Domstolens dom (första avdelningen) den 5 juli 2012
I mål C-527/10, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Legfelsőbb Bíróság (Ungern) genom beslut av den 26 oktober 2010, som inkom till domstolen den 15 november 2010, i målet
DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Tizzano (referent) samt domarna M. Ilešič, E. Levits, J.-J. Kasel och M. Berger, generaladvokat: J. Mazák, justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 27 oktober 2011,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: ERSTE Bank Hungary Nyrt, genom T. Éless och L. Molnár, ügyvédek, Bárándy és Társai Ügyvédi Iroda, genom D. Bojkó, ügyvéd, Komerční Banka as, genom P. Lakatos, I. Sólyom, A. Ungár, P. Köves och B. Fazakas, ügyvédek, Ungerns regering, genom M.Z. Fehér, K. Szíjjártó och K. Veres, samtliga i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom S. Centeno Huerta, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Sipos och M. Wilderspin, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 26 januari 2012 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätten
Ungersk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
Prövning av tolkningsfrågan
Rättegångskostnader
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.1 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, s. 1) (nedan kallad förordningen).
2. Begäran har framställts i ett insolvensförfarande mot BCL Trading GmbH (nedan kallat BCL Trading) som är ett bolag bildat enligt österrikisk rätt.
3. Artikel 2 i akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen (EUT L 236, 2003, s. 33) (nedan kallad anslutningsakten) innehåller följande formulering:
4. Skälen 6, 11 och 23–25 i förordningen har följande lydelse:
5. Artikel 3, som handlar om internationell behörighet, lyder enligt följande:
6. Artikel 4 om tillämplig lag har följande lydelse:
7. Artikel 5.1 avser tredjemansskydd och innehåller följande bestämmelse:
8. När det gäller erkännande av ett insolvensförfarande föreskrivs följande i artikel 16 i förordningen:
9. Artikel 17.1 i förordningen handlar om vilka verkningar ett erkännande av ett insolvensförfarande får. Denna bestämmelse lyder på följande sätt:
10. Artikel 43 styr förordningens tillämpning i tiden. Där föreskrivs följande:
11. Slutligen föreskrivs följande i artikel 47 i förordningen:
12. Reglerna om ställande av säkerhet, i den lydelse som var tillämplig i det nationella målet, återfinns i artiklarna 270 och 271 i 1959 års lag nr IV om införande av civillagen (Polgári törvénykönyvről szóló 1959. évi IV. törvény).
13. I artikel 270 i lagen föreskrivs följande:
14. I artikel 271 i lagen anges följande:
15. Målet uppstod till följd av en tvist mellan ERSTE Bank Hungary Nyrt (nedan kallad ERSTE Bank), å ena sidan, och Magyar Állam (ungerska staten), BCL Trading och ERSTE Befektetési Zrt, å andra sidan.
16. Den 8 maj 1998 öppnade Postabank és Takarékpénztár rt (nedan kallad Postabank) en oåterkallelig remburs om framtida betalning till förmån för BCL Trading.
17. BCL Trading överlät därefter rembursen till olika banker. Därefter vägrade Postabank att erlägga betalning enligt rembursen till bankerna, vilka väckte talan mot Postabank och yrkade att fordran skulle betalas.
18. Den 9 juli 2003 lämnade BCL Trading som säkerhet aktier i Postabank som bolaget ägde för det fall Postabank skulle vara tvungen att utbetala ett visst belopp på grundval av rembursen. Aktierna ställdes således som säkerhet.
19. Den 5 december 2003 inleddes ett insolvensförfarande mot BCL Trading som har sitt säte i Wien (Österrike). Förfarandet kungjordes den 4 februari 2004.
20. Legfelsőbb Bíróság förelade den 6 december 2005 ungerska staten att lösa in aktierna i Postabank, som innehades av BCL Trading och utgjorde säkerheten. Skälet var att ungerska staten utövade ett bestämmande inflytande över Postabank, vilket enligt ungersk rätt medförde en skyldighet för ungerska staten att lösa in de aktier i Postabank som utbjöds till försäljning av mindre aktieägare. Ungerska staten efterkom domen genom att lösa in aktierna till ett pris som hade fastställts av Legfelsőbb Bíróság och genom att därefter nedsätta det penningbelopp som den erhållit vid försäljningen av aktierna.
21. ERSTE Bank, som hade trätt i stället för Postabank och vars säte fanns i Budapest (Ungern), väckte den 27 januari 2006 talan mot ungerska staten, BCL Trading och ERSTE Befektetési Zrt vid Fővárosi Bíróság (domstol i Budapest) och yrkade att det skulle fastställas att det nedsatta beloppet utgjorde en säkerhet.
22. I väntan på ett avgörande i det målet ansökte ERSTE Bank också den 8 januari 2007 om att ett andra insolvensförfarande (ett sekundärförfarande) skulle inledas i Ungern mot BCL Trading och anförde att bolaget hade ett driftsställe i Ungern och redan var föremål för ett sådant förfarande i Österrike. Legfelsőbb Bíróság konstaterade att förordningen var tillämplig men biföll inte ansökan på grund av att ERSTE Bank inte kunde visa att gäldenären hade ett driftsställe i Ungern, vilket krävs enligt artikel 3.2 i förordningen.
23. Fővárosi Bíróság konstaterade den 7 januari 2009 att eftersom det redan pågick ett insolvensförfarande mot BCL Trading i Österrike, var det österrikisk konkursrätt som var tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar. Men då det enligt österrikisk konkursrätt inte var möjligt att inleda ett förfarande mot en ekonomisk aktör i likvidation vad beträffar tillgångarna i konkursboet, kunde inget förfarande inledas mot BCL Trading (som trätt i likvidation). Fővárosi Bíróság avskrev således ärendet.
24. Efter att ERSTE Bank överklagat beslutet meddelade Fővárosi Ítélőtábla (överinstans i Budapest) dom i målet den 4 februari 2010. Domstolen fastställde beslutet från underinstansen med stöd av artikel 4.1 i förordningen, och erinrade om att det är österrikisk lag som ska tillämpas för att avgöra huruvida ERSTE Bank i det förevarande målet kan göra gällande en rätt att utverka en fastställelse av en säkerhetsrätt.
25. ERSTE Bank överklagade beslutet till kassationsdomstolen Legfelsőbb Bíróság och yrkade i första hand att avskrivningsbeslutet skulle undanröjas och att målet skulle återförvisas till underinstansen för ny prövning av ansökan om inledande av ett andra insolvensförfarande (sekundärförfarande) mot BCL Trading. ERSTE Bank gjorde också gällande att förordningen inte är tillämplig i det förevarande målet, eftersom beslutet om att inleda ett insolvensförfarande mot BCL Trading i Österrike hade antagits före Republiken Ungerns anslutning till Europeiska unionen, vilket innebär att det, i enlighet med förordningen, inte är möjligt att anse att BCL Trading trätt i likvidation i Ungern.
26. Legfelsőbb Bíróság, som ansåg att tvisten är beroende av en tolkning av bestämmelserna i förordningen, beslutade att vilandeförklara förfarandet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
27. Legfelsőbb Bíróság har ställt frågan till domstolen för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 i förordningen ska tolkas så, att den är tillämplig i ett civilrättsligt domstolsförfarande beträffande en sakrätt (i det förevarande fallet en säkerhet (óvadék)) om den egendom som utgör säkerheten, såsom ett nedsatt penningbelopp, befann sig i en stat som ännu inte var medlem i unionen när insolvensförfarandet inleddes i en medlemsstat, men som hade blivit det när den talan som gav upphov till det ovannämnda domstolsförfarandet väcktes.
28. Domstolen ska innan den övergår till att besvara själva frågan först undanröja det tvivel som vissa parter i förevarande mål har gett uttryck för vad gäller möjligheten att förordningen som sådan är tillämplig i tiden (ratione temporis) under sådana omständigheter som de som föreligger i målet vid den nationella domstolen.
29. Inledningsvis ska det erinras om att förordningen, enligt artikel 1, ska tillämpas på kollektiva insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses.
30. Det framgår av artikel 43, som reglerar förordningens tillämpning i tiden, att förordningen enbart gäller för insolvensförfaranden som har inletts efter förordningens ikraftträdande, vilket i artikel 47 fastställs till den 31 maj 2002.
31. Det framgår av beslutet om hänskjutande att insolvensförfarandet inleddes mot BCL Trading i Österrike den 5 december 2003.
32. Således föreligger det inget tvivel om att förfarandet har inletts i en medlemsstat efter den 31 maj 2002 och att förordningen således är tillämplig.
33. Det ska också påpekas att det följer av artikel 16.1, jämförd med artikel 17.1 i förordningen, att ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande i en medlemsstat erkänns i alla andra medlemsstater från den tidpunkt som det har verkan i inledningsstaten och att det utan ytterligare formaliteter har samma verkningar i alla andra medlemsstater som det har enligt lagen i inledningsstaten (dom av den 21 januari 2010 i mål C-444/07, MG Probud Gdynia, REU 2010, s. I-417, punkt 26).
34. Såsom framgår av skäl 22 i förordningen vilar regeln om företräde i artikel 16.1 på principen om ömsesidigt förtroende. Det är nämligen denna princip om ömsesidigt förtroende som gjort det möjligt att inrätta ett tvingande regelverk om behörighet, som alla domstolar som omfattas av förordningens tillämpningsområde är skyldiga att iaktta. Det är även principen om ömsesidigt förtroende som möjliggör för medlemsstaterna att avstå från sina interna bestämmelser om erkännande och exekvatur av utländska domar till förmån för ett förenklat förfarande för erkännande och verkställighet av beslut som fattats inom ramen för insolvensförfaranden (dom av den 2 maj 2006 i mål C-341/04, Eurofood IFSC, REG 2006, s. I-3813, punkterna 39 och 40, och domen i det ovannämnda målet MG Probud Gdynia, punkterna 27 och 28).
35. När det gäller målet i den nationella domstolen ska det preciseras att det framgår av artikel 2 i anslutningsakten att förordningens bestämmelser har varit tillämpliga i Ungern sedan Ungerns anslutning till unionen, det vill säga sedan den 1 maj 2004.
36. Vid den tidpunkten uppstod en skyldighet för ungerska domstolar att i enlighet med artikel 16.1 i förordningen erkänna samtliga beslut om att inleda ett insolvensförfarande som fattats av en domstol i en medlemsstat som har behörighet enligt artikel 3 i förordningen. Vidare innebär artikel 17.1 i förordningen att sedan den 1 maj 2004 ska ett beslut fattat av en domstol i en medlemsstat om att inleda ett insolvensförfarande utan ytterligare formaliteter i princip ha samma verkningar i Ungern som det har i inledningsstaten.
37. Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att förordningen är tillämplig under sådana omständigheter som de som föreligger i målet vid den nationella domstolen eftersom förordningen är tillämplig på insolvensförfarandet i fråga (se punkterna 31 och 32 ovan) och eftersom de ungerska domstolarna således sedan den 1 maj 2004 har haft en skyldighet att erkänna ett sådant beslut om att inleda ett insolvensförfarande som det som de österrikiska domstolarna fattade.
38. Vidare innehåller artikel 4.1 i förordningen en regel som säger att tillämplig lag fastställs genom fastställandet av behörig domstol. Det anges nämligen i denna bestämmelse att när det gäller både huvudinsolvensförfarandet och sekundärförfarandet, eller det territoriella förfarandet, är det lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds (lex concursus) som är tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Eurofood IFSC, punkt 33, domen i det ovannämnda målet MG Probud Gdynia, punkt 25, och dom av den 15 december 2011 i mål C-191/10, Rastelli Davide e C, REU 2011, s. I-13209, punkt 16). I denna lag anges, enligt skäl 23 i förordningen, alla förutsättningar för att inleda, genomföra och slutföra ett insolvensförfarande.
39. För att skydda berättigade förväntningar och rättssäkerheten vid transaktioner i andra medlemsstater än den medlemsstat där insolvensförfarandet inleddes, har lagstiftaren i artiklarna 5–15 i förordningen infört ett antal undantag från nämnda regel om tillämplig lag. Undantagen avser vissa typer av rättsliga relationer som, enligt lydelsen i skäl 11 i förordningen, betraktas som särskilt viktiga.
40. Vad gäller sakrätter anges det i artikel 5.1 i förordningen att borgenärs eller tredje mans sakrättsliga skydd beträffande egendom som tillhör gäldenären och som vid den tidpunkt när ett insolvensförfarande inleds finns i en annan medlemsstat, inte påverkas av att ett insolvensförfarande inleds i en annan medlemsstat.
41. Innebörden av denna bestämmelse belyses av skälen 11 och 25 i förordningen. Där anges att det finns ett behov av en särreglering i förhållande till regeln om inledningsstatens lag när det gäller sakrättsliga frågor eftersom dessa är mycket viktiga för kreditväsendet. Sålunda konstateras det i skäl 25 att grunderna, giltigheten och omfattningen av dessa sakrätter i allmänhet bör regleras enligt lex situs rättsordning (lex rei sitae) och inte bör beröras av att ett insolvensförfarande inleds.
42. Således ska artikel 5.1 i förordningen uppfattas som en bestämmelse som, i form av en särreglering i förhållande till regeln om inledningsstatens lag, tillåter att man på en borgenärs eller en tredje mans sakrättsliga skydd beträffande viss egendom tillhörande gäldenären tillämpar lagen i den medlemsstat där egendomen i fråga finns.
43. När det gäller målet vid den nationella domstolen kan det visserligen konstateras att gäldenärens egendom som omfattades av det sakrättsliga skyddet i fråga befann sig i Ungern vid tiden för inledandet av insolvensförfarandet i Österrike den 5 december 2003, det vill säga i en stat som vid den tidpunkten ännu inte var medlem av unionen.
44. Inte desto mindre ska förordningens bestämmelser anses vara tillämpliga i Ungern sedan Ungerns anslutning till unionen, det vill säga sedan den 1 maj 2004 (se punkterna 35 och 37 ovan). Följaktligen har de ungerska domstolarna sedan dess haft en skyldighet att erkänna det beslut om att inleda ett insolvensförfarande som de österrikiska domstolarna fattade.
45. För att se till att det system som upprättas genom förordningen förblir koherent och att insolvensförfarandet förblir effektivt ska artikel 5.1 i förordningen, mot denna bakgrund, tolkas så, att denna bestämmelse är tillämplig även på insolvensförfaranden som har inletts före Republiken Ungerns anslutning till unionen i ett fall där, såsom i målet vid den nationella domstolen, gäldenärens egendom som omfattades av det sakrättsliga skyddet i fråga befann sig i nämnda stat den 1 maj 2004, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.
46. Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande: Artikel 5.1 i förordningen ska tolkas så, att denna bestämmelse, under sådana omständigheter som de som föreligger i det nationella målet, är tillämplig även på insolvensförfaranden som har inletts före Republiken Ungerns anslutning till unionen i ett fall där gäldenärens egendom som omfattades av det sakrättsliga skyddet i fråga befann sig i nämnda stat den 1 maj 2004, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.
47. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: ungerska.