Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 25 februari 2010
Direktiv 2000/76/EG Avfallsförbränning Förbränningsanläggning Samförbränningsanläggning Industrikomplex bestående av en förgasningsanläggning och ett kraftverk Förbränning i kraftverket av orenad gas som utvunnits vid värmebehandling av avfall i förgasningsanläggningen I mål C-209/09, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Högsta förvaltningsdomstolen (Finland) genom beslut av den 8 juni 2009, som inkom till domstolen den , i ett förfarande som anhängiggjorts av
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Toader (referent) samt domarna C.W.A. Timmermans och K. Schiemann, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: R. Grass,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Lahti Energia Oy, genom generaldirektören J. Savelainen, Salpausselän luonnonystävät ry, genom direktören M. Vikberg, Finlands regering, genom J. Heliskoski, i egenskap av ombud, Belgiens regering, genom T. Materne och L. Van den Broeck, båda i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom M. Lumma och B. Klein, båda i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom E. Riedl, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom I. Koskinen och A. Marghelis, båda i egenskap av ombud, med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Direktiv 2000/76
Direktiv 2006/12/EG
Tvisten i målet vid den nationella domstolen och förfarandet för begäran om förhandsavgörande i mål C-317/07
Utvecklingen i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna i förevarande mål
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
Den andra frågan
Rättegångskostnader
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall (EGT L 332, s. 91).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Lahti Energia Oy (nedan kallat Lahti Energia), ett företag som ägs av staden Lahti, och Östra Finlands miljötillståndsverk (nedan kallat miljötillståndsverket) angående krav som gäller enligt direktiv 2000/76 för ett industrikomplex omfattande en förgasningsanläggning och ett kraftverk.
3. Femte och tjugosjunde skälen i direktiv 2000/76 har följande lydelse:
4. Artikel 3 i direktivet har följande lydelse:
5. Artikel 7 i direktiv 2000/76 har rubriken Gränsvärden för utsläpp till luft och lyder som följer:
6. Enligt artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/12/EG av den 5 april 2006 om avfall (EUT L 114, s. 9), vilket för att skapa klarhet och överskådlighet kodifierar direktiv 75/442, avses med avfall varje föremål, ämne eller substans som ingår i de kategorier som anges i bilaga I och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med.
7. Lahti Energia ansökte hos miljötillståndsverket om miljötillstånd för sin förgasningsanläggning och sitt kraftverk. Tillståndsansökan avsåg ett industrikomplex som består av två anläggningar på samma fastighet. Det rör sig om en förgasningsanläggning som producerar gas från avfall och ett kraftverk, i vars ångpanna den renade gas som producerats i förgasningsanläggningen ska förbrännas.
8. Miljötillståndsverket meddelade Lahti Energia ett miljötillstånd som gällde tills vidare och angav vilka krav som var förknippade med detta tillstånd. Myndigheten fann således att förgasningsanläggningen som producerar gas och kraftverket som förbränner denna gas tillsammans utgör en samförbränningsanläggning i den mening som avses i direktiv 2000/76.
9. Lahti Energia överklagade detta beslut till Vasa förvaltningsdomstol och yrkade att det skulle fastställas att förbränningen i en huvudpanna av gas som renats och raffinerats i en separat förgasningsanläggning inte utgör samförbränning av avfall i den mening som avses i direktiv 2000/76.
10. Vasa förvaltningsdomstol avslog överklagandet. Förvaltningsdomstolen fann bland annat att uppnåendet av målet med direktiv 2000/76 skulle kunna äventyras om direktivets tillämpningsområde tolkades så snävt att kraven i direktivet inte kunde tillämpas på den ovannämnda förbränningen av avfall. Förvaltningsdomstolen fann vidare att förgasningsanläggningen som separat enhet inte kan anses utgöra en förbränningsanläggning i den mening som avses i direktiv 2000/76, eftersom förgasning är en värmebehandling och det krävs att anläggningen har en förbränningslinje för att den ska betraktas som en förbränningsanläggning.
11. Vasa förvaltningsdomstol fann dock att förgasningsanläggningen och kraftverket tillsammans utgjorde en samförbränningsanläggning i den mening som avses i direktiv 2000/76.
12. Lahti Energia ingav därefter ett överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen, som beslutade att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen:
13. Denna begäran om förhandsavgörande ledde till dom av den 4 december 2008 i mål C-317/07, Lahti Energia (REG 2008, s. I-9051), i vilken domstolen konstaterade följande:
14. Efter att domen i det ovannämnda målet Lahti Energia hade meddelats gav Högsta förvaltningsdomstolen parterna i målet där tillfälle att yttra sig.
15. Lahti Energia upplyste därvid om att i motsats till vad det uppgett i sin miljötillståndsansökan och i talan vid Vasa förvaltningsdomstol respektive Högsta förvaltningsdomstolen, renas inte längre gasen från det värmebehandlade avfallet i förgasningsanläggningen. Bolaget anser dock att det av domen i det ovannämnda målet Lahti Energia kan utläsas att förbränning av ett gasämne i ett kraftverk inte utgör avfallsförbränning i den mening som avses i direktiv 2000/76. Enligt bolaget kan ett sådant kraftverk anses utgöra en samförbränningsanläggning bara om denna enhet till övervägande del drivs med syntesgas som utvunnits av avfall. I Lahti Energias kraftverk används dock sådan gas endast som tillskottsbränsle, alltså i andra hand, och driften av kraftverket omfattas därmed inte av det direktivets tillämpningsområde.
16. Mot denna bakgrund beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att ånyo vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen:
17. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2000/76 är tillämpligt på ett kraftverk som, som tillskottsbränsle använder – såsom komplement till fossila bränslen som till övervägande del används i kraftverkets energiproduktion – en gas som erhålls genom värmebehandling av avfall i en anläggning där nämnda gas inte renats.
18. Som den hänskjutande domstolen, den finländska, den belgiska och den tyska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission korrekt har påpekat, anknöt svaret på den tredje tolkningsfrågan i domen i det ovannämnda målet Lahti Energia, som innebar att driften av kraftverket inte omfattades av tillämpningsområdet för direktiv 2000/76, till den omständigheten att gasen som användes i detta kraftverk visserligen producerades av avfall, men dock skulle renas i förgasningsanläggningen i samband med samförbränningen av nämnda avfall.
19. Som domstolen underströk i punkt 29 i den domen ska de ämnen som uppstår vid värmebehandlingen av avfallet i förgasningsanläggningen, i detta fall i form av rågas, filtreras med hjälp av en renare för att erhålla en renad gas som är befriad från oönskade fasta partiklar och därmed lämpad att använda som bränsle.
20. Som framgår av punkterna 35, 36 och 41 i nämnda dom slog domstolen fast att i den mån den gas som i ett sådant sammanhang producerats i förgasningsanläggningen borde ha samma egenskaper som ett fossilt bränsle, bland annat till följd av att det filtreras i renaren, kunde driften i kraftverket inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/76 av det enda skälet att det skulle drivas med ett ur avfall utvunnet tillskottsbränsle.
21. När processen i förgasningsanläggningens kammare slutförts ansågs nämligen den renade gas som använts i kraftverket vara en produkt i den mening som avses i artikel 3.5 i direktiv 2000/76.
22. Som generaladvokaten Kokott påpekade i punkterna 91 och 93 i sitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Lahti Energia talade förbränningen i kraftverket av en verklig produkt för att det inte skulle anses föreligga någon teknisk eller funktionell koppling mellan förgasningsanläggningen och detta kraftverk, även om nämnda produkt utvunnits ur avfall.
23. Annorlunda förhåller det sig dock när den genom värmebehandling av avfall i förgasningsanläggningen utvunna gasen, i likhet med vad som gäller i målet vid den nationella domstolen, inte längre renas i förgasningsanläggningens kammare utan i befintlig form leds till kraftverket för att där användas som ett tillskottsbränsle.
24. Om man i en sådan situation enbart beaktar driften av förgasningsanläggningen kommer den hädanefter avsedda processen inte att bestå i ett rent bortskaffande av avfall genom värmebehandling som – om de ämnen som härvid uppstår därefter förbränns – skulle medge att en sådan anläggning klassificeras som förbränningsanläggning i den mening som avses i artikel 3.4 i direktiv 2000/76 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Lahti Energia, punkt 20).
25. För övrigt kan nämnda anläggning inte heller längre enbart klassificeras som en samförbränningsanläggning, det vill säga en anläggning enligt artikel 3.5 första stycket i direktiv 2000/76, vars huvudsakliga ändamål är energialstring eller tillverkning av materiella produkter och som utnyttjar avfall som normalt bränsle eller tillskottsbränsle, eller där avfall värmebehandlas för att det ska kunna bortskaffas (se dom av den 11 september 2008 i mål C-251/07, Gävle Kraftvärme, REG 2008, s. I-7047, punkt 35, och domen i det ovannämnda målet Lahti Energia, punkt 26).
26. I en situation som den som numera är aktuell vid Högsta förvaltningsdomstolen gäller nämligen, i motsats till vad som konstaterades i punkt 36 i domen i det ovannämnda målet Lahti Energia, att processen med värmebehandling av avfall som inletts i förgasningsanläggningen inte längre slutförs i förgasningsanläggningen, eftersom gasen leds från denna anläggning till kraftverket för att användas för energiproduktion, även om den ännu inte har egenskaper som är likvärdiga dem för ett fossilt bränsle, bland annat vad gäller renhetsgrad.
27. Driften av de båda från varandra skilda anläggningarna ska visserligen i princip undergå en separat prövning beträffande tillämpningen av direktiv 2000/76 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Lahti Energia, punkterna 24 och 25).
28. Under de förutsättningar som fortsättningsvis gäller i målet vid Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar EU-domstolen emellertid att förgasningsanläggningen och kraftverket de facto kan uppfattas som en enda enhet som inte längre drivs i syfte att utvinna en produkt, utan för att producera energi. I denna enhet undergår nämligen allt avfall en värmebehandling för att bortskaffas, och denna behandling är uppdelad i två etapper. Den första etappen äger rum i förgasningsanläggningen och består i en värmebehandling av avfallet, medan den andra etappen är förlagd till kraftverket där de gasämnen som uppstår vid värmebehandlingen av avfallet i nämnda anläggning förbränns.
29. Som generaladvokaten Kokott påpekade i sitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Lahti Energia, gäller dock under sådana antaganden att när förfarandet för energiproduktion eller tillverkning av produkter konkretiseras och slutförs först när de gasämnen som uppstår vid värmebehandlingen av avfallet i förgasningsanläggningen leds över till kraftverket, måste industrikomplexet bestående av anläggningen och kraftverket uppfattas tillsammans för tillämpningen av direktiv 2000/76, vilket följer av det tekniska och funktionella samband som kopplar dem till varandra. Detta rättfärdigas dessutom av den omständigheten att de skadliga ämnen som uppstår vid värmebehandlingen av avfallet, vilken påbörjas i förgasningsanläggningen, åtminstone till viss del sprids och leds bort först när rågasen leds till kraftverket.
30. När det gäller Lahti Energias argument, att det aktuella kraftverket kan motsvara begreppet samförbränningsanläggning bara om energiproduktionen i denna anläggning till övervägande del sker med hjälp av orenad gas som framställts i förgasningsanläggningen, räcker det att erinra om stadgandet i tjugosjunde skälet i direktiv 2000/76, enligt vilket samförbränning av avfall i anläggningar som inte i första hand är avsedda för förbränning av avfall inte bör tillåtas medföra större utsläpp av föroreningar i den del av rökgasvolymen som härrör från sådan samförbränning än som är tillåtet för egentliga avfallsförbränningsanläggningar.
31. Den första frågan ska således besvaras enligt följande. Ett kraftverk som, som tillskottsbränsle använder – såsom komplement till fossila bränslen som till övervägande del används i kraftverkets energiproduktion – en gas som erhålls genom värmebehandling av avfall i en anläggning, ska tillsammans med denna anläggning anses utgöra en samförbränningsanläggning i den mening som avses i artikel 3.5 i direktiv 2000/76, om nämnda gas inte renats i anläggningens kammare.
32. Högsta förvaltningsdomstolen har ställt sin andra fråga endast för det fall att dess första fråga besvaras nekande.
33. Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den hänskjutande domstolens andra fråga.
34. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: finska.