Domstolens dom (andra avdelningen) den 18 december 2007

I mål C-135/06 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 10 mars 2006,

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna L. Bay Larsen, K. Schiemann, P. Kūris och J.-C Bonichot (referent), generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: R. Grass,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 20 september 2007 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

De faktiska omständigheterna

Talan vid förstainstansrätten och den överklagade domen

Parternas yrkanden vid domstolen

Överklagandet

Föremålet för ansökan

Parternas argument

Domstolens bedömning

Huruvida parlamentet skall förpliktas att betala vissa belopp

Parternas argument

Domstolens bedömning

Huruvida klaganden har rätt uppbära bidraget enligt tjänsteföreskrifterna i sin helhet

Parternas argument

Domstolens bedömning

Följderna av att den överklagade domen upphävs

Rättegångskostnader

1. Roderich Weißenfels har yrkat att domstolen skall upphäva den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 25 januari 2006 i mål T-33/04, Weißenfels mot parlamentet (REGP s. I-A-2-1 och II-A-2-1, nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillades Roderich Weißenfels yrkanden om ogiltigförklaring av flera beslut som hade fattats av Europaparlamentet I dessa beslut hade Europaraparlamentet med tillämpning av artikel 67.2 i Tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) dragit av det bidrag för svårt handikappade personer som ges enligt luxemburgsk rätt (nedan kallat det luxemburgska bidraget) från det fördubblade barntillägg som klaganden hade beviljats enligt artikel 67.3 i tjänsteföreskrifterna (nedan kallat bidraget enligt tjänsteföreskrifterna).

2. Klaganden har även yrkat att domstolen skall ogiltigförklara de aktuella besluten, vilka hade fattats av parlamentet den 26 juni 2003 respektive den 28 april 2004, liksom parlamentets underförstådda beslut av den 4 juni 2003 att avslå hans ansökan. Klaganden har yrkat att domstolen skall förplikta parlamentet att ersätta den skada som han anser sig ha lidit till följd av att det har gjorts avdrag från bidraget enligt tjänsteföreskrifterna. Klaganden har i andra hand yrkat att domstolen skall förplikta parlamentet att utge ersättning med ett belopp som motsvarar den lagstadgade räntan.

3. Klaganden har slutligen yrkat att domstolen skall förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna vid såväl förstainstansrätten som domstolen.

4. Förstainstansrätten har i punkterna I-4 i den överklagade domen redogjort för de tillämpliga bestämmelserna på följande sätt:

5. Med utgångspunkt i den överklagade domen kan bakgrunden till målet sammanfattas på det sätt som framgår nedan.

6. Klaganden är tjänsteman i lönegrad A*12 (tidigare lönegrad A 4) och trädde i tjänst vid Europaparlamentet i Luxemburg den 1 april 1982. Hans äldste son föddes den 31 januari 1982. Sonen är sedan tidig barndom svårt handikappad.

7. När klaganden tillträdde tjänsten vid parlamentet tillerkändes denne barntillägg enligt artikel 67.1 b i tjänsteföreskrifterna. Den 31 juli 1987 beslutade parlamentet att enligt artikel 67.3 fördubbla barntillägget för klagandens son från och med den 1 maj 1987. Genom beslut av den 8 juli 1997 beviljades det fördubblade barntillägget från och med den 1 juli 1997 till och med den 30 juni 2000.

8. Genom beslut av den 26 april 1999 beslutade den luxemburgska Fonds national de solidarité, med stöd av den luxemburgska lagen av den 16 april 1979, att från och med den 1 december 1998 betala klaganden, i egenskap av legal ställföreträdare för sin son, ett bidrag för svårt handikappade.

9. Klaganden upplyste parlamentet i mitten av oktober 1999 om utbetalningen av det luxemburgska bidraget.

10. Genom beslut av den 22 oktober 1999 minskade parlamentet, i enlighet med artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna, det belopp som motsvarade det fördubblade barntillägget i tjänsteföreskrifterna från och med den 1 december 1998 med ett belopp som motsvarade det luxemburgska bidraget.

11. Genom beslut av den 20 september 2000 beviljades det fördubblade barntillägget från och med den 1 juli 2000 till och med den 30 juni 2003. Det belopp som motsvarade det fördubblade barntillägget i tjänsteföreskrifterna minskades genom beslut av den 18 september 2000 med ett belopp som motsvarade det luxemburgska bidraget.

12. Genom beslut av den 1 juli 2003 beviljades det fördubblade barntillägget från och med den 1 juli 2003 till och med den 30 juni 2006.

13. Klaganden hade under tiden genom skrivelse av den 4 juni 2003 ifrågasatt parlamentets avdrag för det luxemburgska bidraget och gjort gällande följande:

14. Genom beslut av den 26 juni 2003 gjorde parlamentet emellertid avdrag.

15. Genom skrivelse av den 13 augusti 2003 anförde klaganden, med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, ett klagomål mot beslutet av den 26 juni 2003. Detta klagomål avslogs genom parlamentets skrivelse av den 10 november 2003.

16. Den 28 april 2004, efter det att ansökan i förevarande mål hade registrerats, antog parlamentet med beaktande av det justerade beloppet av det luxemburgska bidraget ett beslut om avdrag med stöd av artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna. Den 8 juni 2004 anförde klaganden ett klagomål mot beslutet av den 28 april 2004, som avslogs genom parlamentets beslut av den 15 september 2004.

17. Genom ansökan som kom in till förstainstansrättens kansli den 2 februari 2004 yrkade klaganden att besluten av den 26 juni och den 10 november 2003 skulle ogiltigförklaras. Klaganden yrkade även att parlamentet skulle förpliktas att till honom betala ut det sammanlagda belopp av hans lön som hade dragits av med stöd av artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna jämte lagstadgad ränta.

18. I sin replik ändrade klaganden delvis sin talan. Yrkandet om ogiltigförklaring utvidgades till att omfatta besluten av den 28 april och den 15 september 2004. Yrkandet om att ett visst belopp skulle betalas ut kompletterades med ett yrkande om att förstainstansrätten skulle förplikta parlamentet att ersätta den skada som klaganden hade lidit med ett belopp som motsvarade den lagstadgade räntan på det belopp av hans lön som hade dragits av med stöd av artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna.

19. Förstainstansrätten avvisade i den överklagade domen yrkandet om att parlamentet skulle förpliktas att till klaganden betala ut det belopp av dennes lön som hade hållits inne med stöd av artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna.

20. Förstainstansrätten konstaterade för det första att det vid prövningen av en talan enligt artikel 91 i tjänsteföreskrifterna inte ankom på denna att rikta förelägganden till gemenskapsinstitutionerna och att parlamentet i vart fall enligt artikel 233 EG var skyldigt att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa en dom.

21. Förstainstansrätten konstaterade därefter att yrkandet att parlamentet skulle förpliktas att ersätta den skada som klaganden hade lidit skulle avvisas, eftersom detta yrkande utgjorde ett skadeståndsyrkande i den mening som avses i artikel 235 EG. Därigenom hade föremålet för talan ändrats i samband med repliken.

22. Förstainstansrätten fann dessutom att yrkandet om ogiltigförklaring endast skulle anses avse beslutet av den 26 juni 2003.

23. Förstainstansrätten anförde som skäl för denna slutsats att yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 10 november 2003 inte hade något självständigt föremål eller någon självständig betydelse i förhållande till yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 26 juni 2003.

24. Förstainstansrätten fann även att föremålet för det underförstådda beslutet om avslag på klagandens ansökan av den 4 juni 2003 var identiskt med föremålet för beslutet av den 26 juni 2003. Detta innebar att yrkandet om ogiltigförklaring av det förstnämnda beslutet inte kunde skiljas från yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 26 juni 2003.

25. Förstainstansrätten fann därefter att beslutet av den 28 april 2004 endast utgjorde en bekräftelse av beslutet av den 26 juni 2003. Yrkandet om ogiltigförklaring av besluten av den 28 april och den 15 september 2004 skulle därför anses sakna självständigt föremål eller självständig betydelse i förhållande till yrkandet om ogiltigförklaring av besluten av den 26 juni och den 10 november 2003.

26. Förstainstansrätten påpekade även att klaganden vid förhandlingen hade medgett att dennes olika yrkanden om ogiltigförklaring i själva verket hade ett och samma föremål, vilket var ogiltigförklaringen av beslutet av den 26 juni 2003.

27. Förstainstansrätten fann således att klagandens yrkande om ogiltigförklaring endast skulle anses avse beslutet av den 26 juni 2003.

28. Förstainstansrätten ogillade den invändning om rättegångshinder som parlamentet hade framställt. Grunden för denna invändning var att yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 26 juni 2003 hade framställts för sent, eftersom detta beslut endast innebar att beloppet för det luxemburgska bidraget, vilket enligt beslutet av den 22 oktober 1999 skulle dras av från lönen, justerades.

29. Förstainstansrätten påpekade härvidlag för det första att ett beslut om att förnya ett fördubblat barntillägg enligt artikel 67.3 i tjänsteföreskrifterna utgör ett nytt beslut, eftersom det antas för en bestämd tidsperiod och en förnyelse av beslutet föregås av en ny prövning efter det att den berörde tjänstemannen har gjort en ny ansökan. Den nya prövningen innefattar bland annat en ny medicinsk prövning.

30. Förstainstansrätten fann därefter att det efterföljande beslutet om avdrag, vilket hade fattats med stöd av artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna, också utgjorde ett nytt beslut, eftersom det hade fattats efter det att det hade utretts att det förelåg ett likartat tillägg från en annan källa, även om det nyss hade fattats ett nytt beslut om att bidraget enligt tjänsteföreskrifterna skulle fördubblas.

31. Förstainstansrätten ansåg följaktligen att beslutet av den 26 juni 2003 utgjorde ett beslut som var skiljt från beslutet av den 22 oktober 1999.

32. Förstainstansrätten konstaterade att talan kunde tas upp till sakprövning, eftersom klaganden hade angripit beslutet av den 26 juni 2003 inom den i tjänsteföreskrifterna angivna tidsfristen.

33. Förstainstansrätten prövade därefter den grund avseende ett åsidosättande av artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna som hade åberopats av klaganden.

34. Förstainstansrätten erinrade om att domstolen konsekvent har slagit fast att endast sådana tillägg som är jämförbara eller som har ett likartat syfte är att betrakta som likartade i den mening som avses i artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna (dom av den 13 oktober 1977 i mål 106/76, Gelders-Deboeck mot kommissionen, REG 1977, s. 1623, punkt 16).

35. Förstainstansrätten fann därefter att, med hänsyn till lydelsen av de författningstexter genom vilka bidragen hade införts, såväl bidraget enligt tjänsteföreskrifterna som det luxemburgska bidraget syftade till att lämna bistånd till de utgifter vilka den vård och omsorg som en gravt handikappad person kräver ger upphov till. De båda bidragen var därför av jämförbart slag och deras respektive syften var identiska.

36. Förstainstansrätten påpekade att jämförbarheten mellan bidragen förstärktes av den omständigheten att de fastställdes med utgångspunkt i schablonbelopp och att de inte var skattepliktiga.

37. Förstainstansrätten preciserade att det var av ringa betydelse huruvida det var det handikappade barnet eller barnets far som formellt sett var berättigad till bidraget.

38. Klaganden hade framfört ett argument om att de aktuella bidragen inte var likartade i den mening som avses i artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna, eftersom det luxemburgska bidraget inte utgör ett komplement till klagandens lön, i motsats till vad som gäller beträffande bidraget enligt tjänsteföreskrifterna. Förstainstansrätten lämnade detta argument utan avseende. Enligt förstainstansrätten betalas bidrag enligt tjänsteföreskrifterna per definition ut till personer som innehar tjänster som tjänstemän. Kriteriet i form av bistånd till utgifterna för erforderlig vård och omsorg av en gravt handikappad person var avgörande vid bedömningen av vilket slags bidrag som det var fråga om.

39. Förstainstansrätten lämnade även det argument som klaganden hade framfört, vilket grundades på skillnaderna mellan å ena sidan den tyska språkversionen av tjänsteföreskrifterna och, å andra sidan, den luxemburgska lagen och den franska språkversionen av tjänsteföreskrifterna, utan avseende. I den tyska versionen av tjänsteföreskrifterna används ordet Zulage, vilket betyder komplement. I såväl den luxemburgska lagen som i den franska versionen av tjänsteföreskrifterna används ordet allocation (bidrag eller tillägg).

40. Förstainstansrätten fann därför att bidraget enligt tjänsteföreskrifterna och det luxemburgska bidraget var likartade i den mening som avses i artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna.

41. Förstainstansrätten ogillade talan i dess helhet och beslutade att vardera parten skulle bära sina rättegångskostnader.

42. Klaganden har yrkat att domstolen skall

43. Parlamentet har yrkat att domstolen skall

44. Klaganden har åberopat tre grunder till stöd för överklagandet Klaganden har som första grund gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte pröva yrkandena om ogiltigförklaring av beslutet av den 26 juni 2003, av det underförstådda beslutet om avslag på klagandens ansökan av den 4 juni 2003 och av beslutet av den 28 april 2004 var för sig. Klaganden har som andra grund gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att finna att skadeståndsyrkandet, vilket avsåg ersättning för den skada som var följden av uteblivna ränteinkomster på de aktuella beloppen, skulle avvisas. Klaganden har som tredje grund gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att finna att bidraget enligt tjänsteföreskrifterna och det luxemburgska bidraget var likartade i den mening som avses i artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna.

45. Klaganden har som första grund påstått att förstainstansrätten felaktigt har funnit att yrkandet om ogiltigförldaring endast skulle avse parlamentets beslut av den 26 juni 2003. Klaganden anser att förstainstansrätten skulle ha prövat samtliga yrkanden om ogiltigförklaring som denne hade framställt, vilka även avsåg det beslut genom vilket parlamentet avslog dennes ansökan av den 4 juni 2003 samt beslutet av den 28 april 2004. Klagandens ansökan av den 4 juni 2003 syftade till att avdraget skulle upphöra för framtiden och till att det belopp av sökandens lön som hade dragits av skulle betalas ut. Klaganden har inte frånfallit dessa yrkanden.

46. Parlamentet har gjort gällande att den första grunden skall lämnas utan avseende, eftersom den saknar verkan. Domslutet i den överklagade domen är nämligen motiverat av andra rättsliga grunder, i det föreliggande fallet en riktig tolkning av artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna. Denna tolkning innebär med nödvändighet att klagandens yrkanden skall ogillas.

47. Parlamentet anser vidare att den första grunden skall avvisas, eftersom klaganden varken har påstått eller styrkt i enlighet med artikel 58 i domstolens stadga att det åberopade rättegångsfelet har kränkt dennes intressen.

48. Parlamentet anser att förstainstansrätten på ett riktigt sätt har begränsat föremålet för talan till att avse beslutet av den 26 juni 2003, vilket är den enda rättsakten som går klaganden emot. Skälen för parlamentets ståndpunkt skiljer sig emellertid från de skäl som förstainstansrätten anförde i den överklagade domen.

49. Parlamentet har hävdat att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att det förelåg ett underförstått beslut att avslå ansökan om att ett belopp som motsvarade de avdrag som hade gjorts skulle betalas ut. Parlamentet anser att den ansökan avslogs uttryckligen genom beslutet av den 26 juni 2003.

50. Enligt parlamentet skulle förstainstansrätten ha avvisat yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 28 april 2004, eftersom detta beslut hade fattats efter det att ansökan genom vilken talan väckts hade registrerats.

51. Klaganden har som första grund hävdat att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att finna att yrkandena om ogiltigförklaring av beslutet av den 26 juni 2003, av det underförstådda beslutet om avslag på klagandens ansökan av den 4 juni 2003 och av beslutet av den 28 april 2004 endast skulle anses avse beslutet av den 26 juni 2003. Enligt klaganden begränsade förstainstansrätten därigenom föremålet för den tvist som den hade att pröva på ett rättsstridigt sätt.

52. Klagandens ansökan daterad den 4 juni 2003 syftade dels till att det aktuella avdraget inte skulle göras, dels till att parlamentet skulle betala ut ett belopp som motsvarade de avdrag som dessförinnan hade gjorts från klagandens lön. I beslutet av den 26 juni 2003 hänvisas det endast till perioden från och med den 1 juli 2003. Mot denna bakgrund skall beslutet emellertid förstås så, att det även innebar ett avslag på klagandens ansökan av den 4 juni 2003, vilken syftade till att det belopp som motsvarade den del av klagandens lön som dessförinnan hade dragits av skulle betalas ut. Klagandens ansökan av den 4 juni 2003 avslogs således i sin helhet genom beslutet av den 26 juni 2003.

53. Förstainstansrätten gjorde därför inget fel när den fann att klagandens yrkanden avsåg beslutet av den 26 juni 2003.

54. Domstolen konstaterar att beslutet av den 28 april 2004, liksom beslutet av den 26 juni 2003, avser Roderich Weißenfels ställning i förhållande till artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna och att det har till syfte att, med hänsyn till det belopp som det luxemburgska bidraget utgick med, justera det avdrag som gjordes från bidraget enligt tjänsteföreskrifterna. Även om beslutet av den 28 april 2004 med hänsyn till detta konstaterande kan anses utgöra en bekräftelse av beslutet av den 26 juni 2003 kan inte de yrkanden som avser det förra beslutet avvisas på den grunden, eftersom det senare beslutet har angripits inom den föreskrivna tidsfristen. Talan mot ett bekräftande beslut skall endast avvisas om det bekräftade beslutet blivit slutligt gentemot sökanden, på grund av att talan inte väckts inom tidsfristen. För det fall sökanden har väckt talan mot det bekräftade beslutet inom tidsfristen, har denne rätt att väcka talan antingen mot detta beslut eller mot det bekräftande beslutet eller mot båda dessa beslut (se dom av den 11 maj 1989 i de förenade målen 193/87 och 194/87, Maurissen och Union syndicale mot revisionsrätten, REG 1989, s. 1045, punkterna 25 och 26).

55. Det är riktigt att klaganden framställde yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 28 april 2004 först i samband med repliken. Trots felaktig rättstillämpning från förstainstansrättens sida kan därför awisningen av detta yrkande lagligen motivera domslutet (se dom av den 9 juni 1992 i mål C-30/91 P, Lesteile mot kommissionen, REG 1992, s. I-3755, punkt 28).

56. Beträffande ett beslut som avser samma fråga, det vill säga klagandens rätt att för olika tidsperioder uppbära hela det förhöjda barntillägget och att eventuellt få sig utbetalt det belopp som felaktigt hade dragits av, skulle det emellertid strida mot god rättsskipning att tvinga klaganden att väcka en ny talan mot beslutet av den 28 april 2004 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 september 1987 i de förenade målen 351/85 och 360/85, Fabrique de fer de Charleroi m.fl. mot kommissionen, REG 1987, s. 3639, punkt 11).

57. Domstolen konstaterar därför att förstainstansrätten, i enlighet med vad klaganden har hävdat, missbedömde omfattningen av den tvist som den hade att pröva när den avvisade de yrkanden som hade framställts avseende beslutet av den 28 april 2004. Den överklagade domen skall därför upphävas i denna del.

58. Klaganden har som andra grund hävdat att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att avvisa yrkandet om att parlamentet skulle förpliktas att ersätta honom för den skada som han hade lidit till följd av det påstått felaktiga avdraget som hade gjorts från hans lön med hänvisning till att detta yrkande hade framställts först i repliken.

59. Parlamentet anser att det var med rätta som förstainstansrätten fann att klagandens skadeståndsyrkande skulle avvisas, eftersom det hade framställts först i samband med repliken.

60. Parlamentet har tillagt att yrkandet även hade kunnat avvisas på den grunden att klaganden varken hade angett skadans belopp eller de omständigheter vilka hindrade denne från att göra en uppskattning av skadans belopp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2004 i mål C-150/03 P, Hectors mot parlamentet, REG 2004, s. I-8691, punkt 62).

61. Klaganden yrkade att förstainstansrätten skulle förplikta parlamentet att betala ut det belopp som motsvarade de avdrag som enligt denne felaktigt hade gjorts från dennes lön jämte ränta. Med beaktande av de inlagor som parlamentet gav in som svaromål formulerade klaganden om sitt yrkande och yrkade att parlamentet skulle förpliktas att till denne utge skadestånd för den skada som denne hade lidit på grund av att det hade gjorts avdrag på dennes lön med ett belopp som motsvarade det aktuella beloppet jämte ränta.

62. Domstolen konstaterar att, oavsett vilka uttryck som klaganden använde sig av, det är uppenbart att yrkandena avsåg betalning av ett belopp som motsvarar de avdrag som hade gjorts från klagandens lön med beaktande av regeln om förbud mot kumulation av förmåner i artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna. Dessa avdrag var enligt klaganden felaktiga. På beloppet yrkades lagstadgad ränta.

63. Mot denna bakgrund kan inte parlamentet med giltighet hävda att yrkandena skall avvisas som för sent framställda, även om klaganden vid ett senare tillfälle ändrade sitt yrkande om betalning till ett skadeståndsyrkande.

64. Domstolen erinrar om att enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna ges såväl förstainstansrätten som personaldomstolen obegränsad behörighet i denna fråga. Artikel 91.1 har följande lydelse:

65. Begreppet tvister av ekonomisk art i den mening som avses i ovannämnda bestämmelse omfattar inte enbart mål om skadestånd i vilka anställda har väckt talan mot en institution, utan även alla mål i vilka anställda har framställt yrkanden om att en institution skall betala ut ett belopp till den anställde som denne anser sig ha rätt till enligt tjänsteföreskrifterna eller någon rättsakt som reglerar anställningsförhållandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 oktober 2001 i mål C-449/99 P, EIB mot Hautem, REG 2001, s. I-6733).

66. Av detta följer att klagandens yrkande om att parlamentet skall förpliktas att till honom betala det belopp som motsvarar de avdrag som enligt honom felaktigt har gjorts från hans lön, jämte lagstadgad ränta, utgör en tvist av ekonomisk art i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna.

67. Gemenskapsdomstolens obegränsade behörighet enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna innebär att domstolen skall avgöra den tvist som den har att pröva fullständigt, det vill säga i fråga om den anställdes samtliga rättigheter och skyldigheter, såvida inte domstolen överlåter åt den aktuella institutionen att verkställa en viss del av domen. I det sistnämnda fallet utövar domstolen kontroll och fastställer de exakta villkoren.

68. I motsats till vad parlamentet har hävdat är gemenskapsdomstolen därför skyldig att, i förekommande fall, förplikta en institution att betala ett belopp som sökanden har rätt till enligt tjänsteföreskrifterna eller någon annan rättsakt.

69. Av detta följer att förstainstansrätten missbedömde omfattningen av sin behörighet när den fann att det inte var principiellt möjligt att förplikta parlamentet att betala det belopp som klaganden påstår sig ha rätt till.

70. Överklagandet skall därför bifallas även på den andra grunden och den överklagade domen skall upphävas i denna del.

71. Klaganden har som tredje grund åberopat att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att finna att bidraget enligt tjänsteföreskrifterna och det luxemburgska bidraget var likartade i den mening som avses i artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna och att det senare bidraget skulle dras av från det förra.

72. Klaganden anser att det enligt artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna krävs att tilläggen skall vara identiska i såväl formellt som materiellt hänseende.

73. Klaganden har hävdat att de aktuella bidragen inte är identiska i formellt hänseende, eftersom bidraget enligt tjänsteföreskrifterna är ett bidrag som är accessoriskt till lönen. Detta är inte fallet beträffande det luxemburgska bidraget, eftersom det inte krävs någon anställning för att det skall lämnas (se, för ett liknande resonemang, domar av den 7 maj 1987 i mål 186/85, kommissionen mot Belgien, REG 1987, s. 2029, punkterna 27-30 och 33, liksom i mål 189/85, kommissionen mot Tyskland, REG 1985, s. 2061, punkt 26).

74. Klaganden har hävdat att denna bedömning bekräftas av den tyska språkversionen av artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna och att denna olikhet ensam visar att bidragen inte är av identisk art.

75. Klaganden har även gjort gällande att bidragen inte heller är likartade i materiellt hänseende.

76. Klaganden har härvidlag påpekat att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att finna att artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna var tillämplig på jämförbara bidrag. Enligt klaganden är den artikeln endast tillämplig i det fall det föreligger en verklig identitet mellan de aktuella bidragen.

77. Klaganden har gjort gällande att detta inte är fallet beträffande de aktuella bidragen, eftersom det endast är tjänstemannen som har rätt till bidraget enligt tjänsteföreskrifterna, vilket syftar till att göra det möjligt för denne att hantera bördan av ett handikappat barn oberoende av tjänstemannens bosättningsort. Det luxemburgska bidraget avser däremot att sörja för den handikappade personens egna behov, så länge som personen bor i Luxemburg, oavsett om denne bor med sin familj eller på en vårdinrättning.

78. Parlamentet anser att förstainstansrätten inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att det var riktigt att tillämpa regeln om förbud mot kumulation av förmåner i artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna.

79. Beträffande den första punkten anser parlamentet att klagandens argument att det endast är bidraget enligt tjänsteföreskrifterna som i det föreliggande fallet har karaktären av ett bidrag som är accessoriskt till lönen inte stöds av några rättsliga argument och att det därför skall lämnas utan avseende. Parlamentet har tillagt att förstainstansrättens bedömning i denna del är tillräckligt motiverad.

80. Parlamentet har hävdat att domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot Belgien och kommissionen mot Tyskland, till vilka klaganden har hänvisat, inte är relevanta i det föreliggande fallet. Parlamentet har påpekat att dessa domar har meddelats i ett annat sammanhang och har bland annat gjort gällande att det var fråga om fördragsbrottsförfaranden i vilka kommissionen ansåg att de aktuella medlemsstaternas nationella rätt ifrågasatte den kompletterande karaktär som de gemenskapsrättsliga familjetilläggen har enligt artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna. Parlamentet anser även att domstolen i de båda domarna endast definierade under vilka omständigheter som utbetalningen av ett nationellt bidrag eller avdrag för ett sådant bidrag från bidragen enligt tjänsteföreskrifterna inte kan uteslutas enligt de aktuella medlemsstaternas nationella rätt. Enligt parlamentet är detta endast fallet när en tjänstemans make har ett avlönat arbete.

81. Parlamentet anser att den omständigheten att ett nationellt bidrag är accessoriskt till en anställning i vart fall inte kan utgöra en avgörande omständighet vid bedömningen enligt artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna. Det var därför med rätta som förstainstansrätten begränsade sig till att pröva huruvida de aktuella bidragen var jämförbara eller hade samma syfte.

82. Parlamentet anser att det var med rätta som förstainstansrätten ansåg att det avgörande kriteriet vid bedömningen av de aktuella bidragens art i den mening som avses i artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna var det faktum att de båda syftade till att ge ekonomiskt bistånd till de utgifter som vården och omsorgen av en handikappad person ger upphov till.

83. Parlamentet har även påpekat att de båda bidragen utgår i form av schablonbelopp.

84. Parlamentet har slutligen hänvisat till förstainstansrättens dom av den 10 maj 1990 i mål T-117/89, Sens mot kommissionen (REG 1990, s. II-185), till stöd för att den omständigheten att det inte föreligger någon identitet mellan förmånstagarna till de aktuella bidragen inte utgör ett relevant kriterium vid tillämpningen av artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna.

85. Klaganden har som tredje grund gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att finna att bidraget enligt tjänsteföreskrifterna och det luxemburgska bidraget var likartade i den mening som avses i artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna och att avdragen således hade gjorts med rätta.

86. Parlamentet har yrkat att denna grund skall avvisas. Domstolen skall därför inledningsvis pröva huruvida den kan prövas i sak.

87. Det följer av artikel 225 EG, artikel 58 första stycket i domstolens stadga och artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart skall anges på vilka punkter den dom eller det beslut som det yrkas upphävning eller ogiltigförklaring av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande (se, bland annat, dom av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I-5291, punkt 34).

88. Det framgår av överklagandet att klaganden har ifrågasatt olika stycken i den överklagade domen och att denne har angett rättsliga argument till stöd för yrkandet. Grunden har således åberopats inför domstolen på ett giltigt sätt.

89. Beträffande frågan huruvida talan är välgrundad i denna del följer det av domstolens rättspraxis att endast sådana tillägg som är jämförbara eller som har ett likartat syfte är att anse som likartade i den mening som avses i artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna (domen i det ovannämnda målet Gelders-Deboeck mot kommissionen, punkt 16).

90. Det är fråga om en rättsfråga som är underställd domstolens prövning av ett överklagande.

91. Enligt artikel 67.3 i tjänsteföreskrifterna kan barntillägget fördubblas när barnet lider av mentalt eller fysiskt handikapp som medför betungande utgifter för tjänstemannen.

92. Av detta följer för det första att ett jämförbart bidrag endast kan dras av från den del av barntillägget vilket, på grund av fördubblingen av tillägget, går utöver det tillägg den anställde under alla omständigheter skulle ha fått.

93. Domstolen konstaterar att det luxemburgska bidraget skiljer sig märkbart från bidraget enligt tjänsteföreskrifterna i flera hänseenden.

94. Det luxemburgska bidraget utgår enbart på grund av bosättning i Luxemburg och utan samband med en anställning. Det avser att med lämpliga åtgärder avhjälpa ett handikapp som är noggrant definierat i lag. Bidraget utgår med ett belopp som är betydligt mycket högre än den del av barntillägget som är följden av en fördubbling av grundbeloppet.

95. Bidraget ges till personer som lider av att en eller flera av deras fysiska eller mentala funktioner är nedsatta på ett sådant sätt att de, trots behandling, lämplig utbildning och omskolning eller lämpliga hjälpmedel, inte kan leva utan vård och omsorg från en tredje person.

96. Det är uppenbart att bidraget avser att täcka de kostnader som följer av att en tredje person måste anställas, i vart fall på deltid. Detta är inte möjligt med den del av bidraget enligt tjänsteföreskrifterna som är följden av en fördubbling av barntilllägget, vilket bland annat kan täcka sådana kostnader som utgifter för vård, omskolning, hjälpmedel och anpassning av bostaden.

97. Domstolen konstaterar att år 2004 motsvarade en fördubbling av barntillägget enligt artikel 67.3 i tjänsteföreskrifterna en ökning med 260,96 euro. Det luxemburgska bidraget uppgick vid samma tid till 553,96 euro.

98. Av detta följer att den del av barntillägget som utgår med stöd av artikel 67.3 i tjänsteföreskrifterna och det luxemburgska bidraget varken har samma föremål eller syfte.

99. Bidraget enligt tjänsteföreskrifterna och det luxemburgska bidraget är således inte likartade i den mening som avses i artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna.

100. Av det ovan anförda följer att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i sin dom när den fann att det luxemburgska bidraget var likartat, i den mening som avses i artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna, med bidraget enligt tjänsteföreskrifterna.

101. Överklagandet skall således bifallas på den tredje grunden.

102. Överklagandet skall bifallas i sin helhet och den överklagade domen skall upphävas.

103. I enlighet med artikel 61 första stycket i domstolens stadga skall domstolen upphäva förstainstansrättens avgörande, om överklagandet är välgrundat. Domstolen kan då antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande.

104. I det föreliggande fallet är målet färdigt för avgörande.

105. I enlighet med vad som har angetts ovan är inte bidraget enligt tjänsteföreskrifterna och det luxemburgska bidraget likartade i den mening som avses i artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna. Klagandens yrkanden om att besluten av den 26 juni 2003 och den 28 april 2004 skall ogiltigförklaras skall därför bifallas, eftersom det i dessa beslut föreskrivs att det luxemburgska bidraget skall dras av från det fördubblade barntillägget.

106. Beträffande fastställandet av klagandens rättigheter konstaterar domstolen att det beslut om avdrag som delgavs den 18 september 2000 har blivit slutgiltigt, liksom de ekonomiska verkningarna av detta, eftersom det inte har angripits inom tidsfristen för talans väckande. Parlamentet skall däremot till klaganden betala de belopp som felaktigt har dragits av från dennes lön från och med den 1 juli 2003, vilket är det datum när beslutet av den 26 juni 2003 trädde i kraft, jämte ränta.

107. Enligt artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna skall domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen avgör målet slutligt. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Roderich Weißenfels överklagande har bifallits och parlamentets beslut av den 26 juni 2003 och den 28 april 2004 har ogiltigförklarats. Parlamentet skall därför förpliktas att bära sina rättegångskostnader och att ersätta Roderich Weißenfels rättegångskostnader såväl vid förstainstansrätten som vid domstolen, i enlighet med vad denne har yrkat.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1) Den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 25 januari 2006 i mål T-33/04, Weißenfels mot parlamentet, upphävs,

2) Europaparlamentets beslut av den 26 juni 2003 och den 28 april 2004 ogiltigförklaras,

3) Europaparlamentet skall till Roderich Weißenfels betala de utestående barntillägg som denne skulle ha uppburit från och med den 1 juli 2003 jämte lagstadgad ränta,

4) Europaparlamentet skall bära sina rättegångskostnader och ersätta Roderich Weißenfels rättegångskostnader vid Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt och vid Europeiska gemenskapernas domstol.

1 Rättegångsspråk: tyska.