Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Kommissionen har yrkat att domstolen, i enlighet med artikel 226 EG, skall fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland har gjort sig skyldig till fördragsbrott eftersom lagstiftningen i vissa förbundsstater inte uppfyller de skyldigheter som följer av artiklarna 1 och 4 i direktiv 89/686/EEG om personlig skyddsutrustning.

I — Direktiv 89/686

2. Direktivet gäller enligt artikel 1.1 och artikel 1.2 personlig skyddsutrustning.

3. 1 direktivet fastställs i fråga om sådan utrustning villkor för hur den får släppas ut på marknaden och om fri rörlighet inom gemenskapen samt de grundläggande säkerhetskrav som personlig skyddsutrustning skall uppfylla för att skydda användarnas hälsa och säkerhet. Med personlig skyddsutrustning avses varje utrustning som är avsedd att bäras eller hållas av en person till skydd mot en eller flera hälsoeller säkerhetsrisker.

4. Enligt artikel 4 får inte medlemsstaterna begränsa, hindra eller förbjuda att personliga skyddsutrustningar eller komponenter till dem som uppfyller bestämmelserna i detta direktiv och som bär EG-märket släpps ut på marknaden.

5. Bilaga 1 till direktivet innehåller en uttömmande förteckning över kategorier av personliga skyddsutrustningar som inte täcks av direktivet. Punkt 1 avser personlig skyddsutrustning som utformats och tillverkats speciellt för att användas av militära styrkor eller för att upprätthålla lag och ordning (hjälmar, sköldar etc).

II — Det administrativa förfarandet

6. Till följd av olika klagomål konstaterade kommissionen att bestämmelserna i vissa tyska förbundsstater innehöll krav avseende personlig skyddsutrustning för brandmän som inte överensstämde med direktiv 89/686. Närmare bestämt skall säkerhetsbältena i Niedersachsen uppfylla de tekniska krav som uppställs i den tyska normen DIN 14926 och i Nordrhein-Westfalen skall hjälmarna certifieras av ett organ som inrättats i den förbundsstaten. Det finns inte någon möjlighet att vända sig till något annat organ där, även om detta erbjuder likvärdiga garantier.

7. Då kommissionen ansåg att dessa bestämmelser utgjorde ett åsidosättande av den gemensamma marknadens krav, och särskilt av artiklarna 1 och 4 i direktiv 89/686, tillställdes den tyska regeringen en formell underrättelse den 19 mars 1998, i vilken den anmodades att redovisa sin inställning i frågan.

8. Genom en skrivelse av den 28 maj 1998 svarade den tyska regeringen att organisationen av brandkårerna ankommer på förbundsstaterna, som fastställer dessa enheters karaktär. Det är inte möjligt att generellt avgöra om de tyska brandmännen ingår i styrkorna för att upprätthålla lag och ordning, varför det från fall till fall skall prövas om den utrustning de använder omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 89/686.

9. Denna förklaring godtogs inte av kommissionen, som den 21 oktober 1998 tillställde den tyska regeringen ett motiverat yttrande i vilket den upprepade sin kritik mot den nationella lagstiftningen och begärde att denna skulle ändras inom en frist av två månader.

10. I svaret av den 18 december 1998 förklarades att ett meddelande hade tillställts förbundsstaternas inrikesministerier, som ansvarar för brandkårerna, med anmodan att lagstiftningen om inköp av personlig skyddsutrustning skulle ändras så att den överensstämmer med gemenskapsrätten och att information om de vidtagna åtgärderna skulle sammanställas. I sin skrivelse utfäste sig den tyska regeringen att underrätta kommissionen om de svar som mottogs.

11. Två år senare, i december 2000, förklarade den regering som nu är svarande som svar på en fråga från kommissionen i juni samma år, att den fortfarande väntade på svar från förbundsstaterna. Med utgångspunkt från denna inställning drog kommissionen slutsatsen att Tyskland fortfarande inte följde direktivet varför den väckte förevarande talan.

III — Förfarandet vid domstolen

12. Kommissionens ansökan inkom till domstolens kansli den 2 mars 2001. Den klandrade regeringen svarade den 14 maj samma år. Båda inlagorna kompletterades genom en replik den 12 juli och en duplik den 20 september.

13. Den franska regeringen har intervenerat till stöd för Tysklands yrkanden genom en skrivelse som inkom till domstolens kansli den 14 oktober 2001 och över vilken den tyska regeringen och kommissionen yttrade sig i december.

14. Vid förhandlingen som hölls den 24 oktober 2002 deltog ombuden för kommissionen och den tyska regeringen för att yttra sig mündigen.

IV — Bedömning av talan

15. Kommissionen har yrkat att domstolen skall fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland hår gjort sig skyldig till fördragsbrott samt förplikta denna medlemsstat att ersätta rättegångskostnaderna.

16. 1 artikel 4 i direktivet uppställs principen om fri rörlighet för personliga skyddsutrustningar eller komponenter som uppfyller bestämmelserna i direktivet och som bär EG-märket, genom att medlemsstaterna förbjuds att begränsa, hindra eller förbjuda att de släpps ut på marknaden. Det är otvistigt mellan parterna att Tyskland uppställer tilläggskrav för utrustning avsedd för brandkårerna. De är dock oeniga om huruvida brandkårerna i nämnda medlemsstat utgör styrkor för att bevara lag och ordning.

17. Den tyska regeringen har framhållit att säkerhetsbältet för brandmän, som har givit upphov till förevarande talan om fördragsbrott, har till uppgift att skydda mot risker som brandmän utsätts för under utbildning, övningar och insatser. Det tekniska cirkuläret avseende detta bälte reglerar proportioner, kontrollkrav och kontrollmedel, och föreskriver en skyldighet att förse bältet med ett märke. Att alla brandmän använder identiska bälten under övningar och insatser är av avgörande betydelse för brandmännens egen och för tredje mans säkerhet, och särskilt för att undsätta kolleger som befinner sig i svåra lägen. Med hjälp av dess säkerhetslina kan brandmännen skydda sig mot risken för fall i trappor och på andra riskabla platser. Bältet är försett med en yxa med skyddshölster, enligt normen DIN 14924. Exakta uppgifter om bältet behövs, eftersom exempelvis räddningsinsatser endast kan genomföras med användning av exakt specificerade linor och redskap. Därför regleras användningen och tagandet i drift av utrustning för brandmän genom bestämmelser som är enhetligt tillämpliga på federal nivå. Det är endast när alla har räddningsutrustning som motsvarar samma tillverknings- och säkerhetsnormer, som framgång för en insats baserad på samarbete mellan olika enheter kan garanteras.

18. Denna omsorg om arbetstagarnas och brandpersonalens säkerhet var det som särskilt drev lagstiftaren till att anta direktiv 89/686.I motiveringen slås det fast att bestämmelserna om utförandet och tillverkningen av personlig skyddsutrustning i direktivet är grundläggande särskilt för strävanden att garantera en säkrare arbetsmiljö. Inte endast villkoren för hur den får släppas ut på marknaden och den fria rörligheten inom gemenskapen samt de grundläggande säkerhetskrav som en personlig skyddsutrustning skall uppfylla för att skydda användarnas hälsa och säkerhet fastställs. Enligt artikel 8.4 krävs avseende tillverkning av personlig skyddsutrustning en EG-försäkran om överensstämmelse. När det gäller komplicerad personlig skyddsutrustning avsedd att skydda mot livsfara eller mot allvarlig permanent skada och där konstruktören utgår från att användaren inte själv kan upptäcka risken i tid skall de, enligt tillverkarens val, underkastas ett av de förfaranden som avses i artikel 11, som är EG-kvalitetskontrollsystem för färdiga produkter och för att genom övervakning säkerställa EG-kvalitet på tillverkningen. Till den senare kategorin hör bland annat filterskydd mot fasta partiklar och vätskepartiklar, irriterande, skadliga, giftiga eller radioaktiva gaser eller ångor; flyktutrustning mot höga temperaturer vilkas effekter kan jämföras med en lufttemperatur på 100 °C eller mer, varvid det kan förekomma infraröd strålning, flammor eller större mängder metallstänk; flyktutrustning mot låg omgivningstemperatur vars effekter motsvarar en lufttemperatur på —50 °C eller lägre och fallskydd. Det kan tilläggas att i bilaga 2, som innehåller grundkrav för hälsa och säkerhet samt allmänna krav som tillämpas på alla personliga skyddsutrustningar, anges en lång rad särskilda riskrelaterade tilläggskrav. Punkt 3.1.2.2 behandlar förhindrande av fall från höjd och punkt 3.6 avser skydd mot hetta och/eller brand.

19. Den tyska regeringen har förklarat att de olika förbundsstaterna ansvarar för brandförsvaret, vilket innebär att de olika brandkårernas uppgifter och organisation och föreskrifterna för dessa skiftar från en förbundsstat till en annan. Det ankommer även på dem att avgöra om brandkårerna utgör ett organ med ansvar för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Den tyska regeringen har framhållit att brandmännen hör till styrkorna för att bevara lag och ordning och att deras befogenheter och uppgifter utgör en central del av utövandet av officiell makt. Således omfattas inte personlig skyddsutrustning som tillverkas särskilt för detta ändamål av tillämpningsområdet för direktiv 89/686. Nämnda regering har tillagt att bestämmelserna om brandskydd alltid har tillerkänt de offentliga brandkårerna privilegier som är förknippade med myndighetsutövning. Enligt gällande lagstiftning skall brandkårerna vidta de åtgärder som krävs för att skydda allmänhet och enskilda mot risker för deras liv, hälsa och egendom som förorsakas av bränder, explosioner, olyckor och andra akuta situationer, som naturkatastrofer. Dessa åtgärder hör till dem som innebär myndighetsutövning, och kan således innebära delvis lagstadgade begränsningar av de grundläggande rättigheterna. De har även tillerkänts verkställighetsbefogenheter. Som exempel kan nämnas 26 § första stycket fjärde meningen i lagen i Rheinland-Pfalz om skydd mot bränder och katastrofer, enligt vilken den som ansvarar för verksamheten eller, om denne är förhindrad att ingripa, en annan medlem av brandkåren har rätt att vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder, under förutsättning att de inte vidtas av polisen eller andra behöriga organ, som den federala gränspolisen, militärpolisen, övriga militära styrkor eller styrkor för att upprätthålla lag och ordning. För att verkställa dessa åtgärder har den ansvarige rätt att, om så krävs, bruka våld mot egendom eller personer och att med fysisk kraft övervinna motstånd. Genom lagarna i övriga förbundsstater tillerkänns brandkårerna långtgående befogenheter att ingripa. Den tyska regeringen har tillagt att brandkårerna intar en viktig plats i civilförsvarets organisation, ett område som i en krigssituation hör till kärnan i den statliga handlingssfären. Den har gjort gällande att de offentliga brandkårerna i Tyskland, som anförtros uppgifter som ankommer på statsmakterna, enligt en bokstavlig tolkning av direktiv 89/686 tillhör styrkorna för upprätthållande av lag och ordning som omfattas av undantaget i punkt 1 i bilaga 1 till nämnda direktiv.

20. Den franska regeringen, som har intervenerat till stöd för den tyska regeringens yrkanden, har gjort gällande att det för att tolka undantaget i punkt 1 i bilaga 1 i direktiv 89/686 är nödvändigt att utreda om den typ av personlig skyddsutrustning som används av brandkårerna är särskilt avsedd för militära eller polisiära operationer, och inte om de som använder dem skall betecknas som militära styrkor eller styrkor för upprätthållande av lag och ordning.

21. Genom artikel 1.4 utesluts två stora kategorier av personlig skyddsutrustning från tillämpningsområdet för direktiv 89/686, nämligen a) den som omfattas av ett annat direktiv som är avsett att uppfylla samma mål i fråga om dels utsläppandet av produkter på marknaden, dels fri rörlighet för varor, dels säkerheten, och b) de kategorier av personlig skyddsutrustning som specificerats i den uttömmande förteckningen över undantagna produkter i bilaga 1. I punkt 1 i denna bilaga nämns personlig skyddsutrustning som utformats och tillverkats speciellt för att användas av militära styrkor eller för att upprätthålla lag och ordning, som hjälmar och sköldar.

22. Parterna är eniga om att brandmännen inte hör till de militära styrkorna. De är dock oeniga om huruvida de skall anses som styrkor för att upprätthålla lag och ordning. Om så vore fallet skulle deras personliga skyddsutrustning inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, med påföljd att varje medlemsstat skulle ha rätt att kräva att sådan utrustning uppfyller de krav som är mest adekvata, vilket för närvarande tycks vara fallet i Tyskland.

23. Enligt domstolens fasta rättspraxis skall undantagen från principen om fri rörlighet för varor tolkas restriktivt, och de kan inte utvidgas till att omfatta andra fall än de som uttömmande anges.

24. I samtliga medlemsstater består brandkårernas uppgift, oavsett om de är offentliga eller privata, och oavsett om de består av yrkesbrandmän eller frivilliga, i första hand i att förebygga och bekämpa bränder. De svarar dessutom för insatser för att rädda personer och egendom i händelse av explosioner, översvämningar, jordbävningar och andra större katastrofer.

25. För att omfattas av undantaget i punkt 1 i bilaga 1 i direktiv 89/686 skall utrustningen ha utformats och tillverkats speciellt för att användas av militära styrkor eller för upprätthållande av lag och ordning. Då brandkårerna kan påkallas att tillfälligt, högst eventuellt och i andra hand utföra vissa uppgifter som är hänförliga till dessa kårer, kan det inte hävdas att den utrustning som är avsedd för dem uppfyller detta villkor avseende utformningen och tillverkningen.

26. Av domstolens fasta rättspraxis följer att gemenskapsrättsliga begrepp i princip inte skall definieras med utgångspunkt i en eller flera nationella rättsordningar, om inte annat uttryckligen anges. Texten till direktiv 89/686 innehåller inte någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas lagstiftning.

27. Det faktum att brandkårerna sorterar under förbundsstaterna befriar inte Tyskland från skyldigheten att respektera direktiv 89/686 på samma sätt som alla andra medlemsstater. Enligt rättspraxis har alla medlemsstater rätt att, på det sätt de finner lämpligt, göra en intern behörighetsfördelning och att genomföra ett direktiv genom bestämmelser från regionala och lokala myndigheter. Denna behörighetsfördelning kan dock inte befria dem från skyldigheten att säkerställa att direktivets bestämmelser genomförs troget i den nationella rättsordningen.

28. Jag delar inte heller den franska regeringens uppfattning, eftersom den personliga skyddsutrustning som brandkårerna använder är avsedd för att skydda brandmännen när de fullgör sina särskilda uppgifter, särskilt att förebygga och bekämpa bränder. Eftersom de varken utför militära eller polisiära operationer, behöver de kläder med en tillräcklig grad av obrännbarhet för att skydda deras hälsa och garantera deras säkerhet i arbetet, varför exempelvis en skottsäker väst inte skulle vara till någon nytta.

29. Den tyska regeringen har anfört att direktiven 89/391 och 89/656 innehåller minimibestämmelser, och att det skulle vara ologiskt om medlemsstaterna uppställde tilläggskrav för utrustning för brandmän med tillämpning av dessa bestämmelser för att förbättra skyddet för arbetstagarnas säkerhet och hälsa, när denna möjlighet är utesluten enligt direktiv 89/686. Den anser därför att personlig skyddsutrustning för brandmän skall undantas från tillämpningsområdet för direktiv 89/686.

30. Jag kan inte ansluta mig till denna tolkning eftersom det inte föreligger någon sådan inkonsekvens som svaranderegeringen har hävdat.

31. I juni 1989 antog rådet, på grundval av artikel 118a i EG-fördraget, direktiv 89/391 som är ett ramdirektiv för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet och som skall ligga till grund för särdirektiv, vilka skall omfatta alla risker förknippade med säkerhet och hälsa på arbetsplatsen. I november samma år antogs, på samma rättsliga grund, direktiv 89/686 i vilket minimibestämmelser fastställdes för användningen av personlig skyddsutrustning i arbetet, tredje särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG.

32. Direktiv 89/391 och direktiv 89/656 hör hemma inom ramen för gemenskapens socialpolitik och innehåller minimiregler för att medlemsstaterna skall ålägga företagare och arbetstagare vissa skyldigheter i fråga om säkerhet och hygien i arbetet. Det föreligger således inte några hinder för att medge mer förmånliga bestämmelser. Båda direktiven innehåller undantag: direktiv 89/391 för att respektera förhållanden som är speciella för vissa offentliga verksamheter (exempelvis försvaret eller polisen) eller verksamhet inom civilförsvaret; direktiv 89/656 för att från begreppet personlig skyddsutrustning vid tillämpningen undanta personlig skyddsutrustning som bärs eller används av ambulans- och räddningstjänsten, av militärer, poliser och andra som skall upprätthålla allmän ordning.

33. Svaranderegeringen har uppfattat en överensstämmelse mellan det undantag som föreskrivs i artikel 39.4 EG avseende anställning i offentlig tjänst, och det som stadgas i punkt 1 i bilaga 1 till direktiv 89/686. Båda skall tolkas strikt, begränsat till yrken som innebär ett direkt eller indirekt deltagande i myndighetsutövning och skyddet av statens eller andra offentliga inrättningars allmänna intressen. De befogenheter som tillerkänns brandkårerna har karaktär av myndighetsutövning, och Europeiska gemenskapen kan därför inte lägga sig i vare sig deras innehåll eller utövning.

34. Inte heller i detta avseende delar jag den tyska regeringens åsikt. Genom artikel 39.4 EG undantas anställningar i offentlig tjänst från den fria rörligheten för arbetstagare. Då detta utgör ett undantag från de grundläggande friheterna har domstolen begränsat det till en grupp anställningar som innefattar deltagande i myndighetsutövning, bland annat befattningar inom lokal förvaltning, och som därmed förutsätter att innehavarna är särskilt solidariska med staten samt att det ömsesidiga förhållande av rättigheter och skyldigheter som utgör grunden för ett medborgarskap föreligger. De undantagna anställningarna är endast sådana som med hänsyn till de uppgifter och det ansvar som är knutna till anställningarna, kan anses ha de särskilda kännetecknen för förvaltning inom de nämnda områdena.

35. I fråga om etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster föreskrivs även i artiklarna 45 EG första stycket och 55 EG undantag för verksamheter med anknytning till myndighetsutövning. Domstolen har begränsat dem till sådan verksamhet som avses i artiklarna 43 EG och 49 EG, och som i sig själv är direkt och specifikt förenad med utövande av offentlig makt.

36. Det är dock inte lämpligt att i förevarande mål analogt tillämpa de undantag som föreskrivs för personer och tjänster, eftersom det i artikel 30 EG i kapitlet om fri rörlighet för varor föreskrivs ett stort antal självständiga skäl som berättigar restriktioner för import, export eller transitering. Domstolen har emellertid som bekant slagit fast att syftet med artikel 30 EG inte är att förbehålla medlemsstaterna exklusiv behörighet inom vissa områden, utan endast till att tillåta dem att göra undantag från principen om fri rörlighet, under förutsättning att de är berättigade för att uppnå det mål som åsyftas med den bestämmelsen. Påpekas skall således att även om vissa gemenskapsdirektiv föreskriver en harmonisering av sådana åtgärder som är nödvändiga för att skydda människors och djurs hälsa och liv, och inför system för att kontrollera efterlevnaden av dessa, är det inte längre meningsfullt att hänvisa till artikel 30 EG, då lämpliga kontroller och skyddsåtgärder antas inom ramen för har- moniseringsdirektiven.

37. Den tyska regeringen har förklarat att medlemsstaterna förfogar över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning, som inte är föremål för domstolskontroll, för att definiera innehållet i undantaget i punkt 1 i bilaga 1 till direktiv 89/686, avseende den fria rörligheten för varor. Som exempel har den nämnt de hänsyn till allmänintresset som anges i artikel 30 EG, som det ankommer på gemenskapsrätten att definiera, medan graden av skydd överlämnas till medlemsstaterna. Det handlingsutrymme som de förfogar över ger dem möjlighet att fastställa uppgifterna för de styrkor för att upprätthålla lag och ordning som deltar i utövandet av offentlig makt. Följaktligen omfattas regleringen av personlig skyddsutrustning tillverkad för brandkårerna i deras egenskap av styrkor för att upprätthålla lag och ordning av medlemsstaternas skönsmässiga befogenhet att genomföra direktiv 89/686.

38. Jag skulle principiellt kunna instämma i den tyska regeringens uppfattning, men i sak delar jag den inte alls. Visserligen har medlemsstaterna ett stort handlingsutrymme för att organisera upprätthållandet av allmän ordning inom sitt territorium samt avseende behörighetsfördelningen mellan olika kårer och säkerhetsstyrkor. De har även omfattande befogenheter att göra skönsmässiga bedömningar för att fastställa kraven på personlig skyddsutrustning som utformats och tillverkats speciellt för att användas av militära styrkor eller styrkor för att upprätthålla lag och ordning. Detta gäller dock endast i den mån denna utrustning är undantagen från tilllämpningsområdet för direktiv 89/686 genom punkt 1 i bilaga 1 som, vilket jag redan har påpekat, utgör ett undantag från artikel 4 genom vilken fri rörlighet för personlig skyddsutrustning i gemenskapen föreskrivs och som, i denna egenskap, skall tolkas restriktivt.

39. Enligt den tyska regeringen skall det undantag som föreskrivs i punkt 1 i bilaga 1 till direktiv 89/686 respektera behörighetsfördelningen mellan medlemsstaterna och gemenskapen, samt principerna om subsidiaritet och proportionalitet i artikel 5 EG. Enligt dess uppfattning utgör kommissionens tolkning av undantaget maktmissbruk samt ett åsidosättande av denna grundläggande regel. Utövandet av de privilegier som hänger samman med myndighetsutövningen, däribland fastställande av krav på skyddsutrustning, ankommer nämligen på medlemsstaterna. Således skall de undantag som föreskrivs i direktiv 89/686 tillämpas mot bakgrund av dessa fördragsbestämmelser, med påföljd att nämnda utrustning för brandkårerna omfattas av undantaget i punkt 1 i bilaga 1 till direktivet.

40. Brandkårerna är dock vid fullgörandet av den uppgift de har anförtrotts inte delaktiga i myndighetsutövning och ingår inte heller i styrkor för att upprätthålla lag och ordning. Kommissionens tolkning av undantaget utgör således varken maktmissbruk eller ett åsidosättande av principerna om subsidiaritet eller proportionalitet.

41. Enligt den tyska regeringen är det svårt att skilja brandkårernas uppgifter från de uppgifter som fullgörs av styrkor för att upprätthålla lag och ordning: å ena sidan skyddar sig även de förstnämnda mot angrepp från personer, eftersom bränder inte uteslutande är naturfenomen, utan kan ha vållats av pyromaner eller terrorister; å andra sidan ingriper styrkor för att upprätthålla lag och ordning vid naturkatastrofer, som skogsbränder och översvämningar.

42. Jag finner dessa påståenden från svaranderegeringen förvånande, då de flesta medborgare inte tycks uppleva denna svårighet: om det börjar brinna i deras hem eller ute i naturen ringer de till brandkåren och när deras fysiska integritet eller egendom hotas ringer de polisen. Att hävda att brandmän skyddar sig mot angrepp från pyromaner är inte välfunnet, eftersom de inte bränner brandmän, utan egendom. En brandman som släcker en eld behöver således inte personlig skyddsutrustning mot aggressioner från personer, utan en särskild skyddsutrustning som gör det möjligt för honom att under så säkra betingelser som möjligt släcka en brand. Det är inte heller avgörande att styrkor för att upprätthålla lag och ordning ingriper vid ödeläggelse som förorsakas av en katastrof, eftersom även medborgarna på frivillig och ideell basis medverkar i dylika akuta situationer.

43. Inte något av de argument som har framförts av den tyska regeringen har övertygat mig om att den personliga skyddsutrustning som används av brandmän har utformats och tillverkats speciellt för att användas av styrkor för att upprätthålla lag och ordning. Den omfattas således inte av undantaget i punkt 1 i bilaga 1 till direktiv 89/686, varför den skall åtnjuta fri rörlighet inom gemenskapen.

44. Jag anser att kommissionen har visat att Förbundsrepubliken Tyskland har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 1 och 4 i direktiv 89/686 genom att i vissa förbundsstater vidmakthålla lagstiftning som uppställer tilläggskrav för personlig skyddsutrustning för brandkårerna, trots att denna utrustning uppfyller de krav som följer av direktivet och är försedd med EG-märket.

V — Rättegångskostnader

45. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom jag föreslår att kommissionens talan skall bifallas och eftersom det har yrkats att Förbundsrepubliken Tyskland skall ersätta kostnaderna för förfarandet, skall medlemsstaten förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

46. Republiken Frankrike, som har intervenerat i målet till stöd för Förbundsrepubliken Tysklands yrkanden, skall enligt artikel 69.4 första stycket i rättegångsreglerna bära sina egna rättegångskostnader.

VI — Förslag till avgörande

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen skall:

1 Originalspråk: spanska.

2 Rådets direktiv 89/686/EEG av den 21 december 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig skyddsutrustning (EGT L 399, s. 18; svensk specialutgåva, område 13, volym 19, s. 129).

3 Sjunde skälet.

4 Exempelvis nämns artikel 64 i lagen om brandskydd i Hessen, som omfattar räddnings- och säkerhetsåtgärder vid katastrofer, och artikel 38 i lagen om brandskydd och assistans från brandkårerna i Schleswig-Holstein, som har ett liknande innehåll.

5 Dom av den 25 januari 1977 i mål 46/76, Bauhuis (REG 1977, s. 5; svensk specialutgåva, volym 3, s. 267), av den 9 juni 1982 i mål 95/81, kommissionen mot Italien (REG 1982, s. 2187), punkt 27, av den 10 maj 1984 i mål 58/83, kommissionen mot Grekland (REG 1984, s. 27), punkt 9, av den 10 januari 1985 i mål 229/83, Leclerc (REG 1985, s. 1; svensk specialutgåva, volym 8, s. 1), punkt 30, av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki mot kommissionen (REG 1985, s. 207), punkt 26, och av den 5 juni 1986 i mål 103/84, kommissionen mot Italien (REG 1986, s. 1759), punkt 22.

6 Dom av den 17 juni 1981 i mål C-205/80, kommissionen mot Irland (REG 1981, s. 1625; svensk specialutgåva, volym 6, s. 443), punkterna 7 och 8.

7 Dom av den 14 januari 1982 i mdl 64/81, Corman (REG 1982, s. 13), punkt 8, och av den 2 april 1998 i mål C-296/95, Emu Tabac m.fl. (REG 1998, s. I-1605), punkt 30.

8 Dom av den 17 december 1980 i mål 149/79, kommissionen mot Belgien (REG 1980, s. 3881; svensk specialutgåva, volym 5, s. 427), punkt 19.

9 Dom av den 25 maj 1982 i de förenade målen 96/81 och 97/81, kommissionen mot Nederländerna (REG 1982, s. 1791 respektive s. 1819), av den 14 januari 1988 i de förenade målen 227/85, 228/85, 229/85, 230/85, kommissionen mot Belgien (REG 1988, s. 1), punkt 9, och av den 28 februari 1991 i mål 131/88, kommissionen mot Tyskland (REG 1991, s. I-825), punkt 71.

10 Rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146).

11 Rådets direktiv 89/656/EEG av den 30 november 1989 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av personlig skyddsutrustning på arbetsplatsen (tredje särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 391, s. 18; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 187).

12 Artiklarna 117a—120 i EG-fördraget har ersatts av artiklarna 136—143 EG.

13 Nu artikel 95 EG i ändrad lydelse.

14 Dom av den 26 maj 1982 i mål 149/79, kommissionen mot Belgien (REG 1982, s. 1845; svensk specialutgåva, volym 6, s. 433), punkt 7.

15 Dom av den 17 december 1980 i mål 149/79, kommissionen mot Belgien (REG 1980, s. 3881; svensk specialutgåva, volym 8, s. 661), punkt 9 och 10, och av den 3 juli 1986 i mål 66/85, Lawrie-Blum (REG 1986, s. 2121; svensk specialutgåva, volym 8, s. 661), punkt 27.

16 Dom av den 5 december 1989 i mål 3/88, kommissionen mot Italien (REG 1989, s. 4035; svensk specialutgåva, volym 10, s. 269), punkt 13.

17 Dom av den 8 november 1979 i mål 251/78, Denkavit Futtermittel (REG 1979, s. 3369), punkt 14, och av den 12 november 1998 i mål C-102/96, kommissionen mot Tyskland (REG 1998, s. I-6871), punkt 21.