Domstolens dom (femte avdelningen) 8 maj 2014
I mål C‑347/12, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour de cassation (Luxemburg) genom beslut av den 12 juli 2012, som inkom till domstolen den 20 juli 2012, i målet
DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz samt domarna E. Juhász, A. Rosas (referent), D. Šváby och C. Vajda, generaladvokat: M. Wathelet, justitiesekreterare: handläggaren V. Tourrès,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 6 juni 2013,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Caisse nationale des prestations familiales, genom A. Rodesch och R. Jazbinsek, avocats, Ulrike Wiering och Markus Wiering, genom G. Pierret och S. Coï, avocats, Europeiska kommissionen, genom D. Martin och V. Kreuschitz, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 18 juli 2013 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Luxemburgsk rätt
Tysk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
Prövning av tolkningsfrågan
Rättegångskostnader
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1 u i, 4.1 h och 76 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1606/98 av den 29 juni 1998 (EGT L 209, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71) och artikel 10.1 b i i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning nr 1408/71 (EGT L 74, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106), i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97 (nedan kallad förordning nr 574/72).
2. Begäran har framställts i mål mellan Caisse nationale des prestations familiales (nedan kallad CNPF) och makarna Ulrike och Markus Wiering. Makarna har hemvist i Tyskland och Ulrike Wiering arbetar Tyskland medan Markus Wiering arbetar i Luxemburg. Målet rör CNPF:s beslut att inte bevilja dem ett tillägg till familjebidraget för deras barn.
3. Första, femte, åttonde och tionde skälen i förordning nr 1408/71 är avfattade på följande sätt:
4. Artikel 1 i förordningen innehåller definitioner och begrepp inom det område som omfattas av denna förordning.
5. I artikel 1 u i förordningen föreskrivs följande:
6. Enligt artikel 4.1 h i nämnda förordning ska den tillämpas på all lagstiftning om den gren av den sociala tryggheten som rör familjeförmåner.
7. I artikel 12.1 i förordning nr 1408/71 föreskrivs följande:
8. I artikel 13 i förordningen, vilken har rubriken Allmänna regler, föreskrivs följande:
9. Artikel 73 i förordningen föreskriver följande:
10. Artikel 76 i förordningen har följande lydelse:
11. I artiklarna 7–10a i förordning nr 574/72 fastställs tillämpningsföreskrifter till artikel 12 i förordning nr 1408/71.
12. I artikel 10.1 i förordning nr 574/72 föreskrivs följande:
13. Det ska påpekas att förordning nr 1408/71 har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, s. 1). Vidare har förordning nr 574/72 ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning nr 883/2004 (EUT L 284, s. 1). De nya förordningarna blev tillämpliga den 1 maj 2010 i enlighet med artikel 91 i förordning nr 883/2004 och artikel 97 i förordning nr 987/2009. Med hänsyn till tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet regleras dessa emellertid av förordningarna nr 1408/71 och nr 574/72.
14. Den 15 mars 2013 sände EU-domstolen en begäran om klarläggande till den hänskjutande domstolen i enlighet med artikel 101 i rättegångsreglerna. Den hänskjutande domstolen anmodades att närmare beskriva de luxemburgska familjeförmånerna och villkoren för beviljande av dem. Genom en skrivelse av den 29 april 2013 angav den hänskjutande domstolen, bland annat, att de luxemburgska familjeförmåner som avses i det nationella målet i huvudsak var familjebidrag (nedan kallade luxemburgska familjebidrag) och vårdnadsbidrag, och tillställde EU-domstolen de bestämmelser i den luxemburgska rätten som reglerar beviljandet av dessa förmåner. Den hänskjutande domstolen tillade dessutom att ersättning vid föräldraledighet inte var aktuell i det nationella målet, eftersom makarna Wierings yrkanden i denna del hade avvisats.
15. Enligt de uppgifter som har lämnats av den hänskjutande domstolen föreskriver artikel 269 första stycket i den luxemburgska socialförsäkringslagen följande:
16. Enligt artikel 271 första stycket i den luxemburgska socialförsäkringslagen utgår bidraget från barnets födelse till att det har uppnått 18 år. Enligt artikel 271 tredje stycket i samma lag bibehålls bidrag upp till 27 års ålder för elever vid högskolor eller yrkeshögskolor.
17. I artikel 299 i den luxemburgska socialförsäkringslagen föreskrivs följande:
18. Artikel 302 i den luxemburgska socialförsäkringslagen föreskriver följande:
19. Artikel 303 i samma lag har följande lydelse:
20. I artikel 304 i den luxemburgska socialförsäkringslagen föreskrivs följande:
21. Den 19 mars 2013 anmodade domstolen den tyska regeringen att precisera syftena med och villkoren för beviljande av Kindergeld och Elterngeld. Genom en skrivelse den 17 april 2013 lämnade den tyska regeringen följande uppgifter om dessa förmåner.
22. Enligt uppgifterna utgör Kindergeld en av delarna i det system för att skattemässigt kompensera för de utgifter som en familj innebär, vilket föreskrivs i 31 § i den tyska lagen om inkomstskatt (Einkommensteuergesetz, nedan kallad EStG).
23. I enlighet med vad som föreskrivs i den bestämmelsen avser Kindergeld således att kompensera för de utgifter som en familj innebär och att garantera barnet ett existensminimum.
24. Enligt 62 § 1 EStG ska den bidragsberättigade, i allmänhet en förälder, ha hemvist eller vara stadigvarande bosatt i Tyskland, eller vara obegränsat skattskyldig eller behandlas som sådan i Tyskland. Barnet ska enligt 63 § 1 EStG ha hemvist eller vara stadigvarande bosatt i en av Europeiska unionens medlemsstater, Schweiz, Island, Liechtenstein eller Norge.
25. Enligt 32 § 4 EStG har ett barn rätt till Kindergeld till dess att det fyller 18 år utan andra villkor, eller fram till dess att det fyller 21 år om det inte har något arbete och är inskrivet som arbetssökande vid en nationell arbetsförmedling, eller ända fram till dess att det fyller 25 år om det går en utbildning eller utför ett erkänt frivilligarbete, eller, slutligen, utan åldersgräns om det inte kan försörja sig på grund av ett fysiskt eller psykiskt funktionshinder.
26. I enlighet med 66 § 1 första meningen EStG uppgår Kindergeld för närvarande till 184 euro per månad för vart och ett av de båda första barnen, 190 euro för det tredje barnet och 215 euro för varje ytterligare barn, och detta oavsett samtliga familjemedlemmars inkomster och tillgångar.
27. Rätt till Elterngeld har, enligt 1 § 1 i den federala lagen om föräldrapenning och föräldraledighet (Bundeselterngeld- und Elternzeitgesetz, nedan kallad BEEG), den som har hemvist eller är stadigvarande bosatt i Tyskland, bor tillsammans med barnet, tar hand om barnet och dess fostran och inte förvärvsarbetar, eller förvärvsarbetar på deltid. Enligt 4 § 1 BEEG utbetalas Elterngeld från barnets födelse till dess det har uppnått 14 månader.
28. Enligt 2 § 1 BEEG motsvarar Elterngeld 67 procent av förvärvsinkomsten innan barnets födelse. Elterngeld utbetalas med upp till 1 800 euro per månad för de hela månader som den bidragsberättigade inte har inkomst från förvärvsarbete.
29. I det fallet att förvärvsinkomsten innan födelsen är lägre än 1000 euro, ökas, i enlighet med 2 § 2 första meningen BEEG, procentandelen på 67 procent med 0,1 procent för varje 2 euro med vilka denna inkomstgräns på 1000 euro understigs, och detta upp till 100 procent. I det fallet att förvärvsinkomsten före födelsen är högre än 1200 euro, minskas, i enlighet med 2 § 2 andra meningen BEEG, procentandelen på 67 procent med 0,1 procent för varje 2 euro med vilka denna inkomstgräns på 1200 euro överstigs, och detta ner till 65 procent. Elterngeld uppgår, i enlighet med 2 § 4 första meningen BEEG, till minst 300 euro per månad och detta, i enlighet med 2 § 4 andra meningen BEEG, även om den bidragsberättigade inte har haft någon förvärvsinkomst innan barnets födelse.
30. Enligt 2 a § 1 första meningen i BEEG ska, om den bidragsberättigade antingen bor i samma hem tillsammans med två barn som inte ännu har uppnått tre år eller med tre barn eller fler som ännu inte är sex år, beloppet för Elterngeld ökas med 10 procent utan att denna ökning överstiger ett minimibelopp på 75 euro. Vid flera födslar ska enligt 2 a § 4 första meningen BEEG beloppet för Elterngeld ökas med 300 euro för det andra barnet och för varje ytterligare barn.
31. Makarna Wiering är bosatta i Trier (Tyskland) med sina två barn. Det framgår av handlingarna i målet att Markus Wiering förvärvsarbetar i Luxemburg, medan hans maka arbetar som offentliganställd tjänsteman i Tyskland.
32. Den 12 oktober 2007 lämnade Markus Wiering in en ansökan till CNPF om utbetalning av familjebidrag för hans båda barn.
33. Direktören för CNPF beslutade att avslå ansökan om beviljande av ett tilläggsbelopp till de familjebidrag som utgavs för makarna Wierings båda barn, motsvarande skillnaden mellan de förmåner som utbetalas enligt luxemburgsk rätt och de som utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat där de är bosatta, med motiveringen att de förmåner som de erhöll i Tyskland, det vill säga Kindergeld och Elterngeld, för den aktuella perioden den 1 juli 2007–31 maj 2008 översteg de förmåner som uppbärs enligt luxemburgsk rätt, nämligen familjebidrag och vårdnadsbidrag.
34. I ett avgörande den 31 juli 2009 ogillade Conseil arbitral des assurances sociales makarna Wierings överklagande av beslutet från direktören för CNPF.
35. Efter det att makarna Wiering ingett ett överklagande ändrade Conseil supérieur de la sécurité sociale, genom avgörande av den 16 mars 2011, Conseil arbitral des assurances sociales avgörande, och slog fast att makarna Wiering hade rätt till utbetalning av ett tilläggsbelopp för sina båda barn för den aktuella perioden. Conseil supérieur de la sécurité sociale ansåg att Elterngeld är en familjeförmån som utges till den familjemedlem som har hand om barnens fostran och inte till barnen själva. Detta bidrag får därför inte beaktas vid fastställandet av det tilläggsbidrag som beviljas en arbetstagare i form av familjebidrag som denne är berättigad till för sina barns räkning, eftersom det endast är de familjeförmåner som utges till samma familjemedlem som ska beaktas vid fastställandet av tilläggsbidraget och inte familjeförmåner som utges till andra familjemedlemmar.
36. CNPF överklagade detta avgörande till Cour de cassation och anförde fyra grunder till stöd för överklagandet. Den andra, den tredje och den fjärde grunden avser åsidosättande, underlåtelse att tillämpa eller felaktig tolkning av artikel 10.1 b i och artikel 10.3 i förordning nr 574/72, respektive artikel 76.1 i förordning nr 1408/71.
37. CNPF har invänt mot att Conseil supérieur de la sécurité sociale, i strid med dessa bestämmelser, inte beaktade Elterngeld vid beräkningen av tilläggsbeloppet.
38. Cour de cassation önskar få klarhet i om endast familjeförmåner av samma slag eller samtliga familjeförmåner som uppbärs av en migrerande arbetstagares familj ska beaktas vid fastställandet av tilläggsbelopp. Cour de cassation har mot denna bakgrund beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
39. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1 u i, 4.1 h och 76 i förordning nr 1408/71 samt artikel 10.1 b i i förordning nr 574/72 ska tolkas så, att det vid beräkningen av ett tilläggsbelopp som eventuell ska utges till en migrerande arbetstagare i anställningsmedlemsstaten, ska tas hänsyn – såsom förmåner av samma slag – till samtliga familjeförmåner som uppbärs av den migrerande arbetstagarens familj i enlighet med lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten, i förevarande fall till Elterngeld och Kindergeld, enligt tysk rätt.
40. Det ska inledningsvis erinras om att även om artikel 73 i förordning nr 1408/71 föreskriver att en anställd som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat ska ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den staten för sina familjemedlemmar bosatta i en annan medlemsstat, som om familjemedlemmarna vore bosatta i den förstnämnda medlemsstaten, så är det inte en absolut regel trots att denna bestämmelse utgör en allmän regel på området för familjeförmåner (se, för ett liknande resonemang dom, Schwemmer, C-16/09, EU:C:2010:605, punkterna 41 och 42).
41. Det ska framhållas att enligt artikel 12 i förordning nr 1408/71 kan förordningen inte åberopas för att få eller bevara en rätt till flera förmåner av samma slag för samma period från en obligatorisk försäkring.
42. När rättigheter som föreskrivs i bosättningsmedlemsstatens lagstiftning riskerar att sammanfalla med rättigheter som följer av lagstiftningen i anställningsmedlemsstaten, måste artikel 73 i förordningen följaktligen jämföras med reglerna om förbud mot sammanträffande av förmåner i 76 i förordning nr 1408/71 och artikel 10 i förordning nr 574/72 (se, för ett liknande resonemang, dom Schwemmer, EU:C:2010:605, punkterna 43 och 44).
43. Det framgår av handlingarna i målet att lagstiftningen i makarna Wierings bosättningsmedlemsstat, nämligen Förbundsrepubliken Tyskland, ger rätt till de familjeförmåner som är aktuella i det nationella målet om kraven på hemvist eller stadigvarande bosättning i denna medlemsstat är uppfyllda och inte på grund av förvärvsverksamhet, vilket är rekvisitet för att artikel 76 i förordning nr 1408/71 ska vara tillämplig. Särskilt vad gäller Elterngeld är beviljandet av denna förmån bland annat underställt kravet på hemvist eller stadigvarande bosättning i Tyskland, och kravet att något förvärvsarbete inte utförs eller endast utförs på heltid, trots att förmånens belopp i allmänhet beräknas med utgångspunkt i tidigare förvärvsinkomst.
44. Artikel 76 i förordning nr 1408/71 är följaktligen inte tillämplig på ett sådant fall som i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, domarna Dodl och Oberhollenzer, C‑543/03, EU:C:2005:364, punkt 53 och Schwemmer, EU:C:2010:605, punkt 46).
45. Det fallet att rätten till familjeförmåner i bosättningsstaten inte grundar sig på villkor om försäkring, anställning eller verksamhet som egenföretagare, utan på ett bosättningsvillkor omfattas däremot av artikel 10 i förordning nr 574/72.
46. Enligt regeln om förbud mot sammanträffande av förmåner i artikel 10.1 a i förordning nr 574/72 har de förmåner som utbetalas av anställningsmedlemsstaten företräde framför de förmåner som utgår från bosättningsmedlemsstaten, som i ett sådant fall ska innehållas. För det fall att förvärvsverksamhet utövas i bosättningsmedlemsstaten föreskrivs i artikel 10.1 b i i förordningen den omvända lösningen, nämligen att rätten till förmåner från bosättningsmedlemsstaten har företräde framför rätten till förmåner som utbetalas av anställningsmedlemsstaten, som i detta fall ska innehållas.
47. Domstolen har fastslagit att när en person som har vårdnaden om barn, och i synnerhet maken till den som enligt artikel 73 i förordning nr 1408/71 är förmånsmottagare, utövar förvärvsverksamhet i den medlemsstat där barnen är bosatta ska, med tillämpning av artikel 10 i förordning nr 574/72, rätten till de bidrag som avses i artikel 73 innehållas upp till ett belopp som motsvarar de bidrag av samma slag som verkligen betalas ut av bosättningsmedlemsstaten, och detta oavsett vem som är den direkta mottagaren av de familjebidrag som föreskrivs enligt lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten (se för ett liknande resonemang, domarna Dodl och Oberhollenzer, EU:C:2005:364, punkt 59, och Weide, C–153/03, EU:C:2005:428, punkt 30).
48. De berörda parter som var närvarande vid förhandlingen är eniga om att Ulrike Wiering inte förlorade sin ställning som offentliganställd tjänsteman i Tyskland under perioden för vilken hon uppbar Elterngeld, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Om detta verkligen är fallet och det anses att Ulrike Wiering har utövat förvärvsverksamhet i Tyskland under den aktuella perioden, är det artikel 10.1 b i i förordning nr 574/72 som är den regel om förbud mot sammanträffande av förmåner som är tillämplig i det nationella målet.
49. Med förbehöll för de kontroller som den hänskjutande domstolen ska göra, följer det härav att Förbundsrepubliken Tyskland var den medlemsstat som i första hand var behörig att utge familjeförmåner till makarna Wiering under den period som är aktuell i det nationella målet. Detta innebär att makarna Wiering från den behöriga institutionen i Markus Wierings anställningsmedlemsstat, det vill säga CNPF, endast hade rätt till utbetalning av ett eventuellt tilläggsbelopp motsvarande skillnaden mellan beloppet för de förmåner som föreskrivs enligt luxemburgsk rätt och det belopp som makarna uppburit i Tyskland (se, för ett liknande resonemang, dom McMenamin, C 119/91, EU:C:1992:503, punkt 26).
50. Domstolen påpekar dessutom att det inte har ifrågasatts att de olika förmåner som är aktuella i det nationella målet ska kvalificeras som familjeförmåner.
51. Det ska således prövas om, såsom CNPF har anfört, det enligt artikel 10.1 b i i förordning nr 574/72 krävs att samtliga familjeförmåner som uppbärs av en migrerande arbetstagares familj i bosättningsmedlemsstaten ska beaktas vid beräkningen av ett tilläggsbelopp i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet.
52. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 52 i sitt förslag till avgörande är det de principer som slås fast i artikel 12 i förordning nr 1408/71 som är tillämpliga på de prioritetsregler vid sammanträffande av rättigheter till förmåner eller familjebidrag som föreskrivs i artikel 76 i samma förordning respektive i artikel 10 i förordning nr 574/72, eftersom nämnda artikel 12 ingår i avdelning I om allmänna bestämmelser i förordning nr 1408/71.
53. Domstolen påpekar att enligt artikel 12 i förordning nr 1408/71 är det endast rätten till flera förmåner av samma slag för samma period som utgör ett obefogat sammanträffande av förmåner.
54. Det framgår av domstolens praxis att sociala trygghetsförmåner ska anses vara av samma slag, oberoende av särdragen hos de olika nationella lagstiftningarna, när deras syfte, ändamål beräkningsgrund och villkor för beviljande är desamma. Rent formella särdrag är däremot inte relevanta för att särskilja förmånerna (se, bland annat, domarna Valentini, 171/82, EU:C:1983:189, punkt 13, och Knoch, C‑102/91, EU:C:1992:303, punkt 40).
55. Domstolen har emellertid även slagit fast att – med hänsyn till de otaliga skillnaderna mellan de nationella systemen för social trygghet – skulle ett krav på fullständig överensstämmelse mellan beräkningsgrunderna och villkoren för beviljande medföra att tillämpningen av det förbud mot sammanträffande av förmåner som föreskrivs i artikel 12 i förordning nr 1408/71 avsevärt skulle begränsas. Detta skulle motverka förbudets syfte, vilket är att förhindra obefogade sammanträffanden av sociala förmåner (se dom Knoch, EU:C:1992:303, punkt 42).
56. Domstolen har också slagit fast att det framgår av ordalydelsen i nämnda bestämmelse att det inte bara rör sig om sammanträffande när en person samtidigt har rätt till två olika familjeförmåner, utan även när två olika personer, i detta fall två föräldrar, har rätt till sådana förmåner för samma barn. Andemeningen i bestämmelserna i förordning nr 1408/71 om sammanträffande av familjeförmåner och de lösningar som de föreskriver vid sammanträffande visar nämligen att syftet med den aktuella bestämmelsen är att förhindra att såväl den direkta mottagaren av en familjeförmån, det vill säga arbetstagaren, som de indirekta mottagarna av förmånen, det vill säga arbetstagarens familjemedlemmar, erhåller två förmåner av samma slag samtidigt (se, för ett liknande resonemang, dom Dammer, C‑168/88, EU:C:1989:652, punkterna 10 och 12).
57. Det ska tilläggas att förordning nr 1408/71 dels åsyftar familjeförmåner som definieras i artikel 1 u i i förordningen, dels familjebidrag som utgör en kategori av familjeförmåner och som definieras i artikel 1 u ii i samma förordning.
58. Mot bakgrund av det ovanstående framgår det att de olika familjeförmåner som en migrerande arbetstagare kan erhålla enligt lagstiftningen i anställningsmedlemsstaten och de som uppbärs av arbetstagaren eller dennes familjemedlemmar i enlighet med lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten inte nödvändigtvis utgör förmåner av samma slag, i den mening som avses i artikel 12 i förordning nr 1408/71.
59. Om dessa familjeförmåner enligt artikel 1 u i i förordningen är avsedda att täcka en familjs utgifter, har de emellertid inte nödvändigtvis varken samma specifika syfte, särdrag eller mottagare.
60. Endast vissa av dessa familjebidrag utgör emellertid familjeförmåner, i den mening som avses i artikel 1 u ii, i nämnda förordning.
61. Vid tillämpningen av den regel om förbud mot sammanträffande av förmåner som föreskrivs i artikel 10 i b i i förordning 574/72 är det således nödvändigt att vid beräkningen av det tilläggsbelopp som eventuellt ska utgå till en migrerande arbetstagare i anställningsmedlemsstaten, bland de olika familjeförmåner som arbetstagaren har rätt till i enlighet med lagstiftningen i den staten och de familjeförmåner som uppbärs av arbetstagaren eller dennes familjemedlemmar enligt lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten, fastställa vilka förmåner som är av samma slag, i den mening som avses i artikel 12 i förordning 1408/71, med beaktande av förmånernas syfte, ändamål beräkningsgrund och villkor för beviljande samt deras mottagare.
62. Det ankommer i sista hand på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet och tolka den nationella lagstiftningen, att avgöra huruvida, med hänsyn till dessa omständigheter, Elterngeld kan anses vara av samma slag som luxemburgska familjebidrag, och om det således kan beaktas vid beräkningen av det eventuella tilläggsbelopp som utgår till makarna Wiering (se, för ett liknande resonemang, dom Ottica New Line di Accardi Vincenzo, C‑539/11, EU:C:2013:591, punkt 48 och där angiven praxis).
63. EU-domstolen, som ska ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, är emellertid behörig att, mot bakgrund av handlingarna i det nationella målet och de skriftliga och muntliga yttranden som avgetts, lämna upplysningar av sådant slag att den nationella domstolen kan avgöra målet (se dom Ottica New Line di Accardi Vincenzo, EU:C:2013:591, punkt 49 och där angiven praxis).
64. Även om det inte har bestritts i det nationella målet att de luxemburgska familjebidragen är av samma slag som Kindergeld, har makarna Wiering emellertid gjort gällande att nämnda familjebidrag inte är förmåner av samma slag som Elterngeld. Elterngeld borde således inte ha beaktats vid beräkningen av det tilläggsbelopp som makarna Wiering ansökt om hos CNPF.
65. Det framgår av handlingarna i målet att förmåner såsom Kindergeld och de luxemburgska familjebidragen syftar till att täcka föräldrars kostnader för barns uppfostran och att de beviljas utan beaktande av familjemedlemmars inkomster och tillgångar eller av huruvida föräldrarna förvärvsarbetar eller inte. Dessa förmåner har inte föräldrarna som slutliga mottagare, utan barnen själva. Nämnda förmåner utgör dessutom periodiska kontanförmåner som utges endast på grundval av antalet barn och deras ålder, vilket innebär att de kan kvalificeras som familjebidrag, i den mening som avses i artikel 1 u ii i förordning nr 1408/71.
66. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkten 66 i sitt förslag till avgörande avseende Elterngeld framgår det av handlingarna i målet att en sådan förmån i flera hänseenden skiljer sig från förmåner såsom Kindergeld och de luxemburgska familjebidragen vad gäller såväl ändamål och särdrag som dess mottagare.
67. Enligt de uppgifter som lämnats av den tyska regeringen syftar Elterngeld till att hjälpa familjer att behålla sin levnadsstandard när föräldrarna huvudsakligen ägnar sig åt sina barn. Elterngeld har främst till syfte att familjen ska kunna behålla sin levnadsstandard vid helt eller delvist uppehåll i föräldrarnas förvärvsverksamhet för att de ska kunna fostra sina barn när de är små.
68. En förälder som är underhållsskyldig för ett barn och som inte utövar någon förvärvsverksamhet eller som avbryter eller begränsar denna verksamhet har rätt till en ersättning för utebliven inkomst under barnets första levnadsår i förhållande till sin inkomst före avbrottet eller begränsningen av förvärvsverksamheten. Ersättningen syftar till att familjen ska kunna behålla sin levnadsstandard. Det ska påpekas att beloppet för Elterngeld i regel uppgår till 67 procent av lönen, men inte får överstiga 1800 euro per månad.
69. Syftet med en förmån som Elterngeld är således att under sådana omständigheter möjliggöra för en förälder att erhålla ett bidrag för att familjen ska kunna behålla sin levnadsstandard, vilket belopp i allmänhet grundar sig på förälderns tidigare förvärvsinkomst
70. I motsats till Kindergeld och de luxemburgska familjebidragen beviljas således inte Elterngeld uteslutande på grundval av antalet barn och deras ålder. Även om vissa av villkoren för beviljande av Elterngeld är förenade med barnet och dess ålder, beräknas det huvudsakligen på grundval av tidigare erhållen lön vid en förälders avbrott i förvärvsverksamheten för att ta hand om barnet. Beloppet ökas endast om familjen är stor eller i fall av flerbarnsfödslar.
71. Även om en förmån såsom Elterngeld utgör en familjeförmån, i den mening som avses i artikel 1 u i i förordning nr 1408/71 (se, analogt, dom Kuusijärvi, C‑275/96, EU:C:1998:279, punkt 60), kan den emellertid inte kvalificeras som familjebidrag, i den mening som avses i artikel 1 u ii i förordningen.
72. Det ska dessutom påpekas att i det nationella målet har CNPF även inkluderat vårdnadsbidraget i beräkningen av tilläggsbeloppet. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 34 och 74 i sitt förslag till avgörande, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, har Ulrike Wiering inte ansökt om att erhålla denna förmån och det är inte säkert, med hänsyn till artikel 304 i den luxemburgska socialförsäkringslagen, att hon har rätt till den.
73. Det ska i detta hänseende framhållas att även om nämnda förmån kan anses vara av samma slag som luxemburgska familjebidrag, följer det i vart fall av praxis att för att ett sammanträffande av familjeförmåner ska anses föreligga i ett bestämt fall räcker det exempelvis inte att sådana förmåner utges i den medlemsstat där det berörda barnet bor och att de, parallellt, eventuellt skulle kunna utges i en annan medlemsstat, där en av nämnda barns föräldrar arbetar (se dom Schwemmer, EU:C:2010:605, punkt 52).
74. Mot bakgrund av artikel 10 i förordning nr 574/72 påpekar domstolen också att för att en rätt till familjeförmåner ska anses föreligga enligt en medlemsstats lagstiftning, måste lagen i denna stat ge den familjemedlem som arbetar i staten en rätt till förmåner. Det är således nödvändigt att den berörda personen uppfyller alla villkor, såväl formella som materiella, som anges i denna stats nationella lagstiftning för att kunna utnyttja denna rätt, bland vilka ett villkor om föregående ansökan om utbetalning av sådana förmåner kan förekomma (se dom Schwemmer, EU:C:2010:605, punkt 53).
75. Även om vårdnadsbidraget kan anses vara av samma slag som de luxemburgska familjebidragen, kan inte nämnda bidrag beaktas vid beräkningen av det tilläggsbelopp som eventuellt ska utges till makarna Wiering, om villkoren för att kunna uppbära vårdnadsbidrag i förevarande fall inte är uppfyllda enligt den luxemburgska rätten.
76. Mot denna bakgrund ska den hänskjutna frågan besvaras enligt följande: Artiklarna 1 u i och 4.1 h i förordning nr 1408/71 samt artikel 10.1 b i i förordning nr 574/72 ska tolkas så, att i ett fall som i det nationella målet, ska det vid beräkningen av ett tilläggsbelopp som eventuellt ska utges till en migrerande arbetstagare i anställningsmedlemsstaten, inte tas hänsyn till samtliga familjeförmåner som uppbärs av arbetstagarens familj i enlighet med lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten, eftersom Elterngeld enligt tysk lagstiftning – med förbehåll för de kontroller som den hänskjutande domstolen ska göra – inte är av samma slag, i den mening som avses i artikel 12 i förordning nr 1408/71, som Kindergeld enligt samma lagstiftning eller som familjebidragen enligt luxemburgsk lagstiftning.
77. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: franska.