Domstolens dom (andra avdelningen) den 18 juli 2007

I mål C-367/05, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 35 EU, framställd av Hof van Cassatie (Belgien) genom beslut av den 6 september 2005, som inkom till domstolen den 29 september 2005, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna J. Klučka, R. Silva de Lapuerta, J. Makarczyk och L. Bay Larsen (referent), generaladvokat: E. Sharpston, justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 4 juli 2006,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: N. Kraaijenbrink, genom M. De Boel, advocaat, Konungariket Nederländerna, genom H.G. Sevenster, i egenskap av ombud, Republiken Tjeckien, genom T. Boček, i egenskap av ombud, Republiken Grekland, genom M. Apessos, S. Trekli och M. Tassopoulou, samtliga i egenskap av ombud, Konungariket Spanien, genom M. Muñoz Pérez, i egenskap av ombud, Republiken Österrike, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud, Republiken Polen, genom J. Pietras, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom W. Bogensberger och R. Troosters, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 5 december 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapsrätten

Den internationella rätten

Den nationella rätten

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Domstolens behörighet

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 54 jämförd med artikel 71 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19) (nedan kallad tillämpningskonventionen), som undertecknades i Schengen (Luxemburg) den 19 juni 1990.

2. Begäran har framställts i ett brottmål i Belgien mot Norma Kraaijenbrink som inletts på grund av att hon misstänks för att ha utfört penningtvätt av belopp som härrörde från narkotikahandel

3. Enligt artikel 1 i protokollet om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar, vilket fogats till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen genom Amsterdamfördraget (nedan kallat protokollet), har tretton medlemsstater i Europeiska unionen, däribland Konungariket Belgien och Konungariket Nederländerna, bemyndigats att, inom Europeiska unionens samt EU-fördragets och EG-fördragets institutionella och rättsliga ramar, upprätta ett närmare samarbete sinsemellan inom tillämpningsområdet för Schengenregelverket, såsom detta definieras i bilagan till det nämnda protokollet

4. Schengenregelverket består enligt denna definition bland annat av avtalet om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken, vilket undertecknades i Schengen den 14 juni 1985 (EGT L 239, 2000, s. 13) och av tillämpningskonventionen.

5. Enligt artikel 2.1 första stycket i protokollet skall Schengenregelverket från och med den tidpunkt då Amsterdamfördraget träder i kraft, nämligen den 1 maj 1999, omedelbart gälla för de tretton medlemsstater som avses i artikel 1 i det protokollet.

6. Europeiska unionens råd antog den 20 maj 1999, med tillämpning av artikel 2.1 andra stycket andra meningen i protokollet, beslut 1999/436/EG om fastställande, i enlighet med relevanta bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen, av rättslig grund för samtliga bestämmelser och beslut som utgör Schengenregelverket (EGT L 176, s. 17). Av artikel 2 i detta beslut jämförd med bilaga A följer att rådet har valt dels artiklarna 34 EU och 31 EU, dels artiklarna 34 EU, 30 EU och 31 EU, vilka ingår i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen — med rubriken Bestämmelser om polissamarbete och straffrättsligt samarbete — som rättslig grund för bestämmelserna i artiklarna 54-58 respektive artikel 71 i tillämpningskonventionen.

7. I artikel 54 i tillämpningskonventionen, som omfattas av kapitel 3, som har rubriken Principen ne bis in idem (icke två gånger i samma sak) och som ingår i avdelning III i nämnda konvention med rubriken Polis och säkerhet, föreskrivs följande:

8. I artikel 58 i tillämpningskonventionen, som också ingår i kapitel 3, föreskrivs följande:

9. I artikel 71 i tillämpningskonventionen, som ingår i kapitel 6, med rubriken Narkotika, i samma avdelning III, föreskrivs följande:

10. Det framgår av informationen rörande tidpunkten för Amsterdamfördragets ikraftträdande, offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av den 1 maj 1999 (EGT L 114, s. 56), att Konungariket Belgien har avgett en förklaring enligt artikel 35.2 EU, genom vilken det har godtagit domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden i enlighet med artikel 35.3 b EU.

11. Artikel 36 i konventionen, ersättande äldre konventioner rörande narkotika, vilken ingicks i New York den 30 mars 1961 inom ramen för Förenta nationerna (nedan kallad narkotikakonventionen), har följande lydelse:

12. Artikel 65 i den belgiska strafflagen har följande lydelse:

13. Norma Kraaijenbrink, som är nederländsk medborgare, dömdes genom dom av den 11 december 1998 av Arrondissementsrechtbank te Middelburg (Nederländerna) till villkorlig dom med sex månaders fängelse som alternativstraff för flera brott enligt artikel 416 i den nederländska strafflagen (Wetboek van Strafrecht), som begåtts i Nederländerna mellan oktober 1994 och maj 1995, bland annat häleri och befattning med vinning från narkotikahandel.

14. Genom dom av den 20 april 2001, dömde Rechtbank van eerste aanleg te Gent Norma Kraaijenbrink till två års fängelse för flera brott enligt artikel 505 i den belgiska strafflagen, som begåtts i Belgien mellan november 1994 och februari 1996, bestående i att ha växlat penningbelopp som erhållits från narkotikahandel i Nederländerna. Denna dom fastställdes genom dom av den 15 mars 2005 av Hof van beroep te Gent, correctionele kamer.

15. Dessa två domstolar ansåg, med hänvisning till artikel 71 i tillämpningskonventionen och artikel 36.2 a i och ii i narkotikakonventionen att Norma Kraaijenbrink inte med framgång kunde åberopa artikel 54 i tillämpningskonventionen. De ansåg nämligen att brotten häleri och befattning med vinning från narkotikahandel som begåtts i Nederländerna, och de brott som begåtts i Belgien bestående i växling av penningbelopp som erhållits från den nämnda narkotikahandeln, i Belgien måste betraktas som separata brott, trots att häleribrotten i Nederländerna och penningtvättbrotten i Belgien täcktes av samma uppsåt.

16. Norma Kraaijenbrink överklagade och hävdade, bland annat, att principen ne bis in idem i artikel 54 i tillämpningskonventionen hade åsidosatts.

17. Hof van Cassatie har först påpekat, i motsats till vad Norma Kraaijenbrink har anfört, att den omständigheten att de olagliga gärningarna i Nederländerna och penningtvätten i Belgien omfattades av samma uppsåt inte nödvändigtvis innebar att de penningbelopp som var föremål för penningtvätt i Belgien härrörde från narkotikahandel i Nederländerna, med avseende på vilken Norma Kraaijenbrink redan hade dömts för häleribrott i Nederländerna.

18. Det framgår däremot av domen av den 15 mars 2005 av Hof van beroep te Gent, som är föremål för överklagandet, att det i de båda avtalsslutande staterna rörde sig om skilda gärningar som dock är en följd av och ett fortsatt uttryck för ett och samma uppsåt. Om samtliga gärningar hade begåtts i Belgien skulle de därför ha ansetts utgöra ett enda rättsfaktum och skulle ha bedömts i enlighet med artikel 65 i den belgiska strafflagen.

19. Hof van Cassatie anser därmed att frågan uppstår huruvida begreppet samma gärning i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen skall tolkas så att det omfattar skilda gärningar som består i dels att i en avtalsslutande stat inneha penningbelopp som härrör från narkotikahandel, dels att på växelkontor belägna i en annan avtalsslutande stat växla penningbelopp som härrör från samma handel.

20. Hof van Cassatie beslutade att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen för ett förhandsavgörande:

21. Det framgår av punkt 10 ovan att domstolen i förevarande fall är behörig att uttala sig om tolkningen av tillämpningskonventionen i enlighet med artikel 35 EU.

22. Domstolen konstaterar i detta hänseende att artikel 54 i tillämpningskonventionen är tillämplig i tiden (ratione temporis) i ett brottmål som det vid den nationella domstolen. Även om det är riktigt att tillämpningskonventionen ännu inte hade trätt i kraft i Nederländerna när det första avgörandet mot Norma Kraaijenbrink meddelades, var den däremot i kraft i de två berörda staterna när den domstol vid vilken ett andra förfarande inletts bedömde huruvida villkoren för att tillämpa principen ne bis in idem var uppfyllda, vilket föranledde förevarande begäran om förhandsavgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2006 i mål C-436/04, Van Esbroeck, REG 2006, s. I-2333, punkt 24).

23. Domstolen konstaterar inledningsvis att den omständighet som anges i den första tolkningsfrågan, nämligen att den rättsliga kvalificeringen av de faktiska omständigheterna med avseende på vilka ett avgörande har meddelats i en första avtalsslutande stat skiljer sig från den kvalificering som gjorts av omständigheter som föranlett åtal i en andra avtalsslutande stat, saknar betydelse. Att det i två olika avtalsslutande stater kan förekomma olika rättsliga kvalificeringar av samma gärning kan nämligen inte hindra tillämpningen av artikel 54 i tillämpningskonventionen (se domen i det ovannämnda målet Van Esbroeck, punkt 31).

24. Artikel 71 i tillämpningskonventionen, vilken även den anges i den första tolkningsfrågan, innehåller inte heller någon bestämmelse som syftar till att begränsa tillämpningsområdet för artikel 54 i tillämpningskonventionen (se domen i det ovannämnda målet Van Esbroeck, punkt 40). Av detta följer att hänvisningen till Förenta nationernas gällande konventioner i nämnda artikel 71 inte kan förstås så att den utgör hinder för att tillämpa principen ne bis in idem, som slås fast i artikel 54 (se domen i det ovannämnda målet Van Esbroeck, punkt 41).

25. Den hänskjutande domstolen har mot denna bakgrund ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida begreppet samma gärning i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen skall förstås så, att det omfattar skilda gärningar som bland annat består i dels att i en avtalsslutande stat inneha penningbelopp som härrör från narkotikahandel, dels att på växelkontor belägna i en annan avtalsslutande stat växla penningbelopp som härrör från samma handel, då den nationella domstolen vid vilken det andra brottmålet anhängiggjorts finner att de nämnda gärningarna täcks av samma uppsåt

26. För att besvara denna fråga erinrar domstolen om att den redan har funnit att det enda relevanta kriteriet för tillämpning av artikel 54 i tillämpningskonventionen är huruvida de konkreta gärningarna är identiska i den meningen att de utgör en helhet av konkreta omständigheter som är oupplösligt förbundna med varandra (domen i det ovannämnda målet Van Esbroeck, punkt 36, samt dom av den 28 september 2006 i mål C-467/04, Gasparini m.fl., REG 2006, s. I-9199, punkt 54, och i mål C-150/05, Van Straaten, REG 2006, s. I-9327, punkt 48).

27. För att bedöma huruvida det föreligger en sådan helhet av konkreta omständigheter skall de behöriga nationella domstolarna fastställa huruvida de konkreta gärningarna i de två förfarandena utgör en helhet av omständigheter som är oupplösligt förbundna med varandra i tid och rum samt med hänsyn till vad de avser (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Van Esbroeck, punkt 38, Gasparini m.fl., punkt 56, och Van Straaten, punkt 52).

28. Av detta följer att utgångspunkten för bedömningen av begreppet samma gärning i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen är att det skall göras en helhetsbedömning av de konkreta rättsstridiga gärningarna som har föranlett straffrättsliga förfaranden vid domstolar i två avtalsslutande stater. Artikel 54 i tillämpningskonventionen är således endast tillämplig då den domstol, vid vilken det andra straffrättsliga förfarandet inletts, finner att de konkreta gärningarna är oupplösligt förbundna med varandra i tid och rum, samt med hänsyn till vad de avser, och därmed utgör en helhet.

29. Om de konkreta gärningarna däremot inte utgör en sådan helhet, är den omständigheten att domstolen vid vilken det andra förfarandet inletts finner att den tilltalade agerade med samma uppsåt inte tillräcklig för att det skall föreligga en helhet av omständigheter som är oupplösligt förbundna med varandra som omfattas av begreppet samma gärning i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen.

30. Såsom bland annat Europeiska gemenskapernas kommission har påpekat medför förekomsten av ett subjektivt samband mellan de gärningar som har föranlett straffrättsliga förfaranden i två avtalsslutande stater inte nödvändigtvis att ett objektivt samband föreligger mellan de konkreta gärningarna i fråga, vilka, följaktligen, kan skilja sig åt med avseende på tid och rum samt på vilken karaktär de har.

31. En situation som den i fråga i målet vid den nationella domstolen, i vilken det inte klart har fastställts att det är samma ekonomiska vinster från narkotikahandel som helt eller delvis har föranlett olagliga gärningar i de två berörda avtalsslutande staterna, omfattas i princip enbart av begreppet samma gärning i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen om ett objektivt samband kan fastställas mellan penningbeloppen i de två förfarandena.

32. Det ankommer, i detta hänseende, på behöriga nationella domstolar att fastställa huruvida det är möjligt att det är fråga om samma gärning i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, på grundval av i vilken utsträckning de faktiska omständigheter som har föranlett de nämnda straffrättsliga förfarandena mot samma person i de två berörda avtalsslutande staterna var identiska och relaterade till varandra.

33. Domstolen påpekar dessutom i förevarande fall att det framgår av artikel 58 i tillämpningskonventionen att de avtalsslutande staterna kan tillämpa mer vittgående nationella bestämmelser avseende principen ne bis in idem i samband med rättsliga avgöranden som meddelats i främmande stat.

34. En avtalsslutande stat kan emellertid inte med stöd av artikel 58 i tillämpningsförordningen avstå från att pröva ett narkotikabrott och därmed åsidosätta sina skyldigheter enligt artikel 71 i tillämpningsförordningen, jämförd med artikel 36 i narkotikakonventionen, enbart därför att den tilltalade redan har dömts i en annan avtalsslutande stat för andra brott som har begåtts med samma uppsåt.

35. De nämnda bestämmelserna utgör däremot inte hinder för att det i nationell rätt föreskrivs att behöriga domstolar, vid vilka ett andra förfarande har inletts, beaktar påföljder som eventuellt redan meddelats i det första förfarandet när de fastställer de straffrättsliga påföljderna.

36. Mot denna bakgrund skall den första frågan följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 54 i tillämpningskonventionen skall tolkas på följande sätt:

37. Den andra frågan har endast ställts för det fall den första frågan hade besvarats så att ett gemensamt uppsåt utgör ett villkor som i sig är tillräckligt, och som, om det är uppfyllt, gör det möjligt att även beakta skilda gärningar som samma gärning i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen.

38. Mot bakgrund av domstolens svar på den första frågan saknas det skäl att besvara den andra frågan.

39. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: nederländska.