, Sanz de Lera m.fl., REG 1995, s. I-4821, punkt 23, och av den 14 mars 2000 i mål C-54/99, Église de Scientologie, REG 2000, s. I-1335, punkt 18).

46. I det föreliggande fallet kan det inte förnekas att det mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga, nämligen att trygga energiförsörjningen i händelse av kris, utgör ett legitimt allmänintresse. Domstolen har redan slagit fast att målet att minimiförsörjningen av petroleumprodukter alltid skall vara tryggad omfattas av de hänsyn till allmän säkerhet som kan anses motivera en inskränkning i den fria rörligheten av varor (domen i det ovannämnda målet Campus Oil m.fl., punkterna 34 och 35). Samma resonemang gäller för inskränkningar i den fria rörligheten för kapital i den mån som allmän säkerhet också finns med bland de legitima hänsyn som räknas upp i artikel 73d.1 b i fördraget.

47. Emellertid har domstolen också slagit fast att de krav som den allmänna säkerheten ställer skall tolkas restriktivt, särskilt när fråga är om undantag från den grundläggande principen om fri rörlighet för kapital, så att deras räckvidd inte kan bestämmas ensidigt av varje medlemsstat utan kontroll av gemenskapsinstitutionerna. Således kan allmän säkerhet åberopas enbart då det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse (se särskilt domen i det ovannämnda målet Église de Scientologie, punkt 17).

48. Det skall således prövas huruvida bestämmelserna i fråga möjliggör för den berörda medlemsstaten att trygga minimiförsörjningen av energi vid verkligt och allvarligt hot samt inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

49. Till att börja med skall konstateras att det är fråga om ett system enligt vilket ministern kan motsätta sig beslut. Systemet utgår från principen om företagets självbestämmanderätt. För att den berörda ministern skall kunna utöva sina kontroll befogenheter krävs ett regeringsinitiativ i varje enskilt fall. Något förhandsgodkännande krävs härvid inte. Dessutom måste de offentliga myndigheterna agera inom absoluta tidsfrister om de önskar utöva rätten att motsätta sig ett beslut.

50. Vidare gäller systemet endast vissa beslut avseende nämnda företags strategiska tillgångar, främst energinäten, och specifika förvaltningsbeslut som berör dessa tillgångar och som kan ifrågasättas.

51. Avslutningsvis kan ministern endast ingripa med stöd av artiklarna 3 och 4 i de kungliga kungörelserna av den 10 och den 16 juni 1994 om målen för energipolitiken hotas. Invändningar skall dessutom vara formellt motiverade och kunna bli föremål för effektiv domstolsprövning. Den belgiska regeringen har redogjort för dessa villkor i sina yttranden och vid förhandlingen utan att kommissionen har gjort några invändningar.

52. Det aktuella systemet gör det möjligt att, utifrån objektiva kriterier som kan prövas rättsligt, trygga tillgången av ledningar som utgör betydande infrastrukturer för inrikes transport av energiprodukter och andra infrastrukturer för inrikes transport och lagring av gas. I de senare inkluderas lossningsplatser och gränsövergångar. Systemet i fråga gör det sålunda möjligt för medlemsstaten att ingripa i en given situation för att trygga SNTC:s och Distrigaz tillhandahållande av offentliga nyttigheter, utan att frångå de krav som rättssäkerheten ställer.

53. Kommissionen har inte visat att det eftersträvade målet skulle kunna uppnås genom mindre betungande åtgärder. Det är inte säkert att planering som syftar till att uppmuntra företag som handlar med naturgas att ingå långsiktiga leveransavtal, samarbeta med flera olika leverantörer eller använda sig av ett licenssystem i sig skulle göra det möjligt att snabbt reagera i en specifik situation. Dessutom framstår den av kommissionen föreslagna lösningen, nämligen bestämmelser i vilka berörda företags handlande regleras i detalj, som ännu mer begränsande än rätten att motsätta sig beslut, som är begränsad till specifika situationer.

54. Avseende de av kommissionens argument som stöder sig på gasdirektivet räcker det att konstatera att fristen för införlivande av detta direktiv löpte ut först den 10 augusti 2000. Den gemenskapsrättsliga ram som gasdirektivet, enligt kommissionen, inrättar avseende medlemsstaternas rättigheter gentemot företag som är skyldiga att tillhandahålla offentliga nyttigheter inom sektorn påverkar inte den förevarande tvisten eftersom de motiverade yttrandena är daterade den 18 december 1998 och talan väcktes den 22 december 1999.

55. Därmed konstaterar domstolen att de aktuella bestämmelserna är motiverade av hänsyn till målet att trygga energiförsörjningen i händelse av kris.

56. Under dessa omständigheter är det inte nödvändigt att pröva den grund som den belgiska regeringen har åberopat i andra hand, vilken rör den princip som följer av artikel 90.2 i fördraget.

57. Med hänsyn till det ovan anförda skall kommissionens talan till den del den rör artikel 73 b i fördraget ogillas.

58. Kommissionen har också yrkat att domstolen skall fastställa att Konungariket Belgien har åsidosatt artikel 52 i fördraget, nämligen bestämmelserna häri som rör etableringsrätten i den mån de gäller företag.

59. Det skall observeras att det i artikel 56 i fördraget, i likhet med i artikel 73d i fördraget, föreskrivs att undantag kan göras från huvudregeln av hänsyn till allmän säkerhet. Om en medlemsstats möjlighet att motsätta sig överlåtelser, pantsättningar och förändringar av användningen av vissa tillgångar tillhörande ett företag eller att motsätta sig vissa förvaltningsbeslut kan anses begränsa etableringsfriheten är denna begränsning motiverad av de anledningar som anges i punkterna 43—55 i förevarande dom.

60. Därmed skall kommissionens talan ogillas också till den del den rör artikel 52 i fördraget.

61. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Konungariket Belgien har yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, skall den förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Förenade kungariket, som intervenerat i målet, skall bära sin rättegångskostnad i enlighet med artikel 69.4 första stycket i rättegångsreglerna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN följande dom:

1) Talan ogillas.

2) Europeiska gemenskapernas kommission skall ersätta rättegångskostnaderna.

3) Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland skall bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: franska.