Domstolens dom (tredje avdelningen) den 3 april 2008

Tullunion Gemenskapstransitering Uppbörd av tullskuld Behörig medlemsstat Bevis för att transiteringen har genomförts på ett regelmässigt sätt eller på vilken plats överträdelsen begicks Tidsfrister Den huvudansvariges ansvar I mål C-230/06, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Corte suprema di cassazione (Italien) genom beslut av den 12 januari 2006, som inkom till domstolen den 22 maj 2006, i målet meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Rosas samt domarna U. Lõhmus, J.N. Cunha Rodrigues, A. Ó Caoimh och P. Lindh (referent), generaladvokat: V. Trstenjak, justitiesekreterare: handläggaren B. Fülöp,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 6 december 2007,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Militzer & Münch GmbH, genom W. Wielander, Rechtsanwalt, Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av G. Albenzio, avvocato dello Stato, Europeiska gemenskapernas kommission, genom J. Hottiaux och C. Zadra, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Den tredje tolkningsfrågan

Den första tolkningsfrågans första delfråga och den andra tolkningsfrågan

Den första tolkningsfrågans andra delfråga

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 215 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) (nedan kallad tullkodexen), artiklarna 378 och 379 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92 (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1) (nedan kallad tillämpningsförordningen) samt tillämpningen av proportionalitetsprincipen.

2. Begäran har framställts i ett mål mellan Militzer & Münch GmbH (nedan kallad M&M) och ministero delle Finanze rörande uppbörd av tull.

3. Artikel 96 i tullkodexen har följande lydelse:

4. I artiklarna 203 och 204 i tullkodexen föreskrivs följande:

5. I artikel 215 i tullkodexen föreskrivs följande:

6. I artikel 239 i tullkodexen föreskrivs följande:

7. I artikel 378 i tillämpningsförordningen föreskrivs följande:

8. Artikel 379 i tillämpningsförordningen har följande lydelse:

9. Dessa bestämmelser i artikel 379 i tillämpningsförordningen är i allt väsentligt identiska med bestämmelserna i artikel 11a i kommissionens förordning (EEG) nr 1062/87 av den 27 mars 1987 om tillämpningsföreskrifter och bestämmelser för att förenkla reglerna om gemenskapstransitering (EGT L 107, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 1429/90 av den 29 maj 1990 (EGT L 137, s. 21) (nedan kallad förordning nr 1062/87). Bestämmelserna fördes senare in i artikel 49 i kommissionens förordning (EEG) nr 1214/92 av den 21 april 1992 om tillämpningsföreskrifter och förenklingsbestämmelser för systemet för gemenskapstransitering (EGT L 132, s. 1).

10. I artikel 905 i tillämpningsförordningen föreskrivs följande:

11. M&M är ett i Tyskland etablerat företag, som är verksamt som tullombud. Mellan den 23 april och den 16 juli 1993 utfärdade bolaget 20 T1-deklarationer för gemenskapstransitering avseende transport av smör med ursprung i Republiken Tjeckien från Waidhaus (Tyskland) till Venedig och Milano (Italien).

12. Efter det att tullkontoret i Waidhaus hade tagit emot kopior av deklarationerna för gemenskapstransitering, vilka var försedda med stämplar och löpnummer från tullkontoren i Venedig och Milano, avslutade detta tullkontor förfarandet för gemenskapstransitering beträffande de aktuella försändelserna.

13. Enheten för bedrägeribekämpning vid Guardia di Finanza konstaterade senare att varorna aldrig hade nått fram till bestämmelseorten. Anledningen till detta var ett bedrägeri som M&M inte haft någon del i och i vilket anställda vid den italienska tullen med största sannolikhet hade varit inblandade.

14. Den 17 november 1995 förelade de italienska tullmyndigheterna M&M att betala ett belopp om 4601255310 ITL. Detta belopp avsåg tull på de varor som hade sänts.

15. M&M ansökte med stöd av artikel 239 i tullkodexen om eftergift av tullarna. Denna ansökan avslogs av de italienska tullmyndigheterna. M&M överklagade de italienska tullmyndigheternas beslut till Tribunale di Trento, som lämnade överklagandet utan bifall. M&M överklagade därefter till Corte d’appello di Trento, som lämnade överklagandet utan bifall. M&M överklagade då till Corte suprema di cassazione.

16. Corte suprema di cassazione (utökad sammansättning) meddelade dom i det nationella målet den 27 september 2002 och slog fast att de italienska myndigheternas beslut att avslå M&M:s ansökan enligt artikel 239 i tullkodexen om eftergift av tullar inte kunde prövas av domstol, eftersom det innefattade politiska överväganden och beslut. Målet överlämnades till Corte suprema di cassaziones skatterättsliga avdelning för prövning av överklagandet i övrigt.

17. Corte suprema di cassazione beslutade under dessa omständigheter att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

18. M&M, den italienska regeringen och kommissionen är eniga om att den nationella domstolen har hänvisat till gemenskapsrättsliga bestämmelser som har upphört att gälla och som således inte är tillämpliga i tiden (ratione temporis). De är emellertid oeniga om vilka bestämmelser som ska tillämpas. Enligt den italienska regeringen ska de bestämmelser tillämpas som var i kraft år 1993 när bedrägeriet begicks. Den behöriga medlemsstaten ska således fastställas enligt artikel 34.2 i rådets förordning (EEG) nr 2726/90 av den 17 september 1990 om gemenskapstransitering (EGT L 262, s. 1). Den förordningen upphörde att gälla från och med den 1 januari 1994. Den italienska regeringen har hävdat att frågan huruvida de tidsfrister som föregår beslutet om uppbörd av tullskulden har iakttagits ska prövas mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 49 i förordning nr 1214/92. Den italienska regeringen anser att det faktum att det i begäran om förhandsavgörande hänvisas till artikel 11a i förordning nr 1062/87, trots att den förordningen upphörde att gälla den 1 januari 1993, innebär att begäran delvis ska avvisas.

19. Domstolen erinrar om att den, för att kunna ge den domstol som har begärt förhandsavgörande ett användbart svar, kan behöva ta hänsyn till gemenskapsrättsliga normer som den nationella domstolen inte har hänvisat till i den tolknings- eller giltighetsfråga som den ställt (dom av den 27 mars 1990 i mål C-315/88, Bagli Pennacchiotti, REG 1990, s. I-1323, punkt 10, och av den 18 november 1999 i mål C-107/98, Teckal, REG 1999, s. I-8121, punkt 39).

20. Domstolen delar M&M:s och kommissionens bedömning att de bestämmelser som är relevanta i det föreliggande fallet är de bestämmelser som var i kraft den 17 november 1995, vilket är det datum när de italienska myndigheterna fattade beslutet om uppbörd. Det är detta besluts lagenlighet som har angripits i målet vid den nationella domstolen.

21. Tullkodexen och tillämpningsförordningen har varit tillämpliga sedan den 1 januari 1994. Mot bakgrund av vad ovan anförts gör domstolen följande bedömning: Den nationella domstolen har ställt den första tolkningsfrågans första delfråga och den andra tolkningsfrågan för att EG-domstolen ska tolka förutsättningarna för att tillämpa de i artikel 379 i tillämpningsförordningen föreskrivna tidsfristerna. Den nationella domstolen har ställt den tredje tolkningsfrågan för att EG-domstolen ska tolka de i artikel 215 i tullkodexen angivna kriterierna för att fastställa den medlemsstat som är behörig att besluta om uppbörd av tullskulden. Den nationella domstolen har ställt den första tolkningsfrågans andra delfråga för att EG-domstolen ska uttala sig om den huvudansvariges ansvar med hänsyn till proportionalitetsprincipen.

22. Domstolen anser att det finns anledning att först pröva den tredje tolkningsfrågan rörande fastställandet av vilken medlemsstat som är behörig att besluta om uppbörd av tullskulden.

23. M&M och kommissionen anser att den medlemsstat som är behörig att besluta om uppbörd av tullskulden inte ska fastställas enligt artikel 215 i tullkodexen, utan enligt artikel 378.1 i tillämpningsförordningen, vilken utgör lex specialis i fråga om behörigheten att besluta om uppbörd av tullar vid extern gemenskapstransitering. Den behöriga medlemsstaten är i princip den medlemsstat som avgångskontoret tillhör. Enligt artikel 378.1 i tillämpningsförordningen presumeras detta vara fallet när sändningen inte har uppvisats vid bestämmelsekontoret och den plats där överträdelsen eller oegentligheten begicks inte kan fastställas. Dessa förutsättningar är uppfyllda i målet vid den nationella domstolen, eftersom platsen där varorna undandrogs tullövervakning inte har fastställts och det är utrett att varorna inte visades upp vid bestämmelsekontoret.

24. Den italienska regeringen anser sig vara behörig enligt artikel 215.2 i tullkodexen, eftersom överträdelsen har begåtts eller i vart fall konstaterats i Italien.

25. Det framgår av artikel 215.1 i tullkodexen och av artiklarna 378 och 379 i tillämpningsförordningen att fastställandet av platsen där tullskulden uppkom gör det möjligt att peka ut vilken medlemsstat som är behörig att besluta om uppbörd av tullarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2007 i mål C-526/06, Road Air Logistics Customs, REG 2007, s. I-11337, punkt 26). Det framgår av artikel 203.2 jämförd med artikel 215.1 i tullkodexen att när det är fråga om ett bedrägeri, vilket kännetecknas av att överträdelser eller oegentligheter har begåtts, uppkommer tullskulden på den plats där varorna undandrogs tullövervakning (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 1 februari 2001 i mål C-66/99, D. Wandel, REG 2001, s. I-873, punkt 50, och av den 11 juli 2002 i mål C-371/99, Liberexim, REG 2002, s. I-6227, punkt 52).

26. I enlighet med domstolens praxis ska begreppet undandragande från tullövervakning innefatta varje åtgärd eller underlåtenhet som medför att den behöriga tullmyndigheten, om än tillfälligt, förhindras att få tillgång till varor som är föremål för tullövervakning och att utföra de kontroller som föreskrivs i artikel 37.1 i tullkodexen (domarna i de ovannämnda målen D. Wandel, punkt 47, och Liberexim, punkt 55, samt dom av den 12 februari 2004 i mål C-337/01, Hamann International, REG 2004, s. I-1791, punkt 31).

27. Undandragande av en vara från tullövervakning förutsätter endast att objektiva rekvisit är uppfyllda, såsom att varorna till exempel inte finns fysiskt tillgängliga på godkänd förvaringsplats när tullmyndigheten ska undersöka dem (domarna i de ovannämnda målen D. Wandel, punkt 48, och Liberexim, punkt 60) eller att varornas T1-dokument tillfälligt avlägsnats (domen i det ovannämnda målet British American Tobacco, punkt 53).

28. När det har begåtts flera överträdelser eller oegentligheter i olika medlemsstater är den medlemsstat som är behörig att besluta om uppbörd av tull den medlemsstat på vars territorium den första överträdelsen eller oegentligheten begicks (se analogt domen i det ovannämnda målet Liberexim, punkt 57).

29. Såsom M&M och kommissionen med rätta har påpekat regleras i artikel 378 i tillämpningsförordningen specifikt frågan vilken medlemsstat som är behörig att besluta om uppbörd av tullar vid extern gemenskapstransitering, och det föreskrivs i den bestämmelsen en presumtion till förmån för den medlemsstat som avgångskontoret tillhör (dom av den 14 april 2005 i mål C-104/02, kommissionen mot Tyskland, REG 2005, s. I-2689, punkt 86).

30. I artikel 378.1 i tillämpningsförordningen föreskrivs att om en försändelse inte har uppvisats på bestämmelsekontoret och platsen för överträdelsen eller oegentligheten inte kan fastställas ska överträdelsen eller oegentligheten, utan att det påverkar bestämmelserna om fastställandet av platsen för uppkomsten av en tullskuld i artikel 215 i tullkodexen, anses ha begåtts i den medlemsstat som avgångskontoret tillhör eller i den medlemsstat som transiteringskontoret vid införselplatsen till gemenskapen tillhör, till vilket transiteringsintyg har ingetts, om inte bevis kan framläggas inom den frist som fastställs i artikel 379.2 i tillämpningsförordningen, antingen för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller avseende den plats där överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks (dom av den 20 januari 2005 i mål C-300/03, Honeywell Aerospace, REG 2005, s. I-689, punkt 21).

31. Tillämpningen av det förfarande som föreskrivs i artikel 379 i tillämpningsförordningen förutsätter således att tullmyndigheterna inte kan fastställa den plats där överträdelsen eller oegentligheten har begåtts (dom av den 14 november 2002 i mål C-112/01, SPKR, REG 2002, s. I-10655, punkt 35).

32. För att kontrollera huruvida den medlemsstat som beslutat om uppbörd av tull var behörig att göra detta ska det avgöras huruvida det, vid tidpunkten när det konstaterades att försändelsen inte hade uppvisats på bestämmelsekontoret, gick att fastställa platsen där överträdelsen eller oegentligheten begåtts. Om så är fallet, innebär bestämmelserna i artiklarna 203.1 och 215.1 i tullkodexen att den medlemsstat som är behörig att besluta om uppbörd av tullskulden är den medlemsstat på vars territorium den första överträdelse eller oegentlighet som kan kvalificeras som undandragande från tullövervakning begicks.

33. Om platsen där överträdelsen eller oegentligheten begåtts däremot inte kan fastställas i enlighet med föregående punkt är den medlemsstat som avgångskontoret tillhör behörig att besluta om uppbörd av tull enligt artiklarna 378 och 379 i tillämpningsförordningen.

34. I syfte att avgöra huruvida de italienska myndigheterna, i målet vid den nationella domstolen, var behöriga att besluta om uppbörd av de aktuella tullarna ankommer det på den nationella domstolen att, med hänsyn till samtliga relevanta uppgifter som var tillgängliga vid tidpunkten när det konstaterades att försändelserna inte hade uppvisats för bestämmelsekontoret, kontrollera huruvida platsen där den första överträdelse eller den första oegentlighet begicks, vilken kan kvalificeras som undandragande från tullövervakning, kunde fastställas. Om så inte är fallet innebär den i artikel 378.1 i tillämpningsförordningen föreskrivna presumtionsregeln till förmån för den medlemsstat som avgångskontoret tillhör att Förbundsrepubliken Tyskland är den medlemsstat som är behörig att besluta om uppbörd av tullarna.

35. Denna presumtionsregel kan endast genombrytas och en annan medlemsstat vara behörig om det är styrkt att den första överträdelsen och den första oegentligheten verkligen har begåtts på den andra medlemsstatens territorium. Bevisningen härför ska läggas fram på ett sätt som är tillfredsställande för myndigheterna i den medlemsstat som avgångskontoret tillhör och i enlighet med förfarandet i artikel 379 i tillämpningsförordningen. Detta innebär bland annat att de tidsfrister som föreskrivs i den bestämmelsen ska iakttas.

36. Den tredje tolkningsfrågan ska således besvaras på följande sätt. I syfte att kontrollera huruvida den medlemsstat som har beslutat om uppbörd av tullarna var behörig att göra detta, ankommer det på den nationella domstolen att avgöra huruvida det, vid tidpunkten när det konstaterades att försändelsen inte hade uppvisats för bestämmelsekontoret, kunde fastställas på vilken plats överträdelsen eller oegentligheten begåtts. Om detta var fallet, följer det av bestämmelserna i artiklarna 203.1 och 215.1 i tullkodexen att den medlemsstat som är behörig att besluta om uppbörd av tullarna är den medlemsstat på vars territorium den första överträdelse eller oegentlighet som kan kvalificeras som undandragande från tullövervakning har begåtts. Om platsen där den första överträdelsen eller oegentligheten begåtts inte kunde fastställas på ovan angivet sätt, är den medlemsstat som avgångskontoret tillhör behörig att besluta om uppbörd av tullarna i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 378 och 379 i tillämpningsförordningen.

37. Den nationella domstolen söker få klarhet i huruvida den omständigheten att tullmyndigheterna inte iakttagit tidsfristerna om elva respektive tre månader, vilka föreskrivs till förmån för den huvudansvarige i artikel 379.1 och 379.2 i tillämpningsförordningen, innebär hinder för att besluta om uppbörd av tullarna.

38. Såsom den italienska regeringen och kommissionen har påpekat innebär inte underlåtenheten att iaktta fristen på elva månader i sig att tullskulden inte kan drivas in hos den huvudansvarige (domarna i de ovannämnda målen SPKR, punkterna 27–33, och kommissionen mot Tyskland, punkt 69).

39. Den underrättelse om tremånadersfristen som avgångskontoret enligt artikel 379.2 i tillämpningsförordningen ska lämna till den huvudansvarige utgör däremot en nödvändig förutsättning för att tullmyndigheterna ska kunna besluta om uppbörd av en tullskuld (domarna i de ovannämnda målen SPKR, punkt 32, Honeywell Aerospace, punkterna 23 och 24, kommissionen mot Tyskland, punkt 71, beslut av den 6 april 2006 i mål C-407/05, Reyniers & Sogama, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 22, och dom av den 8 mars 2007 i mål C-44/06, Gerlach, REG 2007, s. I-2071, punkt 33).

40. Domstolen erinrar om att fristerna om elva respektive tre månader har till syfte att säkerställa att de administrativa myndigheterna tillämpar bestämmelserna om uppbörd av en tullskuld på ett skyndsamt och enhetligt sätt för att ta till vara intresset av att gemenskapens egna medel snabbt finns tillgängliga (domarna i de ovannämnda målen SPKR, punkt 34, och kommissionen mot Tyskland, punkterna 69 och 78). Tremånadersfristen har vidare till syfte att skydda den huvudansvariges intressen genom att denne ges tillräcklig tid att, i förekommande fall, lägga fram bevis för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller avseende den plats där överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks (domarna i de ovannämnda målen SPKR, punkt 38, och Honeywell Aerospace, punkt 24). Tremånadersfristen har även till syfte att förmå den huvudansvarige att inom en tvingande tidsfrist lägga fram de uppgifter som denne förfogar över – för att skyndsamt kunna bestämma vilken stat som är behörig att besluta om uppbörd av tullarna (dom av den 21 oktober 1999 i mål C-233/98, Lensing & Brockhausen, REG 1999, s. I-7349, punkt 30).

41. Det framgår av lydelsen i artiklarna 378 och 379 i tillämpningsförordningen att det endast är avgångskontoret som är skyldigt att lämna den föreskrivna underrättelsen med iakttagande av tidsfristerna om elva och tre månader, när en försändelse inte har uppvisats för avgångskontoret och den plats där överträdelsen eller oegentligheten begåtts inte kan fastställas.

42. Den första tolkningsfrågans första delfråga och den andra tolkningsfrågan ska således besvaras på följande sätt. När en försändelse inte har uppvisats för avgångskontoret och den plats där överträdelsen eller oegentligheten begåtts inte kan fastställas, är det endast avgångskontoret som är skyldigt att lämna den föreskrivna underrättelsen, med iakttagande av de i artikel 379.1 och 379.2 i tillämpningsförordningen angivna tidsfristerna om elva och tre månader.

43. Den nationella domstolen söker få klarhet i huruvida det är förenligt med proportionalitetsprincipen att ett tullombud, i egenskap av huvudansvarig, är ansvarig för följderna av en extern gemenskapstransitering vid vilken det förekommit bedrägeri som denne inte haft del i, eftersom tullskulden, såsom i målet vid den nationella domstolen, kan vara betydligt större än den ersättning som den huvudansvarige får för sina tjänster.

44. Kommissionen har ifrågasatt huruvida denna fråga är relevant, eftersom det inte föreskrivs någon begränsning av den huvudansvariges ansvar i tullbestämmelserna. Kommissionen anser att denna fråga ska förstås så, att den avser en situation där det skulle kunna vara oskäligt att låta den huvudansvarige bära ansvaret för ett bedrägeri i vilket denne inte haft någon del och vilket sannolikt begåtts av anställda vid bestämmelsekontoret. Kommissionen har därför föreslagit att domstolen ska gå utöver lydelsen av tolkningsfrågan och ta i beaktande kriterier som gör det möjligt att medge eftergift av tullarna på grund av skälighetshänsyn, enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 239 i tullkodexen och artiklarna 899–909 i tillämpningsförordningen. De italienska myndigheterna stod inför en särskild situation och borde därför ha överlämnat ansökan om eftergift till kommissionen i enlighet med artikel 905 i tillämpningsförordningen.

45. M&M och kommissionen har tillagt att gemenskapsrättens enhetliga tillämpning och tolkning kräver att tullmyndigheternas beslut om avslag på ansökningar om eftergift kan bli föremål för en verksam domstolsprövning. De har därför hemställt att domstolen prövar den dom som meddelades av Corte suprema di cassazione av den 27 september 2002.

46. Den italienska regeringen anser att det inte strider mot proportionalitetsprincipen att den huvudansvarige görs ansvarig (dom av den 17 juli 1997 i mål C-97/95, Pascoal & Filhos, REG 1997, s. I-4209, och av den 9 mars 2006 i mål C-293/04, Beemsterboer Coldstore Services, REG 2006, s. I-2263). Den italienska regeringen har hävdat att det inte ankommer på domstolen att pröva den dom som meddelades av Corte suprema di cassazione den 27 september 2002, eftersom det inte ställts någon tolkningsfråga angående den domen.

47. Enligt fast rättspraxis krävs enligt proportionalitetsprincipen, som ingår bland gemenskapsrättens allmänna rättsprinciper, att de åtgärder som föreskrivs i en gemenskapsbestämmelse är ägnade att leda till att det eftersträvade målet uppnås och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (dom av den 14 december 2004 i mål C-210/03, Swedish Match, REG 2004, s. I-11893, punkt 47, och av den 12 september 2006 i mål C-479/04, Laserdisken, REG 2006, s. I-8089, punkt 53).

48. Den huvudansvarige är ansvarig för förfarandet för extern gemenskapstransitering och är i denna egenskap gäldenär för den tullskuld som är följden av att föreskrifterna för detta förfarande inte har iakttagits. Syftet med att ålägga den huvudansvarige ett sådant ansvar är att säkerställa att bestämmelserna om uppbörd av tullskulder tillämpas skyndsamt och enhetligt till skydd för gemenskapens och medlemsstaternas ekonomiska intressen. Att ålägga den huvudansvarige ansvaret att betala tullskulden strider inte mot proportionalitetsprincipen, oavsett hur stor denna är i förhållande till den ersättning som den huvudansvarige får när denne, såsom i målet vid den nationella domstolen, är tullombud.

49. Den omständigheten att den huvudansvarige är i god tro och att överträdelsen av bestämmelserna för extern gemenskapstransitering är följden av ett bedrägeri i vilket den huvudansvarige inte har del medför inte heller ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen. I annat fall skulle den huvudansvarige inte ha ett lika starkt incitament att se till att transiteringen genomförs på ett riktigt sätt (se analogt domen i det ovannämnda målet Pascoal & Filhos, punkterna 51–55).

50. Domstolen erinrar om att enligt artikel 239 i tullkodexen, vilken utgör generalklausul för skälighetsbedömning, kan den huvudansvarige ansöka om eftergift av tullarna när tullskulden följer av omständigheter där varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas denne. I detta syfte införs i artiklarna 899–905 i tillämpningsförordningen ett förfarande för administrativt samarbete mellan tullmyndigheterna och kommissionen.

51. Den första tolkningsfrågans andra delfråga ska således besvaras på följande sätt. Det strider inte mot proportionalitetsprincipen att ett tullombud, i egenskap av huvudansvarig, är ansvarigt för tullskulden.

52. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

1) I syfte att kontrollera huruvida den medlemsstat som beslutat om uppbörd av tullarna var behörig att göra detta, ankommer det på den nationella domstolen att avgöra huruvida det, vid tidpunkten när det konstaterades att försändelsen inte hade uppvisats för bestämmelsekontoret, kunde fastställas på vilken plats överträdelsen eller oegentligheten begåtts. Om detta är fallet, följer det av bestämmelserna i artiklarna 203.1 och 215.1 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen att den medlemsstat som är behörig att besluta om uppbörd av tullarna är den medlemsstat på vars territorium den första överträdelse eller oegentlighet som kan kvalificeras som undandragande från tullövervakning har begåtts. Om platsen där den första överträdelsen eller oegentligheten begåtts inte kan fastställas på ovan angivet sätt, är den medlemsstat som avgångskontoret tillhör behörig att besluta om uppbörd av tullarna, i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 378 och 379 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92.

2) När en försändelse inte har uppvisats för bestämmelsekontoret och den plats där överträdelsen eller oegentligheten begåtts inte kan fastställas, är det endast avgångskontoret som är skyldigt att lämna den föreskrivna underrättelsen, med iakttagande av de i artikel 379.1 och 379.2 i förordning nr 2454/93 angivna tidsfristerna om elva och tre månader.

3) Det strider inte mot proportionalitetsprincipen att ett tullombud, i egenskap av huvudansvarig, är ansvarigt för tullskulden.

1 Rättegångsspråk: italienska.