Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 8 september 2009

1 Originalspråk: tyska.

2 EGT L 210, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 239.

3 Dom av den 9 februari 2006 i mål C-127/04, O’Byrne (REG 2006, s. I-1313).

4 Se ovan fotnot 3.

5 Rengeling, H.-W./Middeke, A./Gellermann, M., Handbuch des Rechtsschutzes in der Europäischen Union, München 2003, § 10, punkt 87.

6 Se dom av den 11 juni 1987 i mål 14/86, Pretura di Salò (REG 1987, s. 2545; svensk specialutgåva, volym 9, s. 121), punkt 12, och beslut av den 5 mars 1986 i mål 69/85, Wünsche (REG 1986, s. 947; svensk specialutgåva, volym 8, s. 497), punkt 15.

7 Se i detta avseende Dauses, A., P – Gerichtsbarkeit der EU, i Handbuch des EU-Wirtschaftsrechts (utgiven av Dauses, M.), P. II, punkt 224 (EL 23).

8 Se domen i målet O’Byrne (ovan fotnot 3), punkt 26.

9 Ibidem, punkterna 27 och 28.

10 Ibidem, punkt 29 och följande punkter.

11 Ibidem, punkterna 30 och 31.

12 Se, i detta avseende, även generaladvokaten Geelhoeds förslag till avgörande i målet O’Byrne (ovan fotnot 3), punkt 43, enligt vilket kriteriet måste vara kontrollen över produkten eller den tidpunkt då kontrollen över produkten övergår. Se även Viney, G./Jourdain, P., Les conditions de la responsabilité, tredje upplagan, Paris 2006, s. 881; Jourdain, P., Responsabilité civile. Responsabilités spéciales. Produits défectueux, RTD civ. 2006, s. 331 och s. 333.

13 Eftersom rättigheterna enligt direktivet upphör efter det att tioårsperioden enligt artikel 11 löpt ut, klassificeras denna period i allmänhet i doktrinen som en preklusionsfrist, som med användande av nationell rättsterminologi bland annat skrivs om som en von Amtwegen zu beachtende Ausschlussfrist (Graf von Westphalen, F., Produkthaftungshandbuch, andra bandet, andra upplagan, München, 1999, 79 §, punkt 15), vervaltermijn (Dommering-van Rongen, L., Productaansprakelijkheid, Amsterdam 2000, s. 92 och s. 93), délai d’extinction (le Tourneau, Ph., Droit de la responsabilité et des contrats, sjätte upplagan, Paris 2006, punkt 8461). Ett sådant användande av terminologi som utvecklats för den nationella rättsordningen medför emellertid en fara för att de processrättsliga principer som präglar dessa begrepp kan komma att användas indirekt vid tolkningen av artikel 11 i direktivet. Därutöver hänvisas det uttryckligen i tionde skälet i direktivet till en enhetlig preskriptionsfrist för att väcka talan om ersättning. Mot denna bakgrund kallade domstolen i domen i målet O’Byrne (ovan fotnot 3) samt generaladvokaten Geelhoed i sitt förslag till avgörande i samma mål med rätta tioårsperioden enligt artikel 11 direktiv 85/374 för en preskriptionsfrist, vilket innebär att detta begrepp ska anses ha en gemenskapsrättslig innebörd.

14 Se generaladvokaten Geelhoeds förslag till avgörande i målet O’Byrne (ovan fotnot 3), punkt 29.

15 Se, i detta avseende, bara Borghetti, J.-S., La responsabilité du fait des produits. Etude de droit comparé, Paris 2004, punkt 434, s. 432 och s. 433.

16 Se Taschner, H.C., Product liability: basic problems in comparative law perspective, i Product Liability in Comparative Perspective (utgivare: Fairgrieve, D.), Cambridge 2005, s. 155 och s. 161, som framhåller att artikel 4 i direktiv 85/374 vad avser de objektiva rekvisiten endast förutsätter en skada, en defekt och ett kausalsamband, varför tillverkarens agerande är irrelevant. Tillverkarens ansvar är således inte fault based utan defect based.

17 Frågan om den rättsdogmatiska klassificeringen av tillverkarens ansvar har likväl lett till en livlig rättsvetenskaplig debatt, framför allt i den tyskspråkiga litteraturen, där det inte endast har föreslagits att ansvaret ska klassificeras som ett strikt ansvar, utan även att det ska klassificeras som Gefährdungshaftung (i tysk rätt ungefär ansvar vid farlig verksamhet), som en kombination av olika delar av culpaansvar och strikt ansvar, alltefter defektens beskaffenhet, eller som en blandning av Gefährdungshaftung och strikt ansvar för produkter med säkerhetsbrister (se Oechsler, J. i Staudinger, Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch, bok 2, Berlin, 2002, Einl zum ProdHaftG, punkt 27). Även i andra rättsordningar besvaras frågan om den rättsliga karaktären av tillverkarens ansvar i förhållande till den nationella rättsordningen på olika vis, bland annat genom att använda begrepp som responsabilité quasi objective, responsabilité mixte (le Tourneau, Ph., ovan fotnot 13, punkt 8350) eller responsabilité de plein droit i den franska doktrinen, risicoaansprakelijkheid (van Empel, M./Ritsema, H.A., Aansprakelijkheid voor producten, andra upplagan, Deventer 1992, s. 53) och risicoaansprakelijkheid met schuldelementen (Dommering-van Rongen, L., ovan fotnot 13, s. 36) i den nederländska doktrinen, objectieve aansprakelijkheid met eerbiedigend karakter i den belgiska doktrinen (Wuyts, D., Productaansprakelijkheid: een Richtlijn voor (n)iets?, TBBR 2008, s. 3 och s. 7). I denna debatt förbises emellertid ofta att det genom direktiv 85/374 har införts ett gemenskapsrättsligt ansvarssystem och att begrepp som utvecklats för den nationella rättsordningen inte utan vidare kan användas på detta system. Eftersom det av direktivets ordalydelse, syfte och systematik framgår att culpöst agerande inte är ett rekvisit för ansvar, ska det ansvar som föreskrivs i direktivet klassificeras som ett strikt ansvar (träffande Taschner, H.C./Frietsch, E., Produkthaftungsgesetz und EG-Produkthaftungsrichtlinie, München 1990, andra upplagan, Artikel 1 i direktivet, nr 2. Se även v. Bar, C., Gemeineuropäisches Deliktsrecht, andra bandet, München, 1999, punkt 391, som mycket nyanserat beskriver detta ansvar som grundat på en regim för tillskrivande av strikt ansvar).

18 Även om tillverkaren enligt artikel 7 e i direktivet inte är ansvarig om han bevisar att det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp inte var sådant att det var möjligt att upptäcka defekten, bär tillverkaren bevisbördan för detta och får därmed även stå risken om han inte lyckas bevisa detta. Denna ansvarsbefrielsegrund kan följaktligen endast delvis upphäva den risk för innovationshinder som strikt produktansvar medför. Mot denna bakgrund framhålls det med rätta i elfte skälet i direktiv 85/374 att produkter åldras med tiden, högre säkerhetskrav utvecklas och vetenskap och teknik gör framsteg, så att det därför inte skulle vara skäligt att göra tillverkaren ansvarig för säkerhetsbrister i hans produkt under obegränsad tid.

19 Inom den juridiska doktrinen hänvisas framför allt till möjligheten att försäkra sig mot risken att bli ansvarig för skador som huvudskäl för införandet av den tioåriga preskriptionsfristen enligt artikel 11 i direktiv 85/374; Borghetti, J.-S. (ovan fotnot 15), s. 491 och s. 92; van Wassenaer van Catwijck, A, Productenaansprakelijkheid in Europees verband, andra upplagan, Zwolle, 1991, s. 104; Kullmann, H.J., Produkthaftungsgesetz, andra upplagan, Berlin, 1997, s. 149.

20 Se, i detta avseende, även generaladvokaten Geelhoeds förslag till avgörande i målet O’Byrne (ovan fotnot 3), punkt 48 och följande punkter.

21 Se domen i målet O’Byrne (ovan fotnot 3), punkt 34.

22 Ibidem, punkterna 35 och 37.

23 Ibidem, punkt 39.

24 Dom av den 4 juni 2009 i mål C-285/08, Moteurs Leroy Somer (REG 2009, s. I-4733), punkterna 20 och 21, av den 10 januari 2006 i mål C-402/03, Skov Æg (REG 2006, s. I-199), punkterna 22 och 23, av den 25 april 2002 i mål C-52/00, kommissionen mot Frankrike (REG 2002, s. I-3827), punkterna 16 och 24, av den 25 april 2002 i mål C-154/00, kommissionen mot Grekland (REG 2002, s. I-3879), punkterna 12 och 20, och av den 25 april 2002 i mål C-183/00, González Sánchez (REG 2002, s. I-3901), punkt 25.

25 Se domarna i de ovan i fotnot 24 nämnda målen Moteurs Leroy Somer, punkt 22, Skov Æg, punkt 39, kommissionen mot Frankrike, punkt 21, kommissionen mot Grekland, punkt 17, och González Sánchez, punkt 30.

26 Direktiv 85/374 utesluter dock inte att man tillämpar från direktivet avvikande nationella bestämmelser om ansvar i eller utanför avtalsförhållanden, om grunden för ansvar i dessa är en annan. Jämför Magnus, U., Die Produkthaftung des Zwischenhändlers vor dem EuGH, GPR 2006, s. 121 och s. 123, som i detta sammanhang träffande framhåller att direktivet inte är att betrakta som en helhetsreglering av produktansvar, utan endast utgör en partiell – om än fullständigt harmoniserande – reglering av detta problem, med strikt ansvar som medel.

27 Se domarna i de ovan i fotnot 24 nämnda målen Moteurs Leroy Somer, punkt 29, kommissionen mot Frankrike, punkt 17, kommissionen mot Grekland, punkt 13, och González Sánchez, punkt 26.

28 Jämför Schaub, R., Abschied vom nationalen Produkthaftungsrecht? Anspruch und Wirklichkeit der EG-Produkthaftung, ZEuP 2003, s. 562 och s. 570; Schroeter, U., Zur historischen Auslegung sekundären Gemeinschaftss. 297; Whittaker, S., Form and Substance in the Harmonisation of Product Liability in Europé, ZEuP 2007, s. 858 och s. 866; Bacache, M., La loi no 98-389 du 19 mai 1998, 10 ans après, Resp. civ. et assur. 2008, étude 7, punkt 2.

29 Domstolen har i domarna i de ovan i fotnot 24 nämnda målen kommissionen mot Frankrike, punkt 18, kommissionen mot Grekland, punkt 14, och González Sánchez, punkt 27, med rätta framhållit att åtskilliga direktiv som avser konsumenter i detta sammanhang innehåller bestämmelser enligt vilka medlemsstaterna uttryckligen tillåts att införa eller behålla strängare bestämmelser för att säkerställa en högre skyddsnivå för konsumenterna. Jämför artikel 8 i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53), artikel 8 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, s. 19), artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, s. 12).

30 Enligt sjunde skälet i direktiv 85/374 innebär en rättvis riskfördelning mellan den skadelidande och tillverkaren att tillverkaren bör kunna gå fri från ansvar om han bevisar att det föreligger vissa omständigheter som befriar honom från ansvar.

31 Principdomarna är domarna i de ovan i fotnot 24 nämnda målen kommissionen mot Frankrike och kommissionen mot Grekland. Följande åtgärder fastslogs i dessa domar strida mot direktivet: utvidgande av begreppet skada till följd av underlåtenhet att införliva den i artikel 9.1 b föreskrivna självrisken på 500 euro med den nationella rätten (domen i målet kommissionen mot Frankrike, punkt 26 och följande punkter, samt domen i målet kommissionen mot Grekland, punkt 34), oinskränkt tillämpning av tillverkarens ansvar på leverantörer (domen i målet kommissionen mot Frankrike, punkt 36 och följande punkter), införande av nya villkor för att tillämpa ansvarsfrihetsgrunderna i artikel 7 d och e (domen i målet kommissionen mot Frankrike, punkt 42 och följande punkter). Följande åtgärder har därefter funnits strida mot direktivet: en lagreglering av leverantörens ansvar på så sätt att leverantören ska bära tillverkarens ansvar (domen i det ovan i fotnot 24 nämnda målet Skov Æg, fastställd genom dom av den 5 juli 2007 i mål C-327/05, kommissionen mot Danmark, REG 2007, s. I-93), och begränsning av leverantörers möjlighet att gå fria från ansvar enligt artikel 3.3 till fall där tillverkaren är okänd (dom av den 14 mars 2006 i mål C-177/04, kommissionen mot Frankrike, REG 2006, s. I-2461).

32 Se, i detta avseende, punkt 47 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

33 Generaladvokaten Geelhoed framhöll i sitt förslag till avgörande i målet O’Byrne (ovan fotnot 3), punkt 58, med rätta att den tioåriga preskriptionsfristen inte avbryts om den skadelidande felaktigt väcker talan mot en person som inte är tillverkaren i den mening som avses i artikel 3. Jämför likaså Taschner, H.C./Frietsch, E. (ovan fotnot 17), artikel 11 i direktivet, punkt 8, som påpekar att om det under en rättstvist framkommer att talan väckts mot fel person, så har käranden inte längre möjlighet att göra sina rättigheter gällande mot den riktiga svaranden. Av samma uppfattning är Kullmann, H.J. (ovan fotnot 19), s. 152.

34 Se domen i målet O’Byrne (ovan fotnot 3), punkt 32.

35 Se punkt 39 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

36 Se punkt 109 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

37 Även om metoden för att beräkna frister inte uttryckligen fastställts i direktiv 85/374 ska – med beaktande av den eftersträvade fullständiga harmoniseringen – även denna beräkning vara enhetlig inom hela gemenskapen. Med beaktande av målen med direktiv 85/374 synes det därmed vara lämpligt att överta den beräkningsmetod som används i ett flertal gemenskapsrättsakter, enligt vilken den dag då den händelse som gjorde att preskriptionsfristen började löpa inträffade, enligt principen dies a quo non computatur in termino (den första dagen räknas inte in i tidsfristen) inte ska inräknas (jämför artiklarna 80 och 81 i domstolens rättegångsregler). Därigenom garanteras framför allt att konsumenten fullt ut kan utnyttja den frist som han har rätt till (se dom av den 15 januari 1987 i mål 152/85, Misset, REG 1987, s. 223, angående artiklarna 80 och 81 i domstolens rättegångsregler). Fristen i artikel 11 i direktiv 85/374 löper därmed i princip ut vid utgången av den dag som tio år senare infaller på samma datum som den dag då produkten sattes i omlopp.

38 Se Taschner, H.C./Frietsch, E. (ovan fotnot 17), Artikel 11 i direktivet, punkt 4; Dommering-van Rongen, L. (ovan fotnot 13), s. 173.

39 Se Schmidt-Salzer, J., Kommentar EG-Richtlinie Produkthaftung, första bandet, Heidelberg 1986, Artikel 11, punkt 14; Borghetti, J.-S. (ovan fotnot 15), punkt 512, s. 492, framför allt fotnot 271; Graf von Westphalen, F. (ovan fotnot 13), 79 §, punkt 17.

40 Se punkt 39 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

41 Se Dommering-van Rongen, L. (ovan fotnot 13), s. 92 och s. 93.

42 Vanligtvis kommer det härvid att röra sig om omärkta produkter eller om sådana produkter utan medföljande uppgifter på förpackningen eller i bruksanvisningarna. Se Taschner, H.C./Frietsch, E. (ovan fotnot 17), Artikel 3 i direktivet, punkt 24.

43 Se Taschner, H.C./Frietsch, E. (ovan fotnot 17), Artikel 3 i direktivet, punkt 28, och Dommering-van Rongen, L. (ovan fotnot 41), s. 93. Problematiska är mot denna bakgrund de nationella bestämmelser för införlivande som föreskriver att leverantören måste uppmanas att namnge tillverkaren eller den egna leverantören, som exempelvis 4 § tredje stycket i den tyska Produkthaftungsgesetz (produktansvarslagen) (svarsfrist på en månad från uppmaningen), section 2.3 i den engelska Consumer Protection Act 1987 (1987 års lag om konsumentskydd) (skälig svarsfrist från uppmaningen), section 2.3 i den irländska Liability For Defective Products Act 1991 (1991 års lag om ansvar för defekta produkter) (skälig svarsfrist efter uppmaningen). Se Hodges, C., Product liability of suppliers: the notification trap, ELRev 2002, 27(6), s. 758 och s. 764.

44 Se punkt 109 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

45 Se i detta avseende Graf von Westphalen, F. (ovan fotnot 13), 79 §, punkt 18, Kullmann, H.J. (ovan fotnot 19), s. 151, Wuyts, D. (ovan fotnot 17), punkt 41, Dommering-van Rongen, L. (ovan fotnot 13), s. 173 och s. 174 och van Empel, M./Ritsema, H.A. (ovan fotnot 17), s. 83.

46 Se i detta avseende punkt 47 och följande punkter i detta förslag till avgörande.