Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 8 maj 2003

I mål C-14/02, angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Conseil d'État (Belgien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.-P. Puissochet samt domarna R. Schintgen och V. Skouris, F. Macken och J.N. Cunha Rodrigues (referent), generaladvokat: L.A. Geelhoed, justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühi,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: ATRAL SA, genom E. de Cannart d'Hamale och B. Raevens, avocats, belgiska staten, genom L. Defalque och X. Leurquin, avocats, Europeiska gemenskapernas kommission, genom R. Tricot och R. Amorosi, båda i egenskap av ombud, biträdda av B. van de Walle de Ghelcke, avocat,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 3 oktober 2002 av: ATRAL SA, företrätt av E. de Cannart d'Hamale och B. Raevens, belgiska staten, företrädd av L. Defalque, Frankrikes regering, företrädd av R. Loosli-Surrans, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av X. Lewis, i egenskap av ombud, biträdd av B. van de Walle de Ghelcke,

och efter att den 12 december 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

De nationella bestämmelserna

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1. Conseil d'État har, genom beslut av den 8 januari 2002 som inkom till domstolens kansli den 22 januari 2002, med stöd av artikel 234 EG ställt tre frågor om tolkningen av artiklarna 28 EG och 30 EG, av rådets direktiv 73/23/EEG av den 19 februari 1973 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser (EGT L 77, s. 29; svensk specialutgåva, område 13, volym 2, s. 167), i dess lydelse enligt rådets direktiv 93/68/EEG av den 22 juli 1993 om ändring av direktiven 87/404/EEG (enkla tryckkärl), 88/378/EEG (leksakers säkerhet), 89/106/EEG (byggprodukter), 89/336/EEG (elektromagnetisk kompatibilitet), 89/392/EEG (maskiner), 89/686/EEG (personlig skyddsutrustning), 90/384/EEG (ickeautomatiska vågar), 90/385/EEG (aktiva medicintekniska produkter för implantation), 90/396/EEG (anordningar för förbränning av gasformiga bränslen), 91/263/ÉEG (teleterminalutmstning), 92/42/EEG (nya varmvattenpannor som eldas med flytande eller gasformigt bränsle) och 73/23/EEG (elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser) (EGT L 220, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 24, s. 197), av rådets direktiv 89/336/EEG av den 3 maj 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet (EGT L 139, s. 19; svensk specialutgåva, område 13, volym 18, s. 241), i dess lydelse enligt direktiv 93/68 (nedan kallat direktiv 89/336), och av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (EGT L 91, s. 10).

2. Frågorna har uppkommit i en tvist mellan ATRAL SA (nedan kallat ATRAL), Crolles (Frankrike), och belgiska staten angående saluföringen i Belgien av vissa larmsystem tillverkade av detta företag i Frankrike.

3. Enligt artikel 1 i direktiv 73/23 är detta direktiv tillämpligt på elektrisk utrustning för användning vid en märkspänning mellan 50 och 1000 V för växelström och mellan 75 och 1500 V för likström med undantag av den utrustning som anges i bilaga 2 till direktivet.

4. I artikel 2 i direktiv 73/23 föreskrivs följande:

5. I artikel 3 i direktiv 73/23 föreskrivs följande:

6. I artikel 8.1 i direktiv 73/23 föreskrivs följande:

7. Enligt artikel 1 första punkten i direktiv 89/336 skall med apparater i detta direktiv förstås alla elektriska och elektroniska apparater, tillsammans med utrustning och apparatinstallationer som innehåller elektriska och/eller elektroniska komponenter.

8. I artikel 2.1 första stycket i direktiv 89/336 preciseras följande:

9. I artikel 3 i direktiv 89/336 föreskrivs följande:

10. I artikel 5 i direktiv 89/336 görs följande tillägg:

11. Såsom framgår av artikel 1 i direktiv 1999/5 upprättas genom detta direktiv en rättslig ram för utsläppande på marknaden av fri rörlighet för och ibruktagande av radioutrustning och teleterminalutrustning i gemenskapen.

12. Enligt artikel 2 c i direktiv 1999/5 skall med radioutrustning i detta direktiv förstås en produkt eller en relevant komponent i en sådan som kan kommunicera med hjälp av utsändning och/eller mottagning av radiovågor inom ett spektrum allokerat för markbunden radiokommunikation/satellitradiokommunikation.

13. I artikel 3 i direktiv 1999/5 preciseras att vissa väsentliga krav gäller för all utrustning. Dessutom anges att radioutrustning skall vara så konstruerad att den effektivt utnyttjar det spektrum som är allokerat för mark- eller satellitbaserad radiokommunikation för att undvika skadliga störningar.

14. I artikel 5.1 i direktiv 1999/5 föreskrivs att om utrustningen uppfyller kraven i harmoniserade standarder skall det förutsättas att de väsentliga krav som anges i artikel 3 är uppfyllda.

15. I artikel 6.1 i direktiv 1999/5 föreskrivs följande:

16. I artikel 7.1 i direktiv 1999/5 görs följande tillägg:

17. I artikel 8.1 i direktiv 1999/5 föreskrivs följande:

18. I artikel 19.1 första stycket i direktiv 1999/5 föreskrivs följande:

19. I artikel 21 i direktiv 1999/5 föreskrivs att direktivet skall träda i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska gemenskapemas officiella tidning, det vill säga den 7 april 1999.

20. I artikel 12 i den belgiska lagen av den 10 april 1990 om bevakningsföretag, säkerhetsföretag och intern bevakning (Moniteur belge av den 29 maj 1990, s. 10963, nedan kallad lagen av den 10 april 1990), i dess lydelse innan den ändrades genom lagen av den 9 juni 1999, som trädde i kraft den 1 november 1999 (Moniteur belge av den 29 juli 1999, s. 28316), föreskrevs följande:

21. I artikel 19.1 första stycket i lagen av den 10 april 1990 föreskrivs följande:

22. Med stöd av artikel 12 första stycket i lagen av den 10 april 1990 antogs den 23 april 1999 en kunglig förordning om förfarandet för godkännande av de larmsystem och larmcentraler som avses i lagen av den 10 april 1990 om bevakningsföretag, säkerhetsföretag och intern bevakning (Moniteur belge av den 19 juni 1999, s. 23217, nedan kallad förordningen av den 23 april 1999).

23. Enligt artikel 1.2 i förordningen av den 23 april 1999 skall med utrustning förstås de larmsystem, larmcentraler och tillhörande komponenter som är avsedda att förhindra eller fastställa brott mot person eller egendom.

24. I artikel 2 i förordningen av den 23 april 1999 föreskrivs följande:

25. I artikel 4.1 i förordningen av den 23 april 1999 föreskrivs följande:

26. I artikel 5 i förordningen av den 23 april 1999 föreskrivs följande:

27. I artikel 6 i förordningen av den 23 april 1999 föreskrivs följande:

28. I artikel 7 i förordningen av den 23 april 1999 föreskrivs följande:

29. I artikel 9 i förordningen av den 23 april 1999 preciseras följande:

30. I artikel 12 i förordningen av den 23 april 1999 föreskrivs följande:

31. Förordningen av den 23 april 1999 trädde, enligt dess artikel 16, i kraft den 19 juni 1999.

32. ATRAL är ett bolag bildat enligt fransk rätt som tillverkar och saluför larmsystem och larmcentraler som använder radioöverföring, vanligen kallade trådlösa larmsystem. Sedan år 1996 saluför bolaget sina larmsystem och larmcentraler i Belgien, framför allt hos stormarknader.

33. Fram till dess att förordningen av den 23 april 1999 trädde i kraft var försäljningen av ATRAL:s varor inte reglerad, eftersom de bestämmelser som var i kraft (det vill säga den kungliga förordningen av den 31 mars 1994 om det förfarande för godkännande av larmsystem och larmcentraler som avses i lagen av den 10 april 1990 om bevakningsföretag, säkerhetsföretag och intern bevakning) endast var tillämpliga på trådbundna larmsystem och larmcentraler. Sedan ikraftträdandet av förordningen av den 23 april 1999 får ATRAL inte längre saluföra sina varor utan att dessa först har godkänts av utrustningskommissionen.

34. ATRAL har, genom ansökan som ingavs till Conseil d'État den 16 augusti 1999, yrkat att förordningen av den 23 april 1999 skall ogiltigförklaras.

35. ATRAL har vid Conseil d'État hävdat att förordningen av den 23 april 1999 strider mot artikel 28 EG. Bolaget har gjort gällande att denna förordning i huvudsak reglerar områden som har harmoniserats genom direktiven 73/23, 89/336 och 1999/5. Enligt ATRAL medför detta att belgiska staten inte hade rätt att föreskriva en kontroll på förhand av att larmsystem och larmcentraler överensstämmer med de väsentliga tekniska och kvalitativa krav som uppställs i dessa direktiv. Enligt dessa direktiv är det endast tillåtet att göra en kontroll i efterhand, eftersom överensstämmelsen med nämnda krav garanteras genom CE-märkningen. Enligt ATRAL kunde belgiska staten endast anta bestämmelser inom den icke harmoniserade delen av området, under förutsättning att bestämmelserna var förenliga med EG-fördraget, särskilt artikel 28 EG. Härvid anser ATRAL att förordningen av den 23 april 1999, särskilt dess artikel 9, är oförenlig med principen om ömsesidigt erkännande, eftersom detta erkännandet i den belgiska lagstiftningen endast avser sådana provningar som krävs för att erhålla ett godkännande på förhand och inte ett erkännande av själva varorna. Bolaget har vidare anfört att de omtvistade bestämmelserna inte kan motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset, eftersom belgiska staten inte på ett konkret sätt har kunnat visa vilka väsentliga krav som inte redan beaktats genom de nämnda direktiven.

36. Belgiska staten har däremot gjort gällande att direktiven 73/23 och 89/336 inte rör de frågor som regleras i förordningen av den 23 april 1999. När det gäller direktiv 1999/5 anser belgiska staten att det saknar betydelse, eftersom införlivandefristen inte hade löpt ut vid den tidpunkt som Conseil d'État skall utgå ifrån vid prövningen av den omtvistade förordningens giltighet, det vill säga den 23 april 1999. Belgiska staten har hävdat att prövningen av huruvida den nämnda förordningen är förenlig med gemenskapsrätten skall ske enbart utifrån artiklarna 28—30 EG. Belgiska staten anser att ett undantag från förbudet mot åtgärder med motsvarande verkan är motiverat i förevarande fall, såväl med hänsyn till konsumentskyddet som till allmän ordning, och att undantaget är nödvändigt och står i proportion till det eftersträvade målet.

37. Conseil d'État har konstaterat att parterna är oense om hur direktiven 73/23 och 89/336 skall tillämpas och anser att man inte kan bortse från direktiv 1999/5. Rätten har därför beslutat att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

38. Conseil d'État har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida direktiven 73/23, 89/336 och 1999/5 är tillämpliga på larmsystem och larmcentraler, inklusive dem som använder radioöverföring, och huruvida de innebär att det har genomförts en harmonisering inom detta område som är så omfattande att nationella bestämmelser som rör samma område, såsom de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, måste vara förenliga med dessa direktiv.

39. På gemenskapsrättens nuvarande stadium finns det inget direktiv som särskilt harmoniserar medlemsstaternas lagstiftning om larmsystem.

40. Direktiv 73/23 är emellertid tillämpligt på all elektrisk utrustning för användning inom de spänningsgränser som anges i artikel 1 i direktivet, och som kan betecknas som lågspänningsutrustning. Direktivet är således tillämpligt på komponenter till larmsystem och larmcentraler som drivs med lågspänning.

41. Direktiv 89/336 är tillämpligt på apparater som kan ge upphov till elektromagnetisk störning eller vars funktion påverkas av sådan störning. Larmsystem och larmcentraler motsvarar definitionen på apparater i artikel 1 punkt 1 i detta direktiv och omfattas således av detta när det gäller skyddskraven avseende elektromagnetisk kompatibilitet.

42. Genom direktiv 1999/5 upprättas en rättslig ram för utsläppande på marknaden av, fri rörlighet för och ibruktagande av radioutrustning och teleterminalutrustning i gemenskapen. Larmsystem och larmcentraler som använder radioöverföring motsvarar definitionen av radioutrustning i artikel 2 c i detta direktiv och omfattas därmed av dess tillämpningsområde.

43. De tre direktiv som är i fråga här är således tillämpliga på larmsystem och larmcentraler, särskilt på dem som använder radioöverföring när det gäller allt som har att göra med aspekterna på hur sådan utrustning fungerar när den drivs med lågspänning, skydd mot elektromagnetiska störningar och utsändning eller mottagning av radiovågor.

44. Det följer av dessa direktivs lydelse och syfte att det genom dessa skall uppnås en fullständig harmonisering inom varje direktivs tillämpningsområde. På de områden som omfattas av dessa direktiv måste medlemsstaterna således fullt ut rätta sig efter direktiven och de kan inte behålla nationella bestämmelser som strider mot dem.

45. Den första frågan skall således besvaras på så sätt att direktiven 73/23, 89/336 och 1999/5 är tillämpliga på larmsystem och larmcentraler, inklusive dem som använder radioöverföring. Nationella bestämmelser som rör områden som omfattas av dessa direktiv måste vara förenliga med dessa.

46. Eftersom den första frågan har besvarats j åkande, skall den andra frågan prövas.

47. Fråga 2 a och b har ställts för att få klarhet i huruvida direktiven 73/23, 89/336 och 1999/5 utgör hinder mot nationella bestämmelser, som dem som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, i vilka det föreskrivs att larmsystem och larmcentraler, även om de uppfyller bestämmelserna i dessa direktiv och är försedda med korrekt CE-märkning, måste genomgå ett förfarande för förhandsgodkännande innan de får släppas ut på marknaden.

48. Det framgår nämligen av handlingarna i målet och av vad som har framkommit vid den muntliga förhandlingen vid domstolen att förordningen av den 23 april 1999 har ifrågasatts på grund av att det i denna föreskrivs att CE-märkt utrustning måste godkännas på förhand, och det har inte bestritts att ATRAL har för avsikt att saluföra sådan utrustning i Belgien.

49. Fråga 2 a och b avser områden som har harmoniserats genom direktiven 73/23, 89/336 och 1999/5. 1 enlighet med fast rättspraxis skall nationella bestämmelser som rör dessa områden bedömas mot bakgrund av bestämmelserna i dessa direktiv och inte mot bakgrund av artiklarna 28 EG och 30 EG (se bland annat dom av den 24 oktober 2002 i mål C-99/01, Linhart och Biffl, REG 2002, s. I-9375, punkt 18).

50. Genom artikel 3 i direktiv 73/23, artikel 5 i direktiv 89/336 samt artiklarna 6 och 8 i direktiv 1999/5 säkerställs den fria rörligheten för utrustning som uppfyller bestämmelserna i dessa direktiv.

51. Dessa direktiv innebär att CE-märkta apparater skall antas överensstämma med gällande bestämmelser. CE-märkningen anger att apparaterna överensstämmer med samtliga bestämmelser i det berörda direktivet, inbegripet de förfaranden för bedömning av överensstämmelse som föreskrivs i detta direktiv.

52. I detta system kan en tillverkare släppa ut CE-märkta varor på marknaden utan att behöva låta dem genomgå ett förfarande för förhandsgodkännande.

53. Härav följer att direktiven 73/23, 89/336 och 1999/5 utgör hinder mot nationella bestämmelser, som dem som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, i vilka det inom områden som har harmoniserats genom dessa direktiv föreskrivs att CE-märkta apparater måste genomgå ett förfarande för förhandsgodkännande.

54. Detta gäller följaktligen även för en bestämmelse som artikel 9 i förordningen av den 23 april 1999, i den mån bestämmelsen är tillämplig på ett förfarande för förhandsgodkännande för CE-märkta apparater.

55. Belgiska staten har dessutom gjort gällande att direktiv 1999/5 inte var i kraft när ansökan i målet vid den nationella domstolen gavs in, det vill säga den 16 augusti 1999, eftersom detta direktiv inte trädde i kraft förrän den 8 april 2000.

56. Domstolen erinrar härvid om att direktiv 1999/5 trädde i kraft den 7 april 1999, vilket framgår av dess artikel 21, och att fristen för att införliva detta direktiv löpte ut den 7 april 2000, vilket framgår av dess artikel 19.

57. Fristen för att införliva direktiv 1999/5 hade således inte löpt ut vid den tidpunkt då den hänskjutande domstolen hade att pröva rättsenligheten av förordningen av den 23 april 1999, det vill säga den 16 augusti 1999.

58. Det följer emellertid av domstolens fasta rättspraxis att under ett direktivs införlivandefrist måste medlemsstaterna avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar att det i direktivet föreskrivna resultatet uppnås (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 1997 i mål C-129/96, Inter-Environnement Wallonie, REG 1997, s. I-7411, punkt 50).

59. Det kan konstateras att förordningen av den 23 april 1999 äventyrar att det resultat som föreskrivs i direktiv 1999/5 uppnås och att förordningen antogs under detta direktivs införlivandefrist. Härav följer att belgiska staten inte kunde anta nämnda förordning i enlighet med gemenskapsrätten.

60. Mot bakgrund av det ovan anförda skall fråga 2 a och b besvaras på så sätt att artikel 3 i direktiv 73/23, artikel 5 i direktiv 89/336 samt artiklarna 6 och 8 i direktiv 1999/5 utgör hinder för nationella bestämmelser, som dem som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, i vilka det föreskrivs att larmsystem och larmcentraler, som uppfyller bestämmelserna i dessa direktiv och som är försedda med korrekt CE-märkning, måste genomgå ett förfarande för förhandsgodkännande innan de får släppas ut på marknaden.

61. Fråga 2 c rör sådana delar av larmsystem och larmcentraler som inte omfattas av gemenskapsåtgärder för harmonisering. I förordningen av den 23 april 1999 föreskrivs nämligen även kontroller inom områden som inte har harmoniserats genom direktiven 73/23, 89/336 och 1999/5, särskilt funktionsprovningar, klimatprovningar och effektivitetsprovningar. Denna del av frågan har ställts för att få klarhet i huruvida artiklarna 28 EG och 30 EG skall tolkas så, att varor som lagligen tillverkas och saluförs i en medlemsstat skall kunna saluföras i en annan medlemsstat utan att genomgå ytterligare kontroller, även om inga gemenskapsrättsliga harmoniseringsåtgärder har vidtagits.

62. Vad beträffar saluföring i en medlemsstat av varor som lagligen tillverkas och saluförs i en annan medlemsstat när det inte har skett någon harmonisering på gemenskapsnivå, kan det konstateras att en nationell bestämmelse, som innebär att importerade varor skall genomgå samma kontroller som varor som släpps ut på marknaden för första gången och skall godkännas på förhand, utgör en åtgärd med verkan motsvarande kvantitativa importrestriktioner i den mening som avses i artikel 28 EG (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2002 i mål C-390/99, Canal Satélite Digital, REG 2002, s. I-607, punkterna 12, 25 och 29).

63. Detsamma gäller för en nationell bestämmelse som, när det gäller godkännande av larmsystem och larmcentraler som importerats från andra medlemsstater, där de lagligen tillverkas och saluförs, innebär att provningsintyg och provningsrapporter som utfärdats av ett godkänt eller ackrediterat organ i en annan medlemsstat, godtas enbart om det däri intygas att dessa larmsystem och larmcentraler garanterar en skyddsnivå motsvarande den som föreskrivs i den importerande medlemsstatens nationella bestämmelser. Villkoren att det skall intygas att de importerade larmsystemen och larmcentralerna överensstämmer med tekniska normer eller bestämmelser som garanterar en skyddsnivå motsvarande den som krävs av den importerande medlemsstaten, innebär nämligen att tillverkarna i andra medlemsstater tvingas att anpassa sina apparater och utrustningar till den importerande medlemsstatens krav. En sådan skyldighet strider således mot artikel 28 EG.

64. En nationell bestämmelse som strider mot artikel 28 EG kan endast motiveras av något av de till allmänintresset hänförliga skäl som anges i artikel 30 EG eller av något av de tvingande hänsyn som har fastställts i domstolens rättspraxis (se särskilt dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe-Zentral, kallat Cassis de Dijon, REG 1979, s. 649, punkt 8; svensk specialutgåva, volym 4, s. 377). I båda dessa fall måste den nationella bestämmelsen vara ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och den får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se domen i det ovannämnda målet Canal Satélite Digital, punkt 33, och dom av den 20 juni 2002 i de förenade målen C-388/00 och C-429/00, Radiosistemi, REG 2002, s. I-5845, punkterna 40—42).

65. Härav följer att fråga 2 c skall besvaras på så sätt att artiklarna 28 EG och 30 EG skall tolkas så, att varor som lagligen tillverkas och saluförs i en medlemsstat skall kunna saluföras i en annan medlemsstat utan att behöva genomgå ytterligare kontroller, trots att inga gemenskapsrättsliga harmoniseringsåtgärder har vidtagits. Nationella bestämmelser i vilka sådana kontroller föreskrivs är endast tillåtna om de omfattas av något av undantagen i artikel 30 EG eller av ett av de tvingande hänsyn som har erkänts i domstolens rättspraxis. I båda fallen måste de dock vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

66. Fråga 2 d rör bevisbördan för att bestämmelserna är tillåtna enligt ovan. Frågan har ställts för att få klarhet i huruvida den medlemsstat som gör gällande att bestämmelserna är tillåtna endast behöver åberopa detta generellt eller om den konkret måste visa att så är fallet.

67. Enligt fast rättspraxis kan ett undantag från principen om fri rörlighet för varor anses vara motiverat enligt artikel 30 EG endast under förutsättning att de nationella myndigheterna visar att undantaget är nödvändigt för att uppnå ett eller flera av de mål som anges i denna artikel och att det är förenligt med proportionalitetsprincipen (dom av den 30 november 1983 i mål 227/82, Van Bennekom, REG 1983, s. 3883, punkt 40, och av den 13 mars 1997 i mål C-358/95, Morellato, REG 1997, s. I-1431, punkt 14). Detta kan endast styrkas på ett konkret sätt, med hänvisning till omständigheterna i det enskilda fallet.

68. Samma sak måste gälla för de undantag från principen om fri rörlighet för varor som grundas på tvingande hänsyn som har erkänts i gemenskapens rättspraxis. Domstolen har nämligen antagit ett lika konkret synsätt vid bedömningen av denna kategori av undantag (se domen i det ovannämnda målet Cassis de Dijon).

69. Härav följer att fråga 2 d skall besvaras på så sätt att det ankommer på en medlemsstat som åberopar att det föreligger ett skäl som motiverar en restriktion för den fria rörligheten för varor att på ett konkret sätt styrka att detta skäl är hänförligt till allmänintresset, att restriktionen är nödvändig och att den står i proportion till det eftersträvade målet.

70. Den tredje frågan behöver inte besvaras, eftersom den endast ställts för det fall den första frågan besvaras nekande.

71. De kostnader som har förorsakats den franska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den hänskjutande domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 8 januari 2002 har ställts av Conseil d'État — följande dom:

1) Rådets direktiv 73/23/EEG av den 19 februari 1973 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser, i dess lydelse enligt rådets direktiv 93/68/EEG av den 22 juli 1993 om ändring av direktiven 87/404/EEG (enkla tryckkärl), 88/378/EEG (leksakers säkerhet), 89/106/EEG (byggprodukter), 89/336/EEG (elektromagnetisk kompatibilitet), 89/392/EEG (maskiner), 89/686/EEG (personlig skyddsutrustning), 90/384/EEG (ickeautomatiska vågar), 90/385/EEG (aktiva medicintekniska produkter för implantation), 90/396/EEG (anordningar för förbränning av gasformiga bränslen), 91/263/EEG (teleterminalutrustning), 92/42/EEG (nya varmvattenpannor som eldas med flytande eller gasformigt bränsle) och 73/23/EEG (elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser), rådets direktiv 89/336/EEG av den 3 maj 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet, i dess lydelse enligt direktiv 93/68, Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse är tillämpliga på larmsystem och larmcentraler, inklusive dem som använder radioöverföring. Nationella bestämmelser som rör områden som omfattas av dessa direktiv måste vara förenliga med dessa.

2) Artikel 3 i direktiv 73/23, i ändrad lydelse, artikel 5 i direktiv 89/336, i ändrad lydelse, samt artiklarna 6 och 8 i direktiv 1999/5 utgör hinder för nationella bestämmelser, som dem som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, i vilka det föreskrivs att larmsystem och larmcentraler, som uppfyller bestämmelserna i dessa direktiv och som är försedda med korrekt CE-märkning, måste genomgå ett förfarande för förhandsgodkännande innan de får släppas ut på marknaden.

3) Artiklarna 28 EG och 30 EG skall tolkas så, att varor som lagligen tillverkas och saluförs i en medlemsstat skall kunna saluföras i en annan medlemsstat utan att behöva genomgå ytterligare kontroller, även om inga gemenskapsrättsliga harmoniseringsåtgärder har vidtagits. Nationella bestämmelser i vilka sådana kontroller föreskrivs är endast tillåtna om de omfattas av något av undantagen i artikel 30 EG eller av ett av de tvingande hänsyn som har erkänts i domstolens rättspraxis. I båda fallen måste de dock vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

4) Det ankommer på en medlemsstat som åberopar att det föreligger ett skäl som motiverar en restriktion för den fria rörligheten för varor att på ett konkret sätt styrka att detta skäl är hänförligt till allmänintresset, att restriktionen är nödvändig och att den står i proportion till det eftersträvade målet.

1 Rättegångsspråk: franska.