Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 5 juni 2003

I mål C-145/01,

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.-P. Puissochet (referent) samt domarna R. Schintgen, C. Gulmann, F. Macken och J.N. Cunha Rodrigues, generaladvokat: P. Léger, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter art den 10 april 2003 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

övergång av verksamhet

Det administrativa förfarandet

Upptagande till sakprövning

Rättegångskostnader

1. Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 29 mars 2001, med stöd av artikel 226 EG väckt talan om fastställelse av att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT L 61, s. 26; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 91), i synnerhet artiklarna 3 och 4 i detta, genom att inte upphäva artikel 47.5 och 47.6 i lag nr 428 av den 29 december 1990, som innehåller regler för hur de skyldigheter som följer av Italiens medlemskap i Europeiska gemenskaperna skall uppfyllas (gemenskapsrättslig lag för 1990) (GURI, ordinarie tillägget nr 10 av den 12 januari 1991, s. 5, nedan kallad lag nr 428/1990), i den mån som det i dessa artiklar

2. I den version av direktivet som gällde när kommissionen lämnade Republiken Italien den formella underrättelsen angående det påstådda fördragsbrottet, det vill säga den 16 juli 1997, föreskrevs i avsnitt II, som har titeln Skydd för arbetstagarnas rättigheter, i direktiv 77/187 följande:

3. Direktiv 77/187 har ändrats genom rådets direktiv 98/50/EG av den 29 juni 1998 (EGT L 201, s. 88). Enligt dess artikel 3 trädde detta direktiv i kraft den 17 juli 1998, och var således gällande när kommissionen den 4 augusti 1999 avgav det motiverade yttrandet angående det påstådda fördragsbrottet.

4. Genom direktiv 98/50 ändrades bland annat artikel 3.1 andra stycket i direktiv 77/187, vilken sålunda erhållit följande lydelse:

5. Genom direktiv 98/50 infördes också artikel 4a i direktiv 77/187. Den har följande lydelse:

6. I artikel 2112 i den italienska civillagen i dess lydelse vid tiden för det administrativa förfarandet föreskrevs följande:

7. I artikel 47.5 och 47.6 i lag nr 428/1990, vilken är föremålet för förevarande talan, föreskrivs följande:

8. I den formella underrättelsen till Republiken Italien av den 16 juli 1997 har kommissionen anfört att Italien införlivat bestämmelserna i artiklarna 3.1 och 4.1 i direktiv 77/187 på ett felaktigt sätt genom att inte upphäva artikel 47.5 och 47.6 i lag nr 428/1990. Kommissionen hänvisade, till stöd för detta påstående, särskilt till domstolens tolkning av detta direktiv, i bland annat dom av den 7 december 1995 i mål C-472/93, Spano m.fl. (REG 1995, s. I-4321). Kommissionen anförde därvid följande:

9. Efter att ha mottagit svaret från Republiken Italien, som lämnades i en skrivelse av den 16 september 1997, lämnade kommissionen den 4 augusti 1999 ett motiverat yttrande, i vilket den angav följande:

10. Kommissionen hänvisade i punkt 4 i skälen i det motiverade yttrandet till den rättspraxis som angivits i den formella underrättelsen, och i punkt 5 i skälen framhöll den följande:

11. Kommissionen angav vidare i punkterna 5 och 6 i det motiverade yttrandet skäl för att detsamma gäller också beträffande den italienska lagstiftningens förenlighet med artikel 4a i direktiv 77/187, vilken infördes genom direktiv 98/50.

12. Republiken Italien har, utan att framställa någon formell begäran enligt artikel 91 i rättegångsreglerna, i första hand yrkat att talan skall avvisas. Den har anfört att direktiv 77/187 efter den formella underrättelsen men före det motiverade yttrandet ändrats i sak genom direktiv 98/50, bland annat avseende tillämpningen av artiklarna 3 och 4 vid övergång som sker i samband med likvidationsförfaranden, insolvensförfaranden eller förfaranden för att rädda företag i svårigheter. Kommissionen har i det motiverade yttrandet beaktat dessa ändringar utan att begränsa den tidsperiod som anmärkningarna avsåg. Innehållet i dessa anmärkningar har om inte utvidgats så i alla fall förändrats i förhållande till innehållet i den formella underrättelsen.

13. Kommissionen har invänt att de överträdelser av gemenskapsrätten som den har påstått att Republiken Italien gjort sig skyldig till, det vill säga att åsidosätta artiklarna 3 och 4 i direktiv 77/187, omnämns såväl i den formella underrättelsen som i det motiverade yttrandet. Hänvisningen till direktiv 98/50 i det motiverade yttrandet och i ansökan medför endast en förstärkning av kommissionens ståndpunkt, genom att visa att överträdelserna av direktiv 77/187 inte påverkas av att direktiv 98/50 trätt i kraft, utan att det tvärtom alltjämt är fråga om samma överträdelser. Det vore orimligt om ikraftträdandet av ett direktiv som ändrar ett gällande direktiv skulle göra det tillåtet för en medlemsstat att fortsätta åsidosätta bestämmelserna i detta, trots att det nya direktivet inte medfört någon ändring i sak.

14. Domstolen delar inte kommissionens uppfattning.

15. Enligt fast rättspraxis skall nämligen förekomsten av ett fördragsbrott bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angivits i det motiverade yttrandet (se bland annat dom av den 27 november 1990 i mål C-200/88, kommissionen mot Grekland, REG 1990, s. I-4299, punkt 13, och av den 20 juni 2002 i mål C-299/01, kommissionen mot Luxemburg, REG 2002, s. I-5899, punkt 11). Enligt artikel 226 andra stycket EG får kommissionen inte föra talan vid domstolen om en medlemsstat upphört med fördragsbrottet innan denna frist löpt ut.

16. I förevarande mål är det situationen i oktober 1999, det vill säga två månader efter att det motiverade yttrandet delgavs Republiken Italien, som skall prövas av domstolen. Vid denna tidpunkt hade direktiv 98/50 trätt i kraft sedan mer än ett år. Såsom påpekats i punkt 5 ovan infördes genom detta direktiv en ny artikel 4a i direktiv 77/187, enligt vilken det i vissa avseenden och vid vissa förhållanden gavs utrymme för en medlemsstat att inte tillämpa artiklarna 3 och 4 i direktiv 77/187. Det är inte uteslutet att bestämmelserna i artikel 47.5 och 47.6 i lag nr 428/1990, vilka är de bestämmelser kommissionens talan avser, i vart fall delvis skulle kunna överensstämma med vad som anges i artikel 4a i direktivet. Dessutom innehåller det motiverade yttrandet två punkter, vilkas avsikt är att visa att de ifrågavarande italienska bestämmelserna trots införandet av artikel 4a alltjämt strider mot artiklarna 3 och 4 i direktiv 77/187 (se punkterna 10 och 11 ovan). Däremot har kommissionen inte — och kunde inte — i den formella underrättelsen, som lämnades i juli 1997, gjort någon bedömning av dessa bestämmelser mot bakgrund av artikel 4a i direktiv 77/187, eftersom den bestämmelsen ännu inte fanns. Såsom angivits i punkt 8 ovan hänvisade kommissionen i den formella underrättelsen till sitt förslag till direktiv med ändring av direktiv 77/187, vars lydelse för övrigt inte godtagits som sådan av rådet förrän dess antagande av direktiv 98/50. Republiken Italien, som snabbt besvarade denna underrättelse i september 1997, kunde således inte under denna del av det administrativa förfarandet utföra sitt försvar med beaktande av artikel 4a i direktiv 77/187, vilken innebär en lättnad av medlemsstaternas skyldigheter, trots att den trätt i kraft i oktober 1999 när fristen för besvarande av det motiverade yttrandet löpte ut, och trots att den bestämmelsen sannolikt kunnat påverka bedömningen av frågan huruvida den italienska lagstiftningen var förenlig med direktivet.

17. Syftet med det administrativa förfarandet är att ge den berörda medlemsstaten tillfälle att uppfylla sina gemenskapsrättsliga skyldigheter eller att verkningsfullt göra gällande grunderna för sitt försvar mot kommissionens anmärkningar (se domen av den 2 februari 1988, kommissionen mot Belgien, 293/85, REG 1988, s. 305, punkt 13, och beslut av den 11 juli 1995 i mål C-266/94, kommissionen mot Spanien, REG 1995, s. I-1975, punkt 16). Ett korrekt genomförande av det administrativa förfarandet är således nödvändigt enligt EG-fördraget, som en garanti för skyddet av den berörda medlemsstatens rättigheter. Det är bara med utgångspunkt från ett korrekt genomfört administrativt förfarande som det kontradiktoriska förfarandet inför domstolen ger densamma möjlighet att avgöra om medlemsstaten faktiskt har underlåtit att uppfylla de skyldigheter som kommissionen påstår att staten har åsidosatt (beslutet i det ovannämnda målet kommissionen mot Spanien, punkterna 17—18). Den formella underrättelsen har i synnerhet till syfte att under det administrativa förfarandet avgränsa saken och att ge den medlemsstat som uppmanas att inkomma med synpunkter de uppgifter den behöver för att den skall kunna förbereda sitt försvar.

18. Kommissionens motiverade yttrande och ansökan till domstolen enligt artikel 226 EG andra stycket är således rättsstridiga. De åsidosätter Republiken Italiens rätt till försvar genom att det i dessa dokument hänvisas till andra gemenskapsrättsliga bestämmelser än i den formella underrättelsen, och genom att det ändrade rättsläget sannolikt kunnat medföra en annan bedömning av den ifrågavarande nationella lagstiftningens förenlighet med gemenskapsrätten.

19. Kommissionens talan skall således avvisas.

20. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Republiken Italien har yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, skall yrkandet bifallas.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) följande dom:

1) Talan avvisas.

2) Europeiska gemenskapernas kommission skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: italienska.