Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget föredraget den 20 oktober 2005

1 Rättegångsspråk: spanska.

2 EGT L 239, 2000, s. 13.

3 EGT L 239, 2000, s. 19.

4 EGT L 239, 2000, s. 63 och följande sidor.

5 De övriga är Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Finland och Konungariket Sverige. Förenade kungariket och Irland har valt att inte delta fullt ut i detta gemensamma projekt utan endast till viss del (rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 (EGT L 131, s. 43) och 2002/192/EG av den 28 februari 2002 (EGT L 64, s. 20) rör var för sig de båda medlemsstaternas begäran att fä delta med avseende på vissa bestämmelser i regelverket). Danmark har en särställning och behöver därför inte tillämpa de beslut som fattas på detta område. Regelverket är bindande för de tio nya medlemsstaterna från det alt de tillträder Europeiska gemenskapen även om många av bestämmelserna inte kan tillämpas förrän rådet har fattat beslut därom (artikel 3 i akten om villkoren för Republiken Tjecklens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen).

6 Den 19 december 1996 undertecknade de tretton dåvarande medlemsstaterna i Europeiska unionen och de nordiska länderna en ad hoc-överenskommelse i Luxemburg. Denna överenskommelse föregick det avtal som slöts den 18 maj 1999 mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (EGT L 176, s. 36). I artikel 15.4 i sistnämnda överenskommelse anförtroddes rådet uppgiften alt fastställa datum för de nya delegaterna, en uppgift som rådet fullgjorde i beslut 2000/777/EG av den 1 december 2000 (EGT L 309, s. 24) i vilket datumet den 25 mars 2001 angavs generellt (artikel 1).

7 Vid de två första tillfällena utredde domstolen det sätt på vilket ius puniendi användes i staterna, varvid den konstaterade att bestämmelsen om ne bis in idem även tillämpas när möjligheten att väcka åtal har upphört på grund av att den brottsmisstänkte har fullgjort vissa skyldigheter som överenskommas med åklagarmyndigheten (dom av den 11 februari 2003 i de förenade målen C-187/01 och C-385/01, Gözutök och Brügge, REG 2003, s. I-1345, i vilka jag föredrog förslag till avgörande den 19 september 2002). Bestämmelsen gäller däremot inte när ett mål har avslutats till följd av åklagarens beslut att inte fullfölja åtalet på grund av att ett förfarande har inletts mot den misstänkte för samma gärning i en annan medlemsstat (dom av den 10 mars 2005 i mål C-469/03, Miraglia, REG 2005, s. I-2009).

8 EGT L 176, s. 1 respektive s. 17.

9 Dessa bestämmelser tar sikte på laglig handel och på de nödvändiga kontrollerna.

10 Härtill skulle även kunna hävdas att förbudet mot bis in idem skyddar personens värdighet mot omänsklig eller förnedrande behandling då ju bruket att bestraffa samma överträdelse flera gånger måste ges en sådan beteckning.

11 I egenskap av enskild rättighet återfinns den i sådana internationella överenskommelser som internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av den 19 december 1966 (artikel 14.7), och protokoll nr 7 till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (artikel 4). I dessa texter behandlas principen emellertid i sin nationella dimension där dess giftighet säkerställs inom en stats jurisdiktion. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har funnit att artikel 14.7 i nämnda konvention inte är tillämplig på utländska rättskraftiga domar (UN Human Rights Committee, 2 november 1987).

12 Dessa aspekter har understrukits av Vervaele, J.A.E., El principio ne bis in idem en Europa. El Tribunal de Justicia y los derechos fundamentales en el espacio judicial europeo, i Revista General de Derecho Europeo, nr 5, oktober 2004 (www.iustel.com).

13 Bestämmelsen har sin föregångare i Brysselkonventionen av den 25 maj 1987 om tillämpningen av principen om ne bis in idem, dock med föga framgång men med den förtjänsten att den har inspirerat till artiklarna 54-58 i konventionen, något som betonats av Blanco Cordero, I., El principio ne bis in idem en la Unión Europea i Diario La Ley, nr 6285 av den 30 juni 2005.

14 Queralt Jiménez, A., La incidencia en la jurisprudencia constitucional de la autoridad interpretativa de las sentencias del Tribunal Europeo de Derechos Humanos. Especial referencia al caso español (ännu ej framlagd akademisk avhandling) anger att den spanska konstitulionsdomstolens dom i mål nr 2/2003 av den 16 januari (Boletín Oficial del Estado n° 219 år 2003) innehåller ett tutdelat synsätt i fråga om förbudet mot bis in idem: det materiella synsättet, som avser omöjligheten att bestraffa en person två eller flera gånger för ett handlande, oberoende av om straffen utdöms inom samma straffsystem eller inom ett och samma förfarande, och det förfarandemässiga synsättet som innebär ett förbud mot en ny rättegång avseende en gärning som redan varit föremål för en fällande ovillkorlig lagakraftvunnen dom varmed den avgjorda saken står fast i förhållande till ytterligare domstolsavgöranden, jag tillägger som en självständig rättighet förbudet mot dubbla straffrättsliga förfaranden vilket är relevant i fråga om rätten till en opartisk rättegång men som indirekt påverkar principen ne bis in idem

15 Dannecker, G., La garantía del principio ne bis in idem en Europa, i Dogmática y ley penai Libro homenaje a Enrique Bacigalupo, volym I, Madrid 2004, s. 157-176, betonar variationerna av denna princip vid framställningar rörande samarbetet mellan kriminella grupper eller av vissa perdurerande brott såsom olaga vapeninnehav (s. 168).

16 Vervaele, J.A.E., op. cit, underströk att det efter domen i det ovannämnda målet Gözütok och Brügge kvarstår avgörande punkter pä dagordningen, såsom preciseringen av idem. Van den Wyngaert, C, och Stessens, G., The international non bis in idem principle: resolving some of the unanswered questions, i international and Comparative Law Quarterly, vol., 48, oktober år 1999, s. 789, frågar sig om den person som begått brottet egentligen gör sig skyldig till två brott vid narkotikahandel mellan två stater, nämligen ett brott i form av export och ett brott i form av import. Dannecker, G., op. cit., sidorna. 167 och 168, använder samma exempel.

17 I domen i mål C-493/03, Hiebeler, önskade Cour d'appel i Bordeaux få klarhet i huruvida en gränsöverskridande transport av en mängd narkotika utgör olika gärningar med avseende på förbudet i bis in idem, som är straffbara i respektive medlemsstat. Domstolen tog aldrig ställning till frågan eftersom målet avseende begäran om förhandsavgörande avskrevs genom beslut av den 30 mars 2004 till följd av att det inte längre fanns något processföremål i målet vid den nationella domstolen. Rechtbank 's-Hertogenbosch (domstol i nämnda stad i Brabant) och Hof van Beroep te Antwerpen vände sig till domstolen i liknande ordalag i mål C-150/05, Van Straaten, respektive C-272/05, Bouwens, också här i fråga om den olagliga internationella narkotikahandeln. De hänskjutna frågorna i de båda målen är för närvarande föremal för domstolens prövning.

18 SA uttrycker sig Dannecker, G., op. cit. s. 175.

19 Rättspraxis från Europadomstolen visar sig pä denna punkt vara motstridig. 1 domen av den 23 oktober 1995 i malet Gradinger mot Österrike (mål 33/1994/480/562, Serie A, nr 328-C), antogs faktisk identitet med bortseende från den rättsliga kvalifikationen, medan domen av den 30 juli 1998 i målet Oliveira mot Schweiz (mål 84/1997/868/1080, rättsfallssamling 1998-V) gick i den andra riktningen. Domen av den 29 maj 2001 i målet Frans Fischer mot Österrike (mål 37950/97) synes jämka samman dessa båda mål på grundval av fakta i desamma, medan domen av den 2 juli 2002 i målet Göktan mot Frankrike (mil 33402/96, rättsfallssamling 2002-V) däremot åter baserades på idem i dess rättsliga dimension.

20 1 stadgorna för de internationella tribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda talas det om omständigheter som utgör allvarliga brott mot internationell folkrätt (artiklarna 10.1 och 9.1). I konventionerna om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT C 316, 1995, s. 49) och om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i (EGT C 195,1997, s. 2) förekommer orden för samma gärning (artiklarna 7.1 och 10.1). Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EGT C 364, 2000, s. 1) omfattar dock kriteriet idem crimem (Ingen får lagforas eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd till straff inom unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen — artikel 50 — ) som återges i fördraget om upprättande av en konstitution för Europa (artikel II-110) (EUT C 310, 2004, s. 1).

21 EUT C 100, 2003, s. 24.

22 Circulaire interministérielle sur l'incidence de la convention de Schengen en matière de contrôle frontalier et de coopération policière et judicière (Moniteur belge, nr 20 av den 29 januari 1999, s. 2714).

23 I slutsatserna frän den IX internationella straffrättskongressen som antogs i Haag den 29 augusti 1964, föreslogs ett närmande till det idem-koncept som uteslutande tar sikte på de faktiska omständigheterna (texten kan konsulteras i Zeitschrift für Strafrechtswissenschaften, 1965, s. 184-193, särskilt s. 189 och 190). De högsta rättsliga instanserna i Nederländerna och Frankrike har godtagit detta synsätt (Hoege Raads dom av den 13 december 1994 (Ars AequiBulletin nr 340) som citeras av Weyembergh, A. Le principe ne bis in idem: pierre d'achoppement de l'espace pénal européen?, i Cahiers de droit européen, 2004, nr 3 och 4, s. 349).

24 Tribunal correctionnel i Eupen slog i dom av den 3 april 1995 (offentliggjord i Revue de droit pénal et de criminologie, november år 1996, s. 1159) fast att även när en persons deltagande i en transaktion mellan Belgien och Tyskland delas upp i två brott enligt artikel 36 i den konvention ersättande äldre konventioner rörande narkotika som undertecknades i New York den 30 mars 1961, bör inte åtal tillåtas vid belgiska domstolar för det brott som begåtts i det landet eftersom handlandet utgör en enda straffbelagd gärning och gärningsmannen redan hade dömts för denna gärning i Tyskland. Brammertz, S., Trafic de stupéfiants et valeur Internationale des jugements répressifs à la lumière de Schengen i samma nummer av nämnda tidskrift, sidorna 1063-1081, redogör för belgisk rättspraxis före ikraftträdandet av Schengenlagstiftningen enligt vilken en internationell tillämpning av principen ne his in ídem inte erkändes.

25 Enligt Brammertz., op. cit., sidorna 1077 och 1078 kan det efter Schengen inte längre hävdas att illegal handel med narkotika mellan två integrerade länder innebär två olika gärningar som kan föranleda två straff. Den fria rörligheten för personer och varor innefattar nämligen ett förtroendeklimat som måste ges återverkningar på analysen och bedömningen av ett gränsöverskridande brott. Varför skulle en smuggling mellan Eupen och Liège bedömas som ett brott medan samma smuggling mellan Eupen och Aachen anses utgöra två olika brott på grundval av en gräns som inte på något sätt konkretiseras materiellt på marken?

26 I det åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål (EGT C 12,2001, s. 10) betecknas ne bis in idem som ett av de lämpliga instrumenten för att uppnå ett sådant mål (s. 12). Samma ordalag används i kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål och stärkandet av det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna (KOM(2005) 195 slutlig, s. 4).