Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 11 september 2003
I mål C-13/01, angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Giudice di pace di Genova (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.-P. Puissochet samt domarna R. Schintgen och C. Gulmann, F. Macken och J.N. Cunha Rodrigues (referent), generaladvokat: C. Stix-Hackl, justitiesekreterare: avdelningsdirektören L. Hewlett,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Safalero Sri, genom G. Conte och S. Cavanna, avvocati, Italiens regering, genom LM. Braguglia, i egenskap av ombud, och M. Fiorilli, avvocato dello Stato, Europeiska gemenskapernas kommission, genom R.B. Wainwright och R. Amorosi, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 9 januari 2003 av:
Safalero Sri, företrätt av G. Conte och G. M. Giacomini, avvocato, Italiens regering, företrädd av M. Fiorilli, Frankrikes regering, företrädd av C. Lemaire, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av R. Amorosi,
och efter att den 20 mars 2003 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
De gemenskapsrättsliga bestämmelserna
Den nationella lagstiftningen
Målet Radiosistemi
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
Domstolens bedömning
Rättegångskostnader
1. Giudice di pace di Genova har, genom beslut av den 4 januari 2001 och den 30 juli 2002 som inkom till domstolen den 11 januari 2001 respektive den 19 augusti 2002, i enlighet med artikel 234 EG ställt en fråga om tolkningen av proportionalitetsprincipen, effektivitetsprincipen och principen om ett verksamt rättsligt skydd för rättigheter som följer av gemenskapsrätten.
2. Denna fråga har uppkommit i en tvist mellan Safalero Srl (nedan kallat Safalero) och Prefetto di Genova (prefekten i Genua) angående beslag av en viss mängd radiostyrningsutrustning som Safalero sålt till en detaljhandlare och som de italienska myndigheterna tagit i beslag hos den sistnämnde.
3. Enligt artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (EGT L 91, s. 10, nedan kallat direktivet) upprättas genom direktivet en rättslig ram för utsläppande på marknaden av, fri rörlighet för och ibruktagande av, radioutrustning och teleterminalutrustning i gemenskapen.
4. I artikel 2 c i direktivet definieras radioutrustning som en produkt eller en relevant komponent i en sådan som kan kommunicera med hjälp av utsändning och/eller mottagning av radiovågor inom ett spektrum allokerat för markbunden radiokommunikation/satellitradiokommunikation.
5. I artikel 3.1 i direktivet föreskrivs att vissa väsentliga krav gäller för all utrustning. I artikel 3.2 anges dessutom att radioutrustning för att undvika skadlig störning skall vara så konstruerad att den effektivt utnyttjar det spektrum som är allokerat för radiokommunikation.
6. I artikel 5 i direktivet anges att om utrustningen uppfyller kraven i harmoniserade standarder skall det förutsättas att de väsentliga krav som anges i artikel 3 är uppfyllda.
7. Enligt artikel 6.1 i direktivet gäller följande:
8. I artikel 6.4 i direktivet stadgas följande:
9. I artikel 7.1 och 7.2 i direktivet föreskrivs följande:
10. Av artikel 8.1 i direktivet framgår följande:
11. Artikel 9.1 i direktivet har följande lydelse:
12. Enligt artikel 9.5 i direktivet gäller följande:
13. I artikel 12.1 i direktivet föreskrivs följande:
14. I artikel 19.1 i direktivet stadgas följande:
15. Enligt artikel 1 i Europaparlamentets och rådets beslut 3052/95/EG av den 13 december 1995 för att fastställa ett förfarande för ömsesidig information om nationella åtgärder som avviker från principen om fri rörlighet för varor inom gemenskapen (EGT L 321, s. 1), gäller dessutom följande:
16. Av artikel 3 i beslut 3052/95 framgår följande:
17. I Italien regleras saluförande och användning av radioutrustning, inklusive amatörutrustning, genom Codice postale (nedan kallad postlagen), meddelad genom presidentdekret nr 156 av den 29 mars 1973 (GURI nr 113 av den 3 maj 1973, s. 2), i dess lydelse enligt lag nr 209 av den 22 maj 1980 (GURI nr 155 av den 7 juni 1980, s. 4988).
18. I artikel 398 i nämnda lag anges bestämmelser för förhindrande och undanröjande av störningar av utsändning och mottagning av radiovågor. I sin ändrade lydelse lyder den som följer:
19. De bestämmelser som avses i artikel 398 andra stycket i postlagen har fastställts genom ministerdekret av den 15 juli 1977 (GURI nr 226 av den 20 augusti 1977, s. 6104) om frekvenser som förbehålls radioelektriska sändare och mottagare med låg styrka, i dess lydelse enligt ministerdekret av den 8 november 1996 (GURI nr 274 av den 22 november 1996, s. 9), enligt vilket ett märke med uppgift om typgodkännande av poststyrelsen (fortsättningsvis kommunikationsministeriet) skall anbringas.
20. I artikel 2 i ministerdekretet av den 15 juli 1977 föreskrivs bland annat följande:
21. I artikel 399 i postlagen i ändrad lydelse anges de sanktionsåtgärder som skall tillämpas vid överträdelse av bestämmelserna i artikel 398 i denna lag. Den har följande lydelse:
22. Den italienska regeringen har inte införlivat direktivet i sin nationella lagstiftning inom den frist som anges i direktivet. I kommunikationsministeriets cirkulär nr GM/123709/4517 DL/CR av den 17 april 2000 (GURI nr 101 av den 3 maj 2000, s. 67) föreskrivs emellertid följande:
23. Vidare föreskrivs i artikel 20 fjärde stycket i lag nr 689 av den 24 november 1981 (ordinarie supplement till GURI nr 329 av den 30 november 1981) om ändring av det straffrättsliga systemet följande: När varor tillverkas, används, fraktas, innehas eller bortförs på ett sätt som innebär en administrativ överträdelse kan dessa varor alltid bli föremål för förverkande, även om det inte utfärdats något vitesföreläggande.
24. I sitt beslut om hänskjutande har Giudice di pace di Genova tillagt att, enligt Corte suprema di Cassaziones (Italien) rättspraxis i fråga om administrativa överträdelser, syftet med invändningsförfarandet enbart är att pröva huruvida myndighetens sanktionsåtgärd gentemot den som begått en administrativ överträdelse är laglig.
25. Sedan Giudice di pace di Genova i anledning av en tvist rörande beslag av en viss mängd radiostyrningsutrustning som såldes i Italien för rörliga miniatyrmodellbilar hänskjutit tolkningsfrågor till domstolen, meddelade domstolen dom den 20 juni 2002 i de förenade målen C-388/00 och C-429/00, Radiosistemi (REG 2002, s. I-5845). I det målet uttalade domstolen följande:
26. Safalero är ett italienskt företag som tillverkar rörliga miniatyrmodellflygplan som drivs av explosionsmotorer eller elektriska motorer och som är radiostyrda. Safalero tillverkar modellerna men inte radiostyrningsutrustningen. Denna importeras från medlemsstater i Europeiska unionen varefter den distribueras av importören, i detta fall Safalero, som till detaljhandlare säljer hela byggsatser, i vilka ingår miniatyrmodellen, motorn och radiostyrningsutrustningen.
27. Den 8 februari 2000 besökte Liguriens postpolis företaget Vitales (nedan kallat Vitale) lokaler. Vitale är en detaljhandlare som i Genua (Italien) bedriver verksamhet inom området för modellbygge. Postpolisen företog därvid administrativt beslag av sju radiostyrningsutrustningar som detta företag hade köpt av Safalero. Skälet till detta var att utrustningen saknade den märkning med uppgift om nationellt typgodkännande som föreskrivs i artikel 398 i postlagen.
28. Vitale väckte talan om ändring hos Prefetto di Genova. Genom beslut av den 26 april 2000 ogillade Prefetto di Genova talan samt ålade Vitale en sanktionsavgift på 33000 ITL och förordnade om förverkande av den beslagtagna utrustningen för att den skulle förstöras. Vitale väckte inte talan mot detta prefektbeslut vid domstol.
29. I protokoll av den 17 februari 2000 gjorde postpolisen gällande att Safalero, såsom det företag som hade sålt den beslagtagna utrustningen, inte hade iakttagit artiklarna 398 och 399 i postlagen samt ålade företaget en straffavgift på 100000 ITL för varje konstaterad överträdelse, eller sammanlagt 300000 ITL.
30. Safalero väckte den 18 april 2000 talan mot dessa beslut vid Prefetto di Genova och begärde att beslaget av radiostyrningsutrustningen, som Vitale hade köpt av Safalero, skulle hävas. Safalero gjorde härvid gällande bland annat att den beslagtagna utrustningen tekniskt sett överensstämde med gällande nationella bestämmelser i och med att den endast fungerade på tillåtna radiofrekvenser och vederbörligen var försedd med CE-märkning.
31. Genom beslut av den 21 april 2000 avslog Prefetto di Genova Safaleros talan och begäran om att häva beslaget och ålade Safalero en sanktionsavgift på 330000 ITL för överträdelserna. Som skäl för beslutet angav Prefetto di Genova att Safalero inte är behörigt att väcka talan mot beslutet om detta beslag, eftersom detta är riktat till Vitale, samt att enbart avsaknaden av märkning med uppgift om nationellt typgodkännande i sig utgör en överträdelse av artikel 398 i postlagen och att denna artikel är förenlig med gemenskapslagstiftningen.
32. Den 22 juni 2000 väckte Safalero talan mot detta prefektbeslut vid Giudice di pace di Genova under åberopande av att beslutet att beslagta radiostyrningsutrustningen utgjorde ett sådant allmänt förbud i den mening som avses i beslut nr 3052/95 som enligt artikel 1 i detta beslut skulle anmälas till kommissionen. Safalero gjorde dessutom gällande att, eftersom detta beslag inte hade beslutats som säkerhetsåtgärd eller i bevissyfte utan i syfte att förverka utrustningen i fråga, det stred mot såväl den i gemenskapsrätten säkerställda proportionalitetsprincipen som direktivet.
33. I sitt hänskjutandebeslut har Giudice di pace konstaterat att de ifrågavarande apparaternas överensstämmelse inte bara har bekräftas genom de handlingar som Safalero har ingett, men att den på det tekniska planet också har erkänts av prefekten och att den således inte längre ifrågasätts.
34. Dessutom har Giudice di pace konstaterat att den forste säljaren i fall av successiva försäljningar inte direkt gentemot den offentliga förvaltningen kan göra gällande att den utrustning som tagits i beslag hos köparen är lagenlig eftersom invändningsförfarandet, enligt det särskilda systemet enligt lag nr 689, är begränsat till en bedömning av huruvida sanktionsåtgärden gentemot den som begått en administrativ överträdelse är laglig.
35. Giudice di pace har också påpekat att säljaren enligt artiklarna 1490 och 1497 i den italienska civillagen är skyldig att gentemot såväl köparen som den slutliga konsumenten garantera såväl kvaliteten på som användningen av den sålda produkten.
36. Under dessa förhållanden har Giudice di pace di Genova, genom beslut av den 4 januari 2001, beslutat att förklara målet vilande och till domstolen hänskjuta två tolkningsfrågor.
37. Genom beslut av den 30 juli 2002 har Giudice di pace di Genova, sedan den konstaterat att den andra frågan besvaras genom domen i det ovannämnda målet Radiosistemi, återkallat denna men vidhållit sin begäran om förhandsavgörande såvitt avser den första frågan, som har följande lydelse:
38. Den första delen av denna tolkningsfråga avser en situation där myndigheten inte har utfärdat något föreläggande eller förordnat om förverkande.
39. I detta hänseende framgår det av handlingarna i målet såsom de ingetts till domstolen av den nationella domstolen att detta fall inte är för handen i målet vid den nationella domstolen eftersom Prefetto di Genova genom sitt beslut av den 26 april 2000 förordnat om förverkande av den beslagtagna utrustningen.
40. Eftersom det rör sig om en hypotetisk fråga saknas anledning att besvara den (se dom av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra, REG 2001, s. I-2099, punkt 39).
41. Den tredje delen av tolkningsfrågan rör en situation där en person som berörs av en åtgärd som vidtagits av myndigheten gentemot tredje man inte får inträda i mål vid domstol där talan väckts av denne tredje man mot denna åtgärd.
42. Med hänsyn till att Vitale inte har väckt talan vid domstol mot den åtgärd som vidtagits mot det är — som generaladvokaten uppgett i punkt 39 i sitt förslag till avgörande — frågan huruvida den omständigheten att en person som berörs av denna åtgärd, som Safalero, inte får intervenera i ett domstolsförfarande som mot denna åtgärd inletts av tredje man, som Vitale, är förenlig med gemenskapsrätten — en hypotetisk fråga som domstolen inte kan besvara.
43. Vad beträffar den fjärde delen av tolkningsfrågan har den nationella domstolen konstaterat att den ifrågavarande utrustningen tagits i beslag endast för att den inte i enlighet med italiensk lag var försedd med en märkning med uppgift om nationellt typgodkännande.
44. I domen i det ovannämnda målet Radiosistemi anges (bland annat i punkterna 47 och 66) att ett sådant i nationell rätt uppställt krav inte är förenligt med gemenskapsrätt som har direkt effekt, vare sig det är fråga om artikel 28 EG eller de bestämmelser i direktivet som fick en sådan direkt effekt vid utgången av den för direktivets införlivande utsatta tidsfristen.
45. Vidare framgår det av domen i det ovannämnda målet Radiosistemi (bland annat punkterna 79 och 80) att en sanktionsordning vari böter eller andra tvångsåtgärder föreskrivs för att säkerställa genomförandet av nationella bestämmelser som befunnits vara oförenliga med gemenskapsrättsliga bestämmelser redan på den grunden skall anses strida mot gemenskapsrätten, utan att bestämmelsernas förenlighet med ickediskrimineringsprincipen och proportionalitetsprincipen behöver bedömas.
46. Härav följer att ett beslag av egendom såsom det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen strider mot gemenskapsrätten. Det saknas följaktligen anledning att besvara frågan huruvida inskränkningen av nationella domstolars befogenhet till endast en kontroll av lagenligheten av den ålagda sanktionsåtgärden utan att de får göra en annan, skönsmässig bedömning av denna sanktionsåtgärd, är förenlig med gemenskapsrätten eller inte.
47. Vad beträffar tolkningsfrågans andra del avser den ställda frågan inte den straffavgift som ålagts Safalero utan endast Safaleros begäran om att beslaget av ifrågavarande utrustning hos köparen skall hävas. Härvidlag framgår av beslutet om hänskjutande och handlingarna i målet vid den nationella domstolen att Prefetto di Genova genom sitt beslut av den 21 april 2000 har ogillat denna begäran på den grunden att Safalero inte var behörigt att föra talan mot beslutet om detta beslag, eftersom detta var riktat till Vitale.
48. Vad frågan i huvudsak avser är således huruvida, under sådana förhållanden som de som föreligger i målet vid den nationella domstolen, gemenskapsrätten utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka importören inte får väcka talan vid domstol mot ett beslut om beslag av varor som sålts till en detaljhandlare och vilket beslut myndigheten meddelat detaljhandlaren.
49. Inledningsvis erinrar domstolen om att det i avsaknad av gemenskapsrättsliga föreskrifter på området ankommer på varje medlemsstats interna rättsordning att ange vilka domstolar som är behöriga och att fastställa de processuella villkoren för förfaranden som är avsedda att tillvarata rättigheter för enskilda som följer av gemenskapsrättens direkta effekt. Dessa förfaranden får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller i praktiken göra det omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen) (se bland annat dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe, REG 1976, s. 1989, punkt 5, och av den 20 september 2001 i mål C-453/99, Courage och Crehan, REG 2001, s. I-6297, punkt 29).
50. Även om det i princip ankommer på den nationella rätten att definiera enskildas talerätt och rättsskyddsintresse, krävs det emellertid i gemenskapsrätten att en nationell regel inte åsidosätter rätten till ett effektivt rättsskydd (se bland annat dom av den 11 juli 1991 i de förenade målen C-87/90—C-89/90, Verholen m.fl., REG 1991, s. I-3757, punkt 24).
51. Som angetts i punkterna 27 och 43 i denna dom har den utrustning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen tagits i beslag endast för att den inte var försedd med den i artikel 398 i postlagen angivna märkningen med uppgift om typgodkännande.
52. Domstolen har i punkt 44 erinrat om att ett sådant i nationell rätt uppställt krav inte är förenligt med gemenskapsrätten.
53. Som framgår av punkterna 29 och 31 i denna dom anklagades Safalero också för att det inte, såsom det företag som hade försålt den beslagtagna utrustningen, hade iakttagit artikel 398 i postlagen samt ålades en straffavgift för detta.
54. Med hänsyn till att en importör såsom Safalero under sådana förhållanden som de som föreligger i målet vid den nationella domstolen har en möjlighet att i ett domstolsförfarande som inletts mot myndigheten åberopa att den straffavgift som han ålagts för att den försålda utrustningen inte var försedd med märkning med uppgift om typgodkännande enligt artikel 398 i postlagen är olaglig för att den strider mot gemenskapsrätten, kan det anses att importören har tillgång till ett rättsmedel som tillförsäkrar honom ett verksamt rättsligt skydd för hans rättigheter enligt gemenskapsrätten.
55. En sådan importörs intresse av att inte hindras i sin handel på grund av en nationell bestämmelse som står i strid med gemenskapsrätten synes nämligen i förevarande fall vara tillräckligt skyddat, eftersom han kan erhålla ett domstolsavgörande i vilket det konstateras att bestämmelsen i fråga strider mot gemenskapsrätten.
56. Mot bakgrund av det ovannämnda skall tolkningsfrågan besvaras på så sätt att principen om ett verksamt rättsligt skydd för enskildas rättigheter enligt gemenskapsrätten skall tolkas så, att den under sådana förhållanden som de som föreligger i målet vid den nationella domstolen inte utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka importören inte får väcka talan vid domstol mot ett beslut om beslag av varor som sålts till en detaljhandlare, och vilket beslut myndigheten meddelat detaljhandlaren, om denne importör har tillgång till ett rättsmedel som är ägnat att säkerställa efterlevnaden av de rättigheter han har enligt gemenskapsrätten.
57. De kostnader som har förorsakats den italienska och den franska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) angående den fråga som genom beslut av den 4 januari 2001 och den 30 juli 2002 har ställts av Giudice di pace di Genova — följande dom:
1 Rättegångsspråk: italienska.