Förslag till avgörande av generaladvokat
1. I förevarande mål begär Michel Hendrickx, tjänsteman vid Europeiska unionens råd, att domstolen skall upphäva det beslut som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, femte avdelningen, har meddelat den 12 mars 2001 i mål T-298/00 (nedan kallat förstainstansrättens beslut) samt även ogiltigförklara det beslut som fattats av Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning (nedan kallat Cedefop), vilket utan framgång bestreds i målet vid förstainstansrätten.
2. Genom det överklagade beslutet har förstainstansrätten fastställt att talan inte längre har något föremål, i det mål där Michel Hendrickx väckt talan för att få till stånd en ogiltigförklaring av Cedefops ovannämnda beslut att avslå Michel Hendrickxs begäran om flyttningsbidrag som denne begärde när han flyttade tillbaka till Bryssel (Belgien) efter att ha tjänstgjort som tillfälligt anställd vid Cedefops säte i Thessaloniki (Grekland).
Tillämpliga bestämmelser
3. Artikel 20 i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) lyder som följer:
4. I artikel 24 i Anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade anställningsvillkoren) föreskrivs följande:
5. I artikel 5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
6. I artikel 6 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
7. I artikel 85 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande: Varje belopp som utbetalats felaktigt skall återbetalas om der person som mottagit beloppet varit medveten om den felaktiga utbetalningen eller om felet varit så uppenbart att han borde ha varit medveten om den felaktiga utbetalningen.
8. I artikel 90 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
9. Slutligen föreskrivs följande i artikel 91:
Bakgrund och förfarande vid förstainstans-rätten
10. Bakgrunden till tvisten har framställts tydligt i punkterna 2—10 i förstainstansrättens beslut. Jag begränsar mig därför till att påminna om vissa väsentliga punkter och hänvisar i övrigt till vad som angetts i förstainstansrättens beslut.
11. Michel Hendrickx, tjänsteman vid rådet och bosatt i Bryssel, förflyttades på egen begäran till Cedefop i Thessaloniki, dit han flyttade och tjänstgjorde som tillfälligt anställd från och med den 1 januari 1997, under ett och ett halvt år. Med anledning av denna flytt betalade Cedefop ett bosättningsbidrag till Michel Hendrickx i enlighet med artikel 24.1 i anställningsvillkoren.
12. När kontraktet hade löpt ut och efter att ha varit tjänstledig en period, återupptog klaganden sitt arbete vid rådet och flyttade tillbaka till Bryssel. Den 22 juli 1999 informerade han direktören för Cedefop om sin flytt och begärde utbetalning av flyttningsbidrag hos Cedefops tillsättningsmyndighet.
13. Den 22 november 1999, vid utgången av den frist på fyra månader som föreskrivs i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, skulle Michel Hendrickxs begäran anses ha avslagits genom tyst beslut. Den 18 februari 2000 ingav Michel Hendrickx ett klagomål mot detta beslut i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Klagomålet avslogs sedan, i sin tur, genom tyst beslut, eftersom tillsättningsmyndigheten inte meddelat något beslut vid utgången av den föreskrivna fristen på fyra månader. Till följd av detta överklagade Michel Hendrickx detta nyss nämnda tysta avslag (nedan kallat det överklagade avslagsbeslutet) till förstainstansrätten den 18 september 2000.
14. Den 14 november 2000 fattade direktören för Cedefop ett nytt beslut varigenom han tillerkände klaganden det begärda flyttningsbidraget på 908485 GRD, i enlighet med artikel 24.2 i anställningsvillkoren. Genom samma beslut, men i enlighet med artikel 24.1 i anställningsvillkoren och artikel 85 i tjänsteföreskrifterna, begärde Cedefops direktör återbetalning av 1213572 GRD, som utbetalats till klaganden som bosättningsbidrag när han påbörjade sin tjänst i Thessaloniki, eftersom bidraget ursprungligen beräknats utifrån en fyra år lång tjänstgöringsperiod och den faktiska tjänstgöringen sedan visade sig understiga denna period. Sammantaget innebar således beslutet att Cedefop krävde betalning av Michel Hendrickx av mellanskillnaden mellan det icke utbetalade flyttningsbidraget och det felaktigt utbetalade bosättningsbidraget, motsvarande 305087 GRD.
15. Beslutet ingavs till förstainstansrätten av Cedefop, som begärde att förstainstansrätten skulle förklara att talan inte längre hade något föremål. Michel Hendrickx motsatte sig denna begäran och ansåg att det nya beslutet delvis hade ersatt det överklagade avslagsbeslutet och begärde därför att få ändra sina ursprungliga yrkanden i talan.
16. I sitt beslut konstaterade förstainstansrätten att beslutet av den 14 november 2000 faktiskt beviljat klaganden det han velat uppnå med sin talan, vilket innebar att klaganden inte längre hade något berättigat intresse av att få saken prövad. Följaktligen fastslog förstainstansrätten att talan inte längre hade något föremål.
Överklagandet inför domstolen
Parternas argument
17. I förevarande mål, med ett överklagande som jag måste medge inte är alltför tydligt, angriper klaganden förstainstansrättens beslut genom att yrka följande. I första hand yrkar klaganden att förstainstansrättens beslut skall upphävas och begär tillstånd att få ändra sina yrkanden i talan vid förstainstansrätten vad gäller beslutet som fattats av direktören för Cedefop den 14 november 2000. I andra hand — men vid närmare granskning handlar det i själva verket om ett ytterligare separat yrkande — begär klaganden att domstolen skall förklara att Cedefops ovannämnda beslut fattats av en obehörig myndighet och att det därför skall ogiltig-förklaras. Följaktligen yrkar klaganden att svaranden skall förpliktas betala 361292 BEF till klaganden i flyttningsbidrag, jämte ränta, samt ersätta rättegångskostnaderna i de två instanserna.
18. Till stöd för sina yrkanden gör klaganden gällande att förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att fastställa att Cedefop, genom beslutet av den 14 november 2000, hade beviljat hans begäran om flyttningsbidrag, utan att granska huruvida den beviljade summan överensstämde med det som rätteligen skulle ha betalats till honom.
19. Vidare yrkar Michel Hendrickx som andra grund, i andra hand — samtidigt som det är uppenbart att den utgör stöd för det första yrkandet som klaganden själv benämnt som sitt förstahandsyrkande — att förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den nekade klaganden rätt att ändra sina yrkanden med beaktande av det nya beslutet. Det nya beslutet utgör i själva verket endast ett fastställande av det överklagade avslagsbeslutet, som följaktligen enligt gemenskapsrättslig praxis ersätter det tidigare beslutet och på så vis utgör en ny omständighet som, enligt artikel 42.2 i domstolens rättegångsregler, kan ge en part rätt att ändra sina yrkanden. Närmare bestämt skall klaganden ges möjlighet att anföra att beslutet av den 14 november 2000 inskränker de rättigheter som klaganden åtnjuter i enlighet med artikel 20 i tjänsteföreskrifterna, artiklarna 5 och 6 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, samt artikel 24.2 i anställningsvillkoren, både vad gäller fastställandet av flyttningsbidraget och kravet på återbetalning av det utbetalda bosättningsbidraget.
20. Som jag har konstaterat ovan, åberopar Michel Hendrickxs, i andra hand (även om han förefaller beteckna den som första grund), att Cedefops direktör saknade behörighet att fatta beslutet av den 14 november 2000. Kort sagt hävdar klaganden att när klagomål har anförts i enlighet med artikel 90.2, är den myndigheten inte längre behörig att besluta angående en begäran som ställts till myndigheten i enlighet med artikel 90.1.
21. Cedefop invänder först och främst och gör i första hand gällande att Michel Hendrickx inte har något berättigat intresse av att få saken prövad, eftersom beslutet av den 14 november 2000 helt tillmötesgått hans begäran. Överklagandet borde därför avvisas.
22. I andra hand och i sak gör Cedefop gällande att överklagandet är ogrundat. I motsats till vad som hävdats av Michel Hendrickx, var beslutet av den 14 november 2000 fattat av en behörig myndighet. Det faktum att klaganden hade anfört klagomål mot det tysta avslaget på begäran om flyttningsbidrag i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, fråntog inte Cedefops direktör behörigheten att besluta angående begäran i enlighet med artikel 90.1. Dessutom meddelade Cedefops direktör sitt beslut först efter det att förfarandet rörande klagomålet hade avslutats, eftersom klagomålet hade avslagits genom tyst beslut av den behöriga kommittén inom Cedefop.
23. Beträffande klagandens begäran att få ändra sina yrkanden med beaktande av beslutet av den 14 november 2000, invänder Cedefop att den rättspraxis som klaganden åberopar inte är tillämplig på föreliggande fall, eftersom det nya beslutet inte fastställer det överklagade avslagsbeslutet utan i stället faktiskt tillerkänner klaganden den ersättning som det tidigare beslutet inte beviljat honom. Beslutet av den 14 november 2000 utgör vidare två ytterligare beslut, vars syfte skiljer sig tydligt från det överklagade avslagsbeslutet, eftersom det nya beslutet för det första avser återbetalning av de belopp som utan grund utbetalats till klaganden som bosättningsbidrag, och för det andra avser kvittning av de ömsesidiga utestående fordringarna och skulderna mellan de två parterna. Om förstainstansrätten skulle ha tillåtit klaganden att utvidga den aktuella tvisten till att omfatta dessa senare beslut som just angetts, hade det inneburit att förstainstansrätten hade tillåtit klaganden att kringgå skyldigheten att inge ett föregående klagomål i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Även på denna grund begär Cedefop att överklagandet skall förklaras ogrundat.
Bedömning
Inledning
24. Trots de påpekade oklarheterna i detta överklagande, kommer jag att pröva yrkandena som framställts i första hand, respektive i andra hand, separat.
25. För att åtminstone försöka bringa någon ordning i granskningen av parternas invecklade argument, tror jag att det är lämpligt att inledningsvis ange att det beslut som fattades av direktören för Cedefop den 14 november 2000 enligt min mening bör betecknas som en komplex handling. Beslutet innebar i själva verket tre skilda beslut, nämligen ett beslut avseende flyttningsbidrag, varigenom den fordran som klaganden har gjort gällande mot Cedefop regleras, ett beslut avseende bosättningsbidrag med återkrävande av det felaktigt utbetalda bosättningsbidraget och ett beslut om kvittning av ömsesidiga utestående fordringar och skulder mellan de två parterna som fastställts genom beslutet.
Klagandens förstahandsyrkande
26. Efter att ha konstaterat detta, erinrar jag om att klaganden i första hand har yrkat att förstainstansrättens beslut skall upphävas, eftersom förstainstansrätten inte tillåtit honom att ändra sina yrkanden med beaktande av det nya beslutet, som skulle ha ersatt det beslut som var föremål för talan i förstainstansrätten och som innefattade dels den del av beslutet som rör flyttningsbidraget, dels den del som rör kravet på återbetalning av bosättningsbidraget samt den kvittning som följde. Inom förstahandsyrkandet kan man särskilja två delar som förtjänar att behandlas separat och som skall behandlas i tur och ordning.
a) Den del som rör flyttningsbidraget
27. Här vill jag genast framhålla att Cedefops invändning på denna punkt inte övertygar mig. Enligt denna skulle det faktum att förstainstansrättens beslut fastställde ett för klaganden fördelaktigt beslut (det beslut som beviljade honom rätt till flyttningsbidrag) innebära att klaganden inte längre har ett berättigat intresse av att väcka talan mot beslutet därför att han inte har tappat målet i den mening som avses i artikel 49 i EG-stadgan för domstolen. Enligt mig förefaller det som om ett berättigat intresse för klaganden av att få saken prövad kan uppstå på grund av möjligheten att bidraget i fråga har beräknats felaktigt, vilket medför skada för klaganden. För övrigt är det just detta som verkar följa av det vaga och otydliga åberopande om kränkning av klagandens rättigheter enligt tjänsteföreskrifterna som klaganden verkar göra gällande mot det beslut som föranledde förstainstansrättens beslut (se punkt 19 ovan).
28. Jag övertygas inte heller av Cedefops invändning att vad gäller bidraget i fråga skulle beslutet av den 14 november 2000 inte utgöra en sådan ny omständighet som enligt gemenskapens rättspraxis skulle ge klaganden rätt att ändra sina yrkanden och grunder. Det är nämligen svårt att förneka att beslutet av den 14 november 2000 faktiskt utgör en ny omständighet. Efter att ha klarlagt detta, tycker jag dock att det är onödigt att uppehålla sig vid denna fråga, eftersom förstainstansrättens beslut är motiverat trots detta, då konstaterandet att talan inte längre har något föremål är den ofrånkomliga konsekvensen av klagandens agerande under förfarandet i förstainstansrätten.
29. Under rättegången i förstainstansrätten gavs nämligen Michel Hendrickx tillfälle att yttra sig både beträffande Cedefops beslut av den 14 november 2000 och beträffande Cedefops efterföljande påstående att talan inte längre hade något föremål. Michel Hendrickx begränsade sig dock, utan någon motivering, till att bestrida det beslut varigenom det fastslogs att talan inte längre hade något föremål. Michel Hendrickx uppehöll sig framför allt vid att av förstainstansrätten begära att få ändra sina yrkanden, dock utan att motivera denna begäran och utan att specificera på vilket vis han avsåg ändra dessa yrkanden. I synnerhet framgår det av handlingarna i målet att Michel Hendrickx varken har åberopat någon kränkning av hans rättigheter enligt tjänsteföreskrifterna eller bestridit behörigheten hos den myndighet som fattat det nya beslutet.
30. Jag bör i detta sammanhang påminna om att enligt artikel 38.1 i domstolens rättegångsregler skall föremålet för talan anges i ansökan, och enligt artikel 42.2 i samma rättegångsregler är det inte tillåtet att åberopa nya grunder, förutom i det undantagsfall som anges i artikeln, nämligen när en rättslig eller faktisk omständighet framkommer under förfarandet som motiverar att det görs ett undantag från förbudet. Om någon part vill utnyttja rätten till detta undantag, måste parten i fråga formulera de nya grunderna samtidigt med begäran om att talan skall prövas på dessa grunder. Endast på detta sätt kan föreskriften i sista stycket av artikel 42.2 förstås, en föreskrift som lyder: Beslutet om huruvida talan kan prövas på denna grund skall anstå till den slutliga domen. På grund av att Michel Hendrickx aldrig vid förstainstansrätten angav de nya grunder som han hade för avsikt att åberopa måste hans begäran självfallet anses rättsstridig och grundlös. Hans begäran kunde som sådan inte utvidga föremålet för talan, eftersom den inte får omfatta mer än de yrkanden och de invändningar som parterna åberopat i rätten.
31. I denna situation är det uppenbart att förstainstansrätten inte skulle ha kunnat fortsätta rättegången och tillåta klaganden att ändra sina ursprungliga yrkanden (även om vi skulle anta att villkoren härför vore uppfyllda) på ett visst sätt som han inte närmare har preciserat på grund av antagandet av ett beslut som faktiskt inte bara beviljade honom det han begärt utan avseende vilket han dessutom har avhållit sig från att göra specifika invändningar.
32. Jag drar därför slutsatsen att det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, till den del det görs gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den inte tillät Michel Hendrickx att ändra sina yrkanden till följd av det beslut varigenom han beviljades flyttningsbidrag.
b) Den del som rör återkravet av det belopp som utbetalats utan grund
33. Nu kommer vi till klagandens begäran att förstainstansrättens beslut skall upphävas, då klaganden inte tillåtits ändra sina yrkanden beträffande beslutet att återkräva det utbetalade bosättningsbidraget i rättsakten av den 14 november 2000. Det förefaller mig som om klaganden här i själva verket försöker att utvidga föremålet för talan på ett lagstridigt sätt.
34. Klaganden försöker nämligen hävda inför domstolen att beslutet som avser det belopp som utan grund utbetalats som bosättningsbidrag är lagstridigt utan att klaganden gjort någon sådan invändning i sin talan inför förstainstansrätten. Närmare bestämt kan man inte finna någon sådan invändning i den inlaga, i vilken klaganden tog ställning till Cedefops invändning att talan inte längre hade något föremål och där klaganden begärde att få ändra sina yrkanden i den ansökan som lagts fram inför förstainstansrätten,
35. Att tillåta Michel Hendrickx att nu ändra sina yrkanden på detta vis skulle innebära, som påpekats nyligen i gemenskapens rättspraxis, att en part skulle tilllåtas att vid domstolen åberopa en ny grund som han inte hade åberopat vid förstainstansrätten, [och det] skulle... innebära att han vid domstolen, som har en begränsad behörighet i mål om överklagande, skulle kunna anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som förstainstansrätten har prövat.
36. Vi kan därför dra slutsatsen att det här, till skillnad från det tidigare granskade fallet, inte handlar om att överklagandet är ogrundat utan om att det är uppenbart att överklagandet inte kan tas upp till prövning, vilket skall prövas ex officio.
37. Jag anser därför att jag kan dra slutsatsen att det är uppenbart att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning, till den del klaganden ifrågasätter förstainstansrättens beslut på den grunden att förstainstansrätten inte tillåtit klaganden att ändra sina yrkanden till följd av antagandēt av beslutet av den 14 november 2000 vad gäller återkravet av det belopp som felaktigt utbetalades till klaganden som bosättningsbidrag.
Beträffande Cedefops direktörs behörighet
38. Slutligen, beträffande klagandens yrkande i andra hand — som dock grundar sig på vad klaganden själv har benämnt den första grunden för överklagandet, att förklara att beslutet av den 14 november 2000 fattats av en obehörig myndighet — inskränker jag mig till att konstatera att också denna invändning åberopades först i överklagandet av förstainstansrättens beslut. Yrkandet måste därför avvisas, eftersom det är uppenbart att det inte kan tas upp till prövning.
Rättegångskostnaderna
39. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom svaranden har yrkat detta och eftersom artikel 70, som ålägger institutionerna att bära sina rättegångskostnader i tvister mellan institutionerna och deras anställda, inte kan åberopas i detta fall, då den enligt artikel 122 endast skall tillämpas när en institution har överklagat, föreslår jag att Michel Hendrickx skall åläggas att bära rättegångskostnaderna i denna instans.
Förslag till avgörande
40. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall ogilla överklagandet av förstainstansrättens beslut, eftersom det är uppenbart att det delvis är ogrundat och att det delvis inte kan tas upp till prövning, samt ålägga klaganden att ersätta Cedefops rättegångskostnader i denna instans.
1 Originalspråk: italienska.
2 Klaganden hänvisar särskilt till domstolens dom av den 3 mars 1982 i mål 14/81, Alpha Steel (REG 1982, s. 749), punkt 8, av den 14 juli 1988 i mål 103/85, Stahlwerke Peine-Saizgitter (REG 1988, s. 4131), punkt 11, samt förstainstansrättens dom av den 15 september 1998 i mål T-23/96, De Persio (REG 1998, s. I-A-483 och s. II-1413), punkterna 32—34.
3 Enligt denna bestämmelse har [v]arje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan... rätt att överklaga [förstainstansrättens slutliga avgöranden].
4 Se, förutom punkt 8 i domen i det ovannämnda malet Alpha Steel, dom av den 29 september 1987 i de förenade malen 351/85 och 360/85, Fabrique dc fer de Charleroi (REG 1987, s. 3639), punkterna 10 och 11, och av den 14 juli 1988 i det ovannämnda malet Stahlwerke Peine-Salzgitter, punkt 11.
5 Se dom av den 27 juni 2002 i mål C-274/00 P, Simon mot kommissionen (REG 2002, s. I-5999), punkt 39. Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi (REG 1994, s. I-1981), punkt 59, av den 28 maj 1998 i mål C-7/95 P, John Deere mot kommissionen (REG 1998, s. I-3111), punkt 62, och av den 16 maj 2002 i må! C-321/99 P, Associação dos Refinadores de Acúcar Portugueses m.fl. (REG 2002, s. I-4287), punkt 112.