Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 10 juli 2014

1 Originalspråk: engelska.

2 Beslut av den 19 september 1980 om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas medlemsstaters system för social trygghet på turkiska arbetstagare och deras familjemedlemmar (EGT C 110, 1983, s. 60).

3 Toeslagenwet av den 6 november 1986 (den nederländska lagen om tilläggsförmåner) (nedan kallad TW).

4 Avtalet ingicks, godkändes och bekräftades för gemenskapens räkning genom rådets beslut 64/732/ EEG av den 23 december 1963 (EGT C 113, 1973, s.1).

5 Tilläggsprotokollet undertecknades den 23 november 1970 i Bryssel, och ingicks, godkändes och bekräftades i gemenskapens namn genom rådets förordning (EEG) nr 2760/72 av den 19 december 1972 (EGT L 361, 1977, s. 60).

6 Rådets förordning av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57) i ändrad lydelse.

7 Europaparlamentets och rådets förordning av den 13 april 2005 om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 117, s.1).

8 Förmånen utgick i enlighet med lagen om invaliditetsförmåner (Wet op de arbeidsongeschiktheidsverzekering).

9 Dom C‑485/07, EU:C:2011:346 (nedan kallad Akdas).

10 Europaparlamentets och rådets förordning av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EGT L 166, p. 1).

11 Akdas, EU:C:2011:346, punkt 88 och där angiven rättspraxis.

12 Se generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i målet Kahveci, C‑7/10 och C‑9/10, EU:C:2011:673, punkterna 61–63, angående integration i värdmedlemsstaten och de svårigheter som är förknippade med denna process.

13 Associeringsrådets beslut av den 19 september 1980 om utveckling av associeringen.

14 Detta mål har uttryckts i första skälet i beslutet.

15 Se tredje skälet i beslutet.

16 Generaladvokaten Bots förslag till avgörande i målet Ziebell, C‑371/08, EU:C:2011:244, punkt 49.

17 Se, analogt, dom Micheletti m.fl., C‑369/90, EU:C:1992:295. I det målet fann domstolen att de spanska myndigheterna skulle behandla en person med både argentinskt och italienskt medborgarskap som en medborgare i en unionsmedlemsstat. Det följer, enligt min uppfattning, av denna dom att de behöriga myndigheterna i den aktuella medlemsstaten, i sina mellanhavanden med medborgare i den egna staten som innehar dubbelt medborgarskap (såsom exempelvis är fallet i förevarande mål), ska betrakta dessa personer som medborgare i den egna staten.

18 Dom Kahveci, C‑7/10 and C‑9/10, EU:C:2012:180.

19 Artikel 7 reglerar de rättigheter som tillkommer familjemedlemmar till turkiska medborgare som är lagligen bosatta i värdmedlemsstaten. I artikeln föreskrivs bland annat att sådana familjemedlemmar har rätt att efter minst tre års laglig bosättning i den medlemsstaten anta erbjudanden om anställning och att de efter minst fem års laglig bosättning i den medlemsstaten har rätt att utöva valfri avlönad verksamhet.

20 Det är visserligen välkänt att medlemsstaterna har behörighet att ange villkoren för förvärv och förlust av medborgarskap i staten i fråga. Detsamma gäller medlemsstaternas rätt att utöva sin behörighet på området för medborgarskap i allmänhet. Detta gäller dock endast under förutsättning att behörigheten utövas i enlighet med både unionsrätten och internationell rätt.

21 Generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande, Kahveci och Inan, EU:C:2011:673, punkt 74. Domstolen verkar – åtminstone underförstått – ha upprätthållit denna argumentation (se punkt 35 i domen i nämnda mål). Enligt domstolen skulle det övergripande syftet med beslut nr 1/80 – att förbättra de sociala rättigheterna för turkiska arbetstagare i värdmedlemsstaten – emellertid motarbetas om erhållande av medborgarskap i värdmedlemsstaten tvingade en arbetstagare som fortfarande har turkiskt medborgarskap att avstå från de förmånliga villkor för familjeåterförening som gäller i värdmedlemsstaten.

22 EU:C:2011:346, punkt 74.

23 Akdas EU:C:2011:346, punkterna 89–91.

24 Ibidem, se, i synnerhet, punkterna 74 och 89–96.

25 Situationen skiljer sig i viss utsträckning för arbetstagarnas familjemedlemmar. Faktum är att beslutet, enligt artikel 2 andra strecksatsen, omfattar dessa arbetstagares familjemedlemmar som är bosatta i en medlemsstat.

26 Dom Bozkurt, C‑434/93, EU:C:1995:168.

27 Artikel 6 reglerar villkoren för faktisk anställning i värdmedlemsstaten och är avsedd att främja en gradvis integrering av den aktuella turkiska medborgaren i värdmedlemsstaten. I enlighet med nämnda bestämmelse har en turkisk arbetstagare som tillhör den lagliga arbetsmarknaden i en medlemsstat rätt att efter ett års lagligt arbete få sitt arbetstillstånd förnyat för samma arbetsgivare om han har ett arbete. Efter tre års lagligt arbete – förutsatt att vissa andra villkor är uppfyllda – har en sådan arbetstagare rätt att ta ett erbjudet arbete. Slutligen har arbetstagaren, efter fyra års lagligt arbete, rätt att ta anställning efter eget val.

28 Domen i målet Bozkurt, EU:C:1995:168, punkt 42.

29 EU:C:2011:346, punkt 94. Mot denna bakgrund kunde det inte sägas att de berörda personerna hade lämnat värdmedlemsstaten på eget initiativ och utan legitima skäl. Tvärtom följer det av domstolens fasta praxis att en person som lämnar värdmedlemsstaten utan legitima skäl kan förlora sina rättigheter enligt reglerna för associeringen mellan EEG och Turkiet. Se, för ett liknande resonemang, dom Er/Wetteraukreis, C‑453/07, EU:C:2008:524, punkt 30. Se även dom Genc, C‑14/09, EU:C:2010:57, punkt 42.

30 Förvisso omfattas, såsom två kommentatorer har angett, de två kategorierna ... av olika rättsregler som bygger på olika rättsliga grunder och styrs av olika lagstiftare. Se Eisele, K och van der Mei, A, Portability of Social Benefits and Reverse Discrimination of EU Citizens vis-à-vis Turkish Nationals, Comment on Akdas”, 37(2012) European Law Review, s. 204–212, på s. 211.

31 Derin, C‑325/05, EU:C:2007:442.

32 Rådets förordning av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s.2).

33 Se, särskilt, dom Derin EU:C:2007:442, punkterna 62–67. Se även punkt 52 i generaladvokat Bots förslag till avgörande i målet Ziebell, EU:C:2011:244 angående den rättsliga ställningen för unionsmedborgare som flyttar från en medlemsstat till en annan.

34 Eisele och van der Mei, ibidem, s. 208.

35 Det är riktigt att både beslut nr 3/80 och förordning nr 1408/71 är avsedda att säkerställa en samordning av de sociala trygghetssystemen för arbetstagare som utnyttjar sin fria rörlighet. Trots att det i beslutet hänvisas till de flesta förmånerna i förordning nr 1408/71 omfattar detta till skillnad från förordningen dock inte arbetslöshetsförmåner. Det är också intressant att notera att domen i målet Akdas föranledde kommissionen att föreslå en ändring av beslut nr 3/80 och att i det nya beslutet inta en bestämmelse som föreskrev att särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner inte kunde exporteras. Se kommissionens förslag av den 30 mars 2012, KOM(2012) 153 slutlig, s. 8.

36 Jag återkommer till denna fråga i punkt 55 och följande punkter nedan. I fråga om relevant rättspraxis se, exempelvis, dom Soysal och Savatlig, C‑228/06, EU:C:2009:101 och beslut i kommissionen/Nederländerna, C‑92/07, EU:C:2007:402.

37 Se EU:C:2012:180, punkt 33. Se även generaladvokat Sharpstons förslag i målet Kahveci, EU:C:2011:673.

38 Se domen i målet Kahveci, EU:C:2012:180, punkt 32 och där angiven rättspraxis.

39 Ibidem, punkt 33 och där angiven rättspraxis.

40 Såsom angavs ovan har möjligheten att exportera tilläggsförmånen inom unionen varit begränsad sedan den 5 maj 2005, den dag då förordning nr 647/2005 trädde i kraft. Efter denna tidpunkt har nationell lagstiftning (med undantag för en viss övergångstid då förmånen gradvis avskaffades) tillämpats i förhållande till andra unionsmedlemsstater.

41 I detta avseende framgår det av begäran om förhandsavgörande att betalningen av tilläggsförmånen till mottagare som redan erhöll en sådan förmån när den nya ordningen trädde i kraft och som då var bosatta utanför Nederländerna gradvis skulle upphöra från och med den 1 januari 2000.

42 Om det hade varit fallet skulle det, enligt unionsrätten, endast ha funnits en rätt att exportera förmånen fram till den 5 maj 2005. Från och med detta datum har andra bilaterala ordningar tillämpats.