Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 12 juni 2014
1 Originalspråk: franska.
2 Nedan kallad UWV.
3 EGT L 283, s. 23; svensk specialutgåva, område 5, volym 6, s. 160.
4 EUT L 270, s. 10, nedan kallat direktiv 80/987.
5 EGT L 283, s. 36.
6 Nedan kallad WW.
7 Staatsblad 2000, nr 495.
8 EUT 1994, L 1, s. 3.
9 Nedan kallat beslut nr 1/80.
10 Detta avtal undertecknades den 12 september 1963 i Ankara av Republiken Turkiet, å ena sidan, och av medlemsstaterna i EEG och gemenskapen, å andra sidan. Avtalet ingicks, godkändes och bekräftades för gemenskapens räkning genom rådets beslut 64/732/EEG av den 23 december 1963 (EGT 217, 1964, s. 3685).
11 Se dom Betriu Montull (C‑5/12, EU:C:2013:571, punkt 40).
12 Ibidem (punkt 41).
13 Framför allt perioden mellan den 31 mars 1995, det datum O. Tümers tidsbegränsade uppehållstillstånd löpte ut, och den 25 april 2007, det datum från och med vilket han inte längre har något uppehållstillstånd.
14 Se dom Derudder (C‑290/01, EU:C:2004:120, punkterna 37 och 38) och dom Banco Bilbao Vizcaya Argentaria (C‑157/10, EU:C:2011:813, punkterna 17–21).
15 Den nederländska regeringen hänvisar till artikel 137 EG, som i själva verket utgör den rättsliga grunden till direktiv 2002/74.
16 Som kommissionen har påpekat i sitt förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 80/987/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (KOM(2000) 832 slutlig) var förklaringen till att artikel 100 i EG‑fördraget användes som rättslig grund till den ursprungliga versionen av direktiv 80/987 att det vid den aktuella tidpunkten inte fanns någon rättslig grund för att anta åtgärder på det sociala området (punkt 6).
17 När rådets grupp för sociala frågor diskuterade kommissionens förslag den 19 mars 2001 uttryckte den brittiska delegationen dessutom tvivel beträffande den rättsliga grunden till förslaget genom att begära ett yttrande från rådets rättstjänst.
18 För en samlad syn se Dubos, O., Quel statut personnel pour les ressortissants des États tiers?, Revue des affaires européennes, 2003-2004/1, s. 83; Guild, E., och Peers, S., Out of the Ghetto? The Personal Scope of EU Law, EU Immigration and Asylum Law: Text and Commentary, 1:a upplagen, Martinus Nijhoff Publishers, Leiden, s. 81; Martin, D., La protection des ressortissants de pays tiers par l’ordre juridique communautaire, L’union européenne et les droits fondamentaux, Bruylant, Bryssel, 1999, s. 173, och Mavridis, P., Union européenne: un prix Nobel de protection sociale des ressortissants des pays tiers?, Revue de droit du travail, nr 12, 2012, s. 719 och nr 1, 2013, s. 57.
19 Se, för ett liknande resonemang, artikel 45.2 FEUF. Se även, vad gäller fri rätt till anställning, artikel 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, s. 1), i vilken endast medlemsstaternas medborgare tillerkänns fri rätt till anställning.
20 En del av doktrinen talar för en allmän presumtion om att tredjelandsmedborgare ingår i den personkrets på vilken unionsrätten är tillämplig, om inte annat uttryckligen föreskrivs. Se, för ett liknande resonemang, Guild, E., och Peers, S., Out of the Ghetto? The Personal Scope of EU Law, EU Immigration and Asylum Law: Text and Commentary, a.a.. Dessa författare gör gällande att [i]f Member States were free to exempt third-country nationals from EC social legislation, a significant section of the workforce would have limited prospects of improved living and working conditions and there would be little progress towards combating of exclusion – rather the reverse (s. 95). Se, även, Martin, D., La protection des ressortissants de pays tiers par l’ordre juridique communautaire, L’union européenne et les droits fondamentaux, a.a., som anser att såväl fördraget som sekundärlagstiftningen kan tillämpas på tredjelandsmedborgare, om inte annat uttryckligen föreskrivs (s. 173).
21 I artikel 136 första stycket EG – som definierar de mål som rådet enligt artikel 137.1 EG, genom direktiv, kan anta minimikrav för att uppnå – hänvisas till den Europeiska sociala stadgan, som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961 och reviderades i Strasbourg den 3 maj 1996, samt den gemenskapsstadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, som antogs vid rådets möte i Strasbourg den 9 december 1989. Enligt min mening är det emellertid inte särskilt sannolikt att denna hänvisning, som är ganska vag och syftar till att visa medlemsstaternas engagemang för att skydda de grundläggande sociala rättigheterna, är tänkt att fastställa tillämpningsområdet för unionens socialpolitik med hjälp av en hänvisning till den personkrets på vilken dessa två stadgor är tillämpliga. Se, för ett liknande resonemang, Guild, E., och Peers, S., Out of the Ghetto? The Personal Scope of EU Law, EU Immigration and Asylum Law: Text and Commentary, a.a. (s. 94 och 95).
22 Se dom Andersson (C‑30/10, EU:C:2011:66, punkt 25 och där angiven rättspraxis) och dom van Ardennen (C‑435/10, EU:C:2011:751, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
23 Se, analogt, för definitionen av begreppet lön, dom Visciano (C‑69/08, EU:C:2009:468, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
24 För ett exempel på hur den i direktiv 80/987 givna rätten att i nationell rätt precisera vilka ersättningar som ska omfattas av garantiinstitutionens ansvar är underkastad de krav som följer av principen om likabehandling och icke-diskriminering, se dom Robledillo Núñez (C‑498/06, EU:C:2008:109, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
25 Se dom Andersson (EU:C:2011:66, punkt 25 och där angiven rättspraxis) och dom van Ardennen (EU:C:2011:751, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
26 Se, för ett liknande resonemang, dom van Ardennen (EU:C:2011:751, punkt 34).
27 Undantagen på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden, som förekommer i den ursprungliga versionen av direktiv 80/987, utgick i direktiv 2002/74.
28 Rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, 1998, s. 9).
29 Rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, s. 43).
30 Rådets direktiv 91/383/EEG av den 25 juni 1991 om komplettering av åtgärderna för att främja förbättringar av säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare med tidsbegränsat anställningsförhållande eller tillfälligt anställningsförhållande (EGT L 206, s. 19).
31 I sitt förslag till direktiv (ovan fotnot 16) har kommissionen dessutom angett att en begränsning av tillämpningsområdet för det skydd som inrättas genom direktiv 80/987, som resulterar i en allt för snäv definition av begreppet arbetstagare, framstår som icke önskvärd och, för vissa kategorier av arbetstagare, svår att förena med målen för gemenskapens socialpolitik, som syftar till att finna en balans mellan arbetsmarknadens flexibilitet och arbetstagarnas säkerhet (punkt 4.1.2).
32 Se, för ett liknande resonemang, Barnard, C., EU Employment Law, 4:e upplagan, Oxford University Press, 2012, s. 144. Se, också, vad gäller definitionen av begreppet löntagare i unionsrätten, Coursier, P., La notion de travailleur salarié en droit social communautaire, Droit social no 3, 2003, s. 305.
33 Se, särskilt, dom IBV & Cie (C‑195/12, EU:C:2013:598, punkt 48).
34 Ibidem (punkt 50 och där angiven rättspraxis).
35 Ibidem (punkt 52 och där angiven rättspraxis).
36 Ibidem (punkt 53).
37 Se rådets direktiv 2000/43/EG av 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (EUT L 180, s. 22), rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42), och rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, s. 44).
38 Se dom Walcher (C‑201/01, EU:C:2003:450, punkterna 39 och 40).
39 EUT L 168, s. 24. Även om direktiv 2009/52, med tanke på tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet, inte är tillämpligt i tiden, kan det emellertid användas för att göra en bedömning av ändamålen för och logiken bakom unionens politik i fråga om bekämpning av olaglig anställning.
40 Artikel 3.3 i detta direktiv.
41 Artikel 6.1 i samma direktiv.
42 Enligt sista meningen i detta skäl bör medlemsstaterna i de fall arbetsgivaren inte har gjort några efterhandsutbetalningar inte vara skyldiga att fullgöra denna skyldighet i arbetsgivarens ställe.
43 Nämnda regering har förklarat att O. Tümers arbetsgivare inte hade ansökt om arbetstillstånd för honom under den period då hans ansökan om uppehållstillstånd prövades trots att ett sådant tillstånd skulle ha berättigat honom att arbeta lagligen under denna period.