FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT SHARPSTON – MÅL C‑174/12 HIRMANN

1. När en aktieägare köper aktier i ett aktiebolag på andrahandsmarknaden (det vill säga inte som del i en ökning av detta bolags aktiekapital) och senare påstår att informationen i det värdepappersprospekt som vederbörande förlitade sig på vid köpet varken var fullständig eller korrekt, uppkommer frågan huruvida det är förenligt med unionsrätten att en domstol kan förplikta aktiebolaget att upphäva avtalet och således kräva att det återförvärvar sina egna aktier och återbetalar pengarna till investeraren. Har investeraren i ett sådant fall rätt att få tillbaka det ursprungliga förvärvspriset eller aktiernas värde den dag då kravet framställs?

2. Handelsgericht Wien (handelsdomstol i Wien), som har framställt den nu aktuella begäran om förhandsavgörande, har utformat sina frågor enligt lydelsen i direktiv 77/91/EEG (nedan kallat andra direktivet om bolagsrätt). Detta direktiv upphävdes emellertid den 25 oktober 2012 och ersattes av en ny omarbetad version, nämligen direktiv 2012/30/EU. I mitt förslag till avgörande ska jag därför hänvisa till andra direktivet om bolagsrätt i imperfektum. I den mån bestämmelser i det upphävda direktivet återfinns i väsentligen samma lydelse i den omarbetade versionen, hoppas jag emellertid att det anförda kan vara till nytta för både framtiden och förfluten tid. (Nya bestämmelser som överensstämmer med de gamla bestämmelserna anges i fotnoter.)

3. Den nationella domstolen har påpekat att artikel 15 i andra direktivet om bolagsrätt begränsade aktiebolags rätt att dela ut sitt kapital till aktieägare, medan artikel 18 förbjöd bolag att teckna sina egna aktier. Den nationella domstolen vill veta om dessa bestämmelser utgjorde hinder för att en åtgärd av sådan innebörd vidtas mot ett aktiebolag, som är civilrättsligt ansvarigt gentemot en investerare på grund av att bolaget har åsidosatt sin skyldighet att tillhandahålla information. Förelåg hinder enligt andra direktivet om bolagsrätt för en sådan åtgärd, när den innefattar användning av tecknat kapital och kan leda till att bolaget blir insolvent? Till sist: Utgjorde principen om likabehandling av aktieägare hinder för en sådan åtgärd?

4. Den nationella domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande även önskat vägledning beträffande den eventuella relevans som prospektdirektivet, öppenhetsdirektivet, direktivet om marknadsmissbruk och direktivet om skyddsåtgärder ska tillmätas.

Unionsrätt

5. De direktiv som har åberopats av den nationella domstolen kan delas in i två huvudkategorier, nämligen direktiv som i första hand gäller bolagsförvaltning (andra direktivet om bolagsrätt och direktivet om skyddsåtgärder) och direktiv som i första hand gäller skydd av aktieägare (prospektdirektivet, öppenhetsdirektivet och direktivet om marknadsmissbruk). För att underlätta förståelsen ska jag dela in dem på detta sätt när jag redovisar den relevanta unionslagstiftningen.

Direktiv om bolagsförvaltning

Andra direktivet om bolagsrätt

6. I andra och fjärde skälen i andra direktivet om bolagsrätt föreskrevs följande:

7. Andra direktivet om bolagsrätt var tillämpligt på de bolagsformer som angavs i artikel 1.1, vilken med avseende på Österrike omfattade Aktiengesellschaft.

8. Enligt artikel 6 i andra direktivet om bolagsrätt krävdes att ett visst minimikapital måste tecknas för att ett aktiebolag skulle få bildas eller få tillstånd att börja sin verksamhet.

9. I artikel 12 i samma direktiv föreskrevs att aktieägarna får inte befrias från sin skyldighet att betala aktierna.

10. I artikel 15.1 stadgades följande:

11. I artikel 16 stadgades att en utdelning i strid med artikel 15 [skulle] återbetalas av de aktieägare som [hade] mottagit denna, om bolaget [visade] att aktieägarna kände till att utdelningen var olaglig eller att de med hänsyn till omständigheterna inte kunde vara okunniga om det. I artikel 18.1 föreskrevs bland annat följande: Ett bolag får inte teckna sina egna aktier. (Återstoden av artikel 18 är inte relevant i det nu aktuella målet.)

12. Enligt artikel 19 fick ett bolag förvärva egna aktier i enlighet med där föreskrivna villkor. Dessa villkor omfattade bland annat att tillstånd till förvärvet skulle lämnas av bolagsstämman som skulle ange de närmare förutsättningarna för detta, att förvärvet inte fick medföra att värdet av nettotillgångarna understeg det belopp som angavs i artikel 15.1 a, samt att transaktionen fick omfatta endast helt betalda aktier. Medlemsstaterna fick låta förvärv omfattas av ytterligare villkor som angavs i artikel 19.1 i–v.

13. Enligt artikel 20.1 d behövde medlemsstaterna inte tillämpa villkoren i artikel 19 med avseende på bland annat aktier som förvärvas på grund av en lagstadgad skyldighet.

14. Slutligen stadgades i artikel 42 att vid genomförandet av andra direktivet om bolagsrätt måste medlemsstaterna behandla de aktieägare lika som befinner sig i samma position.

Direktivet om skyddsåtgärder

15. Direktivet om skyddsåtgärder gäller bland annat de omständigheter under vilka ett bolag kan förklaras ogiltigt och konsekvenserna av ogiltighet.

16. I artikel 12 i direktivet om skyddsåtgärder stadgas att medlemsstaterna endast får föreskriva regler som uppfyller villkoren om att bolags ogiltighet ska beslutas av domstol och att detta endast får ske i de fall som avses i 12 b i–vi.

17. I artikel 13 specificeras ogiltighetens följder.

Direktiv om aktieägarskydd

Prospektdirektivet

18. I prospektdirektivets målsättningar ingår att harmonisera kraven på upprättande, godkännande och spridning av prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad i en medlemsstat.

19. I skäl 10 i prospektdirektivet anförs att direktivets syfte är att garantera skydd för investerarna och marknadseffektivitet.

20. I skäl 19 sägs att alla medlemsstater ska införa bestämmelser vars syfte är att skydda investerare och potentiella investerare i den meningen att de får möjlighet att göra en välgrundad bedömning av … risker och fatta sina investeringsbeslut med full kännedom om fakta.

21. Enligt artikel 5 i prospektdirektivet krävs att prospektet ska innehålla all den information som … är nödvändig för att investerare ska kunna göra en välgrundad bedömning av emittentens och eventuell garants tillgångar och skulder, finansiella ställning, vinster och förluster och framtidsutsikter samt av de rättigheter som är förenade med värdepappren. Denna information skall presenteras i en form som gör den lätt att förstå och analysera.

22. I artikel 6 i prospektdirektivet föreskrivs följande:

23. I artikel 25.1 i prospektdirektivet föreskrivs följande:

Öppenhetsdirektivet

24. Öppenhetsdirektivet har som syfte att förbättra bland annat skyddet för investerare och marknadens effektivitet genom att kräva att emittenterna ska sörja för tillräcklig öppenhet genom ett regelbundet informationsflöde.

25. I artikel 7 i öppenhetsdirektivet föreskrivs följande:

26. Enligt artiklarna 4, 5, 6 och 16 i öppenhetsdirektivet ska en emittent offentliggöra en årsrapport, en halvårsrapport, en redogörelse från ledningen och alla förändringar i rättigheter knutna till olika kategorier av aktier och värdepapper.

27. I artikel 17 i öppenhetsdirektivet, som har rubriken Krav på information från emittenter vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad, föreskrivs följande:

28. I artikel 28.1 i öppenhetsdirektivet stadgas följande:

Direktivet om marknadsmissbruk

29. Direktivet om marknadsmissbruk syftar bland annat till att främja marknadens integritet genom att harmonisera medlemsstaternas lagstiftningar om förbud mot insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan.

30. I artikel 14.1 i direktivet om marknadsmissbruk föreskrivs följande:

Österrikisk lagstiftning

31. I 5 § Kapitalmarktgesetz (lagen om värdepappersmarknaden) föreskrivs (angående konsumenttransaktioner) följande:

32. I 6 § Kapitalmarktgesetz, som har rubriken Tillägg till prospektet, föreskrivs följande:

33. I 11 § Kapitalmarktgesetz, som har rubriken Ansvar som följer av prospektet, föreskrivs följande:

34. I 52 § lagen om aktiebolag (Aktiengesetz) (Ingen återbetalning av investeringar) föreskrivs följande:

Faktiska omständigheter, det nationella förfarandet och tolkningsfrågorna

35. Den 7 januari 2005 köpte Alfred Hirmann, genom en mäklare, 1375,02406 aktier i Immofinanz AG (nedan kallat Immofinanz), ett aktiebolag (Aktiengesellschaft), för ett belopp om 10 013,75 euro. Förvärvet gjordes på andrahandsmarknaden och inte som en del i en ökning av Immofinanz kapital. Alfred Hirmann betalade förvärvsbeloppet till Aviso Zeta AG (nedan kallat Aviso Zeta) och i gengäld deponerades aktierna på ett värdepapperskonto som innehades av Aviso Zeta i Alfred Hirmanns namn.

36. Alfred Hirmann väckte den 15 augusti 2011 talan mot Immofinanz och åberopade rätten att häva ett avtal på grund av fel och rätten till skadestånd enligt 6 § stycke 2 jämförd med 5 § stycke 4, och 11 § Kapitalmarktgesetz. Han yrkade att aktieförvärvet skulle ogiltigförklaras. Detta skulle innebära återbetalning av det ursprungliga förvärvspriset i utbyte mot att aktierna återlämnades till Immofinanz.

37. Alfred Hirmann anklagade Immofinanz för förskingring och bedrägeri, särskilt kursmanipulation och olagliga kursdrivande åtgärder. Han anförde att det prospekt, som var tillgängligt vid den aktuella tidpunkten och på vilket han baserade sitt beslut att förvärva aktierna, var vilseledande. Tvärtemot påståendena i prospektet användes inkomster från en emission för att köpa aktier i Immofinanz i syfte att åstadkomma påverkan på aktiekursen och aktiespekulation. Denna oriktiga användning av tillgångar resulterade i en större risk än den som angavs i prospektet. Informationen i prospektet var varken fullständig eller korrekt. Den var inte heller lätt att förstå eller analysera.

38. Immofinanz bestred påståendena om fakta. Bolaget anförde vidare att det enligt unionsrätten förelåg hinder att återbetala aktieägares kapitalinvesteringar under bolagets existens. Att hålla ett aktiebolag ansvarigt på ett sådant sätt mot sina delägare stred – oavsett rättslig grund – mot förbudet i unionsrätten om återbetalning av investeringar.

39. Mot denna bakgrund beslöt Handelsgericht Wien, som dessförinnan inte hade tagit ställning till de faktiska omständigheterna i målet, att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

40. Skriftliga yttranden har inkommit från Alfred Hirmann, Immofinanz, Aviso Zeta, den österrikiska och den portugisiska regeringen samt kommissionen. Alfred Hirmann, Immofinanz, den portugisiska regeringen och kommissionen yttrade sig vid förhandlingen den 17 april 2013.

Inledande frågor

41. Innan jag behandlar de fem tolkningsfrågor som den nationella domstolen har ställt, är det nödvändigt med några inledande klarlägganden.

42. För det första: Även om direktiven om aktieägarskydd harmoniserar nyckelfrågor, lämnar de i många avseenden ett stort utrymme för skönsmässig bedömning till nationell rätt.

43. Enligt (till exempel) artikel 6.2 i prospektdirektivet ska medlemsstaterna således säkerställa att deras lagar och andra författningar om civilrättsligt ansvar är tillämpliga på de personer som är ansvariga för den information som ges i prospekt. Bestämmelsen kompletteras genom artikel 25.1, enligt vilken medlemsstaterna i enlighet med nationell lagstiftning [ska] se till att lämpliga administrativa åtgärder kan vidtas eller administrativa sanktioner [kan] utdömas mot de ansvariga (min kursivering), vilket ska ske [u]tan att det påverkar medlemsstaternas system för civilrättsligt ansvar.

44. På liknande sätt innehåller artikel 28.1 i öppenhetsdirektivet och artikel 14.1 i direktivet om marknadsmissbruk i princip parallella bestämmelser. Till att börja med fastslås uttryckligen medlemsstaternas rätt att föreskriva straffrättsliga påföljder. Vidare åläggs medlemsstaterna en skyldighet (skall … se till/skall … säkerställa) att i enlighet med sin nationella lagstiftning se till att lämpliga administrativa åtgärder kan vidtas och/eller administrativa sanktioner beslutas. Slutligen ska medlemsstaterna se till/säkerställa att sådana åtgärder är effektiva, proportionerliga och avskräckande.

45. När en skyldighet som omfattas av dessa direktivs tillämpningsområde åsidosätts, är medlemsstaterna således fria att föreskriva vad de anser vara lämpligt, såvida det inte föreligger ett uttryckligt förbud (antingen i respektive direktiv eller i en annan unionsförfattning) att påföra en viss sanktion.

46. För det andra: Den nationella domstolen har visserligen ännu inte tagit ställning till huruvida, och om så är fallet, i vilken omfattning Immofinanz tillhandahöll vilseledande information som fick Alfred Hirmann att förvärva aktier som han kanske annars inte hade förvärvat. Vissa faktiska omständigheter råder det dock enighet om. Alfred Hirmann förvärvade ett antal aktier ett visst datum till ett visst pris. Aktierna förvärvades på andrahandsmarknaden genom en mäklare (Aviso Zeta). Förvärvspriset betalades i sin helhet. Förvärvet hade emellertid ingenting att göra med en ökning av Immofinanz tecknade kapital. Det var en alltigenom vanlig aktietransaktion, av det slag som inträffar varenda dag på aktiemarknaden.

47. För det tredje: Det är viktigt att inte endast göra skillnad mellan civilrättsliga och administrativa sanktioner å ena sidan och straffrättsliga sanktioner å andra sidan. Beaktas ska även vad som i själva verket eftersträvas i det nationella förfarandet, som har föranlett den nu aktuella begäran om förhandsavgörande. I målet vid den nationella domstolen har Alfred Hirmann yrkat att åter bli försatt i den situation som han skulle ha befunnit sig i om han inte hade förvärvat aktierna. Han vill ha transaktionen ogjord och få tillbaka sina pengar jämte ränta från och med dagen för förvärvet (den 7 januari 2005) till och med dagen för den nationella domstolens dom. Man kan till att börja med fråga sig huruvida ett sådant yrkande överhuvudtaget verkligen kan betecknas som ett yrkande om att en sanktion ska påföras. Det liknar mer ett krav om återbetalning eller ett krav på att bolaget ska hållas civilrättsligt ansvarigt för sin överträdelse. I den mån ett bifall till eller ett avslag på detta krav är avhängigt av huruvida det fanns en skyldighet att tillhandahålla korrekt information till eventuella aktieägare och huruvida den skyldigheten har åsidosatts, kan man emellertid kanske säga att den civilrättsliga sanktionen för överträdelsen (om det visas att en sådan föreligger) enligt den nationella lagstiftningen består i att bolaget är skyldigt att upphäva transaktionen och verkställa en återbetalning av förvärvspriset. Om det inte fanns någon sådan skyldighet, skulle det inte heller finnas någon sanktion för överträdelse av skyldigheten (och ännu mindre en sanktion som var effektiv, proportionerlig och avskräckande).

48. Slutligen bör frågor avseende tidpunkter beaktas.

49. Alfred Hirmann förvärvade sina aktier den 7 januari 2005. Om och i vilken omfattning han gjorde det på grundval av vilseledande information som tillhandahölls av Immofinanz, var detta den dag då skyldigheten åsidosattes. Vid denna tidpunkt hade tidsfristerna löpt ut för att med nationell rätt införliva såväl andra direktivet om bolagsrätt (den 1 januari 1994) som direktivet om marknadsmissbruk (den 12 oktober 2004). Den relevanta tidpunkten för att bedöma den sanktion som ska finnas tillgänglig för honom, är emellertid inte detta datum utan den 15 augusti 2011 då han väckte talan vid den nationella domstolen och yrkade att aktietransaktionen skulle upphävas. På det stadiet hade samtliga tidsfrister också löpt ut för att införliva prospektdirektivet (den 1 juli 2005), öppenhetsdirektivet (den 20 januari 2007) och direktivet om skyddsåtgärder (en kodifiering – den slutliga tidsfristen för införlivande som framgår av bilaga 1, del B, är den 1 januari 2007).

50. Mot denna bakgrund övergår jag till att behandla de tolkningsfrågor som den nationella domstolen har ställt.

Bedömning

Tolkningsfrågorna 1, 2 och 3

51. Den nationella domstolens första tre frågor gäller olika aspekter av huruvida andra direktivet om bolagsrätt utgör hinder för att upphäva en aktietransaktion, när ett bolag har åsidosatt sin skyldighet att tillhandahålla information till eventuella investerare. Jag ska därför behandla dessa tillsammans. Den nationella domstolen har i huvudsak frågat huruvida artiklarna 12, 15, 16, 18, 19 och/eller 42 i andra direktivet om bolagsrätt utgjorde hinder för att i nationell lagstiftning genomföra direktiven om aktieägarskydd. I det fall ett aktiebolag åsidosatte sina skyldigheter, föreskrevs i dessa direktiv att bolaget såsom emittent var ansvarigt gentemot en investerare och skyldigt att återbetala förvärvspriset och återta aktierna. Den nationella domstolen har vidare ställt frågan huruvida det stred mot andra direktivet om bolagsrätt att ålägga ett aktiebolag att uppfylla en sådan skyldighet, om detta krävde att även dess nettotillgångar användes (tecknat kapital plus reserver) och/eller skulle kunna leda till bolagets insolvens.

52. Den nationella domstolens underliggande frågeställning tycks i huvudsak gälla om de steg som Österrike har tagit för att genomföra andra unionsförfattningar – framför allt direktiven om aktieägarskydd – på något sätt kan vara steg som unionslagstiftarna inte förutsåg och att Österrike (av misstag) således har skapat en situation, i vilken den föreskrivna sanktionen för åsidosättande av rättigheter enligt ett eller flera av dessa direktiv strider mot andra direktivet om bolagsrätt. För att hjälpa den nationella domstolen så mycket som möjligt, ska jag därför tillämpa ett något icke-ortodoxt tillvägagångssätt vid bedömningen av de första tre frågorna. Jag ska först titta på vad dessa tre direktiv säger (och ännu viktigare, inte säger) om hur de ska genomföras och rikta uppmärksamheten på det utrymme för skönsmässig bedömning som unionslagstiftarna har lämnat åt medlemsstaterna. Jag ska därefter övergå till andra direktivet om bolagsrätt och undersöka (det stora antalet) bestämmelser i detta direktiv som den nationella domstolen har angett i samband med frågan om huruvida någon av dessa bestämmelser trots allt utgör hinder för en nationell bestämmelse av sådant slag som är aktuell i målet vid den nationella domstolen.

Direktiven om aktieägarskydd

Prospektdirektivet

53. Enligt artikel 6.1 i prospektdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att ansvaret för den information som ingår i ett prospekt åtminstone åvilar, bland andra, emittenten. En nationell regel, enligt vilken ett aktiebolag, i egenskap av emittent, är ansvarigt gentemot en investerare när informationsskyldigheten har åsidosatts, överensstämmer med denna bestämmelse och är långt ifrån otillåten. Det är riktigt att artikel 6.1 tillåter att andra organ än emittenten, beroende på omständigheterna, kan hållas ansvariga när informationsskyldigheten åsidosätts. Det finns emellertid ingenting i domstolens handlingar som antyder att något annat organ än Immofinanz, i egenskap av emittent, var ansvarigt för den information som ingick i prospektet. I det fall då emittenten är ansvarig för den information som har tillhandahållits, föreskrivs i artikel 6 klart och tydligt att emittenten ska hållas ansvarig om informationen är felaktig eller vilseledande.

54. I artikel 6.1 i prospektdirektivet specificeras inte vilka administrativa åtgärder som ska vidtas eller vilka administrativa sanktioner som ska utdömas, när ett sådant ansvar har fastställts. I artikel 6.2 anges (i tvingande termer) att medlemsstaterna skall säkerställa att deras lagar och andra författningar om civilrättsligt ansvar är tillämpliga på de personer som är ansvariga för den information som ges i prospektet men går på samma sätt inte längre och specificerar vilka civilrättsliga åtgärder som ska göras tillgängliga. I artikel 25 slås endast fast att de administrativa åtgärder och sanktioner, som medlemsstaterna är ålagda att tillämpa, ska vidtas [u]tan att det påverkar medlemsstaternas system för civilrättsligt ansvar (och inte heller deras rätt att utdöma straffrättsliga påföljder).

55. Enligt prospektdirektivet har medlemsstaterna således ett stort utrymme för skönsmässig bedömning att, i enlighet med allmänna unionsrättsliga principer och relevanta bestämmelser i unionslagstiftningen, utforma den åtgärd som de ska göra tillgänglig i sina system för civilrättsligt ansvar.

56. I den nationella bestämmelsen i målet vid den nationella domstolen föreskrivs i detta avseende att förvärvspriset ska återbetalas och att aktierna ska lämnas tillbaka till bolaget. Detta val av sanktion är en fråga för medlemsstaten. Sanktionen strider inte uppenbart mot eller undergräver någon straffrättslig sanktion eller administrativ åtgärd eller sanktion som också kan förekomma. Det är helt säkert att prospektdirektivet inte utgör hinder mot den valda sanktionen. Sanktionen är uppenbart proportionerlig i förhållande till den skada som investeraren har lidit. Den är inte uppenbart oproportionerlig i förhållande till åsidosättandet av informationskraven. Den avskräcker sannolikt emittenter från att vilseleda investerare att förvärva aktier genom att underlåta att uppfylla sin informationsskyldighet. Den är därför troligen även effektivt och avskräckande. Jag anser således att den både överensstämmer med allmänna unionsrättsliga principer och sannolikt främjar de mål som ställs upp i prospektdirektivet.

Öppenhetsdirektivet

57. Enligt artikel 7 i öppenhetsdirektivet ska medlemsstaterna se till att ansvaret för den information som upprättas och offentliggörs enligt direktivet ligger hos emittenten eller dess administrations-, lednings- eller kontrollorgan. Jag anser att kraven i denna artikel återspeglas på ett korrekt sätt i en nationell bestämmelse, enligt vilken ett bolag, i egenskap av emittent, är ansvarigt när skyldigheter enligt öppenhetsdirektivet åsidosätts. En sådan bestämmelse kan inte heller anses stå i strid med den likabehandlingsprincip som uppställs i artikel 17 i detta direktiv.

58. I öppenhetsdirektivet anges inte närmare vilken civilrättslig åtgärd som ska finnas tillgänglig, när ansvar ska utkrävas av en emittent. I artikel 28.1 föreskrivs endast att medlemsstaterna ska se till att åtminstone lämpliga administrativa åtgärder kan vidtas eller lämpliga civilrättsliga och/eller administrativa åtgärder kan beslutas, beträffande de personer som är ansvariga (utan att det påverkar deras rätt att föreskriva straffrättsliga påföljder). Följande tillägg görs: Medlemsstaterna skall se till att sådana åtgärder är effektiva, proportionerliga och avskräckande.

59. Liksom beträffande prospektdirektivet har unionslagstiftarna här lämnat ett stort utrymme för skönsmässig bedömning åt medlemsstaterna. Jag anser att en åtgärd, som innebär att ett bolag ska återbetala förvärvspriset och återta sina aktier, helt och hållet omfattas av detta utrymme för skönsmässig bedömning och (som jag har visat ovan) är oklanderlig, sedd mot bakgrund av allmänna unionsrättsliga principer. Den står, såvitt jag kan se, inte heller i strid med eller motverkar någon straffrättslig sanktion, administrativ åtgärd eller sanktion som också kan förekomma.

Direktivet om marknadsmissbruk

60. Enligt artikel 14 i direktivet om marknadsmissbruk ska medlemsstaterna [u]tan att det påverkar deras rätt att föreskriva straffrättsliga påföljder säkerställa att lämpliga administrativa åtgärder kan vidtas eller administrativa påföljder kan beslutas beträffande de personer som är ansvariga, när bestämmelserna i detta direktiv inte har följts. Liksom i prospektdirektivet och öppenhetsdirektivet anges i direktivet om marknadsmissbruk inte närmare vilken civilrättslig åtgärd som ska finnas tillgänglig, när ansvar ska utkrävas av en emittent. Medlemsstaterna har således även här ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, vilket är föremål för de begränsningar som uppställs i allmänna unionsrättsliga principer och annan relevant unionslagstiftning. En nationell regel enligt vilken ett aktiebolag, som har åsidosatt detta direktiv, hålls ansvarigt för sin överträdelse, är förenlig med såväl lydelsen av som syftet med artikel 14 i direktivet om marknadsmissbruk.

61. Jag anser att den åtgärd som föreskrivs i österrikisk nationell civilrättslig lagstiftning, när ett sådant ansvar har fastställts, helt och hållet faller inom det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har tilldelats. Jag anser även (av skäl som jag redan har anfört) att den är förenlig med de allmänna principerna i unionsrätten. Slutligen står den, såvitt jag kan se, inte i strid med eller motverkar någon straffrättslig sanktion, administrativ åtgärd eller sanktion som också kan förekomma.

62. Jag drar därför slutsatsen att prospektdirektivet, öppenhetsdirektivet och direktivet om marknadsmissbruk inte utgör hinder för en nationell regel, enligt vilken ett aktiebolag, som åsidosätter sina skyldigheter enligt dessa direktiv, ska återförvärva sina aktier och återbetala förvärvspriset till investeraren.

Andra direktivet om bolagsrätt

63. Även om direktiven om aktieägarskydd inte utgör hinder för en sådan nationell regel (och även om den visar sig överensstämma med direktivens lydelse och främjar dessas målsättningar), är frågan om den icke desto mindre – såsom Immofinanz har gjort gällande – strider mot andra direktivet om bolagsrätt.

64. Immofinanz och Aviso Zeta har anfört att andra direktivet om bolagsrätt utgjorde hinder för en sådan regel, eftersom den strider mot principen att kapitalet ska bevaras, mot förbudet för ett bolag att förvärva egna aktier och mot likabehandlingsprincipen. Immofinanz och Aviso Zeta har särskilt hävdat att andra direktivet om bolagsrätt utgjorde hinder för en sådan ansvarsskyldighet som var kopplad till bolagets nettotillgångar eller var så omfattande att den kunde leda till bolagets insolvens.

65. Alfred Hirmann, den portugisiska regeringen och kommissionen har invänt att andra direktivet om bolagsrätt inte utgjorde hinder för den ifrågavarande nationella regeln, även om ett aktiebolag för att uppfylla sitt ansvar tvingades använda sina nettotillgångar eller blev insolvent.

66. Den österrikiska regeringen har begränsat sig till att göra domstolen uppmärksam på två domar av Oberster Gerichtshof (Österrikes Högsta domstol) daterade den 30 mars 2011 och den 15 mars 2012, vilka den ansluter sig till. Oberster Gerichtshof slog i dessa avgöranden fast att bestämmelserna i andra direktivet om bolagsrätt inte utgjorde hinder för upphävande av ett avtal om aktieförvärv och återbetalning av erlagt penningbelopp.

67. Jag anser att andra direktivet om bolagsrätt inte utgör hinder för den ifrågavarande nationella bestämmelsen.

68. Den nationella domstolen har åberopat ett flertal bestämmelser i andra direktivet om bolagsrätt. För att få viss ordning vid min bedömning ska jag behandla dem på följande sätt: 1) Jag ska börja med att undersöka huruvida en betalning till Alfred Hirmann enligt den nationella bestämmelsen utgör en utdelning, som enligt artikel 15 inte fick ske och som skulle återbetalas enligt artikel 16. 2) Därefter ska jag behandla den regel som förbjöd ett bolag att förvärva sina egna aktier och undantagen härifrån (artiklarna 18, 19 och 20). 3) Jag ska fortsätta genom att undersöka kravet på likabehandling av aktieägare (artikel 42). 4) Jag kompletterar min redovisning genom att behandla den återstående artikeln som den nationella domstolen har anfört (artikel 12). 5) Slutligen berör jag kortfattat frågan om huruvida den slutsats, som jag kommer fram till, påverkas av risken att ett aktiebolag, för att fullgöra ett sådant ansvar, kan tvingas använda sina nettotillgångar eller bli insolvent.

Bestämmelserna om utdelning (artiklarna 15 och 16)

69. Enligt artikel 15 fick någon utdelning inte ske till aktieägarna, om bolagets senaste årsredovisning visade att dess nettotillgångar understeg eller, till följd av utdelningen, skulle komma att understiga det tecknade kapitalet. (I artikel 6 angavs ett minimikapital som måste tecknas, innan ett aktiebolag fick bildas eller fick tillstånd att börja sin verksamhet.) Omfattade begreppet utdelning ett bolags rättsliga ansvar att återbetala förvärvspriset till en investerare i det fall då bolaget hade åsidosatt sin skyldighet att tillhandahålla information?

70. Begreppet utdelning i artikel 15 definierades inte i andra direktivet om bolagsrätt. I artikel 15.1 d föreskrevs dock att härmed avses ... särskilt utbetalning av vinst eller ränta som hänför sig till aktierna. Jag anser att detta uttryckssätt ska tolkas på så sätt att det inte inkluderar betalning som erläggs för att kompensera en investerare, som har lidit skada på grund av att bolaget har åsidosatt sina skyldigheter.

71. En sådan tolkning strider inte mot det syfte med artikel 15 som tydligt uttalas i andra och fjärde skälen i andra direktivet om bolagsrätt. Där anförs att aktieägare och borgenärer ska kunna garanteras ett minimum av likvärdigt skydd bland annat genom gemenskapsregler som kräver att aktiebolag ska bevara sitt kapital och särskilt förbjuder en minskning av kapitalet genom utdelning till aktieägarna. Avsikten var att undvika otillbörlig utdelning av tecknat kapital till aktieägare i deras egenskap av aktieägare utan rätt till utdelning. Ersättning, som betalas ut till en investerare som har blivit vilseledd av bolagets prospekt att förvärva aktier betalas däremot inte ut till investeraren i vederbörandes egenskap av aktieägare (av skäl som jag nu ska gå vidare och förklara). Det rör sig om betalning av ersättning som denna person har rätt till.

72. En sådan betalning initieras inte av bolaget självt utan görs för att uppfylla en rättslig förpliktelse. Skyldigheten att betala har sitt ursprung i bolagets förhållande till potentiella investerare, som förlitar sig på prospektet när de beslutar om de ska investera, inte i bolagets förhållande till existerande aktieägare. Om målet vid den nationella domstolen avslutas med ett beslut om att ersättning ska utges, sker det således därför att Alfred Hirmann är en utomstående borgenär som har ett ersättningsanspråk mot bolaget, inte därför att han är en aktieägare.

73. En sådan betalning är, enligt min uppfattning, inte en utdelning av kapital i den mening som avses i artikel 15.1, inte ens när den utomstående borgenären också är aktieägare i det berörda bolaget. Ett par exempel kan vara till hjälp för att förtydliga denna punkt.

74. Antag till exempel att ägaren av bolagets kontorsbyggnad var aktieägare i bolaget, att bolaget inte kunde betala honom den föreskrivna hyran i tid och att ägaren begärde ersättning för förfallen hyra. Ägarens rätt till hyra skulle då inte baseras på vederbörandes ställning som aktieägare och den hyra som betalades av bolaget till ägaren (antingen efter skriftväxling eller på grund av ett domstolsbeslut) skulle inte utgöra en utdelning av kapital i den mening som avses i artikel 15.

75. Detsamma gäller om en anställd i bolaget, som hade förvärvat eller mottagit aktier i bolaget, skadades i sitt arbete på grund av att bolaget hade åsidosatt sin skyldighet att vidta skyddsåtgärder. Arbetstagarens rätt till ersättning för skadorna från bolaget skulle inte heller ha något med vederbörandes ställning som aktieägare att göra. Bolagets utbetalning av kompensation under dessa omständigheter skulle inte utgöra utdelning av kapital.

76. Eftersom betalning till en utomstående borgenär, som även råkar vara aktieägare, inte utgör utdelning av kapital i den mening som avses i artikel 15, utgör nämnda bestämmelse inte något hinder för utbetalningen.

77. I artikel 16 i andra direktivet om bolagsrätt uppställs endast krav på att en utdelning i strid med artikel 15 ska återbetalas. Mot bakgrund av den uppfattning som jag har kommit fram till utgör en korrekt tolkning av artikel 15, påverkar artikel 16 följaktligen inte situationen.

Förbudet mot att ett bolag förvärvar sina egna aktier och undantagen härifrån

78. I artikel 18.1 i andra direktivet om bolagsrätt stadgades förbud för bolag att teckna sina egna aktier. Enligt artikel 19 fick medlemsstaterna emellertid tillåta ett bolag att förvärva egna aktier i enlighet med i artikeln uppställda villkor. I artikel 20 föreskrevs dock att medlemsstaterna inte behövde tillämpa artikel 19 i vissa fall då ett bolag förvärvade aktier.

79. Syftet med dessa artiklar var att skydda aktieägare och borgenärer mot ett marknadsagerande som kunde minska ett bolags kapital och utan grund driva upp priset på dess aktier. Detta syfte omintetgörs inte av att ett bolag förvärvar sina egna aktier, när det föreligger en rättslig skyldighet att göra det. Såsom den portugisiska regeringen och kommissionen mycket riktigt har påpekat, stadgas uttryckligen i artikel 20.1 d att medlemsstaterna får tillåta ett bolag att förvärva aktier på grund av en lagstadgad skyldighet utan att villkoren enligt artikel 19 är uppfyllda. I den mån det enligt den ifrågavarande nationella bestämmelsen således krävs att ett aktiebolag ska (åter)förvärva sina aktier, såsom en del i en sanktion till följd av att bolaget har åsidosatt sina skyldigheter, är detta ett förvärv på grund av en lagstadgad skyldighet, som medlemsstaterna enligt den uttryckliga bestämmelsen i artikel 20.1 d får tillåta.

80. Det följer härav att artikel 18 inte utgjorde hinder för den ifrågavarande nationella lagregeln.

Likabehandlingsprincipen

81. I artikel 42 föreskrevs att medlemsstaterna, för att andra direktivet om bolagsrätt skulle kunna genomföras, måste behandla de aktieägare lika som befinner sig i samma ställning. Såsom klart framgår av formuleringen [f]ör att detta direktiv skall kunna genomföras, skulle denna skyldighet tillämpas endast inom direktivets ramar.

82. En aktieägare som har laglig rätt att frånträda ett aktieförvärv, som har gjorts på grundval av ett vilseledande prospekt, är inte i samma position som en aktieägare som inte fäste tilltro till detta prospekt. Principen om likabehandling av aktieägare utgör därför inte något hinder för att ge en aktieägare tillgång till kompensation som vederbörande har rätt till.

Artikel 12

83. Enligt artikel 12 i andra direktivet om bolagsrätt fick aktieägare inte befrias från sin skyldighet att betala aktierna. I syfte att skydda det kapital som tecknats vid bolagets bildande krävdes att hela det tecknade kapitalet skulle tillskjutas. Eftersom Alfred Hirmann a) köpte vanliga aktier på andrahandsmarknaden och b) betalade dessa aktier i sin helhet, är denna bestämmelse irrelevant i det nu aktuella målet.

Vad gäller om utbetalningen förutsätter att tecknat kapital eller reserver används eller kan leda till att bolaget blir insolvent?

84. Jag vill börja med att påpeka att, såvitt jag kan se, denna fråga är hypotetisk. Det finns ingenting i handlingarna hos domstolen som antyder att Immofinanz skulle tvingas använda reserver eller utnyttja det tecknade kapitalet för att fullgöra ett eventuellt åläggande av domstol att återförvärva 1375,02406 aktier och betala Alfred Hirmann 10013,75 euro jämte upplupen ränta.

85. Om och i den mån det är nödvändigt att besvara denna fråga, står jag fast vid min uppfattning att de begränsningar som uppställs i artikel 15 beträffande storleken på det kapital som ett aktiebolag får dela ut till sina aktieägare, inte är tillämpliga på en betalning till en utomstående borgenär, eftersom betalningen inte utgör utdelning i den mening som avses i artikeln. Det följer härav att utbetalning av kompensation till en investerare från ett aktiebolag, som har åsidosatt sina skyldigheter, inte var otillåten enligt artikel 15, även om utbetalningen innebar att bolagets nettotillgångar användes och kunde leda till att bolaget blev insolvent.

86. Mot bakgrund av den information som domstolen har kan jag emellertid endast upprepa att frågan framstår som hypotetisk snarare än reell.

87. Jag drar därför slutsatsen att andra direktivet om bolagsrätt inte utgjorde hinder för en sådan nationell bestämmelse som är i fråga i det nu aktuella målet.

Tolkningsfrågorna 4 och 5

88. Den nationella domstolens fjärde och femte fråga rör i huvudsak händelseförloppet. Jag ska därför behandla dessa frågor tillsammans. Den påstådda överträdelsen inträffade den 7 januari 2005. Alfred Hirmann framställde sitt yrkande om rättelse den 15 augusti 2011. Utgör direktivet om skyddsåtgärder och/eller utgjorde andra direktivet om bolagsrätt hinder för nationell lagstiftning som föreskriver ett retroaktivt upphävande av avtal om aktieförvärv och återbetalning av det ursprungliga förvärvspriset, som betalades den dag då överträdelsen ägde rum (återbetalning baserad på aktievärdet ex tunc)? Eller kräver dessa direktiv i själva verket att emittentens ansvar ska bestämmas med hänvisning till aktiernas pris den dag då kravet framställdes (återbetalning baserad på aktievärdet ex nunc)?

89. Alfred Hirmann har yrkat att han har rätt till det ursprungliga förvärvspris som han betalade (jämte ränta). Han har som grund anfört att han inte skulle ha förvärvat aktierna om han inte hade blivit vilseledd. Den österrikiska regeringen har instämt med Oberster Gerichtshofs ställningstagande vilket innebär att det är viktigare att skydda aktieägare än att bevara ett aktiekapital helt intakt. Nämnda regering går dock inte närmare in på dessa frågor.

90. Immofinanz har däremot invänt att om en investerare tilläts kräva tillbaka det ursprungliga förvärvspriset skulle detta kunna få samma effekt som att förklara bolaget ogiltigt. Detta skulle skapa rättsosäkerhet och strida mot artiklarna 12 och 13 i direktivet om skyddsåtgärder, som uttömmande anger de förutsättningar, under vilka ett bolag ska förklaras ogiltigt. Immofinanz har vidare anfört (under åberopande av domen i målet E. Friz, och har i detta avseende fått stöd av Aviso Zeta), att det är av yttersta vikt att värna om bolagets fortsatta existens. Om aktietransaktionen ska göras ogjord, aktierna återlämnas till Immofinanz och pengarna betalas tillbaka, ska således det belopp som ska återbetalas beräknas ex nunc (enligt aktiernas värde när kravet framställdes) och inte ex tunc (enligt det ursprungliga förvärvspriset).

91. Den portugisiska regeringen och kommissionen anser att artiklarna 12 och 13 i direktivet om skyddsåtgärder inte är tillämpliga. Att upphäva aktietransaktionen skulle inte leda till Immofinanz ogiltighet. Ett beslut härom ska fattas av domstol. Dessutom krävs varken enligt dessa artiklar i direktivet om skyddsåtgärder eller enligt andra direktivet om bolagsrätt att upphävandet av ett avtal endast ska leda till verkningar ex nunc eller att varje till följd härav uppkommet ansvar ska bestämmas utifrån överväganden ex nunc. Kommissionen har tillagt att det ankommer på den nationella domstolen att bestämma omfattningen av en emittents ansvar med beaktande av principen om likabehandling av aktieägare som är i samma situation.

92. Jag instämmer med den portugisiska regeringen och kommissionen.

93. I artikel 12 a i direktivet om skyddsåtgärder föreskrivs att [o]giltigheten ska beslutas av domstol och endast i något av de sex fall som avses i artikel 12 b i–vi. Artikel 13 handlar om följderna av en sådan ogiltighet. Ett beslut av domstol, varigenom ett bolag åläggs ansvar gentemot en investerare, är inte detsamma som ett beslut om ogiltighet. Artiklarna 12 och 13 i direktivet om skyddsåtgärder är därför uppenbart irrelevanta i fråga om det ansvar som åläggs ett aktiebolag, som har åsidosatt sin informationsskyldighet, och påverkar inte frågan huruvida detta ansvar har verkningar ex nunc eller ex tunc.

94. Vad gäller karaktären hos de åtgärder som en medlemsstat ska vidta när en emittent åsidosätter sina skyldigheter att tillhandahålla information, innehåller direktiven om aktieägarskydd inte några andra specifika föreskrifter än att de ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Medlemsstaterna har således ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, vilket med nödvändighet innefattar utrymme att bedöma huruvida upphävandet av ett aktieförvärv ska leda till verkningar ex tunc eller ex nunc.

95. I domen i målet E. Friz, som gällde en konsument som utövade sin rätt att häva ett avtal i en sluten fastighetsfond i form av ett enkelt bolag, slog domstolen fast att direktiv 85/577 inte utgjorde hinder för att häva kontraktet utifrån förutsättningarna ex nunc. Denna dom kan inte tolkas på så sätt att medlemsstaterna, med avseende på de olika direktiv som behandlas här, ska säkerställa att ett upphävande av en aktietransaktion, som beror på att ett bolag har åsidosatt sin skyldighet att tillhandahålla information, endast leder till verkningar ex nunc.

96. Jag kan slutligen inte finna något i lydelsen av artiklarna 12, 15, 16, 18, 19 och/eller 42 i andra direktivet om bolagsrätt som antyder att de skulle ha innehållit ett sådant krav. Jag delar kommissionens uppfattning att en nationell domstol kan behöva vidta åtgärder för att se till att alla aktieägare som har förvärvat aktier på grundval av samma vilseledande information behandlas lika, såsom föreskrivs i artikel 42. Bortsett härifrån anser jag att samtliga dessa artiklar är irrelevanta för att avgöra frågan om ex tunc/ex nunc. Såsom jag redan har anfört är detta en fråga för nationell rätt.

Förslag till avgörande

97. Mot bakgrund av anförda överväganden föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som Handelsgericht Wien har ställt på följande sätt:

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets andra direktiv 77/91/EEG av den 13 december 1976 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga (EGT L 26, 1977, s. 1). Andra direktivet om bolagsrätt upphävdes och ersattes av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/30/EU av den 25 oktober 2012 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 54 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga (EUT L 315, s. 74). Det hade tidigare ändrats genom rådets direktiv 92/101/EEG av den 23 november 1992 om ändring av direktiv 77/91/EEG om att bilda aktiebolag samt att bevara och ändra dessas kapital (EGT L 347, s. 64; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 15), som ledde fram till den version som var i kraft vid tidpunkten för det avtal den 7 januari 2005 om aktieförvärv, som det nationella målet handlar om. Direktivet ändrades senare genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/68/EG av den 6 september 2006 om ändring av rådets direktiv 77/91/EEG när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital (EUT L 264, s. 32) och rådets direktiv 2009/109/EG av den 16 september 2009 om anpassning av vissa direktiv rörande bolagsrätt, med anledning av Bulgariens och Rumäniens anslutning (EUT L 259, s. 14).

3 Ovan fotnot 2.

4 Artikel 17 i direktiv 2012/30 ersatte artikel 15 i andra direktivet om bolagsrätt (ovan fotnot 2).

5 Artikel 20 i direktiv 2012/30 ersatte artikel 18 i andra direktivet om bolagsrätt (ovan fotnot 2).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som skall offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 345, s. 64). Medlemsstaterna var skyldiga att genomföra detta direktiv i nationell lagstiftning senast den 1 juli 2005 (artikel 29). Jag känner inte till huruvida denna version av prospektdirektivet hade genomförts i österrikisk lagstiftning den 7 januari 2005, det vill säga dagen för avtalet om aktieförvärv. Om det inte hade skett, kan den nationella lagstiftningen ha återspeglat kraven i rådets direktiv 89/298/EEG av den 17 april 1989 om samordning av kraven på upprättande, granskning och spridning av prospekt som skall offentliggöras när överlåtbara värdepapper erbjuds till allmänheten (EGT L 124, s. 8; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 203). Prospektdirektivet har senare ändrats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/11/EG av den 11 mars 2008 om ändring av direktiv 2003/71/EG om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel vad gäller kommissionens genomförandebefogenheter (EUT L 76, s. 37). Artiklarna 6 och 25, som är relevanta i detta mål, ändrades dock inte.

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 390, s. 38). Detta direktiv behövde införlivas först den 20 januari 2007. Vid tidpunkten för aktieförvärvet kan den nationella rätten därför ha reflekterat insynskraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/34/EG av den 28 maj 2001 om upptagande av värdepapper till officiell notering och om uppgifter som skall offentliggöras beträffande sådana värdepapper, vilket citeras ovan och som trädde i kraft den 26 juli 2001 samt kodifierade ett antal tidigare direktiv, inklusive rådets direktiv 82/121/EEG av den 15 februari 1982 om information som regelbundet skall offentliggöras av bolag vars aktier har upptagits till officiell notering vid fondbörs (EGT L 48, s. 26; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 82).

8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG av den 28 januari 2003 om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk) (EUT L 96, s. 16). Mot bakgrund av direktivets syften skulle direktivet om marknadsintegritet vara en lämpligare beteckning. Det omnämns dock vanligen såsom direktivet om marknadsmissbruk. Jag ska därför följa detta vedertagna bruk här. Medlemsstaterna ålades att införa direktivet i nationell rätt senast den 12 oktober 2004. Det har senare ändrats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU av den 24 november 2010 om ändring av direktiven 98/26/EG, 2002/87/EG, 2003/6/EG, 2003/41/EG, 2003/71/EG, 2004/39/EG, 2004/109/EG, 2005/60/EG, 2006/48/EG, 2006/49/EG och 2009/65/EG, vad gäller befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten), Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) (EUT L 331, s. 120). Artikel 14.1, som behandlas i det nu aktuella målet, ändrades dock inte.

9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/101/EG av den 16 september 2009 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 48 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga inom gemenskapen (EUT L 258, s. 11). Detta direktiv kommer i tiden efter det aktieförvärv som är i fråga i det nationella målet. Artiklarna 12 och 13, som åberopas av den nationella domstolen, har hittills inte ändrats.

10 Jag ska hänvisa till dessa gemensamt såsom direktiven om aktieägarskydd.

11 Denna uppräkning finns kvar i artikel 1 och bilaga I till direktiv 2012/30 (ovan fotnot 2).

12 Artikel 6 i direktiv 2012/30 ersatte artikel 6 i andra direktivet om bolagsrätt.

13 Artikel 14 i direktiv 2012/30 ersatte artikel 12 i andra direktivet om bolagsrätt.

14 Ersatt av artikel 17 i direktiv 2012/30.

15 Ersatt av artikel 20 i direktiv 2012/30.

16 Ersatt av artikel 21 i direktiv 2012/30.

17 Artikel 19.1 a.

18 Artikel 19.1 c.

19 Artikel 19.1 d.

20 Ersatt av artikel 22.1 d i direktiv 2012/30.

21 Skälen 1 och 2 i direktivet.

22 Konsumenter i den mening som avses i denna bestämmelse är privatpersoner som handlar för egen, inte ett företags, räkning. Det framgår att Alfred Hirmann omfattas av denna definition med avseende på sitt aktieförvärv.

23 Det kan framstå som märkligt för läsaren att Alfred Hirmanns aktieköp omfattade en bråkdel av en aktie. Detta är dock den mängduppgift som har lämnats i begäran om förhandsavgörande.

24 I artikel 28.1 i öppenhetsdirektivet omnämns dessutom civilrättsliga sanktioner.

25 Se ovan fotnot 2. Där anges den version av andra direktivet om bolagsrätt som gällde vid denna tidpunkt.

26 Mål 7 Ob 77/10i.

27 Mål 6 Ob 28/12d.

28 Dom av den 15 oktober 2009 i mål C-101/08, Bertelsmann AG m.fl. (REG 2009, s. I-9823), punkterna 37–42. Se även femte skälet i andra direktivet om bolagsrätt.

29 När mer än en aktieägare har rätt till kompensation ska den nationella domstolen uppenbarligen tillämpa likabehandlingsprincipen i förhållande till samtliga aktieägare i samma position, när den beslutar om omfattningen av bolagets ansvar gentemot var och en av dem.

30 Se ovan fotnoterna 26 och 27.

31 Ovan punkt 39.

32 Se ovan fotnot 31.

33 Rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83).

34 Domen i målet E. Friz (ovan punkt 39), punkt 50.