Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 10 april 2014

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 28, 1997, s. 1.

3 EGT L 392, s. 1.

4 Och i motsats till Familienkasses ståndpunkt.

5 Dom Salzano (191/83, EU:C:1984:343), Ferraioli (153/84, EU:C:1986:168) och Kracht (C‑117/89, EU:C:1990:279).

6 Dom Klöppel (C‑507/06, EU:C:2008:110, punkt 16) och Xhymshiti (C‑247/09, EU:C:2010:698, punkt 43).

7 Förevarande bestämmelse infördes i rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning nr 574/72 (EGT L 331, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4 s. 165), och var tillämplig från och med den 1 maj 1990. Syftet med bestämmelsen anges inte i skälen i förordning nr 3427/89. Det aktuella införandet i förordning nr 3427/89 var inte heller föreskrivet i det förslag till förordning om ändring av förordning nr 1408/71 och förordning nr 574/72 (KOM(88) 27 slutlig) som kommissionen lade fram till rådet den 5 februari 1988 (se punkt 29 ovan). Jag noterar även att i beslut 91/425/EEG av den 10 oktober 1990, beslut nr 147 om tillämpningen av artikel 76 i förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 235, 1991, s. 21; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 91) från Europeiska ekonomiska gemenskapernas administrativa kommission för social trygghet för migrerande arbetare, i vilket det bland annat fastställs regler för genomförandet av nämnda artikel både vad avser de uppgifter som institutionen på bosättningsorten ska meddela den behöriga institutionen i fråga om upphävande tills vidare av förmånerna i enlighet med artikel 2 och vad avser jämförelsen mellan de belopp som anges i de berörda staternas respektive lagstiftning samt vad avser fastställandet av det utjämningstillägg som den behöriga myndigheten eventuellt skall betala, klargörs inte heller bestämmelsens syfte.

8 Dom Bosmann (C‑352/06, EU:C:2008:290, punkt 17).

9 Se, bland annat, domarna Dodl och Oberhollenzer (C‑543/03, EU:C:2005:364, punkt 45), Weide (C‑153/03, EU:C:2005:428, punkt 20) och Slanina (C‑363/08, EU:C:2009:732, punkt 21).

10 Dom Schwemmer (C‑16/09, EU:C:2010:605, punkt 45).

11 Se, för ett liknande resonemang, dom Dodl och Oberhollenzer (EU:C:2005:364, punkt 51). I enlighet med målet att undvika att man kumulerar förmåner som man inte har rätt till, som anges i tjugosjunde skälet i förordning nr 1408/71, föreskrivs det nämligen i artikel 12.1 i samma förordning, under rubriken Förhindrande av sammanträffande av förmåner, bland annat att förordningen inte kan åberopas för att få eller bevara en rätt till flera förmåner av samma slag för samma period av obligatorisk försäkring. Eftersom artikel 12 i förordning nr 1408/71 ingår i avdelning I om allmänna bestämmelser, är de principer som fastställs i denna bestämmelse tillämpliga på de prioritetsregler vid kumulation av rättigheter till familjeförmåner som föreskrivs i artikel 76 i samma förordning. Se även mitt förslag till avgörande i målet Wiering (C‑347/12, EU:C:2013:504, punkterna 51 och 52).

12 I domen i målet Ferraioli (EU:C:1986:168) erinrade domstolen om att bestämmelserna i förordning nr 1408/71 ska tolkas i överensstämmelse med fördragens mål att inrätta fri rörlighet för arbetstagare och att artikel 76 i samma förordning inte kan tillämpas så, att en arbetstagare berövas sin rätt till mer förmånliga bidrag genom att bidrag som utges av en medlemsstat byts ut mot bidrag som utges av en annan medlemsstat. Enligt domstolen innebär principerna i förordning nr 1408/71 att om beloppet av de förmåner som utges i bosättningsstaten är lägre än beloppet av de förmåner som utges i den andra staten, så har arbetstagaren rätt till det högre beloppet och har rätt att från den behöriga institutionen i sistnämnda stat uppbära en tilläggsförmån som motsvarar skillnaden mellan de båda beloppen. Unionslagstiftaren har antagit tillämpningsföreskrifter till bestämmelserna om förbud mot kumulation av familjeförmåner, i vilka det bland annat föreskrivs att bosättningsmedlemsstatens och anställningsmedlemsstatens institutioner ska utbyta information i syfte att jämföra förmånerna i fråga och deras belopp för att kunna bestämma ett eventuellt tilläggsbelopp. Se, bland annat, beslut 91/425. Se mitt förslag till avgörande i målet Wiering (EU:C:2013:504, punkterna 53 och 54 och där angiven rättspraxis).

13 Dom Schwemmer (EU:C:2010:605, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

14 Punkterna 6 och 7.

15 Dom Kracht (EU:C:1990:279, punkt 11).

16 Trots att det i bestämmelsen talas om förmåner som utges.

17 Jag noterar att i punkt 54 i dom Schwemmer (EU:C:2010:605) erinrade domstolen om att skälen för att inte komma in med en föregående ansökan om utbetalning inte påverkade domstolens svar i dom Ragazzoni (EU:C:1978:88), Salzano (EU:C:1984:343), Ferraioli (EU:C:1986:168), och Kracht (EU:C:1990:279).

18 Se, analogt, dom Schwemmer (EU:C:2010:605, punkt 58). Enligt artikel 76.2 i förordning nr 1408/71 kan nämligen endast skillnaden mellan den högre tyska förmånen och den lägre belgiska förmånen, nämligen ett tilläggsbelopp, i förevarande fall betalas ut, trots att Susanne Fassbender-Firman och hennes make hade rätt till familjeförmåner för deras son i båda medlemstaterna.

19 Min kursivering. Se, för ett liknande resonemang, dom Lachheb och Lachheb (C‑177/12, EU:C:2013:689, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

20 Dom Kracht (EU:C:1990:279, punkt 10) och Schwemmer (EU:C:2010:605, punkt 56).

21 Se, analogt, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415, punkterna 58 och 59).

22 Se punkt 12 ovan. Det verkar nämligen som om Familienkasse anser att tilläggsbeloppet kan betalas.

23 Se punkt 30 ovan.

24 Se punkt 34 ovan.

25 Se punkt 29 ovan.

26 Se punkterna 27 och 53 ovan.

27 Se punkt 50 ovan.