Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 21 februari 2013
1 Originalspråk: spanska.
2 Rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, s. 1). I enlighet med artikel 3 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning som fogas till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, har Förenade kungariket genom skrivelse av den 30 oktober 2001 meddelat sin önskan att delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.
3 EUT L 222, s. 3.
4 Domstolens dom av den 10 juni 2011 i mål C-155/11 PPU, Mohamad Imran (REU 2011, s. I-5095).
5 Idem, punkt 21.
6 Domstolen behandlade artikel 3.2 i förordning nr 343/2003 i sin dom av den 21 december 2011 i de förenade målen C-411/10 och C-493/10, NS (REU 2011, s. I-13905), i punkterna 65–68. I punkterna 27–54 i domen av den 6 november 2012 i mål C-245/11, K, tog domstolen upp den så kallade humanitära klausulen i artikel 15 i förordningen, vilken utgör en variant av vad som föreskrivs i artikel 3.2.
7 Punkterna 75–86 och 95–108.
8 Min kursivering.
9 Detta uttrycks också på ett otvetydigt sätt i andra språkversioner av artikel 6 i förordning nr 343/2003: …celui dans lequel le mineur a introduit sa demande d’asile, … that where the minor has lodged his or her application for asylum, … in dem der Minderjährige seinen Asylantrag gestellt hat …, … in cui il minore ha presentato la domanda d’asilo, … em que o menor apresentou o seu pedido de asilo.
10 Kommissionens förslag till omarbetning (KOM(2008) 820) och Europaparlamentets lagstiftningsresolution (A6-0284/2009).
11 Även om förordning nr 343/2003 inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till den underåriges grundläggande rättigheter, vilka nämns i artikel 24 i stadgan, vilket rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, s. 1) däremot gör, kan det beträffande förordning nr 343/2003 konstateras, vilket domstolen gjorde i domen av den 5 oktober 2010 i mål C-400/10 PPU, J. McB, i punkt 60, att dess bestämmelser inte [kan] tolkas så, att de innebär att nämnda grundläggande rättighet åsidosätts, en rättighet vars iakttagande obestridligen sammanfaller med vad som är barnets bästa. Den allmänna förklaringen angående rättigheterna enligt stadgan har i detta avseende ett lika stort värde som en specifik hänvisning till en viss rättighet.
12 Såsom det anges i Förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) är artikel 24 i stadgan grundad på New York-konventionen om barnets rättigheter, vilken undertecknades den 20 november 1989 och har ratificerats av alla medlemsstater. I artikel 3 i barnkonventionen föreskrivs att [v]id alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.
13 I artikel 24.1 i stadgan föreskrivs att de underårigas fritt uttryckta åsikter ska beaktas i frågor som rör barnen i förhållande till deras ålder och mognad. Beträffande detta har jag hänfört mig till förslaget till avgörande i mål C-507/10, X mot Y, punkterna 46–49, där domen av den 22 december 2010 i mål C-491/10 PPU, Aguirre Zarraga (REU 2010 s. I-14247), punkterna 64–67 tas upp till diskussion.
14 Jag anser att det är samma tankegång som återspeglas i artikel 12.1 i förordning nr 1560/2003, där det sägs att ett beslut om att anförtro vården av en underårig utan medföljande vuxen åt en annan släkting än den underåriges far, mor eller lagliga vårdnadshavare som är bosatt i en annan medlemsstat ska föregås av nödvändiga åtgärder för att myndigheterna i den medlemsstat där släktingen uppehåller sig skall kunna fatta välgrundade beslut om den eller de berörda vuxnas förmåga att ta hand om den underåriga på ett sätt som är förenligt med den underårigas behov.