Förslag till avgörande av generaladvokat Niilo Jääskinen föredraget den 21 november 2013
1 Originalspråk: franska.
2 EGT L°11, s.°1; svensk specialutgåva, område°17, volym°2, s.°3 (nedan kallad förordning nr°40/94).
3 EGT L°12, 2001, s.°1 (nedan kallad förordning nr°44/2001).
4 Se dom av den 16 maj 2013 i mål C‑228/11, Melzer, av den 3 oktober 2013 i mål C‑170/12, Pinckney, och i mål C‑387/12, Hi Hotel HCF, i vilket dom ännu inte meddelats.
5 Tidigare Coty Prestige Lancaster Group GmbH.
6 Det framgår av handlingarna i målet att Coty Germany har hävdat att bolaget hade ingått ett förlikningsavtal med Stefan P. som innebar att det skulle avstå från att vidta rättsliga åtgärder mot honom under förutsättning att han vid äventyr av straffrättsliga påföljder upphörde med sitt kritiserade handlande. Det ska preciseras att den tyska domstol vid vilken talan väcktes hörde honom i egenskap av vittne i det förfarande som inleddes mot First Note Perfumes.
7 Artikel 93 i förordningen har rubriken Internationell behörighet. I punkt 5 anges att [s]ådan talan som avses i artikel 92 [vari talan om varumärkesintrång ingår] … får även väckas vid domstol i den medlemsstat i vilken intrång redan förekommer eller i vilken det finns risk för intrång.
8 Denna bestämmelse anger gränserna för den ensamrätt som varumärkesinnehavaren åtnjuter.
9 Det vill säga illojal jämförande reklam i den mening som avses i § 6.1 och 6.2, punkt 6 i Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb, UWG (den tyska lagen om illojal konkurrens) samt illojal efterbildning i den mening som avses i § 4.9 a och b UWG.
10 Bestämmelsen innehåller en särskild behörighetsregel enligt vilken [t]alan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat … om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa.
11 Rådets förordning nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (kodifierad version), EUT L 78, s. 1, som trädde i kraft den 13 april 2009.
12 Europaparlamentets och rådets förordning nr°1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (omarbetning) (EUT L 351, s. 1). Enligt artikel 81 ska förordningen tillämpas från och med den 10 januari 2015, med förbehåll för artiklarna 75 och 76.
13 Dom av den 30 november 1976 i mål 21/76 (REG 1976, s.°1735; svensk specialutgåva, volym 3, s.°209).
14 Konvention angående domstolars behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L°299, 1972, s.°32), i ändrad lydelse enligt successiva konventioner angående nya medlemsstaters anslutning till konventionen (nedan kallad Brysselkonventionen).
15 Domstolens tolkning av denna konventions bestämmelser i domen i målet Mines de Potasse d’Alsace äger därför giltighet även för bestämmelserna i den ovannämnda förordningen, eftersom dessa kan anses motsvara varandra (se, bland annat, dom av den 25 oktober 2012 i mål C‑133/11, Folien Fischer och Fofitec, punkterna 31 och 32).
16 Handlungsort på tyska eller orten där den skadevållande handlingen begicks.
17 Erfolgsort på tyska eller orten där skadan uppkom.
18 Se, bland annat, den tyska rättspraxis och doktrin som Magnus, U., och Mankowski, P. nämner i European Commentaries on Private International Law, Brussels I Regulation, 2:a uppl., Sellier, München, 2012, s. 247, fotnot 1380.
19 Enligt artikel 68.2 i förordning nr°44/2001.
20 Talan i fråga om vilken av domstolarna för gemenskapsvarumärken som har exklusiv materiell behörighet med tillämpning av denna artikel 92.
21 En viss paradox kan noteras, såtillvida att det i artikel 90 i förordning nr°40/94 görs en principiell hänvisning till de allmänna regler för domstolars behörighet som följer av förordning nr°44/2001, innan den långa förteckningen i artikel 92 utesluter de flesta fall av talan, som i praktiken kan väckas i samband med gemenskapsvarumärken, från tillämpningsområdet för sistnämnda instrument (Gastinel, E., La marque communautaire, LGDJ, Paris, 1998, s.°203, nr°395).
22 Artikel 93.1 i förordning nr 40/94 föreskriver en principiell behörighet för domstol i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist eller ett driftställe, i likhet med artikel 2 i förordning nr°44/2001. Artikel 93.2 innebär tvärtom en innovation i förhållande till nämnda förordning genom att den anger att talan ska väckas vid domstol i den medlemsstat i vilken käranden har sitt hemvist, om svaranden varken har hemvist eller driftställe i Europeiska unionen. Artikel 93.3 föreskriver en subsidiär behörighet för domstolarna i den medlemsstat där Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) har sitt säte, vilken är beläget i Alicante (Spanien). Artikel 93.4 medger undantag från dessa behörighetsregler genom uttrycklig eller tyst prorogation såsom i förordning nr°44/2001.
23 Det erinras om denna bestämmelses innehåll i fotnot 7 i detta förslag till avgörande.
24 Återfinns i artikel 90.2 a i förordning nr 40/94.
25 Se, särskilt, Memorandum on the creation of an EEC trade mark som kommissionen antog den 6 juli 1976, SEC(76)2462, s. 36, punkterna 155 och 156.
26 Se kommissionens arbetsdokument från oktober 1979 med rubriken The need for a European trade mark System. Competence of the European Community to create one (III/D/1294/79‑EN).
27 Det var redan i det första förslaget till förordning vilket lades fram den 25 november 1980, KOM(80) 635 slutlig, som anknytningen fastställdes till den ort där varumärkesintrånget begåtts, med preciseringen att anknytningen senare utvidgades till att omfatta de fall där det fanns risk för att ett sådant skulle begås. Detsamma gäller den begränsning av behörighetens omfattning som följer därav till de handlingar som förmodas ha begåtts i en medlemsstat vars domstolar anges på detta sätt.
28 De successiva ändringar av texten som finns uppräknade på harmoniseringsbyråns webbplats (http://oami.europa.eu/ows/rw/pages/CTM/legalReferences/originalRegulations.fr.do), har inte påverkat denna bestämmelse, bortsett från att den fått ett nytt nummer.
29 Se, exempelvis, artikel 82.5 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1) som anger samma anknytningspunkt för behörighet som artikel 93.5 i förordning nr 40/94.
30 I artikel 101.3 i rådets förordning av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 227, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 60 s. 196) föreskrivs följande: Förhandlingar avseende överträdelser kan också föras i domstolen på den plats där skadan har skett. I sådana fall skall domstolen vara behörig att fatta beslut endast beträffande överträdelser som påstås ha begåtts i den medlemsstat till vilken domstolen hör. Detta överensstämmer med artikel 5 led 3 i Brysselkonventionen.
31 Domstolen har framhållit att [e]tt exklusivt val skulle vara än mer olämpligt, då artikel 5 led 3 i [Bryssel]konventionen genom den vittomfattande formuleringen omfattar ett stort antal olika typer av skadeståndsansvar (punkt 18 i domen i det ovannämnda målet Mines de Potasse d’Alsace).
32 För ett liknande resonemang, se Tritton, G., Intellectual Property in Europe, Sweet & Maxwell, London, 2002, s. 1025, punkterna 13–101.
33 Artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ger en behörighet med större räckvidd än artikel 93.5 i förordning nr 40/94 vilken begränsar behörigheten till händelser som inträffat i den medlemsstat där den domstol är belägen vid vilken talan väcktes (se även artikel 94.2 i sistnämnda förordning). Den första bestämmelsen föreskriver en särskild behörighet och föreskriver en specifik domstol, medan den andra rent allmänt anger domstol i den medlemsstat som berörs. Dessutom inbegriper den första bestämmelsen till skillnad från den andra inte någon behörighet i förhållande till en svarande som är bosatt utanför unionen.
34 Se, bland annat, Fawcett, J., och Torremans, P., Intellectual Property and Private International Law, Clarendon Press, Oxford, 1998, s. 330, samt Huet, A., La marque communautaire: la compétence des juridictions des États membres pour connaître de sa validité et de sa contrefaçon (Règlement CE n 40/94 du 20 décembre 1993). J.D.I., 1994, 3, s. 635.
35 Syftena att behörighetsreglerna ska uppfylla kravet på förutsebarhet och att det är nödvändigt att underlätta rättskipningen, vilka inte fanns angivna i Brysselkonventionen, uttalas nu i skälen 11 och 12 i förordning nr 44/2001.
36 I detta hänseende understryker M. Desantes Real att nämnda artikel 93.5 i allra högsta grad iakttar territorialitetsprincipen eftersom en förseelse vanligtvis äger rum i en enda stat och det är lämpligt att dela upp talan om förseelsen har begåtts i flera stater (La marca comunitaria y el Derecho internacional privado, Marca y Diseño Comunitarios, Arazandi, Pamplona, 1996, s. 225).
37 Det andra skälet i förordning nr 40/94 understryker att gemenskapsvarumärken åtnjuter samma skydd och får rättsverkan på unionsnivå.
38 Kommissionen anförde i ett liknande resonemang på sidan 31 i sitt arbetsdokument angående förslaget till förordning om gemenskapsvarumärken (anfört ovan i fotnot 26), att [t]he system instituted by the Judgments Convention fails, however, to solve the special problems which arise where one Community trade mark can be infringed in several Member States (kursiverat ord i texten).
39 Se s. 36, punkt 156 i den promemoria som anges i fotnot 25 i detta förslag till avgörande.
40 Det anges i femtonde skälet att [d]et är absolut nödvändigt att de beslut som avser giltighet av och intrång i gemenskapsvarumärken får rättsverkan i och omfattar hela gemenskapen eftersom det är det enda sättet att förhindra motstridiga beslut från domstolarna och byrån och för att säkerställa den enhetliga karaktären hos gemenskapsvarumärkena. Se även sextonde skälet.
41 Se s. 76 i det förslag till förordning som nämns i punkt 27 i detta förslag till avgörande.
42 Nämnda i punkt 34 i detta förslag till avgörande.
43 Enligt den kvalificering som den hänskjutande domstolen har gjort.
44 Se, bland annat, domarna i de ovannämnda målen Melzer, punkt 22 och där angiven rättspraxis, samt Pinckney, punkt 23.
45 Domarna i de ovannämnda målen Melzer, punkt 23, och Pinckney, punkt 24.
46 Domarna i de ovannämnda målen Melzer, punkt 26, och där angiven rättspraxis, samt Pinckney, punkt 27.
47 Domarna i de ovannämnda målen Melzer, punkt 28, och där angiven rättspraxis, samt Pinckney, punkt 28.
48 Domarna i de ovannämnda målen Melzer, punkt 24, och där angiven rättspraxis, samt Pinckney, punkt 25.
49 Domarna i de ovannämnda målen Melzer, punkt 25, och där angiven rättspraxis, samt Pinckney, punkt 26.
50 I målet Pinckney, var frågan också huruvida en domstol kunde förklara sig behörig med åberopande av den ort där den påstådda skadan uppkom (punkt 29 i den ovannämnda domen), men under förhållanden som skilde sig från dem i förevarande nationella mål, eftersom det rörde sig om ett intrång i den ekonomiska delen av upphovsrättigheter vilket hade skett via en webbplats som var tillgänglig inom domkretsen för den domstol där talan väcktes och där dessa rättigheter var skyddade.
51 Domstolen har således i sin fasta rättspraxis slagit fast att endast domstolarna i den ort där den direkta skadan uppkommit är behöriga, även om en indirekt skada är ersättningsgill enligt lex fori eller enligt den lag som är tillämplig i målet i sak. Se, angående ersättning för en skada som är en följd av en annan skada, dom av den 11 januari 1990 i mål C-220/88, Dumez France och Tracoba (REG 1990, s. I-49) och när det rör sig om en följdskada på grund av en ursprunglig skada som den skadelidande åsamkats i en annan medlemsstat, dom av den 19 september 1995 i mål C-364/93, Marinari (REG 1995, s. I-2719), punkterna 16‑19.
52 Den hänskjutande domstolen har använt kvalificeringen deltagande i huvudintrånget och har förklarat att det rör sig om en situation med en skada som är en indirekt följd av motpartens handlingar, men en direkt följd av handlingar utförda av tredje man som betraktas som den huvudansvarige.
53 Således kan man fråga sig om domstolens ståndpunkt skulle vara densamma om det handlade om ett perfekt samarbete, det vill säga med lika delat ansvar eller en situation där två individer är direkt involverade, men i olika hög grad.
54 Om det antogs att artikel 5 led 3 i förordning nr 40/94 i vissa fall skulle göra det möjligt att väcka talan i den medlemsstat där skadan uppkom mot vem som helst av de personer som presumeras ha deltagit i den påstådda förseelsen, skulle det ändå krävas att domstolen gav en precis förklaring till hur det skadeståndsansvar är konstruerat som möjliggör en sådan behörighet genom anknytning.
55 Förenade kungarikets regering har preciserat att kriteriet, med hänsyn till de faktiska omständigheterna i det nationella målet, skulle förutsätta att käranden kunde styrka att han faktiskt visste eller rimligen borde ha kunnat förutse att svarandens försäljning av varorna till tredje man direkt skulle resultera i den påstådda otillåtna handling som denna tredje man begick i en annan medlemsstat.
56 Det finns andra kriterier som skulle kunna användas än det som Förenade kungarikets regering har föreslagit, exempelvis förutsebarheten hos skadan och orten för dess uppkomst eller huruvida svaranden uppsåtligen bidrog till genomförandet av den påstådda otillåtna handlingen.
57 Rättssäkerhetssyftet, inklusive möjligheten att kunna förutse var talan kan komma att väckas togs i beaktande i domen i det ovannämnda målet Melzer, punkt 35 och betonas i skäl 16 i den nya lydelsen enligt förordning nr 1215/2012.
58 Redan i fråga om Brysselkonventionen, se domarna i de ovannämnda målen Dumez France och Tracoba, punkt 19 och Marinari, punkt 13.
59 Det föreskrivs följande i skäl 15 i förordningen: För att rättskipningen skall fungera väl, måste man minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater.
60 Artikel 34.3 i denna förordning anger att en dom inte ska erkännas i en annan medlemsstat om den är oförenlig med en annan dom.
61 I artikel 6.1 i förordningen föreskrivs att [t]alan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan även väckas … [o]m han är en av flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.
62 Såväl First Note Perfumes, som kommissionen har understrukit att de tyska domstolarna på ett enkelt sätt skulle ha kunnat grunda sin behörighet på artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 om talan samtidigt hade väckts mot Stefan P.
63 Se fotnot 6 i detta förslag till avgörande.
64 Se domslutet vilket citeras i punkt 56 i detta förslag till avgörande.
65 Det preciseras i punkt 30 i denna dom att domstolen således före tillämpningen av artikel 5 led 3 i förordningen ska fastställa under vilka förutsättningar som det ska anses att en skada till följd av ett påstått intrång i en upphovsmans ekonomiska rättigheter uppkommer eller kan uppkomma i en annan medlemsstat än den medlemsstat där svaranden har mångfaldigat upphovsmannens verk på ett fysiskt medium vilket därefter sålts via en webbplats som även är tillgänglig inom domkretsen för den domstol där talan väcktes (min kursivering).
66 Se punkt 43 i nämnda dom (min kursivering).
67 Det ska erinras om att orten där skadan uppkommer i den mening som avses i denna bestämmelse kan variera beroende på arten av den rättighet som det påstådda intrånget avser i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 40/94 (domen i det ovannämnda målet Pinckney, punkt 32).
68 Det vill säga att det rör sig om en påstått otillåten handling som begåtts av svaranden i en annan medlemsstat, men vars verkningar har uppkommit i den medlemsstat där den domstol är belägen vid vilken talan väckts till följd av en annan persons oberoende handlande.
69 I domen i målet Pinckney uppgavs det att tredje man hade sålt CD-skivor via en webbplats som var tillgänglig i den medlemsstat där den domstol var belägen vid vilken talan hade väckts, men det förefaller som denna domstol även eller i än högre grad hade varit behörig om försäljningen av dessa varor hade skett såsom i förevarande mål i en butik belägen i denna medlemsstat. I nämnda mål angick den berörda förseelsen upphovsrättigheter som var skyddade av tillämplig nationell lagstiftning, medan det här rör sig om påståenden om intrång i ett gemenskapsvarumärke som skyddas i hela unionen och om illojal konkurrens, men dessa olikheter anser jag saknar betydelse, eftersom artikel 5 led 3 i förordning nr 40/94 är tillämplig på alla slags otillåtna handlingar.