Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 28 januari 2014

1 Originalspråk: engelska.

2 Förordning av den 22 juli 2003 om tullmyndigheternas ingripande mot varor som misstänks göra intrång i vissa immateriella rättigheter och om vilka åtgärder som skall vidtas mot varor som gör intrång i vissa immateriella rättigheter (EUT L 196, s. 7). Förordningen har tolkats i dom av den 12 februari 2009 i mål C-93/08, Schenker (REG 2009, s. I-903), av den 8 juli 2009 i mål C-302/08, Zino Davidoff (REG 2009, s. I-5671) och av den 1 december 2011 i de förenade målen C‑446/09 och C‑495/09 Philips (REU 2011, s. I‑12435). Ytterligare rättspraxis finns beträffande den tidigare gällande lagstiftningen.

3 Förordningen upphävde (genom artikel 24) rådets förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december 1994 om åtgärder för att förhindra övergång till fri omsättning, export, återexport eller hänförande till ett suspensivt arrangemang av varumärkesförfalskade och pirattillverkade varor (EGT L 341, s. 8; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 77), som i sin tur upphävde (genom artikel 16) rådets förordning (EEG) nr 3842/86 av den 1 december 1986 om åtgärder för att förhindra övergång till fri omsättning av varumärkesförfalskade varor (EGT L 357, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 4, s. 213).

4 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 juni 2013 om tullens säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter och upphävande av rådets förordning (EG) nr 1383/2003 (EUT L 181, s. 15). Se artikel 38.

5 Kommissionens förordning (EG) nr 1891/2004 av den 21 oktober 2004 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1383/2003 om tullmyndigheternas ingripande mot varor som misstänks göra intrång i vissa immateriella rättigheter och om vilka åtgärder som ska vidtas mot varor som gör intrång i vissa immateriella rättigheter (EUT L 328, s. 16). Se artikel 20 i förordningen.

6 Estland har angett att MTA, med hänsyn till den pågående rättegången om formskyddets giltighet, valde att inte fatta förvaltningsbeslut i frågan huruvida det förelåg intrång i en immateriell rättighet i den mening som avsågs i artikel 2.1 b i förordningen, eftersom ett sådant beslut i praktiken skulle leda till att varorna beslagtogs och förstördes.

7 Skäl 2 i förordningen.

8 Begreppet har definierats i artikel 2.1 i förordningen.

9 Varorna ska omfattas av relevant tullförfarande. Se artikel 1.1 i förordningen.

10 Artiklarna 5 och 6 i förordningen.

11 Artikel 8 i förordningen. I förordningen används olika termer för de olika myndigheter som avses. Den myndighet som tar emot och fattar beslut om en ansökan kallas tullenhet (artikel 5.1 och 5.2) medan den myndighet som tar emot en bifallen ansökan och vidtar åtgärd kallas tullkontor (artikel 9.1). Ordet tullmyndigheterna används (till exempel i artikel 1.1) som en generisk term för att hänvisa till någon av de särskilda myndigheterna inom tullväsendets struktur. Jag kommer genomgående att använda sistnämnda term.

12 Artikel 9.1 i förordningen.

13 Artikel 4 i förordningen.

14 I tillämpliga fall kan istället ett förenklat förfarande användas i enlighet med artikel 11.1. Se även domen i målet Schenker, punkt 26.

15 Artikel 17 i förordningen.

16 Beskrivningen bygger på beslutet om hänskjutande.

17 39.4, 39.6 och 45.1 §§ TS samt 6, 38 och 39 §§ HMS tillsammans med 1.4 § TS.

18 Enligt Estland kan rättighetshavaren också väcka talan i allmän domstol. Förvaltningsförfarandet utgör ett alternativ till detta.

19 Domen i det ovannämnda målet Philips, punkt 69. Mitt uttalande i punkt 96 i förslaget till avgörande i målet Philips (det ... ankommer [inte] på tullmyndigheterna att slutgiltigt avgöra huruvida det har skett ett intrång i de immateriella rättigheterna) var avsett att belysa skillnaden mellan de regler som är tillämpliga på förfarandet för tullmyndigheternas ingripande mot varor som misstänks göra intrång i vissa immateriella rättigheter och de regler som är tillämpliga avseende varor som gör intrång i vissa immateriella rättigheter. Det ska inte på något sätt tolkas som att det utesluter den möjlighet som är föremål för prövning i förevarande mål.

20 Vrins, O. och Schneider, M., Enforcement of Intellectual Property Rights through Border Measures, Oxford University Press, Oxford, 2:a upplagan, 2012, 5.495.

21 Den tyska och den danska språkversionen av artikel 10 andra stycket verkar antyda att tullmyndigheterna kan genomföra förfarandet (sofern dieses nicht von dieser Dienststelle oder Zollstelle durchgeführt wird, med mindre denne gennemføres af nævnte afdeling eller toldsted). Enligt den engelska, den nederländska, den franska och den italienska versionen är det dock tydligt att bestämmelsen hänvisar till att dessa myndigheter inleder förfarandet (unless the procedure was initiated by that department or office, tenzij dat kantoor of die dienst de procedure zelf heeft ingeleid, à moins que celle-ci n’ait été engage par ce service ou ce bureau, sempre che la medesima non sia stata avviata da tale servizio o ufficio doganale).

22 Artikel 11.1 i förordningen.

23 Dom av den 18 december 2008 i mål C-349/07, Sopropé (REG 2008, s. I-10369), punkterna 36 och 37.

24 Denna allmänna princip tillämpades nyligen i dom av den 22 oktober 2013 i mål Sabou, C‑276/12, punkt 38, som dock rörde en utredning som genomförts av skattemyndigheterna.

25 Se dom av den 11 februari 1971 i mål 39/70, Norddeutsches Vieh- und Fleischkontor (REG 1971, s 49), punkt 4.

26 Se dom av den 26 februari 2013 i mål C‑617/10, Åkerberg Fransson, punkt 19, samt generaladvokat Kokotts förslag till avgörande i målet Sabou, punkterna 38–46.

27 Förklaringar avseende artikel 47 i stadgan.

28 Dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C-204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C-213/00 P, C-217/00 P och C-219/00 P, Aalborg Portland med flera mot kommissionen (REG 2004, s. I-123), generaladvokat Kokotts förslag till avgörande i målet Sabou, punkt 54, samt Europadomstolens dom av den 18 mars 1997 i målet Mantovanelli mot Frankrike, Recueil des arrêts et décisions, 1997-II, § 33.

29 Förslag till avgörande i målet Philips, punkt 41.

30 Se Europadomstolens dom av den 2 maj 2013, ansökan nr 25498/08, i målet Kristiansen och Tyvik AS mot Norge, punkt 51, och av den 13 september 2005, ansökan nr 65291/01, i målet Vrábel och Ďurica mot Republiken Tjeckien, punkterna 5 samt 38–40. Se även Europadomstolens dom av den 28 juni 1978 i målet König mot Tyskland, serie A nr 27, § 88.

31 Europadomstolens dom av den 23 juni 1981 i målet Le Compte, Van Leuven och de Meyere mot Belgien, serie A nr 43, § 51 och av den 23 juli 2002 i målet, Janosevic mot Sverige, Recueil des arrêts et décisions 2002-VII, § 81.

32 Domen i målet Sopropé, punkt 37.

33 Dom av den 14 oktober 1999 i mål C-223/98, Adidas (REG 1999, s. I-7081), punkt 26.