Domstolens dom (första avdelningen) den 15 mars 2012

I mål C-292/10, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht Regensburg (Tyskland) genom beslut av den 17 maj 2010, som inkom till domstolen den 11 juni 2010, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Tizzano samt domarna M. Safjan (referent), A. Borg Barthet, J.-J. Kasel och M. Berger, generaladvokat: P. Cruz Villalón, justitiesekreterare: handläggaren B. Fülöp,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 25 maj 2011,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Danmarks regering, genom C. Vang, i egenskap av ombud, Irland, genom D. O’Hagan, i egenskap av ombud, biträdd av A. Collins, SC, och M. Noonan, BL, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Varone, avvocato dello Stato, Luxemburgs regering, genom C. Schiltz, i egenskap av ombud, Ungerns regering, genom Z. Fehér, K. Szíjjártó och K. Molnár, samtliga i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom C. Wissels, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin och S. Grünheid, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätten

Direktiv 2000/31

Förordning nr 44/2001

Förordning nr 805/2004

Nationell rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Fråga 4

Den första frågan och den första delen av den tredje frågan

Den andra frågan

Den andra delen av den tredje frågan

Den elfte frågan

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6 FEU och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artikel 3.1 och 3.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om elektronisk handel) (EGT L 178, s. 1), artiklarna 4.1, 5.3 och 26.2 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT l 12, 2001, s. 1), samt artikel 12 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (EUT L 143, s. 15).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan G och Cornelius de Visser angående skadeståndsanspråk på grund av publicering av bilder på internet på vilka G delvis är naken.

3. Skäl 23 i direktiv 2000/31 har följande lydelse:

4. Enligt artikel 1.1 i direktivet är dess syfte att bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att säkerställa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna.

5. Artikel 1.4 i direktivet har följande lydelse:

6. Artikel 3 i direktivet har rubriken Den inre marknaden. Punkt 1 i artikeln har följande lydelse:

7. Artikel 3.2 i direktivet lyder som följer:

8. I skäl 2 i förordning nr 44/2001 anges följande:

9. Artikel 2 i förordningen har följande lydelse:

10. I artikel 3.1 i förordningen anges följande:

11. Artikel 4 i förordningen har följande lydelse:

12. I kapitel II, avsnitt 2 i förordning nr 44/2001, med rubriken Särskilda behörighetsregler, föreskrivs följande i artikel 5.3:

13. Artikel 26 i förordningen, som återfinns i avsnitt 8, med rubriken Prövning av behörighetsfrågan och av frågan huruvida målet kan tas upp, lyder som följer:

14. I kapitel III i förordning nr 44/2001, med rubriken Erkännande och verkställighet, föreskrivs, i artikel 34.2, att en dom inte ska erkännas om:

15. Artikel 59 i förordning nr 44/2001 har följande lydelse:

16. I enlighet med artikel 1 i förordning nr 805/2004 är [s]yftet med denna förordning […] att införa en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar, vilket, genom att det fastställs miniminormer, kommer att möjliggöra fri rörlighet för domar, förlikningar som ingåtts inför domstol och officiella handlingar i alla medlemsstater utan att erkännande och verkställighet skall föregås av mellanliggande förfaranden i den medlemsstat där verkställighet begärs.

17. Artikel 5 i förordningen, med rubriken Upphävande av exekvatur, har följande lydelse:

18. Artikel 12.1 i förordningen lyder som följer:

19. I artikel 14.1 och 14.2 i förordning nr 805/2004 föreskrivs följande:

20. Enligt artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EUT L 324, s. 79) är denna förordning inte tillämplig när adressen till den person som ska delges inte är känd.

21. Artikel 19 i förordning nr 1393/2007, med rubriken Svarandes utevaro, har följande lydelse:

22. 185, 186 och 188 §§ i den tyska civilprocesslagen (Zivilprozessordnung) innehåller följande bestämmelser om kungörelsedelgivning:

23. 331 § i den tyska civilprocesslagen, med rubriken Tredskodom, har följande lydelse:

24. Cornelius de Visser är innehavare av domännamnet och ansvarig för webbplatsen www.*****.de. Under länken Fotos und Videos (foton och videor) på denna webbplats kan man se ett fotografi av G. Genom att det klickas på länken für weitere Fotos hier klicken (för ytterligare foton klicka här) visas diverse fotografier av G där hon är delvis naken.

25. Denna situation uppkom när G, omkring år 2003, visade intresse för webbplatsen och Cornelius de Vissers tjänster och därför tog kontakt med honom. Därefter framställde Cornelius de Visser, genom en medarbetare och fotograf som han anlitat, nämnda fotografier av G i Tyskland, för att användas für eine Party (för en fest). G gav emellertid aldrig sitt samtycke till offentliggörandet av dessa fotografier. Det var dessutom aldrig tal om att bilderna skulle läggas ut på internet och något konkret avtal därom slöts följaktligen inte heller.

26. Det var först under år 2009 som G, efter att ha uppmärksammats därom av arbetskamrater, kom i kontakt med de fotografier som lagts ut på internet.

27. I såväl webbplatsens redaktionsruta som i DENIC (det centrala tyska domänregistret) angavs en viss N som Admin-C, under en adress i Dortmund i Tyskland. I telefonboken över Dortmund fanns emellertid inte någon med detta namn.

28. Det är okänt var webbplatsens server finns.

29. I redaktionsrutan på webbplatsen www.*****.de anges Cornelius de Visser som domäninnehavare under en adress i Terneuzen (Nederländerna) och en i Venlo (Nederländerna). Det har emellertid inte varit möjligt att delge honom på dessa adresser, eftersom respektive försändelse kommit tillbaka med påskriften adressaten okänd. Det nederländska konsulatet i München (Tyskland) meddelade på förfrågan att Cornelius de Visser inte var folkbokförd i Nederländerna.

30. Efter det att G beviljats rättshjälp fattade den hänskjutande domstolen, den 8 februari 2010, beslut om att delge stämningsansökan genom kungörelsedelgivning och förordnade om ett skriftligt inledande förfarande. Ett tidigare försök att i samband med förfarandet för beviljande av rättshjälp delge Cornelius de Visser utkastet till stämningsansökan per normal post till olika adresser hade misslyckats.

31. I enlighet med tysk civilprocess skedde kungörelsedelgivningen av stämningsansökan genom att ett meddelande därom anslogs på anslagstavlan vid Landgericht Regensburg mellan den 11 februari och den 15 mars 2010. Vid tidpunkten för beslutet om hänskjutande hade de frister som satts för Cornelius de Visser att inkomma med svaromål gått ut, utan att han hade agerat. Enligt den hänskjutande domstolen kan det mot bakgrund av omständigheterna utgås från att Cornelius de Visser till dags dato inte känner till förevarande mål.

32. Den hänskjutande domstolen har tillagt att om en kungörelsedelgivning, enligt nationell rätt, av en stämningsansökan inte kan ske på grund av företrädet för unionsrättsliga bestämmelser, kvarstår enbart möjligheten för G att lämna ytterligare adresser på vilka Cornelius de Visser kan delges, vilket torde vara omöjligt för henne då hon saknar både denna kännedom och möjligheten att införskaffa den. Detta skulle dessutom kunna anses oförenligt med artikel 47 första meningen i stadgan, eftersom G i så fall faktiskt skulle berövas den rätt till en effektiv domstolsprövning som hon är garanterad.

33. Mot denna bakgrund och då den dessutom hyser visst tvivel avseende tillämpligheten och tolkningen av förordning nr 44/2001 liksom avseende fastställandet av tillämplig rätt i det nationella målet, har Landgericht Regensburg vilandeförklarat målet och ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:

34. Genom skrivelse av den 28 oktober 2011 skickade domstolens kansli en kopia av dom av 25 oktober 2011 i de förenade målen C-509/09 och C-161/10, eDate Advertising m.fl. (REU 2011, s. I-10269), till den hänskjutande domstolen och anmodade denna att meddela huruvida den, mot bakgrund av den domen, avsåg att vidhålla frågorna 5–11 i begäran om förhandsavgörande.

35. Den hänskjutande domstolen meddelade i skrivelser av den 10 och den 16 november 2011, som inkom till domstolen den 10 och den 16 november 2011, att den hade beslutat att dra tillbaka frågorna 5–10 men att den avsåg att behålla fråga 11 i följande omformulerade lydelse:

36. Under dessa omständigheter ska domstolen endast pröva de första fyra ursprungliga tolkningsfrågorna och den sista omformulerade tolkningsfrågan.

37. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fjärde fråga, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 i förordning nr 44/2001, under sådana omständigheter som dem i målet vid den nationella domstolen, ska tolkas så, att den utgör hinder för att artikel 5.3 i samma förordning tillämpas på en skadeståndstalan som avser driften av en webbplats, mot en svarande som troligen är unionsmedborgare men som befinner sig på okänd ort.

38. I beslutet om hänskjutande har den nationella domstolen nämligen understrukit att det absolut inte är säkert att svaranden vistas inom unionen, även om det är mycket som pekar på detta. Den hänskjutande domstolen vill följaktligen i synnerhet få klarhet i tolkningen av kriteriet inte har hemvist i en medlemsstat i artikel 4.1 i förordning nr 44/2001, enligt vilken nationella behörighetsregler då ska tillämpas i stället för de enhetliga bestämmelserna i nämnda förordning.

39. I detta avseende erinrar domstolen för det första om att det under omständigheter där en svarandes tillika unionsmedborgares hemvist inte är känt är förenligt med kravet på rättssäkerhet att tillämpa de enhetliga behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 i stället för de regler som gäller i de olika medlemsstaterna. Denna tillämpning är även förenlig med förordningens syfte, vilket är att stärka rättsskyddet för personer bosatta inom unionen, så att en rättssökande utan svårighet kan avgöra vid vilken domstol talan ska väckas och en svarande rimligtvis kan förutse var talan kan väckas mot honom eller henne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 2011 i mål C-327/10, Hypoteční banka, REU 2011, s. I-11543, punkt 44).

40. För det andra ska begreppet inte har hemvist i en medlemsstat i artikel 4.1 i förordning nr 44/2001 förstås så, att tillämpandet av de nationella behörighetsreglerna i stället för de enhetliga behörighetsreglerna enbart är möjligt om den domstol vid vilken talan väckts har tillgång till bevis med hjälp av vilka den kan fastställa att svaranden, unionsmedborgare utan hemvist i domstolsmedlemsstaten, faktiskt har hemvist utanför unionen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Hypoteční banka, punkt 42).

41. I brist på sådana bevis har en domstol i en medlemsstat internationell behörighet enligt förordning nr 44/2001 när villkoren för tillämpningen av behörighetsreglerna i denna förordning är uppfyllda, bland annat villkoret i artikel 5.3 om talan avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden.

42. Av det anförda följer att den fjärde frågan ska besvaras enligt följande: Under sådana omständigheter som dem i målet vid den nationella domstolen ska artikel 4.1 i förordning nr 44/2001 tolkas så, att den inte utgör hinder för att artikel 5.3 i samma förordning tillämpas på en skadeståndstalan som avser driften av en webbplats, mot en svarande som troligtvis är unionsmedborgare, men vars vistelseort är okänd, om den domstol vid vilken talan väcktes inte har tillgång till bevis med hjälp av vilka den kan dra slutsatsen att nämnda svarande faktiskt har hemvist utanför unionen.

43. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan och den första delen av den tredje frågan, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att en tredskodom meddelas mot en svarande som, då det inte har varit möjligt att klarlägga var vederbörande uppehåller sig, har delgetts stämningsansökan genom kungörelsedelgivning i enlighet med den nationella rätten.

44. Det ska först erinras om att behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001, i likhet med konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt påföljande konventioner om nya medlemsstaters tillträde till konventionen, inte har till syfte att harmonisera samtliga handläggningsregler i medlemsstaterna, utan att reglera domstolarnas behörighet att lösa privaträttsliga tvister i relationerna mellan dessa stater och att underlätta verkställandet av domstolsavgöranden (domen i det ovannämnda målet Hypoteční banka, punkt 37).

45. Även om det i avsaknad av en systematisk reglering av nationella förfaranden i unionsrätten alltså ankommer på medlemsstaterna att inom ramen för sin processuella självständighet fastställa förfaranderegler som kan tillämpas på mål som väcks vid deras domstolar, får dessa regler emellertid inte strida mot unionsrätten, och däribland bestämmelserna i förordning nr 44/2001.

46. Av detta följer att en nationell domstol, inom tillämpningsområdet för nämnda förordning, endast kan pröva en talan i enlighet med nationell rätt mot en person vars hemvist inte är känt, om detta inte strider mot behörighetsreglerna i denna förordning.

47. Vad avser de krav som ska iakttas vid förfarandet, erinrar domstolen om att avsikten med samtliga bestämmelser i förordning nr 44/2001 är att, inom ramen för förordningens syfte, se till att rätten till försvar iakttas i de förfaranden som leder till domstolsavgöranden (se dom av den 21 maj 1980 i mål 125/79, Denilauler, REG 1980, s. 1553, punkt 13, svensk specialutgåva, volym 5, s. 197, och av den 2 april 2009 i mål C-394/07, Gambazzi, REG 2009, s. I-2563, punkt 23).

48. Kravet på att rätten till försvar ska iakttas, såsom det också anges i artikel 47 i stadgan, ska emellertid tillämpas under iakttagande av rätten för den person som väcker talan att få till stånd en domstolsprövning av sina krav.

49. I punkt 29 i domen i det ovannämnda målet Gambazzi har domstolen slagit fast att de grundläggande rättigheterna, såsom rätten till försvar, inte är absoluta, utan kan inskränkas. Inskränkningarna måste dock faktiskt svara mot de mål av allmänintresse som ligger bakom åtgärden i fråga och får inte, med hänsyn till det eftersträvade målet, innebära en oproportionerlig kränkning av dessa rättigheter.

50. Domstolen har redan slagit fast att avsikten att undvika sådana fall av déni de justice (rättsvägran) som en rättssökande kan drabbas av på grund av svårigheter att lokalisera svaranden utgör ett sådant mål av allmänintresse (domen i det ovannämnda målet Hypoteční banka, punkt 51).

51. Vad gäller kravet att undvika oproportionerliga kränkningar av rätten till försvar, ska det erinras om att detta kommer till uttryck i den regel som anges i artikel 26.2 i förordning nr 44/2001. Enligt denna artikel ska domstolen låta handläggningen av målet vila till dess att det har klarlagts att svaranden har haft möjlighet att få del av stämningsansökan eller motsvarande handling i så god tid att han kunnat förbereda sitt svaromål eller att alla nödvändiga åtgärder för detta syfte har vidtagits.

52. Vad för det första gäller tillämpningen av denna bestämmelse konstaterar domstolen inledningsvis att den, under sådana omständigheter som dem i målet vid den nationella domstolen, inte ska stå tillbaka för de regler som avses i artikel 26.3 och 26.4 i förordning nr 44/2001, närmare bestämt artikel 19 i förordning nr 1393/2007 eller artikel 15 i 1965 års Haagkonvention.

53. Frågan huruvida en utebliven svarande har delgetts stämningsansökan på rätt sätt ska visserligen besvaras mot bakgrund av bestämmelserna i nämnda konvention (dom av den 13 oktober 2005 i mål C-522/03, Scania Finance France, REG 2005, s. I-8639, punkt 30) och, i ännu högre grad, med beaktande av bestämmelserna i förordning nr 1393/2007. Denna regel gäller emellertid enbart i den mån nämnda bestämmelser är tillämpliga. I såväl artikel 1.2 i förordning nr 1393/2007 som artikel 1 andra stycket i 1965 års Haagkonvention föreskrivs att respektive åtgärd inte [är] tillämplig när adressen till den person som ska delges inte är känd.

54. Domstolen konstaterar följaktligen att varken artikel 19 i förordning nr 1393/2007 eller artikel 15 i 1965 års Haagkonvention är tillämplig under sådana omständigheter som dem i målet vid den nationella domstolen, eftersom svarandens adress inte är känd.

55. Vad för det andra gäller tolkningen av artikel 26.2 i förordning nr 44/2001 ska denna bestämmelse, i likhet med vad domstolen nyligen har slagit fast, förstås på så sätt att en domstol som är behörig enligt förordningen, i ett sådant fall då det inte har klarlagts att svaranden har haft möjlighet att få del av stämningsansökan, endast kan fullfölja förfarandet om alla nödvändiga åtgärder har vidtagits för att svaranden ska kunna förbereda sitt svaromål. Den domstol vid vilken talan har väckts ska därför förvissa sig om att samtliga de efterforskningar som krävs enligt omsorgsprincipen och principen om tro och heder har genomförts för att finna nämnda svarande (domen i det ovannämnda målet Hypoteční banka, punkt 52).

56. Även om dessa villkor har iakttagits medför möjligheten att fullfölja förfarandet utan svarandens vetskap genom kungörelsedelgivning, vilket skett i det nationella målet, förvisso att denna svarandes rätt till försvar begränsas. Denna begränsning motiveras emellertid av den rättssökandes rätt till ett effektivt skydd, eftersom denna rätt skulle vara verkningslös utan en sådan delgivning (se domen i det ovannämnda målet Hypoteční banka, punkt 53).

57. I motsats till vad som gäller för en svarande – som, om vederbörande har berövats den faktiska möjligheten att försvara sig, kan göra gällande sin rätt till försvar genom att, i enlighet med artikel 34.2 i förordning nr 44/2001, invända mot erkännandet av en dom som går honom eller henne emot – löper nämligen en rättssökande risken att helt berövas möjlighet att få sin talan prövad (se domen i det ovannämnda målet Hypoteční banka, punkt 54).

58. Det framgår dessutom av praxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna att principen om rätt till domstolsprövning – vilken garanteras i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 och vars lydelse finner sin motsvarighet i artikel 47 andra stycket i stadgan – inte utgör hinder för en kungörelsedelgivning så länge som de berördas rättigheter tillvaratas på ett korrekt sätt (se Europadomstolens dom av den 10 april 2003 i målet Nunes Dias mot Portugal, Recueil des arrêts et décisions 2003-IV).

59. Den första frågan och den första delen av den tredje frågan ska följaktligen besvaras enligt följande: Unionsrätten ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en tredskodom meddelas mot en svarande som, då det inte har varit möjligt att klarlägga var vederbörande uppehåller sig, har delgetts stämningsansökan genom kungörelsedelgivning i enlighet med den nationella rätten, under förutsättning att den domstol vid vilken talan har väckts dessförinnan har förvissat sig om att alla de efterforskningar som krävs enligt omsorgsprincipen och principen om tro och heder har genomförts för att finna nämnda svarande.

60. Med hänsyn till svaret i punkten ovan på den första frågan saknas anledning att pröva den andra frågan.

61. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra delen av den tredje frågan för att få klarhet i huruvida unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en tredskodom som har meddelats mot en svarande vars adress är okänd, intygas vara en europeisk exekutionstitel i den mening som avses i förordning nr 805/2004.

62. Det är visserligen så att en tredskodom omfattas av de exekutionstitlar som räknas upp i artikel 3 i nämnda förordning och som kan intygas vara europeiska exekutionstitlar. I enlighet med vad som understryks i skäl 6 i förordning nr 805/2004 kan ett uteblivet bestridande enligt artikel 3.1 b i denna förordning anta formen av utebliven inställelse vid en domstolsförhandling eller underlåtenhet att efterkomma domstolens uppmaning att underrätta om avsikten att skriftligen gå i svaromål.

63. I enlighet med artikel 14.2 i denna förordning ska emellertid delgivning enligt punkt 1[, vid tillämpning av denna förordning,] inte vara tillåten om gäldenärens adress inte med säkerhet är känd.

64. Det framgår således av själva lydelsen i förordning nr 805/2004 att en tredskodom som meddelats i ett mål där det inte har varit möjligt att fastställa svarandens hemvist inte kan intygas vara en europeisk exekutionstitel. Samma slutsats följer av en genomgång av syftena med och systematiken i denna förordning. Genom nämnda förordning inrättas nämligen ett system för undantag från den allmänna regeln om erkännande av domar. Villkoren för att tillämpa detta undantagssystem ska av princip tolkas strikt.

65. I skäl 10 i förordning nr 805/2004 understryks att det, om en domstol i en medlemsstat har meddelat en dom avseende en obestridd fordran utan att gäldenären har deltagit i domstolsförfarandet, är ofrånkomligt att ett avskaffande av alla kontroller i verkställighetsmedlemsstaten bör åtföljas och vara beroende av att det finns en tillräcklig garanti för att rätten att gå i svaromål iakttas.

66. Såsom framgår av punkt 57 ovan i denna dom kan svaranden göra gällande sin rätt till försvar genom att i enlighet med artikel 34.2 i förordning nr 44/2001 invända mot erkännandet av en dom som går honom emot. Denna garanti föreligger emellertid inte om, under sådana omständigheter som dem i målet vid den nationella domstolen, en tredskodom som har meddelats mot en svarande som inte har kännedom om förfarandet intygas vara en europeisk exekutionstitel.

67. Domstolen konstaterar följaktligen att en tredskodom som har meddelats mot en svarande vars adress inte är känd inte kan intygas vara en europeisk exekutionstitel i enlighet med förordning nr 805/2004.

68. Mot denna bakgrund ska den andra delen av den tredje frågan besvaras enligt följande: Unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att en tredskodom som har meddelats mot en svarande vars adress inte är känd, intygas vara en europeisk exekutionstitel i den mening som avses i förordning nr 805/2004.

69. Den hänskjutande domstolen har ställt sin elfte fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att den är tillämplig i en situation i vilken det inte är känt var en person som tillhandahåller informationssamhällets tjänster har sin etableringsort.

70. I detta avseende konstaterar domstolen att det klart framgår av domen i det ovannämnda målet eDate Advertising m.fl. att den ifrågavarande tjänsteleverantörens etablering i en medlemsstat utgör såväl existensberättigandet som villkoret för tillämpningen av mekanismen i artikel 3 i direktiv 2000/31. Avsikten med denna mekanism är nämligen att säkerställa friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna genom att underkasta dem regelverket i den medlemsstat där tjänsteleverantörerna är etablerade (domen i det ovannämnda målet eDate Advertising m.fl., punkt 66).

71. Eftersom artikel 3.1 och 3.2 i nämnda direktiv således enbart kan tillämpas om den medlemsstat har kunnat identifieras, i vilken den berörda tillhandahållaren av informationssamhällets tjänster faktiskt har sin etableringsort (domen i det ovannämnda målet eDate Advertising m.fl., punkt 68), ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida svaranden i det nationella målet faktiskt är etablerad i en medlemsstat. Om detta inte kan fastställas kan artikel 3.2 i direktiv 2000/31 inte tillämpas.

72. Under dessa omständigheter ska den elfte frågan besvaras enligt följande: Artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2000/31 kan inte tillämpas i en situation där det inte är känt var tillhandahållaren av informationssamhällets tjänster har sin etableringsort, eftersom denna bestämmelse först kan tillämpas när den medlemsstat har identifierats, i vilken nämnda leverantör faktiskt är etablerad.

73. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1) Under sådana omständigheter som dem i målet vid den nationella domstolen ska artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område tolkas så, att den inte utgör hinder för att artikel 5.3 i samma förordning tillämpas på en skadeståndstalan som avser driften av en webbplats, mot en svarande som troligtvis är unionsmedborgare, men vars vistelseort är okänd, om den domstol vid vilken talan väcktes inte har tillgång till bevis med hjälp av vilka den kan dra slutsatsen att nämnda svarande faktiskt har hemvist utanför Europeiska unionen.

2) Unionsrätten ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en tredskodom meddelas mot en svarande som, då det inte har varit möjligt att klarlägga var vederbörande uppehåller sig, har delgetts stämningsansökan genom kungörelsedelgivning i enlighet med den nationella rätten, under förutsättning att den domstol vid vilken talan har väckts har förvissat sig om att alla de efterforskningar som krävs enligt omsorgsprincipen och principen om tro och heder dessförinnan har genomförts för att finna nämnda svarande.

3) Unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att en tredskodom som har meddelats mot en svarande vars adress inte är känd intygas vara en europeisk exekutionstitel, i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar.

4) Artikel 3.1 och 3.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om elektronisk handel) kan inte tillämpas i en situation där det inte är känt var tillhandahållaren av informationssamhällets tjänster har sin etableringsort, eftersom denna bestämmelse först kan tillämpas när den medlemsstat har identifierats, i vilken nämnda leverantör faktiskt är etablerad.

1 Rättegångsspråk: tyska.