Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 22 maj 2014

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, 1998, s. 9).

3 GURI nr 262 av den 9 november 2010, ordinarie tillägg nr 243.

4 Se artikel 73 i lagdekret nr 112 av den 25 juni 2008 (GURI nr 147 av den 25 juni 2008, ordinarie tillägg nr 152/L), omvandlat till lag nr 133 av den 6 augusti 2008 (GURI nr 195 av den 21 augusti 2008, ordinarie tillägg nr 196).

5 Cirkulär nr 9/2011 av den 30 juni 2011.

6 Dom av den 16 juli 2013 i mål nr 224/2013. I domen analyserade Corte costituzionale förhållandet mellan denna bestämmelse och klausul 5.2 i ramavtalet.

7 Tidigare reglerad av artikel 1.58 i lag nr 662 av den 23 december 1996, GURI nr 303 av den 28 december 1996, ordinarie tillägg nr 233.

8 I artikel 5.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna föreskrivs att [i]ngen får tvingas att utföra tvångsarbete eller annat påtvingat arbete.

9 Se klausul 5.3 b som innehåller ordet om, klausul 5.3 d, där uttrycket när det är lämpligt används, och klausul 5.3 e, där ordet lämpligt också används.

10 Se, exempelvis, skäl 16 i direktiv 97/81, där det anges att [e]ftersom ramavtalet inte innehåller några precisa begreppsdefinitioner överlämnar detta direktiv till medlemsstaterna att definiera dessa begrepp i enlighet med nationell lagstiftning och/eller nationell praxis, på samma sätt som för de andra direktiv på det sociala området som använder liknande begrepp, allt under förutsättning att de nämnda definitionerna inte strider mot innehållet i ramavtalet. Se även klausul 2.2, klausul 3.2 andra meningen, klausul 4.3, klausul 4.4 och klausul 6.5 i ramavtalet.

11 Se, bland annat, Deakin, S., och Reed, H., The Contested Meaning of Labour Market Flexibility, i Shaw, J. (red.), Social Law and Policy in an Evolving European Union, Hart Publishing, Oxford: 2000, s. 75.

12 Både i skäl 11 i direktiv 97/81 och i andra skälet i inledningen till ramavtalet omnämns att målet med detta avtal är att bidra till utvecklingen av arbetstillfällen på deltid på ett sätt som är ömsesidigt godtagbart för arbetsgivarna och de anställda. På samma sätt hänvisas det i skäl 5 i direktivet till en smidigare organisation av arbetet, vilket svarar mot både arbetstagarnas önskemål och konkurrensens krav.

13 Se, bland annat, Rodière, P., Droit social de l’Union européenne, L.G.D.J., Paris: 2002 (2:a uppl.), enligt vilken [e]n dehors de la règle de non-discrimination, l’accord-cadre prend une tournure recommandationnelle; Barnard, C., EU Employment Law, Oxford University Press, Oxford: 2012 (4:e uppl.), s. 437, enligt vilken [d]en återstående delen av direktiv 97/81 ger i stor utsträckning känslan av att vara en förmanande resolution snarare än bindande lagstiftning (så kallad hard law); Jeffery, M., Not Really Going to Work? Of the Directive on Part-Time Work, Atypical Work and Attempts to Regulate It, 3(27) 1998 Industrial Law Journal 193, s. 198 och s. 203, där det anges att ordalydelsen i [klausul 5.2] är vag och gör det högst osäkert huruvida huvudregeln är tillämplig.

14 Se, i det avseendet, Hepple, B., och Barnard, C., Substantive Equality 3(59) 2000 Cambridge Law Journal 562, s. 582, enligt vilken det inte finns någon skyldighet att skapa deltidsarbeten eller arbetsdelning; Nielsen, R., European Labour Law, DJØF, Köpenhamn: 2000, s. 152, där det anges att [I direktiv 97/81] fastslås inte någon rätt för de arbetstagare som så önskar att arbeta deltid.

15 Se Kilpatrick, C., och Freedland, M., The United Kingdom: how is EU governance transformative? i Sciarra, S., Davies, P., och Freedland, M. (red.), Employment Policy and the Regulation of Part-time Work in the European Union. A Comparative Analysis, Cambridge University Press, Cambridge: 2004, s. 329 och följande sidor, där det med hänvisning till klausul 5.2 anges att [klausul] 5 kan inte utan vidare avfärdas som enbart en icke bindande bestämmelse (så kallad soft law), vilken innehåller endast en målsättning för socialt skydd och sysselsättningsfrämjande mål.

16 Betänkande av den 6 november 1997 om kommissionens förslag till rådets direktiv om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (A4-0352/97, s. 16). I det relevanta avsnittet anges följande: Denna klausul 5 i ramavtalet är inte rättsligt bindande på någon av de nämnda punkterna. I själva verket innebär det faktum att ordet bör används att det inte fastställs någon särskild förpliktelse för medlemsstater, arbetsmarknadens parter eller, framför allt, arbetsgivare. Bestämmelsen sträcker sig inte längre än till ett konstaterande eller en avsiktsförklaring, vilket gör att avtalets konkreta ordalydelse inte kan uppfylla det andra syfte som anges i inledningen, det vill säga att göra deltidsarbete mer attraktivt och därmed främja utvecklingen av arbetstillfällen på deltid.

17 I Europaparlamentets resolution om kommissionens förslag till rådets direktiv om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT C 371, 1997, s. 41), s. 62, punkterna 7–9, anges följande: Europaparlamentet … 7. anser det vara av avgörande betydelse att arbetstagarnas övergång till deltidsarbete inte bör ske genom tvång, 8. beklagar att det europeiska [ram]avtal som slutits mellan arbetsmarknadens parter inte uttryckligen anger, som [Internationella arbetsorganisationens konvention] om deltidsarbete från 1994 att undantag samtidigt skall slopas successivt, 9. anser att avtalets konkreta innehåll, det vill säga då dess konstateranden lämnats åt sidan, inte alltid motsvarar det angivna syftet, eftersom avtalet inte undanröjer diskriminering av deltidsarbetande och inte bidrar till att göra deltidsarbete till en mer attraktiv arbetsform.

18 I skrivande stund hade ILO-konventionen ratificerats av nio av de 28 medlemsstaterna (Italien, Cypern, Luxemburg, Ungern, Nederländerna, Portugal, Slovenien, Finland och Sverige).

19 Se kommissionens förslag av den 23 juli 1997 till rådets direktiv om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP OCH EFS, KOM(97) 392 slutlig, punkt 5. Se även Europaparlamentets ovannämnda resolution, punkt 8.

20 ILO:s rekommendation nr 182 om deltidsarbete (nedan kallad rekommendationen).

21 Se Hepple, B., och Barnard, C., a.a., s. 580, och Jeffery, M., a.a., s. 200. Se även Europaparlamentets ovannämnda resolution, punkt 8.

22 Se domslutet i domen av den 24 april 2008 i de förenade målen C-55/07 och C-56/07, Michaeler m.fl. (REG 2008, s. I-3135).

23 Märkligt nog hade de italienska bestämmelser som var i fråga i de förenade målen Michaeler m.fl. antagits för att genomföra direktiv 97/81 och den italienska regeringen hävdade att de värnade om och främjade deltidsarbete. Se punkterna 6, 7 och 22 i domen.

24 Se domen i de förenade målen Michaeler m.fl., punkt 21.

25 Se domen i de förenade målen Michaeler m.fl., punkt 22, där det hänvisas till artikel 2.2 i avtalet om socialpolitik mellan Europeiska gemenskapens medlemsstater med undantag av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (EGT C 191, 1992, s. 1), s. 91, som är fogat till protokoll nr 14 om socialpolitik, vilket utgör en bilaga till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

26 Se, beträffande begreppet anställningsvillkor i klausul 4.1 i ramavtalet, dom av den 12 december 2013 i mål C‑361/12, Carratù, punkterna 34 och 35. Domstolen har slagit fast att ett avtal som avser anställningsformen behovsanställning omfattas av detta begrepp; se dom av den 12 oktober 2004 i mål C-313/02, Wippel (REG 2004, s. I-9483), punkterna 30 och 32.

27 I domen i målet Wippel ansåg domstolen att en kvantitativ övre gräns för arbetstiden, vilken uppenbarligen är av relevans huvudsakligen för heltidsarbetande, inte medför att deltidsarbetande behandlas mindre förmånligt än jämförbara heltidsarbetande. Se punkterna 49 och 50 i domen.

28 Se, i det avseendet, domen i målet Wippel, punkterna 57–62, där domstolen slog fast att anställningsförhållandet för en typisk heltidsarbetande, till art och natur, inte kunde jämföras med anställningsförhållandet för en deltidsarbetande som är behovsanställd. Se även, analogt, domen i målet Carratù, punkterna 41–45, där domstolen slog fast att ersättning som ska utbetalas då ett anställningsavtal tidsbegränsats på ett rättsstridigt sätt inte kunde jämföras med ersättning på grund av rättsstridig uppsägning av en tillsvidareanställd arbetstagare.

29 Se dom av den 10 juni 2010 i de förenade målen C‑395/08 och C‑396/08, Bruno m.fl. (REU 2010, s. I‑5119), punkt 81. Se vidare beslut av den 7 april 2011 i mål C‑151/10, Dai Cugini, punkt 56, och beslut av den 9 december 2011 i mål C‑349/11, Yangwei, punkt 37.

30 I punkt 112 i förslaget till avgörande i de förenade målen Bruno m.fl. har generaladvokaten Sharpston gjort gällande att [s]kyldigheten i klausul 5 i ramavtalet utgör … enligt min mening en särskild tillämpning av diskrimineringsförbudet i klausul 4. Då det tycks framgå av de faktiska omständigheterna i det målet att den allmänna hänvisningen till klausul 5 är avsedd att uppfattas som klausul 5.1 i ramavtalet, är jag benägen att dela denna uppfattning.

31 Se dom av den 9 mars 2006 i mål C-499/04, Werhof (REG 2006, s. I-2397), punkt 23.

32 Vad beträffar en arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagaren om villkoren i avtalet, har denna fråga faktiskt harmoniserats; se rådets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet (EGT L 288, 1991, s. 32; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 97).

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 mars 2012 i mål C‑393/10, O’Brien, punkt 34. I det avseendet kan jag inte – till skillnad från generaladvokaten Kokott i hennes förslag till avgörande i målet Wippel, punkterna 108 och 109 – utan en motsvarande (uttrycklig) bestämmelse i ramavtalet eller någon annanstans med den innebörden, tolka målet att åstadkomma ett fullgott socialt skydd, vilket det hänvisas till i bland annat artikel 151 första stycket FEUF, som att arbetsgivarna åläggs en rättslig förpliktelse att vidta vissa åtgärder gentemot arbetstagarna.

34 Se punkt 3.3 i den dom som omnämnts ovan i punkt 14.

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2010 i mål C‑486/08, Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols (REU 2010, s. I‑3527), punkt 32, och av den 8 november 2012 i de förenade målen C‑229/11 och C‑230/11, Heimann, punkt 35.