Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio Tizzano föredraget den 21 februari 2002

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 105, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 3, s. 146.

3 Enligt ändring i rådets förordning (EG) nr 355/94 av den 14 februari 1994 om ändring av förordning (EEG) nr 918/83 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse (EGT L 46, s. 5; svensk specialutgåva, område 2, volym 11, s. 41).

4 Tullverkets författningssamling 1996:36, 1998:34 och 1999:47.

5 Dom av den 6 oktober 1982 i mål 283/81, CILFIT (REG 1982, s. 3415, svensk specialutgåva, volym 6, s. 513).

6 Dom av den 4 november 1997 i mål C-337/95, Parfums Christian Dior (REG 1997, s. I-6013), punkt 30.

7 Dom av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa mot E.N.E.L. (REG 1964, s. 1194, s. 1143; svensk specialutgåva, volym 1, s. 211).

8 Dom av den 24 maj 1977 i mål 107/76, Hoffmann-La Roche (REG 1977, s. 957; svensk specialutgåva, volym 3, s. 375), punkt 5.

9 Dom av den 27 oktober 1982 i de förenade målen 35/82 och 36/82, Morson och Jhanjan (REG 1982, s. 3723; svensk specialutgåva, volym 6, s. 555), punkt 9.

10 Såsom generaladvokaten Capotorti påpekade i förslaget till avgörande i det ovannämnda målet Hoffmann-La Roche (REG 1977, s. 979, punkt 4) finns det, för att domstolen fullt och effektivt skall kunna utöva sin funktion för enhetligt tillvaratagande av de rättigheter som gemenskapens rättsordning skapar för enskilda, goda skäl att anse att domstolar på alla nivåer är skyldiga att begära förhandsavgörande i alla förfaranden som nödvändigtvis leder till ett slutligt avgörande.

11 Förslag till avgörande i ovannämnda mål C-337/95 (REG 1997, s. I-6023), punkt 28.

12 Se förslag till avgörande i ovannämnda mål 107/76 (REG 1977, s. 979).

13 Dom av den 20 november 1997 i mål C-338/95 (REG 1997, s. I-6495, punkt 60 i förslaget till avgörande).

14 Rapport från diskussionsgruppen om framtiden för Europeiska gemenskapernas rättssystem, januari 2000.

15 Ändringar i domstolens rättegångsregler av den 16 maj 2000 (EGT L 122, s. 43).

16 I detta avseende har domstolen redan fastslagit att även om artikel 177 sista stycket utan någon inskränkning tvingar nationella domstolar mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning att till EG-domstolen överlämna varje tolkningsfråga som uppkommit vid dessa domstolar, kan grunden för denna skyldighet bortfalla genom verkan av den tolkning som EG-domstolen gjort med stöd av artikel 177 och skyldigheten på så sätt förlora sitt innehall. Sä är särskilt fallet när den fråga som uppkommit är praktiskt taget likalydande med en fråga som redan har varit föremal för ett förhandsavgörande i ett liknande fall (dom av den 27 mars 1563 i de förenade målen 28/62—30/62, Da Costa, REG 1963, s. 59; svensk specialutgåva, volym 1, s. 171). Se även domen i det ovannämnda målet Parfums Christian Dior, punkt 29.

17 Domen i det ovannämnda målet CILFIT, punkt 21.

18 Domen i det ovannämnda målet CILFIT, punkt 7.

19 Domstolen har hittills uttalat sig om tolkningen av förordning nr 918/83 i dom av den 3 december 1998 i mål C-247/97, Schoonbroodt (REG 1998, s. I-8095), angående begreppet standardtankar, och i dom av den 15 juni 1999 i mål C-394/97, Heinonen (REG 1999, s. I-3599), angående restriktioner för import av alkoholhaltiga drycker på grund av restidens längd.

20 Se Edward, D., Reform of article 234 procedure: the limits of the possible, i O'Keeffe, D., (red.), Judicial Review in European Union Law, Liber Amicorum Slynn 119—142 (2000), Haag, s. 123.

21 Se exempelvis senast beslut av den 9 januari 2001, 1 BvR 1036/99, varigenom Bundesverfassungsgericht, även om den tolkade skyldigheten enligt artikel 234 tredje stycket EG ganska generöst, ändå upphävde en dom av Bundesverwaltungsgericht, vilken, trots att den var en domstol som dömer i sista instans, hade underlåtit att begära förhandsavgörande från EG-domstolen avseende en gemenskapsrättslig fråga (se Juristenzeitung 2001, s. 923—924).

22 Det är tillräckligt att erinra om under att åren 1960—2000 utgjorde antalet begäran om förhandsavgörande frän domstolar som dömer i sista instans något mer än en fjärdedel av det totala antalet (1173 av 4381).

23 Se exempelvis Domstolens redogörelse för vissa aspekter på tillämpningen av fördraget om Europeiska unionen, Luxemburg, maj 1995, s. 6.

24 Jag erinrar om att generaladvokaten Capotorti redan i förslaget till avgörande i det ovannämnda målet 283/81, CILFIT, punkt 7, varnade för att det är uppenbart att om det skulle anses att skyldighet att hänskjuta föreligger enbart om det finns rimligt tvivel om tolkningen, skulle det införas ett subjektivt och osäkert element. Detta skulle kunna hindra förfarandet enligt artikel 177 frän att nd sitt mål.

25 I kommissionens kompletterande bidrag till regeringskonferensen om institutionella reformer — Reform av gemenskapsdomstolarna, av den 1 mars 2000, KOM (2000) 109 slutlig, s. 5, star följande att läsa: Kommissionen anser det olämpligt att mjuka upp skyldigheten för domstolar som dömer i sista instans att begära förhandsavgörande, en skyldighet som nu är inskriven i artikel 234 tredje stycket i fördraget. En sådan uppmjukning skulle innebära att dessa domstolar mäste vända sig till EG-domstolcn endast om frågan är av tillräcklig betydelse för gemenskapsrätten och om det efter prövningen i lägre instans kvarstår rimligt tvivel om svaret pä frågan. Kommissionen anser att fördelarna — i form av minskad arbetsbörda för EG-domstolen — med en sädan uppmjukning av skyldigheten att begära förhandsavgörande skulle vara mycket liten, samtidigt som hotet mot en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten skulle vara påtagligt, i synnerhet med tanke pä utvidgningen. Kommissionen anser det därför nödvändigt att behälla den nuvarande lydelsen av artikel 234 tredje stycket i fördraget. Naturligtvis skall den flexibla tolkning som EG-domstolen givit ät denna bestämmelse i praxis även fortsättningsvis gälla.

26 Att bestämmelsen i fråga riktar sig till domstolen och enbart avser dess specifika behov bekräftas för övrigt, om det nu skulle behövas, av att det i denna bestämmelse, till skillnad från i domen i målet CILFIT, inte finns någon hänvisning till villkoret att tolkningsfrågan skall vara relevant för föremålet för målet. Detta villkor skall i princip bedömas av den nationella domstolen (se domen i det ovannämnda målet CILFIT, punkt 10, dom av den 27 juni 1991 i mål C-348/89, Mecanarte, REG 1991, s. I-3277, punkt 47).

27 Förslag till avgörande i mål C-338/95 (REG 1997, s. I-6495), punkt 65. Min kursivering.

28 Rådets direktiv av den 28 maj 1969 om harmonisering av lagstiftningen om befrielse från omsättningsskatter och punktskatter på varor som införs av resande (EGT L 133, s. 6; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 10), i dess lydelse enligt rådets direktiv 87/198/EEG av den 16 mars 1987 (EGT L 78, s. 53). I artikel 3 i detta direktiv definieras import av ickekommersiell natur på samma sätt som i artikel 45 i förordning nr 918/83.

29 Se dom av den 6 december 1990 i mål C-208/88, kommissionen mot Danmark (REG 1990, s. I-4445).