Domstolens dom (stora avdelningen) den 9 november 2010

I mål C-540/08, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Oberster Gerichtshof (Österrike) genom beslut av den 18 november 2008, som inkom till domstolen den 4 december 2008, i målet

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden V. Skouris, avdelningsordförandena A. Tizzano (referent), J.N. Cunha Rodrigues, K. Lenaerts, J.-C. Bonichot och A. Arabadjiev samt domarna E. Juhász, G. Arestis, A. Borg Barthet, P. Lindh och T. von Danwitz, generaladvokat: V. Trstenjak, justitiesekreterare: handläggaren K. Malacek,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 januari 2010,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag GmbH & Co. KG, genom S. Korn och G. Korn, Rechtsanwälte, Österreich-Zeitungsverlag GmbH, genom P. Zöchbauer, Rechtsanwalt, och W. Zekert, Geschäftsführer, Österrikes regering, genom C. Pesendorfer och A. Posch, båda i egenskap av ombud, Belgiens regering, genom T. Materne, i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom M. Lumma och J. Möller, samt av S. Unzeitig, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom F. Erlbacher och W. Wils, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 24 mars 2010 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätten

Nationell rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Fråga 1

Fråga 2

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3.1, 5.2 och 5.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, s. 22) (nedan kallat direktivet).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan tidningsföretagen Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag GmbH & Co. KG (nedan kallat Mediaprint) och Österreich-Zeitungsverlag GmbH, angående huruvida försäljning förenad med premier som motparten i målet vid den nationella domstolen har organiserat är tillåten.

3. Skälen 6, 8, 9 och 17 i direktivet har följande lydelse:

4. I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:

5. I artikel 2 d i direktivet föreskrivs följande:

6. Enligt artikel 3 i direktivet gäller följande:

7. I artikel 4 i direktivet föreskrivs följande:

8. Artikel 5 i direktivet har rubriken Förbud mot otillbörliga affärsmetoder och har följande lydelse:

9. 9a § i 1984 års förbundslag mot illojal konkurrens (Bundesgesetz gegen den unlauteren Wettbewerb 1984) (BGBl. I, 448/1984), i dess lydelse enligt BGBl. I, 136/2001 (nedan kallad UWG), har följande lydelse:

10. Dagstidningen Österreich, som ägs av motparten i målet vid den nationella domstolen, anordnade mellan den 25 november 2007 och den 6 december samma år en omröstning om vem som skulle utses till årets fotbollsspelare, varvid allmänheten inbjöds att delta via Internet eller genom att använda en röstblankett i tidningen. Deltagarna i omröstningen hade chans att vinna en middag med den framröstade fotbollsspelaren.

11. Mediaprint ansåg att denna vinstchans, som förutsatte att tidningen köptes, utgjorde en otillåten premie i den mening som avses i 9a § första stycket punkt 1 UWG, och väckte talan vid Handelsgericht Wien (handelsdomstolen i Wien) om förbud för Österreich-Zeitungsverlag att fortsätta med sin omröstning. Denna domstol biföll talan, varpå målet överklagades till Oberlandesgericht Wien (regional överinstans i Wien). Oberlandesgericht Wien fann att förbudet mot försäljning förenad med premier endast fick tillämpas om den utannonserade vinsten kunde uppmuntra allmänheten att köpa tidningen. Enligt Oberlandesgericht Wien förelåg det emellertid inte någon sådan attraktionskraft i det aktuella målet, bland annat eftersom allmänheten kunde delta i omröstningen även via Internet.

12. Mediaprint överklagade detta avgörande till Oberster Gerichtshof som i sitt beslut om hänskjutande preciserade att det i 9a § första stycket punkt 1 UWG föreskrivs ett allmänt förbud mot försäljning förenad med premier, vilket är avsett att säkerställa såväl konsumentskydd som upprätthållandet av en effektiv konkurrens. Oberster Gerichtshof fann det vidare vara oklart huruvida direktivet, som däremot har till syfte att skydda konsumenterna och uteslutande reglerar förhållandet mellan dem och företagen, utgör hinder för en sådan bestämmelse.

13. Enligt Oberster Gerichtshof fordrar målets avgörande en tolkning av direktivet, varför den beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

14. I skrivelse som inkom till domstolens kansli den 27 juli 2009 har den österrikiska regeringen med stöd av artikel 44.3 andra stycket i domstolens rättegångsregler begärt att målet ska avgöras i stor avdelning.

15. Den nationella domstolen har ställt fråga 1 för att få klarhet i huruvida direktivet ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell bestämmelse om ett allmänt förbud mot försäljning förenad med premier, som inte enbart har till syfte att skydda konsumenterna utan också har andra syften, såsom att upprätthålla mångfalden i medierna och skydda svagare konkurrenter.

16. För att besvara denna fråga ska domstolen först fastställa huruvida den försäljning förenad med premier som omfattas av det i målet vid den nationella domstolen aktuella förbudet, utgör affärsmetoder i den mening som avses i artikel 2 d i direktivet, och således omfattas av bestämmelserna i detta.

17. Artikel 2 d i direktivet innehåller en synnerligen vid definition av begreppet affärsmetod, med vilket avses en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument.

18. Det är emellertid tydligt att sådana marknadsföringskampanjer som de som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, vilka innebär att konsumenter kan delta kostnadsfritt i en tävling endast under förutsättning att de köper varor eller tjänster, ingår i en näringsidkares affärsstrategi och avser direkt marknadsföring och försäljning. Av detta följer att de utgör affärsmetoder i den mening som avses i artikel 2 d i direktivet, och således omfattas av direktivets materiella tillämpningsområde (se domen av den 14 januari 2010 i mål C-304/08, Plus Warenhandelsgesellschaft, REU 2010, s. I-217, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

19. Vad Mediaprint tillsammans med den österrikiska och den belgiska regeringen har anfört om att de säljfrämjande åtgärder som tillämpats i målet vid den nationella domstolen inte omfattas av direktivet, eftersom de uttryckligen varit föremål för kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om säljfrämjande åtgärder på den inre marknaden (KOM(2001) 546 slutlig), vilket har varit föremål för ändringar (KOM(2002) 585 slutlig). Det räcker i detta hänseende att konstatera att denna omständighet – bland annat med hänsyn till att förslaget återkallades under år 2006 och att det således inte har medfört att någon förordning antogs – inte i sig utesluter att sådana metoder, på unionsrättens nuvarande stadium, kan utgöra otillbörliga affärsmetoder i den mening som avses i direktivet, och kan omfattas av tillämpningsområdet för detsamma (domen i det ovannämnda målet Plus Warenhandelsgesellschaft, punkt 33).

20. Vidare ska det prövas huruvida en sådan nationell bestämmelse som 9a § första stycket punkt 1 UWG kan omfattas av direktivets tillämpningsområde trots att ändamålet med bestämmelsen, såsom den nationella domstolen har påpekat, är vidare än direktivets, eftersom det förutom konsumentskydd även omfattar andra ändamål.

21. Som påpekats i punkt 17 ovan kännetecknas nämligen direktivet av ett synnerligen vitt materiellt tillämpningsområde innefattande samtliga affärsmetoder i direkt anknytning till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument. Som framgår av skäl 6 i direktivet är det således endast sådan nationell lagstiftning om otillbörliga affärsmetoder som enbart skadar konkurrenters ekonomiska intressen, eller som gäller transaktioner mellan näringsidkare, som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

22. Det är uppenbart att det inte är fallet med den nationella bestämmelse som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.

23. Som den nationella domstolen har påpekat tar nämligen 9a § första stycket punkt 1 UWG uttryckligen sikte på konsumentskyddet och inte enbart på skyddet för konkurrenter och andra marknadsaktörer.

24. Av handlingarna i målet framgår dessutom att UWG – som utgör den på nationell nivå gällande lagstiftningen om illojal konkurrens – ändrades genom lagen av den 13 december 2007 (BGBl. I, 79/2007), utan att det därvid skedde någon ändring av 9a §, just i syfte att säkerställa direktivets införlivande i Österrike. Den nationella lagstiftaren ansåg således att denna lag var ägnad att säkerställa den nationella rättens förenlighet med direktivet och att den i enlighet med vad som föreskrivs i skäl 8 däri direkt [skyddar] konsumenternas ekonomiska intressen mot otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter samt i enlighet med vad som föreskrivs i bland annat artikel 1 i direktivet säkerställer en hög konsumentskyddsnivå.

25. Den österrikiska regeringen har under förhandlingen gjort gällande att den nationella bestämmelse som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, eftersom den huvudsakligen har till syfte att upprätthålla mångfalden i de österrikiska medierna. Nämnda regering delar därmed inte den i punkterna 12 och 20 i förevarande dom redovisade bedömning som den nationella domstolen gjort i fråga om denna bestämmelses ändamål.

26. Även om det huvudsakliga ändamålet med den bestämmelse som är i fråga i målet vid den nationella domstolen antas vara att upprätthålla mångfalden i de österrikiska medierna, finns inte möjligheten för medlemsstaterna – att behålla eller införa bestämmelser som har till syfte eller resultat att kvalificera affärsmetoder som otillbörliga med hänvisning till upprätthållandet av mångfalden i medierna – angiven bland undantagen från direktivets tillämpningsområde i skälen 6 och 9 eller i artikel 3 i direktivet.

27. Det ska härvid understrykas att direktivet innebär en fullständig harmonisering av bestämmelser om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter.

28. Den österrikiska regeringen kan därmed inte hävda att 9a § första stycket punkt 1 UWG faller utanför direktivets tillämpningsområde, eftersom bestämmelsen huvudsakligen syftar till ett upprätthållande av mångfalden i medierna.

29. Det ska därmed prövas huruvida direktivet utgör hinder för ett sådant förbud mot försäljning förenad med premier som det som föreskrivs i 9a § första stycket punkt 1 UWG.

30. Domstolen erinrar i detta avseende för det första om att direktivet innebär en fullständig harmonisering av de bestämmelser avseende otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter. Såsom uttryckligen föreskrivs i artikel 4 i direktivet, får medlemsstaterna således inte vidta åtgärder som är mer restriktiva än vad som föreskrivs i direktivet, även om detta sker i syfte att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå (domen i det ovannämnda målet Plus Warenhandelsgesellschaft, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

31. Vidare föreskrivs i artikel 5 i direktivet ett förbud mot otillbörliga affärsmetoder, och den bestämmelsen innehåller de kriterier som ska tillämpas vid fastställande av vad som ska betraktas som otillbörligt.

32. Enligt artikel 5.2 ska en affärsmetod således anses vara otillbörlig om den strider mot god yrkessed och innebär, eller sannolikt kommer att innebära, en avsevärd snedvridning av genomsnittskonsumentens ekonomiska beteende i förhållande till produkten.

33. I artikel 5.4 i direktivet definieras två bestämda kategorier av otillbörliga affärsmetoder, nämligen vilseledande och aggressiva affärsmetoder, vilka motsvarar de kriterier som föreskrivs i artiklarna 6 och 7, respektive i artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29.

34. I bilaga I till direktivet upprättas en uttömmande förteckning över de 31 affärsmetoder som i enlighet med artikel 5.5 i direktivet under alla omständigheter ska betraktas som otillbörliga. I enlighet med vad som uttryckligen anges i skäl 17 i direktivet är det därför endast dessa affärsmetoder som kan anses vara otillbörliga utan att någon prövning från fall till fall görs utifrån bestämmelserna i artiklarna 5–9 i direktivet.

35. När det gäller den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är det utrett att metoder som består i att erbjuda konsumenterna premier i samband med köp av varor eller tjänster inte förekommer i bilaga I till direktivet. Sådana metoder kan alltså inte vara förbjudna under alla omständigheter utan endast om det vid en särskild prövning visar sig att metoderna är otillbörliga.

36. Enligt 9a § första stycket punkt 1 UWG är emellertid alla försäljningskampanjer där erbjudandet om en premie förutsätter att konsumenten köper varor eller tjänster förbjudna. Med andra ord råder det ett allmänt förbud mot denna typ av metod, och det är inte nödvändigt att, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, fastställa om den aktuella försäljningskampanjen är otillbörlig mot bakgrund av de kriterier som föreskrivs i artiklarna 5–9 i direktivet.

37. En sådan nationell lagstiftning med mera restriktiva bestämmelser än dem som föreskrivs i direktivet strider vidare mot direktivets artikel 4, som innehåller ett uttryckligt förbud för medlemsstaterna att upprätthålla eller vidta mer restriktiva nationella åtgärder, även när dessa åtgärder syftar till att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå.

38. Mot denna bakgrund utgör direktivet hinder för ett sådant förbud mot försäljningserbjudanden där konsumenten måste köpa varor eller tjänster för att erbjudas en premie, såsom det förbud som föreskrivs i bestämmelsen som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.

39. Den omständigheten att det i 9a § andra stycket UWG föreskrivs ett visst antal undantag från nämnda förbud mot försäljning förenad med premier föranleder inte någon annan bedömning.

40. Som domstolen redan har slagit fast kan sådana undantag – när det är fråga om en metod som inte avses i bilaga I till direktivet – inte ersätta den bedömning som med nödvändighet måste ske, mot bakgrund av sammanhanget i det enskilda fallet och med hänsyn till kriterierna i artiklarna 5–9 i direktivet, av huruvida en affärsmetod är otillbörlig, trots att undantagen skulle kunna begränsa räckvidden av förbudet mot affärsmetoder som innebär att erbjudandet om en premie förutsätter att varor eller tjänster köps. Undantagen är nämligen begränsade och definierade på förhand (se domen i det ovannämnda målet Plus Warenhandelsgesellschaft, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

41. Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 1 besvaras enligt följande. Direktivet ska tolkas så, att det utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, i vilken det föreskrivs ett allmänt förbud mot försäljning förenad med premier och vilken inte enbart har till syfte att skydda konsumenterna utan även har andra syften.

42. Den nationella domstolen har, för det fall fråga 1 besvaras jakande, frågat EU-domstolen huruvida försäljning förenad med premier ska anses utgöra otillbörliga affärsmetoder i den mening som avses i artikel 5.2 i direktivet enbart på grund av att vinstchansen utgör den avgörande anledningen att köpa den underliggande varan för åtminstone en del av omsättningskretsen.

43. Som påpekas i punkt 35 i förevarande dom kan försäljningsmetoder som omfattas av direktivets tillämpningsområde och som inte förekommer i bilaga I till direktivet inte anses otillbörliga, och därmed förbjudas, förrän de prövats, särskilt mot bakgrund bland annat av de kriterier som anges i artiklarna 5–9 i det direktivet.

44. Den omständigheten att möjligheten att delta i en tävling utgör den avgörande anledningen för åtminstone en del av omsättningskretsen att köpa en tidning kan beaktas av den nationella domstolen vid en sådan prövning.

45. Den nationella domstolen skulle nämligen med ledning av nämnda omständighet kunna komma fram till att den ifrågavarande affärsmetoden innebär, eller sannolikt kommer att innebära, en avsevärd snedvridning av konsumenternas ekonomiska beteende i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktivet.

46. Denna omständighet medger dock inte i sig att en försäljning förenad med en premie kan anses utgöra en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i direktivet. Det måste dessutom prövas huruvida metoden i fråga strider mot god yrkessed i den mening som avses i artikel 5.2 a i direktivet.

47. Under dessa förhållanden ska fråga 2 besvaras enligt följande. En möjlighet att delta i en pristävling, som förutsätter köp av en tidning, utgör inte någon otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artikel 5.2 i direktivet enbart av det skälet att möjligheten att delta utgör den avgörande anledningen att köpa tidningen för åtminstone en del av omsättningskretsen.

48. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) ska tolkas så, att det utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, i vilken det föreskrivs ett allmänt förbud mot försäljning förenad med premier och vilken inte enbart har till syfte att skydda konsumenterna utan även har andra syften.

2) En möjlighet att delta i en pristävling, som förutsätter köp av en tidning, utgör inte en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artikel 5.2 i direktiv 2005/29 enbart av det skälet att möjlighet att delta utgör den avgörande anledningen till att köpa tidningen för åtminstone en del av omsättningskretsen.

1 Rättegångsspråk: tyska.