Domstolens dom (tredje avdelningen) den 4 mars 2015

I mål C‑534/13, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Consiglio di Stato (Italien) genom beslut av den 8 juli 2013, som inkom till domstolen den 10 oktober 2013, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Ilešič samt domarna A. Ó Caoimh, C. Toader (referent), E. Jarašiūnas och C.G. Fernlund, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 november 2014,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Tws Automation Srl, genom R. Lazzini och S. Prosperi Mangili, avvocati, Ivan Srl, genom G.C. Di Gioia, F. Massa, L. Acquarone och G. Acquarone, avvocati, Edison SpA, genom S. Masini, W. Troise Mangoni och G.L. Conti, avvocati, Versalis SpA, genom S. Grassi, G.M. Roberti och I. Perego, avvocati, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av C. Gerardis, avvocato dello Stato, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom L. Pignataro-Nolin och E. White, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 20 november 2014 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Italiensk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Tillämpligheten av artikel 191.2 FEUF

Tillämplighet i tiden av direktiv 2004/35

Begreppet verksamhetsutövare

Villkoren för miljöansvar

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av principer inom unionens miljörätt, bland annat principen att förorenaren ska betala, försiktighetsprincipen, principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas och att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan, vilka anges i artikel 191.2 FEUF, skälen 13 och 24 samt i artiklarna 1 och 8.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (EUT L 143, s. 56).

2. Begäran har framställts i tre mål, de två första mellan Ministero dell’Ambiente e della Tutela del Territorio e del Mare (ministeriet för miljö och natur- och havsskydd), Ministero della Salute (hälsoministeriet) och Ispra – Istituto Superiore per la Protezione e la Ricerca Ambientale, (nedan tillsammans kallade ministeriet) å ena sidan, och Fipa Group Srl (nedan kallat Fipa Group) och Tws Automation Srl (nedan kallat Tws Automation), å andra sidan, och det tredje målet mellan de två förstnämnda klagandena och Ivan Srl (nedan kallat Ivan), avseende särskilda brådskande säkerhetsåtgärder avseende fastigheter som förorenats av diverse kemiska ämnen.

3. Artikel 191.2 första stycket FEUF har följande lydelse:

4. Skälen 1, 2, 13, 18, 20, 24 och 30 i direktiv 2004/35 har följande lydelse:

5. Enligt artikel 1 i direktiv 2004/35 är syftet med detta direktiv att fastställa en ram för miljöansvar enligt principen om att förorenaren ska betala.

6. I artikel 2.6 i direktivet definieras begreppet verksamhetsutövare som varje fysisk eller juridisk person, privat eller offentlig, som driver eller kontrollerar en yrkesverksamhet eller, om detta följer av nationell lagstiftning, den person till vilken avgörande ekonomiska befogenheter när det gäller en sådan verksamhets tekniska funktion har delegerats, inbegripet den person som innehar tillstånd eller godkännande för denna verksamhet och/eller den person som registrerar eller anmäler en sådan verksamhet.

7. I artikel 2.7 i direktivet definieras begreppet yrkesverksamhet som all verksamhet som bedrivs i samband med en ekonomisk verksamhet, en affär eller ett företag, oavsett om den är privat eller offentlig eller om den drivs i vinstgivande eller icke vinstgivande syfte.

8. Artikel 2.10 och 2.11 i direktiv 2004/35 innehåller även följande definitioner:

9. I artikel 3 under rubriken Räckvidd, i nämnda direktiv föreskrivs följande i punkt 1:

10. I artikel 4.5 i nämnda direktiv föreskrivs att direktivet endast ska tillämpas på miljöskador eller överhängande hot om sådana skador som orsakas av en förorening av diffus karaktär, där det är möjligt att fastställa orsakssambandet mellan skadan och enskilda verksamhetsutövares verksamhet.

11. Artikel 5 i direktiv 2004/35, med rubriken Förebyggande åtgärder, har följande lydelse:

12. I artikel 6 i samma direktiv, med rubriken Hjälpåtgärder anges följande:

13. Artikel 8.1 och 8.3 i direktivet har följande lydelse:

14. I artikel 11.2 i direktiv 2004/35 föreskrivs följande:

15. I artikel 16.1 i direktiv 2004/35, vilken artikel har rubriken Förhållande till nationell rätt, anges att direktivet inte får hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa strängare bestämmelser om förebyggande och avhjälpande av miljöskador, t.ex. om att ytterligare verksamheter skall omfattas av kraven om förebyggande och avhjälpande åtgärder i detta direktiv, och om identifiering av ytterligare ansvariga parter.

16. Enligt artikel 17 i direktiv 2004/35, jämförd med artikel 19 i detta, ska direktivet endast gälla skador som orsakats av utsläpp, händelser eller tillbud som ägde rum efter den 30 april 2007 om dessa härrör från verksamhet som ägde rum efter nämnda datum eller före nämnda datum men som inte hade avslutats vid detta datum.

17. I bilaga III till detta direktiv anges tolv verksamheter som lagstiftaren har ansett som farliga i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet.

18. Artikel 240.1 m och p i lagstiftningsdekret nr 152 av den 3 april 2006 om föreskrifter på miljöområdet (Decreto legislativo 3 aprile 2006, n. 152, Norme in materia ambientale, GURI, ordinaire tillägg nr 88 av den 14 april 2006) (nedan kallat miljölagen), i dess lydelse vid tiden för omständigheterna i det nationella målet, återfinns i kapitel V i avdelning IV i detta dekret. I denna bestämmelse definieras brådskande åtgärder för att kontrollera miljöskador och saneringsåtgärder.

19. Genom artikel 242 i miljölagen, som har rubriken Operativa och administrativa förfaranden, regleras ingående de skyldigheter som åligger den som bär ansvar för en förorening, oavsett om föroreningen har uppstått nyligen eller längre tillbaka i tiden, att bland annat vidta nödvändiga förebyggande åtgärder och brådskande återställnings- och säkerhetsåtgärder, kommunicera med behöriga myndigheter samt genomföra saneringsverksamhet.

20. Genom artikel 244 i miljölagen, som har rubriken Förelägganden, regleras de fall där den faktiska föroreningen har överskridit gränsvärdena för koncentrationen av skadliga ämnen. I sådana fall ska provinsen genom motiverat beslut ålägga den som bär ansvaret för den potentiella föroreningen att vidta de åtgärder som anges i artikel 240 och följande artiklar i miljölagen. Enligt artikel 244.3 i miljölagen ska beslutet under alla omständigheter delges områdets ägare. I artikel 244.4 i miljölagen föreskrivs för övrigt att om den som bär ansvaret inte kan identifieras eller underlåter att agera och varken ägaren av området eller andra berörda parter agerar, ska behöriga myndigheter vidta nödvändiga åtgärder.

21. I artikel 245.1 i miljölagen, som har rubriken Skyldighet för parter som inte bär ansvaret för den potentiella föroreningen att vidta åtgärder och informera myndigheterna, föreskrivs följande:

22. I artikel 245.2 i miljölagen föreskrivs följande:

23. I artikel 250 i miljölagen, som har rubriken Sanering genom myndigheternas försorg, föreskrivs följande:

24. Artikel 253 i miljölagen, som har rubriken Fastighetsanknutna skyldigheter och särskilda förmånsrätter, föreskriver i punkterna 1–4 följande:

25. Det framgår av de handlingar i målet som domstolen har tillgång till att Farmoplant SpA och Cersam Srl, vilka är två företag som tillhör den industriella koncernen Montedison SpA, (nu Edison SpA), från och med 60-talet och fram till 80-talet bedrev verksamhet i ett industriområde för tillverkning av bekämpnings- och ogräsmedel i en kommun i provinsen Massa Carrara, i Toscana (Italien). Eftersom fastigheterna inom detta område är allvarligt förorenade av diverse kemiska ämnen, till exempel dikloretan och ammoniak, har en del av dem sanerats under år 1995. Denna sanering visade sig vara otillräcklig och fastigheterna kvalificerades år 1998, som område av riksintresse i Massa Carrara för att de skulle kunna återställas.

26. Tws Automation och Ivan, två privaträttsliga företag, blev under åren 2006 och 2008 ägare till olika fastigheter inom detta område. Tws Automation har som affärsidé att sälja elektroniska apparater. Ivan är ett fastighetsmäklarbolag.

27. Det privaträttsliga företaget Nasco Srl, som senare benämndes Fipa Group, fusionerades under år 2011 med LCA Lavorazione Compositi Apuana Srl och blev till följd av detta ägare till en annan fastighet inom samma område. Fipa Group bedriver verksamhet inom byggbranschen och verksamhet avseende båtreparationer.

28. Behöriga avdelningar vid Ministero förelade genom förvaltningsbeslut av den 18 maj 2007 samt den 16 september och den 7 november 2011 Tws Automation, Ivan och Fipa Group att vidta brådskande säkerhetsåtgärder enligt miljölagen, vilka bestod i att inrätta en hydraulisk dräneringsbarriär för att skydda grundvattnet och att utarbeta ändringar av den saneringsplan gällande fastigheterna som funnits sedan år 1995. Dessa beslut delgavs de tre företagen i egenskap av förvaltare av fastigheterna.

29. Företagen gjorde gällande att de inte hade orsakat den konstaterade föroreningen och väckte talan vid Tribunale amministrativo regionale per la Toscana (Toscanas regionala förvaltningsdomstol) som genom tre separata domar ogiltigförklarade de ovannämnda besluten. Förvaltningsdomstolen angav som skäl att enligt principen att förorenaren ska betala, som ingår i unionsrätten och i nationell miljölagstiftning, kan en myndighet, med stöd av bestämmelserna i kapitel V i avdelning IV i miljölagen, inte förelägga företag att vidta åtgärder när dessa företag inte bär något direkt ansvar för att ha förorsakat det konstaterade föroreningsfenomenet i området.

30. Ministero överklagade dessa domar till Consiglio di Stato.

31. Enligt Ministero tillåter en tolkning av bestämmelserna i kapitel V i avdelning IV i miljölagen, i enlighet med principen att förorenaren ska betala och försiktighetsprincipen, att ägaren av ett förorenat område kan åläggas att vidta brådskande säkerhetsåtgärder.

32. Den avdelning vid Consiglio di Stato som skulle pröva målet hänsköt, för avgörande i plenum vid samma domstol, frågan huruvida nationella myndigheter, med stöd av principen att förorenaren ska betala och försiktighetprincipen, kan ålägga en sådan ägare av ett förorenat område som inte själv har orsakat föroreningen att vidta sådana brådskande säkerhetsåtgärder som avses i artikel 240.1 m i miljölagen, eller om ägaren under dessa omständigheter endast har sådana fastighetsanknutna skyldigheter som uttryckligen anges i artikel 253 i miljölagen.

33. Versalis SpA som också äger fastigheter inom området, vilka har förvärvats från Edison SpA, intervenerade i målet genom skrivelse av den 21 november 2013 och yrkade att Ministeros överklagande skulle ogillas.

34. Consiglio di Stato har (i plenum) i sitt beslut om hänskjutande angett att italienska förvaltningsdomstolar är oeniga vad gäller tolkningen av bestämmelserna i avdelning IV i miljölagen och tolkningen av bestämmelserna avseende skyldigheterna för en ägare av ett förorenat område i allmänhet.

35. Medan det i viss rättspraxis med stöd av principerna om försiktighet, att förebyggande åtgärder bör vidtas och att förorenaren ska betala, vilka ingår i unionsrätten, har bedömts att ägaren är skyldig att vidta brådskande säkerhets- och saneringsåtgärder även när denne inte har orsakat föroreningen, anser en del av de italienska domstolarna däremot att en ägare som inte har orsakat förorening helt saknar ansvar och att myndigheten således inte kan ålägga ägaren att vidta sådana åtgärder. Consiglio di Stato (i plenum) delar denna sistnämnda uppfattning som är den dominerande inom praxis från italienska förvaltningsdomstolar.

36. Consiglio di Stato har härvid, med åberopande av domar meddelade av Europeiska unionens domstol i målen ERG m.fl. (C‑378/08, EU:C:2010:126) samt ERG m.fl. (C‑379/08 och C‑380/08, EU:C:2010:127), hänvisat till en tolkning utifrån ordalydelsen av miljölagen samt av skadeståndsrättsliga principer, vilka förutsätter ett orsakssamband mellan den skadevållande handlingen och skadan. Förekomsten av ett sådant samband är nödvändig för att fastställa antingen culpaansvar eller objektivt ansvar på grund av den uppskattade skadan. Enligt Consiglio di Stato saknas detta samband i en situation när ägaren inte har orsakat föroreningen. Ansvaret skulle således enbart grunda sig på dennes egenskap av ägare då föroreningen varken subjektivt eller objektivt kan tillskrivas vederbörande.

37. Under dessa omständigheter beslutade Consiglio di Stato att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

38. Den hänskjutande domstolen har ställt tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida de unionsrättsliga miljöprinciperna, såsom de anges i artikel 191.2 FEUF och i direktiv 2004/35, i synnerhet principen att förorenaren ska betala, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning, som den ifrågavarande i det nationella målet, enligt vilken behöriga myndigheter, när det är omöjligt att identifiera den som bär ansvaret för förorening av en fastighet eller utverka att denne vidtar åtgärder, inte kan ålägga ägaren av denna fastighet, som inte har orsakat föroreningen, att vidta förebyggande åtgärder och hjälpåtgärder, varvid denna ägare enbart är skyldig att ersätta kostnader för åtgärder som vidtagits av behöriga myndigheter upp till ett belopp som högst uppgår till fastighetens marknadsvärde, fastställt efter det att åtgärderna har genomförts.

39. I artikel 191.2 FEUF anges att unionens miljöpolitik syftar till att åstadkomma en hög skyddsnivå och att denna politik bland annat grundas på principen att förorenaren ska betala. I denna bestämmelse definieras således endast unionens allmänna mål på miljöområdet, eftersom artikel 192 FEUF överlämnar åt Europaparlamentet och Europeiska unionens råd att enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet avgöra vilka åtgärder som bör vidtas för att uppnå dessa mål (se dom ERG m.fl., EU:C:2010:126, punkt 45 och dom ERG m.fl., EU:C:2010:127, punkt 38, samt beslut Buzzi Unicem m.fl., C–478/08 och C‑479/08, EU:C:2010:129, punkt 35).

40. Eftersom artikel 191.2 FEUF, vilken innehåller principen att förorenaren ska betala, avser åtgärder från unionens sida, kan den inte som sådan åberopas av enskilda i syfte att göra gällande att en nationell lagstiftning, av det slag som är i fråga i målen vid den nationella domstolen, inte får tillämpas, när denna lagstiftning rör miljöpolitik och det inte finns någon unionslagstiftning antagen med stöd av artikel 192 FEUF som omfattar just denna situation (se dom ERG m.fl., EU:C:2010:126, punkt 46, och dom ERG m.fl., EU:C:2010:127, punkt 39, samt beslut Buzzi Unicem m.fl., EU:C:2010:129, punkt 36).

41. Artikel 191.2 FEUF kan inte heller åberopas av behöriga myndigheter inom miljöområdet för att, i avsaknad av stöd i nationell rätt, ålägga ägaren en skyldighet att vidta förebyggande åtgärder och hjälpåtgärder.

42. Principen att förorenaren ska betala är däremot tillämplig i de nationella målen i den mån denna princip genomförs genom direktiv 2004/35. Detta direktiv, som har antagits med stöd av artikel 175 EG, nu artikel 192 FEUF, som rättslig grund avser enligt tredje meningen i skäl 1 i direktivet att genomföra de mål och principer för [unionens] miljöpolitik som anges i fördraget och tillämpar såsom anges i skäl 2 i direktivet principen att förorenaren ska betala.

43. Med beaktande av att de äldre miljöskador som är i fråga i de nationella målen, enligt de uppgifter som domstolen har tillgång till genom handlingarna i målet, härrör från ekonomisk verksamhet som har bedrivits av de tidigare ägarna till de fastigheter som numera innehas av Fipa Group, Tws Automation och Ivan, är det tvivelaktigt huruvida direktiv 2004/35 tidsmässigt kan tillämpas i de nationella målen.

44. Det framgår nämligen av artikel 17 första och andra strecksatsen i direktiv 2004/35, jämförd med skäl 30 i samma direktiv, att direktivet endast kan tillämpas på skador som har orsakats av utsläpp, händelser eller tillbud som ägde rum den 30 april 2007 eller senare, eller på verksamhet som bedrevs före nämnda datum men som inte hade avslutats vid detta datum (se, för ett liknande resonemang, dom ERG m.fl., EU:C:2010:126, punkterna 40 och 41, dom ERG m.fl., EU:C:2010:127, punkt 34, samt beslut Buzzi Unicem m.fl., EU:C:2010:129, punkt 32).

45. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att, på grundval av de faktiska omständigheter som denna ensam är i stånd att bedöma, avgöra huruvida de skador som är föremål för de förebyggande åtgärder eller hjälpåtgärder som de nationella behöriga myndigheterna har beslutat om omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2004/35 såsom detta har avgränsats genom artikel 17 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom ERG m.fl., EU:C:2010:126, punkt 43).

46. Om den hänskjutande domstolen skulle komma fram till att direktiv 2004/35 inte är tillämpligt i de mål som den har att avgöra, omfattas förevarande situation av nationell rätt, varvid hänsyn ska tas till fördragets regler och andra sekundärrättsakter (se dom ERG m.fl., EU:C:2010:126, punkt 44, och dom ERG m.fl., EU:C:2010:127, punkt 37, samt beslut Buzzi Unicem m.fl., EU:C:2010:129, punkt 34).

47. För det fall den hänskjutande domstolen skulle komma fram till att direktivet är tidsmässigt tillämpligt i de nationella målen, ska tolkningsfrågan prövas i enlighet med vad som nedan anges.

48. Det framgår av artikel 3.1 i direktiv 2004/35 jämförd med skäl 2 och 18, artikel 2.6 och 2.7 samt artiklarna 2.6, 2.7, 5, 6, 8 och 11.2 i detta direktiv, att ett av de grundläggande villkoren för att tillämpa den ansvarsordning som inrättas genom dessa bestämmelser är att man kan identifiera en verksamhetsutövare som kan anses bära ansvar för föroreningen.

49. I den andra meningen i skäl 2 i direktiv 2004/35 anges nämligen att den grundläggande principen i direktivet borde vara att verksamhetsutövare vars verksamhet har orsakat en miljöskada eller ett överhängande hot om en sådan skada ska ha ett ekonomiskt ersättningsansvar.

50. Såsom domstolen redan har konstaterat ankommer det, enligt det system som föreskrivs i artiklarna 6 och 7 i direktiv 2004/35, i princip på den verksamhetsutövare som har orsakat miljöskadan att föreslå sådana hjälpåtgärder som denne anser lämpliga med hänsyn till omständigheterna (se dom ERG m.fl., EU:C:2010:127, punkt 46). Det är likaledes denna verksamhetsutövare som behöriga myndigheter kan ålägga att vidta nödvändiga åtgärder.

51. I artikel 8 i direktivet, som har rubriken Kostnader för förebyggande åtgärder och hjälpåtgärder föreskrivs även i punkt 1 att det är verksamhetsutövaren som ska bära kostnaderna för de förebyggande åtgärder och hjälpåtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv. De behöriga myndigheterna är enligt artikel 11.2 i direktivet skyldiga att fastställa vilken verksamhetsutövare som har orsakat skadan.

52. Andra personer än de som definieras i artikel 2.6 i direktiv 2004/35, nämligen de som inte utövar yrkesverksamhet i den mening som avses i artikel 2.7 i direktivet, omfattas däremot inte av tillämpningsområdet för detta direktiv, såsom dess räckvidd avgränsas enligt artikel 3.1 a och b i detta.

53. Såsom framgår av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har tillhandahållit, vilka har bekräftats av samtliga parter i de nationella målen under förhandlingen, bedriver emellertid ingen av dessa parter för närvarande någon av de verksamheter som anges i bilaga III till direktiv 2004/35. Det ska mot bakgrund av dessa omständigheter prövas i vilken mån parterna i de nationella målen kan omfattas av direktivet enligt artikel 3.1 b i detta. Denna sistnämnda bestämmelse avser miljöskador som har orsakats av annan verksamhet än de verksamheter som räknas upp i bilagan när verksamhetsutövare har begått ett fel eller en försummelse.

54. Såsom framgår av artiklarna 4.5 och 11.2 i direktiv 2004/35 jämförda med skäl 13 i samma direktiv är en förutsättning för att miljöansvarsordningen ska vara effektiv att behöriga myndigheter fastställer att det föreligger ett orsakssamband mellan den verksamhet som en eller flera identifierbara verksamhetsutövare bedriver och konkreta och mätbara miljöskador för att kunna ålägga denna eller dessa verksamhetsutövare att vidta hjälpåtgärder, oavsett vad det är fråga om för slags förorening. (se, för ett liknande resonemang, dom ERG m.fl., EU:C:2010:126, punkterna 52 och 53, samt beslut Buzzi Unicem m.fl., EU:C:2010:129, punkt 39).

55. Domstolen har vid tolkningen av artikel 3.1 a i direktiv 2004/35 slagit fast att behöriga myndigheters skyldighet att fastställa ett orsakssamband är tillämplig inom ramen för verksamhetsutövarnas objektiva miljöansvar (se dom ERG m.fl., EU:C:2010:126, punkterna 63–65, och beslut Buzzi Unicem m.fl., EU:C:2010:129, punkt 45).

56. Såsom framgår av artikel 4.5 i direktiv 2004/35 gäller denna skyldighet även inom ramen för den subjektiva ansvarsordning som avser verksamhetsutövarens fel eller försummelse enligt artikel 3.1 b i direktivet vid annan yrkesverksamhet än sådan som avses i bilaga III till direktivet.

57. Kravet på orsakssamband mellan verksamhetsutövarens verksamhet och miljöskadan, som måste vara uppfyllt för att principen att förorenaren ska betala och därmed även den ansvarsordning som inrättats genom direktiv 2004/35 ska kunna tillämpas, har särskild vikt. Detta följer även av direktivets bestämmelser avseende konsekvenserna av att verksamhetsutövaren inte har bidragit till föroreningen eller risken för förorening.

58. Enligt artikel 8.3 a i direktiv 2004/35, jämförd med skäl 20 i direktivet, är verksamhetsutövaren nämligen inte skyldig att bära kostnader för hjälpåtgärder som vidtas av företag med tillämpning av direktivet när denna kan visa att miljöskadorna har orsakats av tredje part trots att nödvändiga säkerhetsåtgärder vidtagits eller är ett resultat av efterlevnaden av tvingande beslut eller anvisningar från en offentlig myndighet (se, för ett liknande resonemang, dom ERG m.fl., EU:C:2010:126, punkt 67 och där angiven rättspraxis, samt beslut Buzzi Unicem m.fl., EU:C:2010:129, punkt 46).

59. När inget orsakssamband kan fastställas mellan miljöskadan och verksamhetsutövarens verksamhet omfattas förevarande situation av nationell rätt, i enlighet med de villkor som angetts i punkt 46 i denna dom (se, för ett liknande resonemang, dom ERG m.fl., EU:C:2010:126, punkt 59, och beslut Buzzi Unicem m.fl., EU:C:2010:129, punkterna 43 et 48).

60. I förevarande fall framgår det av de handlingar i målet som ingetts till domstolen och av tolkningsfrågans ordalydelse, vilket det dock ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, att motparterna i de nationella målen inte har bidragit till den ifrågavarande miljöskadans uppkomst.

61. I artikel 16 i direktiv 2004/35 föreskrivs visserligen, i enlighet med artikel 193 FEUF, att medlemsstaterna har möjlighet att behålla eller införa strängare bestämmelser om förebyggande och avhjälpande av miljöskador, t.ex. om identifiering av ytterligare ansvariga parter, under förutsättning att dessa åtgärder är förenliga med fördragen.

62. Det är emellertid ostridigt i förevarande fall att en ägare som inte bär ansvar för förorening enligt den ifrågavarande nationella lagstiftningen inte, enligt den hänskjutande domstolen, kan åläggas att vidta hjälpåtgärder eftersom det i denna lagstiftning i detta hänseende endast föreskrivs att en sådan ägare enbart är skyldig att ersätta kostnader för åtgärder som behöriga myndigheter har vidtagit, upp till ett belopp som högst motsvarar fastighetens marknadsvärde, fastställt efter det att de ifrågavarande åtgärderna har genomförts.

63. Av det ovanstående följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Direktiv 2004/35 ska tolkas så, att det inte utgör hinder för nationell lagstiftning, såsom den ifrågavarande i de nationella målen, enligt vilken behöriga myndigheter, när det är omöjligt att identifiera den som bär ansvaret för förorening av en fastighet eller utverka att denne vidtar åtgärder, inte kan ålägga ägaren av denna fastighet, som inte har orsakat föroreningen, att vidta förebyggande åtgärder och hjälpåtgärder, varvid denna ägare enbart är skyldig att ersätta kostnader för åtgärder som vidtagits av behöriga myndigheter upp till ett belopp som högst uppgår till fastighetens marknadsvärde, fastställt efter det att åtgärderna har genomförts.

64. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: italienska.