Domstolens dom (andra avdelningen) den 9 april 2014
I mål C‑583/12, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Riigikohus (Estland) genom beslut av den 5 december 2012, som inkom till domstolen den 12 december 2012, i målet
DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta samt domarna J.L. da Cruz Vilaça, G. Arestis, J.-C. Bonichot (referent) och A. Arabadjiev, generaladvokat: P. Cruz Villalón, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Estlands regering, genom N. Grünberg och M. Linntam, båda i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom M. Smolek, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och E. Randvere, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 28 januari 2014 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
Unionsrätt
Estnisk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Rättegångskostnader
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 1383/2003 av den 22 juli 2003 om tullmyndigheternas ingripande mot varor som misstänks göra intrång i vissa immateriella rättigheter och om vilka åtgärder som skall vidtas mot varor som gör intrång i vissa immateriella rättigheter (EUT L 196, s. 7).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Sintax Trading OÜ (nedan kallat Sintax Trading) och Maksu- ja Tolliamet (skatte- och tullmyndigheten) (nedan kallad tullmyndigheten) med anledning av att tullmyndigheten beslutat att inte frigöra varor som hade kvarhållits på grund av att de misstänktes göra intrång i en immateriell rättighet, trots att innehavaren av denna rättighet inte hade inlett förfarandet för att fastställa huruvida intrång skett.
3. Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter, vilket återfinns i bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), ingicks den 15 april 1994 i Marrakech och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående på gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3) (nedan kallat TRIPs-avtalet).
4. Del III i TRIPs-avtalet innehåller bland annat artikel 41.1–41.4. I denna föreskrivs följande:
5. I artikel 42 i detta avtal föreskrivs följande:
6. Artikel 49 i det ovannämnda avtalet, som har rubriken Administrativa förfaranden, har följande lydelse:
7. I artikel 51 i det ovannämnda avtalet, som har rubriken Tullmyndighets uppskjutande av frigörande av varor, föreskrivs följande:
8. I artikel 54 i TRIPs-avtalet, som har rubriken Underrättelse om uppskjutande, föreskrivs följande:
9. Artikel 55 i det ovannämnda avtalet, som har rubriken Giltighetstid för uppskjutande, har följande lydelse:
10. Skälen 2, 5, 8 och 10 i förordning nr 1383/2003 har följande lydelse:
11. I artikel 1.1 och 1.2 i förordning nr 1383/2003 föreskrivs följande:
12. I artikel 2 i förordning nr 1383/2003 föreskrivs följande:
13. Kapitel II i förordning nr 1383/2003 har rubriken Ansökan om tullmyndigheternas ingripande. Artikel 4.1 i avsnitt 1 i detta kapitel avser åtgärder som tullmyndigheterna kan vidta innan en ansökan om ingripande lämnas in. Denna artikel har följande lydelse:
14. Avsnitt 2 i kapitel II i förordning nr 1383/2003 har rubriken Inlämnande och behandling av ansökan om tullmyndigheternas ingripande. Artikel 5.1 och 5.2 i detta avsnitt har följande lydelse:
15. I artikel 8.2 första stycket i förordning nr 1383/2003 föreskrivs följande:
16. Artikel 9 i förordning nr 1383/2003 återfinns i kapitel III, vilket har rubriken Villkor för ingripande av tullmyndigheterna och av den myndighet som är behörig att besluta i sakfrågan. Denna artikel har följande lydelse:
17. I artikel 10 i förordning nr 1383/2003 föreskrivs följande:
18. I artikel 13.1 i förordning nr 1383/2003 anges följande:
19. I artikel 14.1 i förordning nr 1383/2003 föreskrivs en möjlighet att mot ställande av en säkerhet frigöra varor som misstänks göra intrång i formskydd, patent, tilläggsskydd eller växtförädlarrätter. I artikel 14.2 föreskrivs följande:
20. Artikel 17.1 a i förordning nr 1383/2003 återfinns i kapitel IV i denna, vilket har rubriken Bestämmelser som skall gälla varor som befunnits göra intrång i immateriella rättigheter. I artikel 17.1 a föreskrivs följande:
21. Enligt 39 § punkterna 4 och 6 i tullagen (tolliseadus) gäller följande:
22. 45 § punkt 1 i tullagen har rubriken Förverkande av vara och följande lydelse:
23. I 6 § i förvaltningsprocesslagen (haldusmenetluse seadus) anges följande:
24. Sintax Trading importerade flaskor med munvatten till Estland, vilka hade sänts av ett ukrainskt bolag. Vid tiden för importen uppgav Acerra OÜ (nedan kallat Acerra) för tullmyndigheten att flaskorna gjorde intrång i en formgivning som var registrerad för Acerra.
25. Tullmyndigheten sköt upp frigörandet av varorna för att göra en kompletterande undersökning. Den märkte då att formen på de importerade flaskorna var mycket lik Acerras formgivning. Tullmyndigheten misstänkte därför ett immaterialrättsintrång. Den beslagtog varorna och begärde ett yttrande från Acerra, som bekräftade misstankarna.
26. Tullmyndigheten slog på denna grund fast att varorna gjorde intrång i en immateriell rättighet i den mening som avses i förordning nr 1383/2003. Den 11 februari 2011 avslog den därför Sintax Trading ansökan om frigörande av varorna.
27. Sintax Trading överklagade tullmyndighetens beslut, som fastställts genom ett andra beslut av den 17 februari 2011, till Tallinna Halduskohus (förvaltningsdomstol i Tallinn). Tallinna halduskohus fann att det hade förekommit handläggningsfel och förordnade att varorna skulle frigöras. Efter överklagande fastställdes den domen av andra skäl av Tallinna Ringkonnakohus (appellationsdomstol i Tallinn) som slog fast att tullmyndigheter, enligt artikel 10 i förordning nr 1383/2003, inte har möjlighet att själva avgöra huruvida ett intrång i en immateriell rättighet föreligger. Eftersom det inte finns något förfarande för att fastställa intrång i Acerras immateriella rättigheter, kunde tullmyndigheterna enligt Tallina ringkonnakohus inte kvarhålla varorna efter utgången av den frist som föreskrivs i artikel 13.1 i förordning nr 1383/2003.
28. Tullmyndigheten överklagade målet till Riigikohus (högsta domstol) som tvivlar på att denna tolkning är välgrundad, eftersom tullmyndigheten enligt estnisk rätt själv och på eget initiativ får föra ett kontradiktoriskt förfarande och i sak avgöra frågan huruvida ett intrång i en immateriell rättighet föreligger. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i om den nationella rätten överensstämmer med förordning nr 1383/2003.
29. Under dessa omständigheter beslutade Riigikohus att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
30. Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 13.1 i förordning nr 1383/2003 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att tullmyndigheterna, utan att innehavaren av den immateriella rättigheten tar initiativet, själva inleder och genomför förfarandet enligt denna bestämmelse.
31. Såsom framgår av artikel 1.1 och 1.2 i förordning nr 1383/2003, fastställs i denna förordning både villkoren för tullmyndigheternas ingripande när varor misstänks göra intrång i immateriella rättigheter och de åtgärder som de behöriga myndigheterna ska vidta om det fastställs att varor gör intrång i immateriella rättigheter.
32. I fråga om villkoren för tullmyndigheternas ingripande mot varor som misstänks göra intrång i immateriella rättigheter föreskrivs i artiklarna 5–7 i förordning nr 1383/2003 att ett ingripande görs efter ansökan från innehavaren av den ifrågavarande immateriella rättigheten eller ex officio enligt artikel 4 i samma förordning. Ingripandet ska då ske på ett sådant sätt att rättighetsinnehavaren har möjlighet att lämna in en ansökan om ingripande enligt artikel 5 i förordningen.
33. Såsom generaladvokaten angav i punkt 25 i förslaget till avgörande, kan tullmyndigheterna endast vidta tillfälliga åtgärder, nämligen uppskjutet frigörande eller kvarhållande av varor som misstänks göra intrång i immateriella rättigheter.
34. När sådana åtgärder vidtas ex officio syftar de å ena sidan endast till att ge rättighetsinnehavaren tillfälle att, i den form och på de villkor som föreskrivs i artikel 5 och följande artiklar i förordning nr 1383/2003, lämna in en ansökan om att tullmyndigheterna ska ingripa. När åtgärderna vidtas med anledning av en sådan ansökan syftar de å andra sidan endast till att ge den som ansöker tillfälle att motivera att vederbörande har inlett det förfarande som gör det möjligt att avgöra om det gjorts intrång i en immateriell rättighet enligt de nationella bestämmelserna.
35. Enligt artikel 10 i förordning nr 1383/2003 ska de gällande bestämmelserna i den medlemsstat där varorna befinner sig i någon av de situationer som avses i artikel 1.1 i denna förordning tillämpas för att avgöra om det gjorts intrång i en immateriell rättighet enligt de nationella bestämmelserna.
36. Av artikel 13.1 i förordning nr 1383/2003 följer att om tullkontoret inte inom tio arbetsdagar räknat från mottagandet av underrättelsen om uppskjutet frigörande eller kvarhållande har underrättats om att ett förfarande har inletts i enlighet med artikel 10 för att fastställa om intrång i en immateriell rättighet föreligger enligt de nationella bestämmelserna, ska varorna frigöras eller kvarhållandet hävas, under förutsättning att samtliga tullformaliteter fullgjorts.
37. Dessa bestämmelser syftar till att tullmyndigheterna ska dra konsekvenserna av att immaterialrättsinnehavaren inte reagerar på att varor misstänks göra intrång i vederbörandes immateriella rättigheter. Dessa bestämmelser innebär däremot inte i sig att förfarandet för att fastställa om intrång i en immateriell rättighet föreligger enligt de nationella bestämmelserna inte kan inledas på tullmyndigheternas initiativ om immaterialrättsinnehavaren inte tar initiativet.
38. Denna tolkning stöds för övrigt av olika bestämmelser i förordning nr 1383/2003.
39. Detta gäller även artikel 10 andra stycket i förordning nr 1383/2003, i vilket villkoren fastställs för underrättelse av att förfarandet enligt artikel 13.1 i samma förordning har inletts. Den bestämmelsen avser det förhållandet att en tullenhet eller ett tullkontor inleder förfarandet.
40. I artikel 14.2 i förordning nr 1383/2003 avses på samma sätt uttryckligen det förhållandet att ett sådant förfarande har inletts på annat sätt än på rättighetsinnehavarens initiativ.
41. Immaterialrättsinnehavaren har visserligen ett betydande ansvar för att åtgärder vidtas som behövs för att, i innehavarens eget intresse, hindra att varumärkesförfalskade och pirattillverkade varor släpps ut på marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom Adidas, C‑223/98, EU:C:1999:500, punkt 26). Detta kan emellertid inte utgöra hinder för att tullmyndigheterna vidtar åtgärder i den mening som avses i förordning nr 1383/2003 när inte innehavaren tar initiativet.
42. Förordning nr 1383/2003 syftar, såsom framgår av skäl 2 i densamma, till att hindra att sådana varor släpps ut på marknaden som gör intrång i immateriella rättigheter och vilseleder konsumenterna, vilka ibland också utsätts för hälso- och säkerhetsrisker. För att undanröja dessa risker får andra personer än rättighetsinnehavarna göra gällande ett intresse av att ett intrång i sådana rättigheter fastställs.
43. Förordning nr 1383/2003 syftar således inte endast till att skydda privata rättigheter och intressen, utan även till att skydda allmänintresset.
44. Artikel 13.1 i förordning nr 1383/2003 utgör under dessa förhållanden inte hinder för att medlemsstaterna föreskriver att tullmyndigheterna själva kan inleda förfarandet för att fastställa om intrång i en immateriell rättighet föreligger enligt de nationella bestämmelserna.
45. Domstolen erinrar om att det enligt artikel 10 i förordning nr 1383/2003 är de gällande bestämmelserna i den medlemsstat där varorna befinner sig som ska tillämpas för att fastställa huruvida tullmyndigheterna kan leda detta förfarande och avgöra frågan i sak för att slå fast om intrång i en immateriell rättighet föreligger enligt de nationella bestämmelserna.
46. Det framgår vare sig av artikel 13.1 eller av någon annan bestämmelse i förordning nr 1383/2003 att unionslagstiftaren haft för avsikt att tvinga medlemsstaterna att förbehålla vissa myndigheter behörigheten att avgöra frågan i sak.
47. Unionslagstiftaren har endast hänvisat till att de gällande bestämmelserna i den ifrågavarande medlemsstaten ska tillämpas för att avgöra om ett intrång har gjorts i en immateriell rättighet. Unionslagstiftaren har därmed inte uteslutit att andra myndigheter än domstolarna i princip kan ha befogenhet att avgöra frågan i sak. Domstolen har angett att andra myndigheter än domstolar kan ges sådan befogenhet (se, för ett liknande resonemang, dom Philips, C‑446/09 och C‑495/09, EU:C:2011:796, punkt 69).
48. Bestämmelserna i TRIPs-avtalet utgör enligt domstolens fasta praxis en integrerad del av unionens rättsordning (se, för ett liknande resonemang, dom Bericap, C‑180/11, EU:C:2012:717, punkt 67). Det framgår av TRIPs-avtalet och särskilt av artikel 49 i detta att skyddet för immateriella rättigheter kan säkerställas i samband med administrativa förfaranden avseende ärendet i sak, förutsatt att dessa förfaranden överensstämmer med de garantier som fordras enligt bland annat artikel 41 i samma avtal.
49. Förordning nr 1383/2003 kan under dessa förhållanden inte tolkas så, att den i princip utgör hinder för en nationell bestämmelse som innebär att en förvaltningsmyndighet ska avgöra huruvida intrång har skett i en immateriell rättighet. Det följer på samma sätt inte av någon bestämmelse i den förordningen att medlemsstaterna är förhindrade att ge tullmyndigheterna den uppgiften.
50. Regler om utövande av denna befogenhet ska således föreskrivas i varje medlemsstats interna rättsordning i enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundar sig på nationell rätt eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för immaterialrättsinnehavarna, deklaranterna, varuinnehavarna eller ägarna till de aktuella varorna att utöva rättigheter som följer av unionsrätten, bland annat av förordning nr 1383/2003 (se, för ett liknande resonemang, dom Pohl, C‑429/12, EU:C:2014:12, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
51. Enligt artikel 41.4 i TRIPs-avtalet ska parterna i ett förfarande ha möjlighet att överklaga slutliga förvaltningsbeslut till domstol i enlighet med varje medlemsstats interna rättsordning.
52. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande är det, enligt den nationella rätt som är i fråga i det nationella målet, tullmyndigheten som ska avgöra huruvida intrång har skett i en immateriell rättighet. Det ankommer därför på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida de beslut som denna myndighet har fattat i frågan kan överklagas för att säkerställa de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten och i synnerhet enligt förordning nr 1383/2003.
53. Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågorna ska besvaras enligt följande. Artikel 13.1 i förordning nr 1383/2003 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att tullmyndigheterna, om innehavaren av den immateriella rättigheten inte tar något initiativ, själva inleder och genomför förfarandet enligt denna bestämmelse. Detta gäller under förutsättning att de beslut som tullmyndigheterna fattar i frågan kan överklagas för att säkerställa de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten och i synnerhet enligt denna förordning.
54. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: estniska.