Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 27 juni 2012

1 Originalspråk: tyska.

2 EUT L 50, s. 1.

3 EGT C 254, s. 1.

4 Förslag till rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (KOM(2001) 447 slutlig).

5 Hermann, M., i Hailbronner, K. (utgivare), EU Immigration and Asylum Law, München, 2010, Kommentierung zu VO 343/2003, artikel 1, punkterna 20 och 21, Filzwieser, C., och Sprung, A., Dublin II-Verordnung, Das Europäische Asylzuständigkeitssystem, tredje upplagan, 2010, artikel 3, punkt K6, Huber, B., och Göbel-Zimmermann, R., Ausländer- und Asylrecht, andra upplagan, München, 2008, punkt 1885.

6 KOM(2001) 447 slutlig (ovan fotnot 4). Förklaring till artikel 16.

7 Ibidem (ovan fotnot 4). Förklaring till artikel 3.

8 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har gett in i någon medlemsstat (KOM(2008) 820 slutlig).

9 Ibidem punkt 3 i motiveringen.

10 KOM(2001) 447 slutlig (ovan fotnot 4), förklaring till tidigare artikel 16.

11 Denna målsättning anges även i kommissionens ovannämnda förslag till omarbetning av förordning nr 343/2003. I detta förslag föreslås nämligen en skillnad mellan suveränitetsklausulen och humanitärklausulen som innebär att suveränitetsklausulen ska kunna tillämpas i huvudsak om det föreligger humanitära eller ömmande skäl medan humanitärklausulen ska tillämpas närhelst en strikt tillämpning av de bindande kriterierna leder till att familjemedlemmar eller andra släktingar separeras. Se KOM(2008) 820 slutlig (ovan fotnot 8), punkt 3 i motiveringen.

12 KOM(2001) 447 slutlig (ovan fotnot 4), förklaringar till artikel 16.

13 Beslut nr 1/2000 av den 31 oktober 2000 av den kommitté som inrättats genom artikel 18 i Dublinkonventionen om överföring av ansvaret för familjemedlemmar enligt artikel 3.4 och artikel 9 i konventionen, EGT L 281, s. 1. I skäl 2 i detta beslut anges att en medlemsstat enligt artikel 3.4 och artikel 9 i Dublinkonventionen kan pröva en ansökan om asyl som framställs till den av en utlänning, även om denna prövning inte åligger den i kraft av de kriterier som anges i konventionen. Syftet med beslut nr 1/2000 är att anta bestämmelser för hur dessa bestämmelser ska tolkas och tillämpas avseende behandling av familjemedlemmars asylansökningar.

14 Se KOM(2001) 447 slutlig (ovan fotnot 4). Förklaring till artikel 16.

15 Se i detta avseende Filzwieser, C., och Sprung, A. (ovan fotnot 5), artikel 15, punkt K8.

16 Se i detta avseende Filzwieser, C., och Sprung, A. (ovan fotnot 5), artikel 15, punkt K11, Hailbronner och Thiery, Schengen II und Dublin. Der zuständige Asylstaat in Europa, ZAR 1997, s. 57.

17 Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat.

18 I den engelska språkversionen talas såväl i artikel 15.1 i förordning nr 343/2003 som i artikel 2 i här enhetligt om family members. Den enhetliga användningen gäller även för den franska och den spanska versionen av förordningen.

19 Förslag till avgörande av den 22 september 2011 i mål C-411/10, N.S. (dom av den 21 december 2011, REU 2011, s. I-13905), punkt 69 och följande punkter.

20 Dom av den 21 december 2011 i de förenade målen C-411/10 och C-493/10, N.S. m.fl. (REU 2011, s. I-13905), punkt 64 och följande punkter.

21 Avseende den härmed jämförbara skyldigheten för medlemsstaterna att utöva rätten att ta över ansvar som föreskrivs i artikel 3.2 i förordning nr 343/2003 för att förhindra allvarliga risker för åsidosättande av de grundläggande rättigheter som garanteras asylsökanden i stadgan om de grundläggande rättigheterna, se mitt förslag till avgörande i målet N.S. (ovan fotnot 19, punkt 116 och följande punkter). Även om domstolen i domen i målet N.S. varit relativt återhållsam i detta avseende (se framför allt domen i de ovan i fotnot 20 nämnda förenade målen N.S. m.fl.), drog den emellertid slutsatsen att det är viktigt att den medlemsstat där asylsökanden befinner sig som enligt bestämmelserna i kapitel III i förordning nr 343/2003 inte är ansvarig ser till att inte förvärra kränkningen av den asylsökandes grundläggande rättigheter genom ett förfarande för fastställelse av den ansvariga medlemsstaten som tar orimligt lång tid. Vid behov ankommer det på medlemsstaten själv att pröva ansökan enligt de villkor som föreskrivs i artikel 3.2 i förordning nr 343/2003 (punkt 98). Se i detta avseende även punkt 84 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

22 Se särskilt beslutet om hänskjutande (punkterna 33, 41 och 45).

23 Se, för ett liknande resonemang, Jarass, D., Charta der Grundrechte der Europäischen Union, München, 2010, artikel 4, punkt 8, Callies, C., i EUV/AEUV (utgivare: Callies/Ruffert), fjärde upplagan, München, 2011, EU-GRCharta artikel 4, punkt 8 och följande punkter.

24 Europadomstolen har i fast rättspraxis slagit fast att de fördragsslutande parternas skyldighet enligt artikel 1 i Europakonventionen att garantera var och en, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter som anges i konventionen, jämförd med artikel 3 i Europakonventionen, kräver att medlemsstaterna vidtar åtgärder som säkerställer att var och en, som befinner sig under deras jurisdiktion, inte utsätts för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, samt en sådan behandling av privatpersoner. Se till exempel Europadomstolens dom av den 1 maj 2011 i målet Ebcin mot Turkiet, nr 19506/05, punkt 35, av den 10 maj 2001 i målet Z. m.fl. mot Förenade kungariket, nr 29392/95, punkt 73, och av den 23 september 1998 i målet A. mot Förenade kungariket, nr 25599/94, punkt 22.

25 Se i detta sammanhang även fast rättspraxis från Europadomstolen enligt vilken de åtgärder som staterna ska vidta för att förhindra indirekta överträdelser av artikel 1 jämförd med artikel 3 i Europakonventionen måste möjliggöra ett effektivt skydd och omfatta lämpliga åtgärder för att förhindra sådana åsidosättanden som myndigheterna hade eller borde ha haft kännedom om. Europadomstolens dom av den 31 januari 2012 i målet Karaman m.fl. mot Turkiet, nr 60272/08, punkt 46, och av den 12 oktober 2006 i målet Mubilanzila Mayeka och Kaniki Mitunga mot Belgien, nr 13178/03, punkt 53). Europadomstolen har dessutom i dom av den 9 juni 2009 i målet Opuz mot Turkiet, nr 33401/02, punkt 165, uttryckligen bekräftat att det inte ankommer på Europadomstolen i stället för den hänskjutande domstolen att bedöma vilka av de tillgängliga åtgärderna som ska vidtas för att uppfylla de positiva skyddsplikter som den berörda medlemsstaten har enligt artikel 3 i Europakonventionen.

26 Se Jarass, D. (ovan fotnot 23), artikel 7, punkt 21.

27 Till följd av förbehållet att begränsningar av grundläggande rättigheter ska föreskrivas i lag måste begränsningar av de rättigheter som garanteras i stadgan om de grundläggande rättigheterna antingen föreskrivas av unionslagstiftaren eller av den nationella lagstiftaren.

28 Se domen i de förenade målen N.S. m.fl. (ovan fotnot 20), punkt 82.

29 Denna proportionalitetsprövning ska göras på grundval av en trestegsmodell varvid det inte enbart ska prövas huruvida ingreppet i den grundläggande rättigheten är rimligt och nödvändigt utan även om det är skäligt.

30 Vad gäller garantin att begränsningen ska vara förenlig med det väsentliga innehållet i rättigheten uppkommer till och med frågan om den har en självständig betydelse vid sidan av denna proportionalitetsprövning i tre steg (se i detta avseende Kingreen, T., i EUV/EGV (utgivare Callies/Ruffert), fjärde upplagan, München, 2011, EU-GRCharta artikel 52, punkt 64, Jarass, D. (ovan fotnot 23), artikel 52, punkt 45). Om en begränsning är så omfattande att den helt underlåter att beakta de grundläggande beståndsdelarna i den berörda grundläggande rätten och följaktligen avser dess väsentliga innehåll så kommer den i allmänhet nämligen att betraktas som orimlig och följaktligen oproportionerlig.

31 Beslutet om hänskjutande, punkt 41.

32 Beslutet om hänskjutande, punkt 46.

33 Domen i målet N.S. (ovan fotnot 20), punkt 64 och följande punkter.

34 Ibidem, punkt 94.

35 Ibidem, punkt 96 och följande punkt.

36 Ibidem, punkt 98.

37 Se mitt förslag till avgörande av den 22 september 2011 i målet N.S. (ovan fotnot 19), punkt 4 i beslutsdelen.

38 Se punkt 68 i detta förslag till avgörande.

39 Se i detta avseende Europadomstolens dom av den 17 januari 2012, i målet Stanev mot Bulgarien, nr 36760/06, punkt 202, av den 1 juni 2010 i målet Gäfgen mot Tyskland, nr 22978/05, punkt 88, av den 30 januari 2008 i mål Testa mot Kroatien, nr 20877/04, punkt 43, och av den 11 juli 2006 i målet Jalloh mot Tyskland, nr 54810/00, punkt 67.

40 Se Europadomstolens dom av den 13 juni 1979 i målet Marckx mot Belgien, nr 6833/74, punkt 31.

41 Se Europadomstolens dom av den 2 november 2010 i målet Şerife Yigit mot Turkiet, nr 3976/05, punkt 93, av den 12 juli 2001 i målet K. u.T. mot Finland, nr 25702/94, punkt 150.

42 EUT C 303, 2007, s. 32. Enligt artikel 52.7 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska de förklaringar som utarbetats för att ge vägledning vid tolkningen av stadgan om de grundläggande rättigheterna vederbörligen beaktas av unionens och medlemsstaternas domstolar. I artikel 6.1 tredje stycket FEU bekräftas även uttryckligen förklaringarnas betydelse för att tolka de enskilda bestämmelserna i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

43 För en bekräftelse av denna princip se dom av den 5 oktober 2010 i mål C-400/10 PPU, McB. (REU 2010, s. I-8965), punkt 53.