Domstolens dom (första avdelningen) den 12 september 2013
I mål C‑388/11, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Conseil d’État (Frankrike) genom beslut av den 11 juli 2011, som inkom till domstolen den 22 juli 2011, i målet
DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Tizzano samt domarna A. Borg Barthet, M. Ilešič, J.-J. Kasel (referent) och M. Berger, generaladvokat: P. Cruz Villalón, justitiesekreterare: handläggaren V. Tourrès,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 27 september 2012,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Le Crédit Lyonnais, genom C. Aldebert, E. Ashworth och C. Reinbold, avocats, Frankrikes regering, genom G. de Bergues och J.-S. Pilczer, båda i egenskap av ombud, Cyperns regering, genom E. Symeonidou, i egenskap av ombud, Förenade kungarikets regering, genom L. Seeboruth och A. Robinson, båda i egenskap av ombud, biträdda av R. Hill, barrister, Europeiska kommissionen, genom C. Soulay och L. Lozano Palacios, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 28 februari 2013 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Fransk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
Den andra frågan
Den tredje frågan
Den fjärde frågan
Rättegångskostnader
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 17.2, 17.3, 17.5 och 19.1 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter - Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, s. 1, svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28) (nedan kallat sjätte direktivet).
2. Begäran om förhandsavgörande har framställts i ett mål mellan kreditinstitutet Le Crédit Lyonnais (nedan kallat LCL), med säte i Frankrike, och franska staten, angående beräkningen av andelen mervärdesskatt LCL har rätt att dra av för perioden den 1 januari 1988– den 31 december 1990.
3. I artikel 2 i sjätte direktivet föreskrivs följande:
4. I artikel 4.1 och 4.2 i sjätte direktivet föreskrivs följande:
5. Artikel 9.1 i nämnda direktiv har följande lydelse:
6. I artikel 13 B i sjätte direktivet föreskrivs följande:
7. I artikel 17 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
8. I artiklarna 19.1 och 19.2 i sjätte direktivet föreskrivs följande:
9. I artikel 271 i den allmänna lagen om skatter och avgifter (Code général des impôts, nedan kallad CGI) föreskrevs vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet följande:
10. I artikel 212 i bilaga II till CGI föreskrivs följande:
11. I artikel 213 i bilaga II till CGI föreskrevs följande:
12. I artikel 219 i bilaga II till CGI föreskrevs följande:
13. LCL är en bank som har sitt huvudkontor i Frankrike och filialer i Europeiska unionens medlemsstater och i tredjeland.
14. Efter en revision av LCL:s räkenskaper avseende perioden den 1 januari 1988– den 31 december 1989 och två beslut om efterbeskattning påförde skattemyndigheten LCL ytterligare mervärdesskatt avseende den aktuella perioden då myndigheten, till skillnad från vad LCL hade gjort i sina deklarationer, inte beaktade de räntor och lån som LCL:s huvudkontor hade beviljat sina filialer i utlandet i täljaren och nämnaren i det bråk som används vid beräkningen av den avdragsgilla andel som föreskrivs för mervärdesskatt i artikel 212 i bilaga II till CGI.
15. Den 20 juli 1994 begärde LCL en första omprövning av nämnda betalningskrav och gjorde gällande att det aktuella räntebeloppet kunde beaktas vid beräkningen av den avdragsgilla andelen för mervärdesskatten. Den 31 december 1996 lämnade företaget in en ny begäran om omprövning i samband med vilken det yrkade återbetalning av de belopp det ansåg sig ha betalat för mycket för de aktuella perioderna och de belopp det hade inbetalat under åren 1990 och 1991 för perioden den 1 januari– den 31 december 1990. LCL hävdade nämligen att om de räntebelopp som huvudkontoret fakturerat filialerna inte kunde beaktas på grund av att huvudkontoret och de utländska filialerna hörde till en och samma ekonomiska enhet, borde inkomsterna från de sistnämndas transaktioner med tredjeman betraktas som huvudkontorets egna intäkter och tas i beaktande vid beräkningen av den avdragsgilla andel som var tillämplig på företaget.
16. Skattemyndigheten avslog LCL:s två ansökningar om omprövning varför företaget väckte talan vid Tribunal administratif de Paris. Den 5 oktober 2004 ogillade Tribunal administratif LCL:s talan. Sedan även LCL:s överklagande av detta avgörande ogillats, väckte företaget kassationstalan vid Conseil d’État.
17. LCL har till stöd för sitt överklagande gjort gällande att, vid beräkningen av den avdragsgilla andelen för huvudkontorets kostnader med avseende på mervärdesskatt ska intäkterna från dess filialer i andra medlemsstater i unionen och i tredjeland beaktas. Sedan domen av den 23 mars 2006 i mål C-210/04, FCE Bank (REG 2006, s. I-2803) ska nämligen filialer och deras huvudkontor, vad beträffar förhållandena dem emellan, tillsammans betraktas som en enda skattskyldig person.
18. LCL menar att Cour administrative d’appel de Paris gjorde en tolkning som strider mot den gemenskapsrättsliga principen om neutralitet i gemenskapens mervärdesskattesystem när den fastställde, å ena sidan, att filialer etablerade i en medlemsstat i Europeiska unionen själva är underkastade mervärdesskatt och att de vid beräkningen av sina avdragsgilla andelar beaktar nämnda inkomster, vilka således inte på nytt kan läggas till grund för rätt till avdrag för huvudkontoret, och, å andra sidan, att filialer etablerade utanför unionen, vilka eventuellt antingen inte är skattskyldiga för mervärdesskatt eller är underkastade andra regler, utgör särskilda näringsgrenar med avseende på avdragsrätten.
19. Conseil d’État beslutade under dessa omständigheter att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:
20. Domstolen erinrar inledningsvis om att det är fast rättspraxis att det inom ramen för det genom artikel 267 FEUF inrättade samarbetet mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den och att det i detta syfte åligger EU-domstolen att i förekommande fall omformulera den fråga som har ställts till den (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet FCE Bank, punkt 21).
21. Domstolen erinrar om att den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan i syfte att få klarhet i dels hur den avdragsgilla andelen mervärdesskatt för ett i Frankrike etablerat företags huvudkontor ska fastställas, dels hur den avdragsgilla andelen för detta företags filialer etablerade utanför nämnda medlemsstat ska fastställas. Eftersom det nationella målet enbart avser beräkningen av den avdragsgilla andelen för det skattskyldiga företagets huvudkontor, saknar domstolen emellertid anledning att närmare uttala sig om hur de avdragsgilla andelarna för nämnda företags filialer utanför denna stat ska beräknas.
22. Den första frågan ska således förstås på så sätt att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artiklarna 17.2, 17.5 och 19.1 i sjätte direktivet ska tolkas så, att ett företag som har sitt huvudkontor i en medlemsstat kan beakta omsättningen från sina i andra medlemsstater etablerade filialer vid beräkningen av den avdragsgilla andel mervärdesskatt som ska tillämpas på nämnda företag.
23. I syfte att besvara denna fråga erinrar domstolen om att det vid fastställandet av en gemenskapsrättslig bestämmelses innebörd är nödvändigt att ta hänsyn till såväl dess lydelse som till dess sammanhang och ändamål (se, bland annat, dom av den 29 oktober 2009 i mål C-174/08, NCC Construction Danmark, REG 2009, s. I-10567, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
24. Ordalydelsen i artiklarna 17.2, 17.5 och 19.1 i sjätte direktivet ger inte i sig grund för att anta att ett företag som har sitt huvudkontor i en medlemsstat kan beakta omsättningen från sina i andra medlemsstater belägna filialer vid beräkningen av den avdragsgilla andel mervärdesskatt som är tillämplig på detta företag.
25. Beträffande bestämmelsernas sammanhang och ändamål erinras det om att artiklarna 17 och 19 i sjätte direktivet ingår i direktivets avdelning XI, vilken rör avdragssystemet.
26. Den avdragsrätt som avses i artikel 17 och följande artiklar i sjätte direktivet utgör en oskiljaktig del av mervärdesskatteordningen och kan i princip inte inskränkas (dom av den 6 oktober 2005 i mål C-243/03, kommissionen mot Frankrike, REG 2005, s. I-8411, punkt 28 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 december 2008 i mål C-488/07, Royal Bank of Scotland, REG 2008, s. I-10409, punkt 14).
27. Syftet med avdragssystemet är att den mervärdesskatt som näringsidkaren ska betala eller har betalat inom ramen för sin ekonomiska verksamhet inte till någon del ska belasta honom själv. Det gemensamma mervärdesskattesystemet garanterar följaktligen en fullständig neutralitet beträffande skattebördan för all ekonomisk verksamhet, oavsett vilka de syften och resultat är som eftersträvas med denna verksamhet, på villkor att nämnda verksamhet i sig, i princip, är underkastad mervärdesskatt (se domen i det ovannämnda målet Royal Bank of Scotland, punkt 15 och där angiven rättspraxis).
28. Närmare bestämt fastställs i artikel 17.5 i sjätte direktivet det tillämpliga systemet för avdragsrätt av mervärdesskatt som avser varor och tjänster som används av den skattskyldiga personen för att genomföra såväl transaktioner för vilka mervärdesskatten är avdragsgill som transaktioner för vilka mervärdesskatten inte är avdragsgill. I sådana fall ska, enligt artikel 17.5 första stycket i sjätte direktivet, avdrag endast medges för den del av mervärdesskatten som kan hänföras till de skattepliktiga transaktionerna (domen i det ovannämnda målet Royal Bank of Scotland, punkt 17).
29. Avdragsrätten beräknas enligt artikel 17.5 andra stycket i sjätte direktivet med hjälp av en andel som har fastställts i enlighet med artikel 19 i samma direktiv (domen i det ovannämnda målet Royal Bank of Scotland, punkt 18).
30. I den mån beräkningen av avdragsrätten utgör en del av avdragssystemet ska metoderna för att utföra denna beräkning fastställas, jämte nämnda avdragssystem, med stöd av den nationella mervärdesskattelagstiftning som en rörelse eller transaktion omfattas av.
31. Det ankommer nämligen på skattemyndigheterna i varje medlemsstat att i överensstämmelse med artikel 17.5 tredje stycket i sjätte direktivet föreskriva metoder för beräkningen av avdragsrätten, eftersom de enligt denna bestämmelse får föreskriva olika andelar för varje näringsgren eller att avdrag får göras på grundval av huruvida alla eller en del av varorna och tjänsterna har hänförts till en viss verksamhet, eller till och med inte tillåta avdrag under vissa förutsättningar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Royal Bank of Scotland, punkt 19).
32. Slutsatsen i punkt 31 ovan bekräftas även av att sättet att återställa mervärdesskatten på, genom antingen avdrag eller återbetalning, endast beror på den skatteskyldiges etableringsort (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009 i mål C‑244/08, kommissionen mot Italien, punkterna 25 och 33).
33. Vidare avser begreppet etableringsort inte bara den skattskyldiges huvudkontor utan även sådana fasta driftsställen som avses i sjätte direktivet och som den skattskyldige kan ha i andra medlemsstater. Ett företag som har etablerat sitt huvudkontor i en medlemsstat och ett fast driftsställe i en annan medlemsstat ska således anses vara hemmahörande i sistnämnda medlemsstat med avseende på de verksamheter som utförs där och kan inte längre ansöka om återbetalning av den mervärdesskatt som där betalats i den mening som avses i rådets åttonde direktiv 79/1071/EEG av den 6 december 1979 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter - Regler för återbetalning av mervärdesskatt till skattskyldiga som inte är etablerade inom landets territorium (EGT L 331, s. 11; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 84) och rådets trettonde direktiv 86/560/EEG av den 17 november 1986 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om omsättningsskatter - Regler om återbetalning av mervärdesskatt till skattskyldiga personer som inte är etablerade i gemenskapens territorium (EGT L 326, s. 40; svensk specialutgåva, område 9, volym 1 s. 130). Det ankommer på nämnda fasta driftsställe att vända sig till det landets skattemyndigheter för att ansöka om avdrag för mervärdesskatt för de förvärv som gjorts där (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkterna 33 och 35).
34. Domstolen har slagit fast att ett fast driftsställe i den mening som avses i sjätte direktivet, som är beläget i en medlemsstat och huvudkontoret, som är beläget i en annan medlemsstat, utgör en enda skattskyldig person för mervärdesskatt (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 38). Detta innebär att en enda skattskyldig person är, utöver de skatteregler som tillämpas i hemviststaten, underkastad lika många nationella avdragssystem som antalet medlemsstater i vilka denna person har fasta driftsställen.
35. Eftersom beräkningsmetoderna för avdragsrätten utgör ett grundläggande inslag i avdragssystemet skulle såväl den rationella uppdelningen av tillämpningsområdena för nationell lagstiftning i fråga om mervärdesskatt som syftet med nämnda avdragsrätt allvarligt äventyras om, vid beräkningen av den avdragsrätt som är tillämplig på en i en medlemsstat etablerad skattskyldig persons huvudkontor, omsättningen från samtliga fasta driftsställen som nämnda person har i andra medlemsstater skulle beaktas.
36. Denna tolkning av artiklarna 17.2, 17.5 och 19.1 i sjätte direktivet är dessutom förenlig med ändamålet med dessa bestämmelser.
37. När det gäller principen om mervärdesskattesystemets neutralitet, vilken avdragssystemet ska iaktta, finner domstolen i likhet med generaladvokaten i punkterna 67–69 i förslaget till avgörande att det inte är fastställt att möjligheten för en skattskyldig person att beräkna den avdragsgilla andel som är tillämplig på dess huvudkontor etablerat i en viss medlemsstat genom att beakta omsättningen från dess i andra medlemsstater belägna fasta driftsställen alltid innebär en garanti för att denna princip iakttas bättre jämfört med ett system enligt vilket en skattskyldig är skyldig att i varje medlemsstat i vilken denna person kan anses ha ett fast driftsställe, i den mening som avses i sjätte direktivet, fastställa en separat avdragsgill andel.
38. Domstolen delar vidare den uppfattning som har framförts av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland att en sådan metod för beräkningen av den avdragsgilla andelen för en skattskyldig persons huvudkontor leder till en ökning av den andel mervärdesskatt som huvudkontoret har rätt att dra av för samtliga förvärv som den skattskyldiga personen genomfört i den medlemsstat där huvudkontoret är beläget, trots att en viss andel av dessa förvärv inte har något samband med den verksamhet som fasta driftsställen utanför denna medlemsstat bedriver. Värdet på den avdragsgilla andelen blir därmed felaktigt.
39. En sådan metod för beräkningen av den avdragsgilla andelen kan slutligen motverka den ändamålsenliga verkan av artiklarna 5.7 a och 6.3 i sjätte direktivet, vilka ger medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, genom att den förminskar effekterna av deras beslut på det skattepolitiska området.
40. Mot bakgrund av det anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 17.2, 17.5 och 19.1 i sjätte direktivet ska tolkas så, att ett företag som har sitt huvudkontor i en medlemsstat inte kan beakta omsättningen från dess i andra medlemsstater belägna filialer vid beräkningen av den avdragsgilla andel mervärdesskatt som är tillämplig på nämnda företag.
41. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan i syfte att få klarhet i huruvida ett företag som har sitt huvudkontor i en medlemsstat har rätt att, mot bakgrund av artikel 17.3 a och c i sjätte direktivet, beakta omsättningen från dess i tredjeland belägna filialer vid beräkningen av den andel av mervärdesskatten som nämnda företag har rätt att dra av.
42. Det ska i det avseendet erinras om att avdragssystemet, såsom framgår ovan i punkterna 30–33, grundar sig på territorialitetsprincipen när det gäller nationell lagstiftning och att när en skattskyldig person har ett fast driftsställe i en annan stat än den i vilken huvudkontoret är beläget, ska den näringsverksamhet som bedrivs i denna andra stat vid tillämpningen av bestämmelserna i sjätte direktivet anses ha bedrivits från det fasta driftsstället i fråga.
43. Domstolen konstaterar emellertid att det inte går att med stöd av vare sig ingressen till eller bestämmelserna i sjätte direktivet slå fast att det förhållandet att en skattskyldig har ett driftsställe utanför unionen kan påverka det avdragssystem som den skattskyldiga omfattas av i den medlemsstat i vilken dess huvudkontor är beläget.
44. Såsom generaladvokaten konstaterade i punkt 81 i sitt förslag till avgörande följer härav att det, i en situation liknande den i det nationella målet, inte med framgång kan göras gällande att tjänster som utförts av ett fast driftsställe utanför unionen åt en tjänstemottagare som även den är etablerad i tredjeland ska anses ha utförts av huvudkontoret.
45. Denna slutsats påverkas inte av argumentet att ett företag som har sitt huvudkontor i en medlemsstat och en filial i tredjeland ska ges samma skattemässiga behandling i fråga om mervärdesskatt som ett företag, som även det är etablerat i en medlemsstat, som tillhandahåller samma tjänster utan tillgång till någon sådan filial eller som för ändamålet har ett dotterbolag i nämnda tredjeland. Dessa olika val återspeglar nämligen klart skilda situationer och kan därför inte behandlas på samma sätt i skattehänseende.
46. Det ska tilläggas att skattskyldiga personer normalt själva kan välja de organisatoriska strukturer och transaktionsvillkor som är mest lämpade för deras näringsverksamhet och som kan lätta deras skattebörda (dom av den 22 december 2010 i mål C‑277/09, RBS Deutschland Holdings, REU 2010, s. I‑13805, punkt 53).
47. En företagares val mellan skattepliktiga transaktioner och transaktioner som är undantagna från skatteplikt kan grunda sig på ett flertal omständigheter, bland annat överväganden av skatterättslig natur hänförliga till det objektiva mervärdesskattesystemet (se dom av den 9 oktober 2001 i mål C-108/99, Cantor Fitzgerald International, REG 2001, s. I-7257, punkt 33).
48. Domstolen har även slagit fast att en skattskyldig person som kan välja mellan olika transaktioner har rätt att utforma sin verksamhet så att skatteskulden begränsas (se, bland annat, dom av den 21 februari 2006 i mål C-255/02, Halifax m.fl., REG 2006, s. I-1609, punkt 73, och domen i det ovannämnda målet RBS Deutschland Holdings, punkt 54).
49. Den andra frågan ska således besvaras enligt följande. Artiklarna 17.3 a och c i sjätte direktivet ska tolkas så, att ett företag vars huvudkontor är beläget i en medlemsstat, inte kan beakta omsättningen från dess i tredjeland belägna filialer vid beräkningen av den avdragsgilla andel som är tillämplig på nämnda företag.
50. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan i syfte att få klarhet i huruvida artikel 17.5 tredje stycket i sjätte direktivet ska tolkas så, att den tillåter en medlemsstat att föreskriva regler för beräkningen av den avdragsgilla andelen för varje gren i ett skattskyldigt företags rörelse, vilka innebär att företaget kan beakta omsättningen från en i en annan medlemsstat eller i tredjeland belägen filial.
51. För att besvara denna fråga erinras det om att det framgår vid en jämförelse mellan lydelsen i artikel 17.5 och artikel 19.1 i sjätte direktivet att sistnämnda bestämmelse enbart hänvisar till den avdragsgilla andel som föreskrivs i nämnda artikel 17.5 första stycket och alltså endast innehåller en detaljerad beräkningsmetod för den andel som avses i den förstnämnda bestämmelsen och, genom utvidgning, de avdrag som ska göras enligt artikel 17.5 tredje stycket d i nämnda direktiv (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Royal Bank of Scotland, punkt 22, och av den 8 november 2012 i mål C‑511/10, BLC Baumarkt, punkt 21).
52. Domstolen har även slagit fast att det i brist på anvisningar i sjätte direktivet ankommer på medlemsstaterna att med iakttagande av unionsrätten och de principer som utgör grunden för det gemensamma systemet för mervärdesskatt, fastställa metoderna och reglerna för beräkningen av den avdragsgilla andelen av ingående mervärdesskatt. Vid utövandet av denna befogenhet är medlemsstaterna skyldiga att ta hänsyn till syftet med och systematiken i sjätte direktivet (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet BLC Baumarkt, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
53. Domstolen konstaterar dock att hänvisningen i artikel 17.5 tredje stycket i sjätte direktivet till näringsgrenar inte kan tolkas som avseende geografiska områden.
54. Såsom framgår av artikel 4.1 och 4.2 i sjätte direktivet avser begreppet verksamhet i sjätte direktivet de olika former av verksamheter som producenter, återförsäljare och personer som tillhandahåller tjänster bedriver.
55. Härav följer att en medlemsstat inte, med stöd av bestämmelserna i artikel 17.5 tredje stycket, kan tillåta att en i medlemsstaten etablerad skattskyldig person beaktar omsättningen från ett fast driftsställe etablerat utanför denna medlemsstat vid beräkningen av den avdragsgilla andelen för en av dess näringsgrenar.
56. Den tredje frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 17.5 tredje stycket sjätte direktivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstat att föreskriva regler för beräkningen av den avdragsgilla andelen för varje näringsgren i ett skattskyldigt företag, vilka innebär att företaget kan beakta omsättningen från en filial belägen i en annan medlemsstat eller i tredjeland.
57. Med hänsyn till svaren på de två första frågorna saknas anledning att besvara den fjärde frågan.
58. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Artiklarna 17.2, 17.5 och 19.1 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter - Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund ska tolkas så, att ett företag som har sitt huvudkontor i en medlemsstat inte kan beakta omsättningen för dess i andra medlemsstater belägna filialer vid beräkningen av den avdragsgilla andel mervärdesskatt som är tillämplig på nämnda företag.
2) Artiklarna 17.3 a och c samt artikel 19.1 i sjätte direktivet 77/388/EEG ska tolkas så, att ett företag vars huvudkontor är beläget i en medlemsstat, inte kan beakta omsättningen från dess i tredjeland belägna filialer vid beräkningen av den avdragsgilla andel som är tillämplig på nämnda företag.
3) Artikel 17.5 tredje stycket i sjätte direktivet 77/388/EEG ska tolkas så, att den inte tillåter en medlemsstat att föreskriva regler för beräkningen av den avdragsgilla andelen för varje näringsgren i ett skattskyldigt företag, vilka innebär att företaget kan beakta omsättningen från en filial belägen i en annan medlemsstat eller i tredjeland.
1 Rättegångsspråk: franska.