Domstolens dom (andra avdelningen) den 15 juli 2004

I mål C-239/02 angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Rechtbank van Koophandel te Hasselt (Belgien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av ordföranden på andra avdelningen C. W. A. Timmermans samt domarna J.-P. Puissochet, J. N. Cunha Rodrigues (referent), R. Schintgen och N. Colneric, generaladvokat: L. A. Geelhoed, justitiesekreterare: avdelningsdirektören M.-F. Contet,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Douwe Egberts NV, genom G. Glas och A. Wilsens, advocaten, FICS-World BVBA, genom Y. Van Wallendael, advocaat, Belgiens regering, genom A. Snoecx, i egenskap av ombud, Europaparlamentet, genom A. Baas och M. Moore, båda i egenskap av ombud, Europeiska unionens råd, genom E. Karlsson, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom M. França och H. M. H. Speyart, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 6 november 2003 av: Douwe Egberts NV, företrätt av T. Heremans, advocaat, FICS-World BVBA, företrätt av Y. Van Wallendael och M. Roosen, advocaat, Belgiens regering, företrädd av J. Devadder och D. Haven, båda i egenskap av ombud, parlamentet, företrätt av A. Baas och M. Moore, rådet, företrätt av E. Karlsson och B. Driessen, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av M. -J. Jonczy och A. Nijenhuis, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 11 december 2003 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

De nationella bestämmelserna

Tvisten vid den nationella domstolen och frågorna

Inledande anmärkningar

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje, den fjärde och den femte frågan

Märkning av livsmedel

Livsmedelsreklam

Rättegångskostnader

1. Rechtbank van Koophandel te Hasselt har, genom beslut av den 28 juni 2002 som inkom till domstolen den 1 juli samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt frågor om tolkningen av artikel 28 EG, om tolkningen och giltigheten av artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/4/EG av den 22 februari 1999 om kaffe- och cikoriaextrakt (EGT L 66, s. 26) och om tolkningen av artikel 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (EGT L 109, s. 29).

2. Frågorna har uppkommit i en tvist om saluföring i Belgien av en produkt kallad DynaSvelte Café under omständigheter som enligt bolaget Douwe Egberts NV (nedan kallat Douwe Egberts) strider mot nationella bestämmelser om reklam för och märkning av livsmedel.

3. I artikel 2 i direktiv 1999/4 anges följande:

4. I artikel 3 i samma direktiv stadgas följande:

5. I punkt 1 i bilagan till direktiv 1999/4, benämnd Kaffeextrakt, lösligt kaffeextrakt, lösligt kaffe eller snabbkaffe (instant coffee), anges bland annat följande:

6. Skäl 4, 5, 6 och 8 i direktiv 2000/13 lyder som följer:

7. I artikel 2.1 i direktiv 2000/13 föreskrivs följande:

8. I artikel 2.3 b i det direktivet anges att de förbud och begränsningar som avses i punkterna 1 och 2 också skall vara tillämpliga på reklam.

9. Enligt artikel 3.1 i samma direktiv gäller följande:

10. Följande gäller enligt artikel 5 i direktivet:

11. I artikel 18 i direktiv 2000/13 anges följande:

12. I artikel 1 i arrêté royal relatif aux cafés et succédanés de café av den 5 mars 1987 (kunglig förordning om kaffe och kaffeersättning) {Moniteur belge av den 12 juni 1987, s. 9035) anges bland annat följande:

13. Artikel 3.1 i den kungliga förordningen lyder som följer:

14. I arrêté royal concernant la publicité pour les denrées alimentaires av den 17 april 1980 (kunglig förordning om livsmedelsreklam) (Moniteur belge av den 6 maj 1980, s. 5476), föreskrivs följande i artikel 2:

15. Douwe Egbert framställer och saluför kaffe på den belgiska marknaden, under varumärket Douwe Egbert. Bolaget har i domstol motsatt sig utsläppandet på marknaden av en vara som kallas DynaSvelte Café, framställd av Westrom Pharma NV, fram till och med den 31 december 2001 distribuerad av Christophe Souranis, som handlar under firmanamnet Établissements FICS, och sedan den 1 januari 2002 distribuerad av FICS-World BVBA.

16. Douwe Egbert har inom ramen för ett interimistiskt förfarande inför Rechtbank van Koophandel hävdat att uppgifterna på burken, på förpackningen och i varans bruksanvisning, nämligen det avgörande genombrottet ifråga om viktkontroll, viktminskning, bättre viktkontroll, minskad fettbildning och i Förenta staterna patenterad formel, framtagen av dr Ann de Wees Allen vid Glycémie Research Institute strider mot flera olika nationella bestämmelser om reklam för och märkning av livsmedel.

17. Då Rechtbank van Koophandel te Hasselt ansåg att målets utgång var beroende av en tolkning av gemenskapsrätten och en bedömning av giltigheten av direktiv 1999/4 beslutade den att vilandeförklara målet för att hänskjuta följande frågor till domstolen:

18. Den belgiska regeringen, parlamentet och rådet har uttryckt tvivel avseende vilken slags produkt DynaSvelte Café är, med innebörden att hinder skulle kunna finnas för en tillämpning i förevarande fall av direktiv 1999/4. Kommissionen har för sin del understrukit att om produkten inte är ett livsmedel för normal konsumtion utan snarare ett specialdestinerat livsmedel, skall den inte omfattas av direktiv 2000/13.

19. Härvid skall det erinras om att det enligt domstolens fasta rättspraxis, inom ramen för det samarbete mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 234 EG, uteslutande ankommer på de nationella domstolarna, vid vilka tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen (se bland annat dom av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra, REG 2001, s. I-2099, punkt 38, och av den 5 juni 2003 i mål C-438/01, Design Concept, REG 2003, s. I-5617, punkt 14).

20. I förevarande mål skall de ställda frågorna besvaras med utgångspunkt i de förutsättningar den nationella domstolen grundar sig på, det vill säga att produkten DynaSvelte Café är ett livsmedel för normal konsumtion och att direktiv 1999/4 är tillämpligt på den.

21. Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida endast de försäljningsbeteckningar som anges i bilagan till direktiv 1999/4 får användas vid saluföring av de varor som anges där, eller om även andra beteckningar, såsom handels- eller fantasinamn, får användas tillsammans med försäljningsbeteckningarna.

22. Direktiv 2000/13 innehåller allmänna regler som skall gälla horisontellt för alla livsmedel, medan bestämmelser av specifik karaktär med vertikal tillämpning som endast avser kaffe- och cikoriaextrakt har antagits genom direktiv 1999/4.

23. I detta sammanhang är direktiv 1999/4 ett sektoriellt direktiv i den mening som avses i skäl 5 i direktiv 2000/13, och skall tolkas mot bakgrund av det sistnämnda.

24. I artikel 2 a i direktiv 1999/4 anges att [d]e beteckningar som föreskrivs i bilagan skall vara förbehållna de varor som anges där och skall användas i handeln för att beteckna dessa varor.

25. Av detta följer dels att försäljningsbeteckningarna, däribland kaffeextrakt, lösligt kaffeextrakt, lösligt kaffe eller snabbkaffe, endast får användas vid saluföring av de varor som omfattas av direktiv 1999/4, dels att en sådan användning är obligatorisk.

26. Såsom parlamentet och kommissionen har angivit innehåller artikel 3 i direktiv 2000/13 dessutom en uppräkning av de uppgifter som måste förekomma i märkningen av livsmedel, däribland försäljningsbeteckningen, dock utan att det därmed utesluts att andra uppgifter anges.

27. Det föreskrivs för övrigt i artikel 5.2 i direktiv 2000/13 att inget varumärke, märkesnamn eller fantasinamn får användas i stället för försäljningsbeteckningen, dock utan att det förbjuds att de används samtidigt.

28. Det är således inte förbjudet enligt artikel 2 i direktiv 1999/4 att ange ett fantasieller märkesnamn jämte den obligatoriska försäljningsbeteckningen. Ett sådant förbud skulle ha begränsat informationen till konsumenterna avseende karaktären av de varor som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och det skulle därför strida mot ett av syftena i skäl 6 i direktiv 2000/13.

29. Den första frågan skall följaktligen besvaras så, att artikel 2 i direktiv 1994/4 skall tolkas så, att det inte är uteslutet att andra beteckningar, såsom handels- eller fantasinamn, används jämte försäljningsbeteckningarna vid saluföring av de varor som anges i bilagan till direktivet.

30. Frågan om giltigheten av artikel 2 i direktiv 1999/4 har endast framförts av den nationella domstolen för den händelse domstolen i sitt svar på den första frågan skulle ha gjort tolkningen att det var förbjudet att använda andra beteckningar jämte försäljningsbeteckningarna på de varor som anges i bilagan till direktivet.

31. Mot bakgrund av svaret på den första frågan saknas det anledning att besvara den andra frågan.

32. Den nationella domstolen har ställt dessa frågor, som skall behandlas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 28 EG samt artikel 18.1 och 18.2 i direktiv 2000/13 utgör hinder för nationella bestämmelser som innehåller förbud mot hänvisningar till viktminskning och till medicinska rekommendationer, intyg, citat eller utlåtanden eller till förklaringar om godkännanden vid märkning, presentation och reklam avseende livsmedel.

33. Det framgår av beslutet om hänskjutande att den kungliga förordningen av den 17 april 1980 innehåller förbud mot att de omtvistade uppgifterna anges, inte bara i reklam för livsmedel utan även i märkningen av livsmedlen.

34. Såsom domstolen har fastslagit i dom av den 12 december 1990 i mål C-241/89, SARPP (REG 1990, s. I-4695), punkt 15, avviker direktivets bestämmelser om märkning på en väsentlig punkt från dem som gäller för reklam. Den omständigheten att direktivet är allmänt utformat och skall gälla horisontellt medför att medlemsstaterna har möjlighet att vidmakthålla eller anta regler utöver direktivets bestämmelser. Vad gäller märkning, har gränserna för medlemsstaternas befogenhet fastställts i själva direktivet, eftersom artikel 18.2 innehåller en uttömmande uppräkning av de hänsyn som kan motivera tillämpning av nationella icke harmoniserade regler som innehåller förbud mot handel med livsmedel som är förenliga med direktivet. Artikel 18 i direktiv 2000/13 är emellertid inte tillämplig på reklam. Frågan huruvida gemenskapsrätten inom detta område utgör hinder för nationella bestämmelser som sträcker sig längre än de regler som stadgas i direktivet, skall således prövas mot bakgrund av bland annat bestämmelserna i fördraget om fri rörelse för varor och, i synnerhet, artiklarna 28 EG och 30 EG.

35. Således skall de olika aspekterna av ifrågavarande nationella bestämmelser om å ena sidan märkning av och å andra sidan reklam för livsmedel, behandlas var för sig.

36. I artikel 2.1 a och 2.1 b i direktiv 2000/13 förbjuds att uppgifter anges som rör sjukdomar hos människor, oavsett om de kan vilseleda konsumenten eller ej, liksom uppgifter som visar sig vara vilseledande även om de inte innehåller någon hänvisning till sjukdomar utan snarare till, exempelvis, hälsa (se domar av den 23 januari 2003 i mål C-221/00, kommissionen mot Österrike, REG 2003, s. I-1007, punkt 35, och i de förenade målen C-421/00, C-426/00 och C-16/01, Sterbenz och Haug, REG 2003, s. I-1065, punkt 28).

37. Dessutom hindrar artikel 18.1 i direktiv 2000/13 medlemsstaterna från att utfärda förbud mot handel med livsmedel som är förenliga med bestämmelserna i detta direktiv.

38. Av det ovan anförda följer att livsmedel som är försedda med märkning som innehåller hälsorelaterade uppgifter som inte är vilseledande skall anses vara förenliga med reglerna i direktiv 2000/13, och medlemsstaterna kan därför inte förbjuda saluföring av dessa genom att åberopa skäl som avser eventuella oegentligheter i märkningen (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Österrike, punkt 37, och i de ovannämnda förenade målen Sterbenz och Haug, punkt 30).

39. Såsom har angivits i punkt 34 i förevarande dom, har medlemsstaterna emellertid möjlighet enligt direktiv 2000/13 att tillämpa nationella icke harmoniserade regler som innehåller förbud mot handel med livsmedel som är förenliga med direktivet när förbuden kan motiveras med stöd av artikel 18.2 — varvid de inte behöver prövas enligt artiklarna 28 EG och 30 EG. Bland de hänsyn som räknas upp i artikel 18.2 ingår bland annat skyddet av människors hälsa och av konsumenter.

40. I den mån de omtvistade bestämmelserna i den kungliga förordningen av den 17 april 1980 innehåller ett oinskränkt förbud mot hänvisningar till viktminskning eller till medicinska rekommendationer, intyg, citat och utlåtanden eller till förklaringar om godkännanden, utan hänsyn till huruvida de kan vilseleda konsumenten, och så vitt de inte avser sjukdomar hos människor, skall de anses vara nationella icke harmoniserade regler vars förenlighet med gemenskapsrätten beror på vilka motiv de grundas på, och på om proportionalitetsprincipen har iakttagits.

41. Förvisso innehåller artikel 2.1 i direktiv 2000/13 dels ett förbud mot alla uppgifter om att livsmedel förebygger, behandlar eller botar någon sjukdom hos människor, även om dessa uppgifter inte skulle kunna vilseleda köparen, dels ett förbud mot hälsorelaterade uppgifter som är vilseledande, men det är dock så att skyddet för människors hälsa — om det antas att det i en viss situation trots allt kan föreligga sådana hälsorisker — inte kan rättfärdiga regler som medför en så ingripande begränsning av den fria rörligheten för varor som den som följer av de ifrågavarande nationella bestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Österrike, punkt 48, och i de ovannämnda förenade målen Sterbenz och Haug, punkt 37).

42. Det finns nämligen mindre ingripande åtgärder för att undvika sådana kvarstående hälsorisker, till exempel en skyldighet för tillverkaren eller distributören av den ifrågavarande varan att i oklara fall framlägga bevis för att de i märkningen förekommande uppgifterna är korrekta i sak (se dom av den 28 januari 1999 i mål C-77/97, Unilever, REG 1999, s. I-431, punkt 35, och domen i de ovannämnda förenade målen Sterbenz och Haug, punkt 38).

43. Ett oinskränkt förbud mot att ange vissa uppgifter avseende viktminskning eller medicinska rekommendationer i märkningen av livsmedel, utan att det i det enskilda fallet prövas huruvida dessa verkligen kan vilseleda köparen, får till följd att livsmedel som är märkta med sådana uppgifter inte fritt kan saluföras i Belgien, ens om uppgifterna inte är vilseledande.

44. En sådan åtgärd går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet, att skydda konsumenterna från att vilseledas, och kan således inte motiveras med stöd av artikel 18.2 i direktiv 2000/13.

45. I de fall då uppgifterna i fråga är vetenskapligt underbyggda ger de dessutom konsumenterna relevant information, som kan få dem att just köpa och konsumera varan i fråga, eller att avstå.

46. Vad slutligen beträffar den eventuella svårigheten i vissa fall att fastställa huruvida en hälsorelaterad uppgift är vilseledande, skall det erinras om att det ankommer på de nationella domstolarna att i alla tveksamma fall bilda sig en uppfattning med beaktande av de förväntningar som en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument kan tänkas ha (se, bland annat, dom av den 4 april 2000 i mål C-465/98, Darbo, REG 2000, s. I-2297, punkt 20, och domen i de ovannämnda förenade målen Sterbenz och Haug, punkt 43).

47. Den tredje, den fjärde och den femte frågan skall således besvaras med att, vad gäller märkning av livsmedel skall artikel 18.1 och 18.2 i direktiv 2000/13 tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser som de i fråga, enligt vilka det vid märkning och presentation av livsmedel är förbjudet att hänvisa till viktminskning eller till medicinska rekommendationer, intyg, citat och utlåtanden eller till förklaringar om godkännanden.

48. Vad gäller de olika aspekterna av de nationella bestämmelserna om livsmedelsreklam, skall det dels påpekas att dessa bestämmelser är identiska med dem som gäller för märkning, dels att bestämmelserna om märkning i artikel 2.1 i direktiv 2000/13 i enlighet med artikel 2.3 b i detsamma även är tillämpliga på reklam.

49. Under dessa omständigheter, och med hänsyn till det som har fastställts i punkterna 36 och 40 i förevarande dom, bedömer domstolen att det oinskränkta förbudet mot hänvisning till viktminskning eller till medicinska rekommendationer, intyg, citat och utlåtanden eller till förklaringar om godkännanden i livsmedelsreklam utgör en bestämmelse som inte harmoniserats genom direktiv 2000/13.

50. Den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna utgör en grundläggande princip i EG-fördraget som kommer till uttryck genom förbudet i artikel 28 EG mot kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan mellan medlemsstaterna.

51. Domstolen har fastställt att om nationella bestämmelser som begränsar eller förbjuder vissa försäljningsformer skall undgå att omfattas av tillämpningsområdet för artikel 28 EG, får de inte hindra att varor från andra medlemsstater ges tillträde till marknaden eller försvåra deras tillträde jämfört med inhemska varor (dom av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keck och Mithouard, REG 1993, s. I-6097, punkt 17; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-431).

52. Vad gäller livsmedel som lagligen tillverkas och säljs i andra medlemsstater, i vilka icke vilseledande hälsorelaterade uppgifter får anges i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2000/13, påpekar domstolen att dessa livsmedels tillträde till den belgiska marknaden begränsas. Det kan nämligen inte uteslutas att den omständigheten att en berörd näringsidkare tvingas avstå från ett system för reklam som han anser vara särskilt effektivt, skulle kunna utgöra ett importhinder (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet SARPP, punkt 29).

53. Ett oinskränkt förbud mot reklam avseende en produkts beskaffenhet kan dessutom medföra att marknadstillträdet för nya varor från andra medlemsstater försvåras i större utsträckning än vad som är fallet för inhemska produkter, vilka konsumenterna är mer förtrogna med (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2001 i mål C-405/98, Gourmet International Products, REG 2001, s. I-1795, punkt 21).

54. Det förbud som föreskrivs i de nationella bestämmelserna utgör således ett sådant hinder för handeln inom gemenskapen som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 28 EG.

55. Ett sådant hinder kan endast grundas på hänsyn till något av de allmänna intressen som räknas upp i artikel 30 EG, däribland skyddet av människors liv och hälsa, eller på någon av de tvingande hänsynen, som rör, bland annat, konsumentskyddet. Dessutom krävs att hindret är ägnat att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 1997 i de förenade målen C-34/95-C-36/95, De Agostini och TV-Shop, REG 1997, s. I-3843, punkt 45).

56. De hänsyn som har åberopats för att motivera de olika aspekterna av de nationella bestämmelserna om reklam är identiska med dem som har framförts för att motivera de olika aspekterna av de nationella bestämmelserna om märkning, det vill säga skyddet av människors hälsa och förebyggande av oredlighet. Av de skäl som anges i punkterna 41-46 i förevarande dom kan dessa argument inte godtas.

57. Till skillnad från de nationella bestämmelserna om märkning som strider mot direktiv 2000/13 och inte kan tillämpas på vare sig importerade livsmedel eller inhemska sådana, är emellertid tillämpningen av nationella bestämmelser om reklam, som strider mot artiklarna 28 EG och 30 EG, endast förbjuden med avseende på importerade, och inte inhemska, produkter (domen i det ovannämnda målet SARPP, punkt 16).

58. Då det i förevarande mål framgår av begäran om förhandsavgörande att tvisten vid den nationella domstolen inte rör importerade livsmedel, ankommer det på den nationella domstolen att bedöma i vilken utsträckning det enligt den nationella rätten krävs att en inhemsk näringsidkare skall ha samma rättigheter som en näringsidkare från en annan medlemsstat enligt gemenskapsrätten skulle ha i samma situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2000 i mål C-448/98, Guimont, REG 2000, s. I-10663, punkt 23).

59. Med hänsyn till det som har anförts ovan skall den tredje, den fjärde och den femte frågan besvaras med att artiklarna 28 EG och 30 EG, vad gäller livsmedelsreklam, skall tolkas så att de utgör hinder för nationella bestämmelser som innehåller förbud mot att hänvisningar görs till viktminskning eller till medicinska rekommendationer, intyg, citat och utlåtanden eller till förklaringar om godkännanden i reklam för livsmedel som har importerats från andra medlemsstater.

60. De kostnader som har förorsakats den belgiska regeringen, parlamentet, rådet samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (andra avdelningen), — angående de frågor som genom beslut av den 28 juni 2002 har ställts av Rechtbank van Koophandel te Hasselt — följande dom:

1) Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/4/EG av den 22 februari 1999 om kaffe- och cikoriaextrakt skall tolkas så att det inte är uteslutet att andra beteckningar, såsom handels- eller fantasinamn, används jämte försäljningsbeteckningarna vid saluföring av de varor som anges i bilagan till direktivet.

2) Artikel 18.1 och 18.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel skall tolkas så att den utgör hinder för nationella bestämmelser som de i fråga, enligt vilka det vid märkning och presentation av livsmedel är förbjudet att hänvisa till viktminskning eller till medicinska rekommendationer, intyg, citat och utlåtanden eller till förklaringar om godkännanden.

3) Artiklarna 28 EG och 30 EG skall tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser som innehåller förbud mot att hänvisningar görs till viktminskning eller till medicinska rekommendationer, intyg, citat och utlåtanden eller till förklaringar om godkännanden i reklam för livsmedel som har importerats från andra medlemsstater.

1 Rättegångsspråk: nederländska.