Domstolens dom (andra avdelningen) den 4 maj 2006
I mål C-98/04, angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 226 EG, som väckts den 26 februari 2004,
DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna J. Makarczyk (referent) och R. Schintgen, generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer, justitiesekreterare: handläggaren K. Sztranc,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 30 juni 2005,
och efter att den 14 juli 2005 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Gemenskapsrätten
Den nationella lagstiftningen
Det administrativa förfarandet
Huruvida talan kan tas upp till sakprövning
Rättegångskostnader
1. Europeiska gemenskapernas kommission har yrkat att domstolen skall fastställa att Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 2.1 och 4 i rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226), i dess lydelse enligt rådets direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997 (EGT L 73, s. 5) (nedan kallat direktiv 85/337).
2. Artikel 1.2 i direktiv 85/337 har följande lydelse:
3. I artikel 2.1 i direktivet föreskrivs följande:
4. I artikel 4 i direktivet föreskrivs följande:
5. Artikel 171a.1 i 1990 års lag om fysisk planering (Town and Country Planning Act 1990), i dess lydelse enligt 1991 års lag om fysisk planering och ersättning (Planning and Compensation Act 1991) (nedan kallad TCPA) har följande lydelse:
6. I artikel 171b TCPA stadgas följande:
7. Enligt artikel 172.1 i samma lag får den lokala myndigheten med ansvar för fysisk planering utfärda ett föreläggande när den bedömer
8. Enligt artikel 174 TCPA kan en person med ett intresse i den fastighet som ett föreläggande avser eller en berörd besittningshavare klaga på föreläggandet på de grunder som räknas upp i nämnda bestämmelse.
9. Mer specifikt anges i artikel 174.2 TCPA grunden
10. Artikel 191 TCPA har följande lydelse:
11. Kommissionen mottog ett klagomål riktat mot Förenade kungariket angående bruket att meddela intyg om rättsenligheten av markexploatering (Lawful Development Certificates, nedan kallade intygen) enligt artikel 191 TCPA, i ett fall med en skrotningsanläggning, beträffande avfallshantering, vilken drevs utan tillstånd eller godkännande och för vilken flera intyg hade utfärdats, först år 1993 och senare år 1998 avseende ett större markområde.
12. Genom skrivelse av den 8 februari 2001 tillställde kommissionen Förenade kungarikets regering en begäran om upplysningar om det system för intygslämnande som tillämpades vid den tidpunkten mot bakgrund av kraven i direktiv 85/337.
13. Utifrån det svar som Förenade kungariket lämnade i en skrivelse av den 31 augusti 2001 fann kommissionen att intygslämnande kunde ses som ett sätt att kringgå de förfaranden för tillståndsgivning och bedömning av inverkan på miljön som föreskrivs i direktiv 85/337 och tillställde den 23 oktober 2001 denna medlemsstat en formell underrättelse.
14. Genom ett motiverat yttrande av den 19 december 2002 anmodade kommissionen Förenade kungariket att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter enligt nämnda direktiv inom två månader från mottagandet av nämnda yttrande.
15. Kommissionen var inte nöjd med den ståndpunkt som Förenade kungarikets regering intog i en skrivelse av den 3 april 2003 och väckte därför förevarande talan.
16. Inledningsvis skall det understrykas att domstolen kan pröva ex officio huruvida de villkor som anges i artikel 226 EG för att väcka talan om fördragsbrott är uppfyllda (se bland annat dom av den 31 mars 1992 i mål C-362/90, kommissionen mot Italien, REG 1992, s. I-2353, punkt 8, och av den 27 oktober 2005 i mål C-525/03, kommissionen mot Italien, REG 2005, s. I-9405, punkt 8).
17. Ett sådant motiverat yttrande som avses i artikel 226 EG skall innehålla en konsekvent och detaljerad redogörelse för skälen till att kommissionen anser att den berörda medlemsstaten har underlåtit att uppfylla en av sina skyldigheter enligt fördraget (se bland annat dom av den 16 september 1997 i mål C-279/94, kommissionen mot Italien, REG 1997, s. I-4743, punkterna 15 och 19).
18. Det motiverade yttrandet och följaktligen talan, som enligt fast rättspraxis (se bland annat dom av den 1 december 1993 i mål C-234/91, kommissionen mot Danmark, REG 1993, s. I-6273, punkt 16) inte får vila på andra grunder och skäl än dem som anförts i detta yttrande, skall således innehålla en konsekvent och precis framställning av anmärkningarna, så att medlemsstaterna och domstolen exakt kan förstå räckvidden av det påstådda åsidosättandet av gemenskapsrätten. Detta är nödvändigt för att nämnda stat på ett ändamålsenligt sätt skall kunna göra sina invändningar gällande och för att domstolen skall kunna kontrollera om det påstådda fördragsbrottet faktiskt föreligger.
19. Kommissionens kritik har under både det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet varit fokuserat på intygslämnande som gör det möjligt att kringgå de förfaranden för tillståndsgivning och bedömning av inverkan på miljön som föreskrivs i direktiv 85/337 av projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, bland annat på grund av sin art, storlek eller lokalisering.
20. Kommissionen har inte framfört några anmärkningar mot själva förekomsten av preklusionsfrister vad gäller vidtagandet av tvångsåtgärder avseende nyttjanden eller arbeten som inte är förenliga med tillämplig lagstiftning. Utfärdandet av intygen är dock till sin art oskiljaktigt från bestämmelserna om preklusion. Enligt bestämmelserna i artikel 191 TCPA skall ett intyg om rättsenlighet bland annat lämnas om ingen tvångsåtgärd kan vidtas avseende berörda nyttjanden eller arbeten, oavsett om detta beror på att de inte utgör markexploatering eller inte kräver tillstånd eller på att preskription inträtt.
21. Förevarande fördragsbrottstalan uppfyller följaktligen inte, i den mån den endast avser en aspekt av en rättslig mekanism som består av två oskiljaktiga delar, de krav på konsekvens och precision som domstolen erinrat om ovan.
22. Denna slutsats stärks ytterligare av att de argument som Förenade kungarikets regering åberopat till bestridande av fördragsbrottet väsentligen grundar sig på de preklusionsbestämmelser som kommissionen inte innefattat i föremålet för talan och som parterna därmed inte kunnat diskutera mer ingående.
23. Av ovanstående följer att talan skall avvisas.
24. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Förenade kungariket har yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionens talan avvisas, skall Förenade kungarikets yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1) Talan avvisas.
2) Europeiska gemenskapernas kommission skall ersätta rättegångskostnaderna.
1 Rattegångsspråk: engelska.