Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 12 juli 2005

1 Originalspråk: spanska.

2 EGT L 307, s. 18. Direktivet har efter en rad ändringar ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 (EGT L 299, s. 9), med samma namn och, i för förevarande mål relevanta delar, med ett liknande eller identiskt innehåll.

3 Av surskild betydelse är Internationella arbetsorganisationens agerande, vars första konvention, nr 1/1919, behandlade arbetstiden inom industrin. Senare har flera andra följt efter, som exempelvis, nr 14/1921, om veckovila, nr 30/1930 om arbetstiden inom handel och kontor eller nr 47/1935 om fyrtiotimmarsveckan. Pä ett annat plan förklaras i artikel 24 i 1948 års Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna att [e]nvar har rätt till vila och fritid, innefattande rimlig begränsning av arbetstiden och regelbunden semester med bibehållen lön och i artikel 7 d i FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter av är 1966 erkänns rätten till vila, fritid, skälig begränsning av arbetstiden, periodisk betald semester samt lön pä allmänna helgdagar.

4 EGT L 199, s. 32.

5 EGT L 1980, s. 1.

6 Förslag till rådets rekommendation om sänkning och omläggning av arbetstiden (EGT C 290, s. 4).

7 Se, angående denna utveckling inom gemenskapen, Arrigo, G., Il diritto del lavoro dell'Unione europea, Giuffrè editore, Milano, 2001, s. 200-205.

8 Genom rädets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet (EGT L 288, s. 32; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 97), betonades dock tidsfaktorns betydelse, genom att arbetsgivaren är skyldig att underrätta varje arbetstagare om längden på arbetstagarens normala arbetsdag eller arbetsvecka (artikel 2.2 i).

9 EGT L 169, 1987, s. 1.

10 Som generaladvokaten Léger framhöll i förslaget till avgörande inför domen i målet Förenade kungariket mot rådet av den 12 november 1996, som jag kommer att behandla mer ingående längre fram, förekom det före antagandet av Europeiska enhetsakten inte ... någon specifik bestämmelse om skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet (punkt 28). Det fanns bara två uttryckliga hänvisningar i fördraget till anställningsförhållanden i artiklarna 117 och 118, men den första överför inte behörighet till gemenskapen vad gäller sociala frågor och den andra har, enligt dom av den 9 juli 1987 i de förenade målen 281/85, 283/85, 284/85, 285/85 och 287/85, Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Danmark och Förenade kungariket mot kommissionen (REG 1987, s. 3203), punkt 14, en begränsad räckvidd (fotnot 8 i nämnda förslag till avgörande).

11 KOM(89) 471 slutlig.

12 Tillkom genom artikel 21 i Europeiska enhetsakten.

13 EGT L 183,1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146.

14 Dom av den 26 juni 2001 i mål C-173/99, BECTU (REG 2001, s. I-4881), punkt 5.

15 Bland specialdirektiven bör man nämna rådets direktiv 96/34/EG av den 3 juni 1996 om ramavtalet om föräldraledighet, undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 145, s. 4), och rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, 1998, s. 9). Till de sektoriella direktiven hör rådets direktiv 1999/63/EG av den 21 juni 1999 om det avtal om arbetstidens organisation för sjömän som ingåtts av European Community Shipowners' Association (ESCA) och Federation of Transport Workers' Unions in the European Union (FST) (EGT L 167, s. 33); rådets direktiv 2000/79/EG av den 27 november 2000 om genomförande av det europeiska avtalet om arbetstidens förläggning för flygpersonal inom civilflyget som har ingåtts mellan Association of European Airlines (AEA), Europeiska transportarbetarfederationen (ETF), European Cockpit Association (ECA), European Regions Airline Association (ERA) och International Air Carrier Association (IACA) (EGT L 302, s. 57), och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG av den 11 mars 2002 om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter (EGT L 80, s. 35).

16 Banks, K., L'article 118 A, élément dynamique de la politique sociale communautaire, Cahiers de droit européen, nr 5-6, 1993, s. 537.

17 Mål C-84/94 (REG 1996, s. I-5755).

18 I den bestämmelsen föreskrevs att den veckovila som avses i första stycket skall i princip omfatta söndag. Som grund för ogiltigförklaringen angavs att rådet inte förklarat varför söndag, som veckovilodag, skulle ha ett närmare samband med arbetstagarnas hälsa och säkerhet än andra dagar i veckan (punkt 37).

19 Alonso Olea, M., ¿Es de seguridad y salud del medio de trabajo la regulación de la Jornada?, Revista española de derecho del trabajo, nr 93, januari/februari, 1999, sidan 5 och följande sidor, besvarar sin fråga nekande, och har alltså en annan uppfattning än den som kommer till uttryck i nämnda dom. Kritik återfinns även i Ellis, E., Case C-84/94, United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland v. Council, Judgement of 12 November 1996, not yet reported, Common Market Law Review, nr 34,1997, s, 1057, och Poulpiquet, V., La flexibilité de l'emploi et la Communauté européenne, Revue trimestrielle de droit européen, nr 4, oktober/december, 1999, sidan 726 och följande sidor. En författare som är positiv och anser att domstolen erkänner den sociala politikens självständighet i fördragen är Kenner, J., A distinctive legal base for social policy? The Court of Justice answers a delicate question , European Law Review, nr 22, 1997, s. 586.

20 Arrigo, G., a.a, s. 233.

21 Som påpekas av Teyssié, B., Droit européen du travail, Éditions Litec, Paris. 2001, s. 184, utelämnas fastställelsen av helger, som är nära knutna till religiösa och historiska sedvänjor i var och en av medlemsstaterna.

22 I Supiot, A., Alla ricerca della concordanza dei tempi (le disavventure europee del tempo di lavoro), Lavoro e Diritto, årgång 11, nr 1, vintern 1997, s. 16, päpekas att direktivets första del (artiklarna I-16) innehåller regler, som genom den andra delen (artiklarna 17 och 18) fråntas sin obligatoriska karaktär.

23 Riberio, M. de F., 'O tempo de trabalho no direito comunitário, i Oliveira Pais, S. och Ribeiro, M. de F., Dois temas de direito comunitário do trabalho (Incumprimento das directivas comunitårias/O tempo de trabalho no direito comunitário), Publicações Universidade Católica, Porto, 2000, s. 120 och s. 121.

24 Rocella, M., Aimo, M., och Izzi, D., Diritto Comunitario del Lavoro,

25 Angående de senaste franska reglerna inom området, se Favennec-Héry, F., L'évolution de la réglementation du temps de travail en France, Yota Kravaritou (red.), The Regulation of Working Tune in the European Union (Gender Approach)/La réglementation du temps de travail dans l'Union européenne (Perspective selon le genre), Presses Interuniversitaires Européennes, Bryssel, 1999, s. 221-228. Angående tidigare bestämmelser som, sammantagna, erbjöd ett mycket sammansatt panorama, se Barthélémy, J., La durée et l'aménagement du temps de travail, Paris. 1989, sidan 11 och följande sidor.

26 JORF av den 14 juni 1998, s. 9029.

27 JORF av den 20 januari 2000, s. 975. Lagen fullgör uppgiften att införliva direktiv 93/104, eftersom Frankrike, såsom konstaterades i dom av den 8 juni 2000 i mål C-46/99, kommissionen mot Frankrike (REG 2000, s. I-4379), inte hade gjort detta när den fastställda fristen löpte ut.

28 JORF av den 3 januari 2002, s. 149.

29 Som päpekas i Johansson, A., och Meyer, F., La légalité des heures d'équivalence en question (A propos de 1 arrêt du Conseil d'État du 3 decembre 2003), Droit ouvrier, april 2004, s. 157, är den första frågan perifer.

30 Anisi, D., Creadores de escasez, Alianza förlag, Madrid, 1995.

31 Supiot, A., À la recherche de la concordance des temps (à propos de la Directive européenne Temps de travail n° 93/104 du 23 novembre 1993), i The Regulation, a.a., s. 108-111. Författaren betonar att tiden ger en möjlighet att begränsa arbetsgivarens makt över arbetstagaren och bedöma avkastningen av dennes insatser. På ett övergripande plan tjänar den till att reglera arbetstrytmen.

32 Marx, K., Kapitalet,

33 Montoya Melgar, A., Derecho del Trabajo,

34 Riechmann, J., och Recio, A., Quien parte y reparte... (el debate sobre la reducción del tiempo de trabajo), Icaria, Barcelona, 1997, s. 10.

35 Merino Scnovilla, H., El trabajo...a tiempo parcial. Lex Nova, Valladolid, 1994, s. 166 och s. 167.

36 García Ninet, J. I., La jornada de trabajo, i Borrajo Dacruz, E. (red.), El Estatuto de los trabajadores, Comentarios a las leyes laborales, volym VII, Edersa, Madrid, 1982, sidan 90 och följande sidor.

37 Merino Senovilla, H., a.a., s. 168-170.

38 Även andra bestämmelser har behandlats i rättspraxis, De senaste åren, exempelvis, dom av den 4 oktober 2001 i mål C-133/00, Bowden m.fl. (REG 2001, s. I-7031), avseende artikel 1.3 om anställda inom vägtransportsektorn; i domen i det ovannämnda målet BECTU behandlades artikel 7.1, som innehåller föreskrifter om årlig semester, och det konstaterades att detta är en rättighet utan undantag, varför en nationell bestämmelse enligt vilken rätt till semester inte uppkommer förrän efter en minimiperiod av oavbruten anställning hos en och samma arbetsgivare underkändes (punkt 43 och följande punkter), även i dom av den 25 oktober 2001 i de förenade målen C-49/98, C-50/98, C-52/98—C54/98 och C-68/98—C-71/98, Finalarte m.fl. (REG 2001, s. I-7831), behandlas denna ledighets varaktighet och i dom av den 18 mars 2004 i mål C-342/01, Merino Gómez (REG 2004, s. I-2605), tolkade domstolen bestämmelsen så, att när semesterperioderna för samtlig personal sammanfaller med en arbetstagares mammaledighet är de krav som ställs i direktivet avseende betald årlig semester inte uppfyllda (punkt 33).

39 Dom av den 3 oktober 2000 i mål C-303/98, Simap (REG 2000, s. I-7963).

40 Dom av den 9 september 2003 i mål C-151/02, Jaeger (REG 2003, s. I-8389).

41 Dom av den 12 oktober 2004 i mål C-313/02, Wippel (REG 2004, inte publicerat i rättsfallssamlingen ännu).

42 Domarna i målen BECTU, punkt 37, Jaeger, punkt 45, och Wippel, punkt 46,

43 Domarna i målen Simap, punkt 49, BECTU, punkt 38, Jaeger, punkt 46, och Wippel, punkt 47.

44 Domarna i målen BECTU, punkt 47, och Wippel, punkt 47.

45 Domen i målet Wippel, punkt 48.

46 Mål C-241/99 (REG 2001, s. I-5139), punkterna 33 och 34.

47 Dom av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C-397/01—C-403/01, Pfeiffer m.fl. (REG 2004, s. I-8835).

48 I Frankrike ràder delade meningar angående huruvida Cour de cassation gör samma tolkning (Barthélémy, }., La notion de durée du travail et la civilisation de l'information, JCP éd. G 1998 — I — 114, s. 375-379) eller en mer extensiv sådan, enligt vilken de tre kraven inte är kumulativa (Bélier, B., Temps de travail effectif et permanence du lien de subordination, Droit social,Droit du travail communautaire et protection nationale renforcée (L'exemple du droit du travail français), volym II, Presses Universitaires d'Aix-Marseille, Marseille, 2000, s. 583).

49 Arrigo, G., a.a., s. 216.

50 Vissa författare hänför dess ursprung till Jagen om fyrtiotimmarsvecka av den 21 juni 1936, som exempelvis, Morand, M., Temps de présence, temps d'équivalence et droit communautaire, Semaine sociale Lamy, nr 1138, 6.10.2003, s. 6; andra, däribland Johansson, A., och Meyer, F., a.a., s. 154, hänför den till en åtgärd av Vichyregeringen är 1942, och menar att likvärdighetssystemet omöjligen kan berättigas enligt nationell rätt, enligt definitionen av den faktiska arbetstiden i Code du travail (s. 155 och s. 156).

51 Morel, F., Temps de travail — Durée, réduction et aménagement, förlag Revue fiduciaire, Paris. 2003, sidan 58 och följande sidor.

52 Samma åsikt uttrycks av Gatumel, D., Le droit du travail en France (principes et approche pratique du droit du travail). Édition Francis Lefebvre, 4 uppl., Paris. 1993, s. 215.

53 Morand, M., a.a, s. 6, anser att det franska likvärdighetssystemet påminner om systemet enligt tysk rätt, där jourtid jämställs med arbetstid i förhållande till den genomsnittliga arbetstiden, som prövades i domen i målet Jaeger (s. 8).

54 Denna uppfattning delas bland annat av Morel, F., a.a., s. 342, Morand, M-, a.a., s. 144, och Johansson, A., och Meyer, F., a.a., s. 157 och s. 158.

55 Waquet, P., Le temps de repos, Droit social, Droit social, Droit social,

56 Enligt Baron, F., La notion de temps de travail en droit communautaire, Droit social,Droit social,

57 Fördelen med delta, resonemang ar enligt Morel, F., a.a., s. 143, att det är flexibelt och logiskt.

58 Se Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén samt arbetsmarknadens parter inom gemenskapen om översynen av direktiv 93/104 (KOM (2003) 843 slutlig), särskilt punkt 3.2, Följder av domstolens rättspraxis (s. 22 och s. 23). Europeiska ekonomiska och sociala kommittén tillskriver i yttrandet över det meddelandet (EUT C 302, 2004, s. 74), den förvåning domarna orsakat både inom EUs institutioner och i medlemsstaterna, då räckvidden av definitionen av arbetstid [i direktiv 93/104] ... inte synes vare sig ha analyserats eller diskuterats på ett tillfredsställande sätt (punkt 3.2.4).

59 KOM(2004) 607 slutlig. I skälen anges att domstolens tolkning av vissa bestämmelser i direktivet i en rad förfaranden om förhandsavgöranden enligt artikel 234 i fördraget har haft stor betydelse för begreppet arbetstid och följaktligen för vissa av direktivets grundläggande bestämmelser. Därför anser kommissionen att det är lämpligt och nödvändigt att analysera effekterna av denna rättspraxis, särskilt av domarna i målen SIMAP och Jaeger, med avseende på att perioder av jourtjänstgöring med fysisk närvaro på en vårdinrättning betecknas som arbetstid (punkt 3). Detta hindar dock inte, som kommissionens företrädare medgav vid förhandlingen, att de föreslagna ändringarna föranleds av en politisk vilja alt sträcka ut handen till medlemsstaterna och ge dem ett större handlingsutrymme. När delta förslag till avgörande föredras har förslaget ändrats till följd av Europaparlamentets första behandling. Jag hänvisar därför till den text som godkändes av den institutionen den 11 maj 2005 [Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (KOM(2004) 607 - C6-0122/2004 -2004/0209(COD))], som finns på www.europar leu.int.

60 Se likaså Barthélémy, J., Temps de travail ..., a.a., s. 77 och s. 78.

61 Favennec-Héry, F., Les 35 heures: injonction ou incitation, Droit social,

62 Se, i fråga om deltidsarbete, Merino Senovilla, H., aa., s. 173 och s. 174.

63 Angående förenligheten mellan dessa aspekter, se Morand, M., a.a., s. 9, och Morel, F., a.a., s. 144, som utvidgar den till andra områden som övertid och kompensationsledighet. Enligt samma författare föreligger inte någon skyldighet enligt artikel 212-4 i Code du travail att betala ersättning för samtliga likvärdighetstimmar och beakta dem med avseende på minimilönen.

64 Den nederländske representanten ansåg vid förhandlingen att frågan saknar betydelse för diskussionen.

65 Waquet, P., En marge de la loi Aubry: travail effectif et vie personnelle du salarié. Droit social,

66 Allmänt (genom lagstiftning eller administrativa föreskrifter), kollektivt (genom kollektivavtal) eller individuellt (enligt anställningsavtal), artikel 17.