Domstolens dom (åttonde avdelningen) 5 februari 2015
I mål C‑655/13, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Centrale Raad van Beroep (Nederländerna) genom beslut av den 9 december 2013, som inkom till domstolen den 12 december 2013, i målet
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Ó Caoimh (referent) samt domarna C. Toader och C.G. Fernlund, generaladvokat: N. Jääskinen, justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 6 november 2014,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Raad van bestuur van het Uitvoeringsinstituut werknemersverzekeringen, genom M. Mollee, i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom B. Koopman, M. Bulterman, H. Stergiou och M. Noort, samtliga i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom T. Henze, A. Lippstreu och A. Wiedmann, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom D. Martin och M. van Beek, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
Prövning av tolkningsfrågan
Rättegångskostnader
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 71 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1606/98 av den 29 juni 1998 (EGT L 209, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan H.J. Mertens och Raad van bestuur van het Uitvoeringsinstituut werknemersverzekeringen (styrelsen för institutionen med ansvar för arbetstagarrelaterade socialförsäkringar) (nedan kallad Uwv). Målet rör Uwv:s beslut att inte bevilja H.J. Mertens arbetslöshetsförmåner.
3. I artikel 1 i förordning nr 1408/71, som har rubriken Definitioner, föreskrivs följande:
4. Artikel 13 i förordning nr 1408/71 har följande lydelse:
5. I artikel 71.1 i förordning nr 1408/71 anges följande:
6. H.J. Mertens var heltidsanställd hos Saueressig GmbH (nedan kallat Saueressig) i Vreden (Tyskland) mellan den 1 januari 2003 och den 28 februari 2009.
7. Från och med den 1 mars 2009 var H.J. Mertens deltidsanställd hos ATG Service GmbH (nedan kallat ATG) i Ahaus (Tyskland) med en arbetstid på tio timmar i veckan.
8. Under tiden mellan år 2003 och år 2009 var H.J. Mertens bosatt i Enschede (Nederländerna).
9. H.J. Mertens ansökte hos Uwv om förmåner enligt den nederländska lagen om arbetslöshet (Werkloosheidswet). Uwv ansåg att H.J. Mertens enligt förordning nr 1408/71 borde anses vara en gränsarbetare och avslog hennes ansökan. Eftersom H.J. Mertens var delvis arbetslös ansåg Uwv nämligen att hon borde ansöka om arbetslöshetsersättning i anställningsmedlemsstaten, det vill säga i Tyskland. Även den nederländska domstol till vilken avslagsbeslutet överklagades ansåg att H.J. Mertens omfattades av lagstiftningen i Tyskland.
10. Genom beslut av den 29 april 2009 avslog Bundesagentur für Arbeit (federal arbetsförmedling) H.J. Mertens ansökan om arbetslöshetsförmåner i Tyskland. Bundesagentur für Arbeit ansåg med stöd av den tyska sociallagstiftningen (Sozialgesetzbuch) att H.J. Mertens skulle anses vara en helt arbetslös gränsarbetare, eftersom hennes deltidsanställning hade fortsatt hos en annan arbetsgivare. H.J. Mertens överklagade detta beslut till Sozialgericht Münster (domstol för socialrättsliga mål i Münster, Tyskland).
11. Genom en lagakraftvunnen dom av den 18 oktober 2013 ogillade Sozialgericht Münster H.J. Mertens överklagande av Bundesagentur für Arbeits ovannämnda beslut.
12. H.J. Mertens överklagade avgörandet från den nederländska domstolen i första instans till Centrale Raad van Beroep (appellationsdomstol för förvaltningsrättsliga mål, Nederländerna). Centrale Raad van Beroep fann att H.J. Mertens omfattades av den tyska lagstiftningen under den tid hon var anställd hos Saueressig och därefter hos ATG. Centrale Raad van Beroep anförde att artikel 71.1 a i) i förordning nr 1408/71 avser gränsarbetare som är delvis eller periodvis arbetslösa i det företag som sysselsätter dem. Artikel 71.1 a ii) i samma förordning avser gränsarbetare som är helt arbetslösa. Enligt Centrale Raad van Beroep framgår det inte av formuleringarna i dessa bestämmelser vilken medlemsstat som är skyldig att bevilja arbetslöshetsförmåner i fråga om en gränsarbetare som är delvis arbetslös och direkt påbörjar en ny anställning hos en annan arbetsgivare i samma medlemsstat.
13. Enligt den hänskjutande domstolen slog EU-domstolen i domen de Laat (C‑444/98, EU:C:2001:165), beträffande en gränsarbetare som saknade anknytning till den medlemsstat där han tidigare arbetat och som var helt arbetslös i den mening som avses i artikel 71.1 a ii) i förordning nr 1408/71, fast att den medlemsstat där bosättningsorten är belägen är behörig i fråga om arbetslöshetsförmåner. Centrale Raad van Beroep har vidare hänvisat till beslut nr 205 antaget av Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare den 17 oktober 2005 om innebörden av begreppet delvis arbetslös avseende gränsarbetare (EUT L 130, 2006, s. 37). Den administrativa kommissionen bedömde i det beslutet att frågan huruvida arbetslösheten är partiell avgörs på grundval av huruvida det fortfarande finns eller helt saknas ett avtalsförhållande mellan arbetstagaren och arbetsgivaren.
14. Av det skälet anser den hänskjutande domstolen att domen de Laat (EU:C:2001:165) och det ovannämnda beslutet tyder på att det för att H.J. Mertens skulle kunna anses vara en delvis arbetslös gränsarbetare, skulle ha varit nödvändigt att ett fortsatt eller nytt anställningsförhållande, även om det var fråga om deltidsanställning, förelåg med samma arbetsgivare och följde på anställningsförhållandet mellan den berörda personen och Saueressig. Det är endast om arbetstagaren helt saknar anknytning till den behöriga medlemsstat där han arbetat och är helt arbetslös som vederbörande enligt den domstolen måste vända sig till en institution på bosättningsorten för att få hjälp med att söka en anställning. Den hänskjutande domstolen har dragit slutsatsen att det är den medlemsstat som erbjuder de största möjligheterna för den berörda personen att finna en kompletterande anställning, som är skyldig att bevilja arbetslöshetsförmåner. Den anser att det i förevarande fall är uppenbart att denna skyldighet åligger Förbundsrepubliken Tyskland.
15. Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel i detta avseende, bland annat med beaktande av den motsatta ståndpunkt som Bundesagentur für Arbeit har intagit. Den hänskjutande domstolen utesluter därför inte att H.J. Mertens skulle kunna anses vara helt arbetslös.
16. Mot denna bakgrund beslutade Centrale Raad van Beroep att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
17. Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 71.1 a i) i förordning nr 1408/71 ska tolkas så, att en gränsarbetare, som omedelbart efter det att en heltidsanställning har upphört hos en arbetsgivare i en medlemsstat där gränsarbetaren inte är bosatt erhåller en deltidsanställning hos en annan arbetsgivare i samma medlemsstat, ska anses vara en delvis arbetslös gränsarbetare i den mening som avses i den bestämmelsen.
18. Artikel 71 i förordning nr 1408/71 innehåller särskilda bestämmelser som är tillämpliga på arbetslösa personer som under sin senaste anställning varit bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten. Domstolen har slagit fast att bestämmelserna i den artikeln avser att säkerställa att migrerande arbetstagare erhåller arbetslöshetsförmåner som bäst främjar sökandet efter en ny anställning (se dom Miethe, 1/85, EU:C:1986:243, punkt 16 och där angiven rättspraxis).
19. Dessa bestämmelser avviker från huvudregeln i artikel 13.2 i förordning nr 1408/71, enligt vilken den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium ska omfattas av den medlemsstatens lagstiftning (se dom Jeltes m.fl., C–443/11, EU:C:2013:224, punkt 20).
20. Enligt artikel 71.1 a ii) i förordning nr 1408/71 omfattas gränsarbetare som är helt arbetslösa av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta. Domstolen har funnit att det i den bestämmelsen underförstått antas att det är i den medlemsstaten som en sådan arbetstagare har de bästa förutsättningarna för att söka anställning (se dom Miethe, EU:C:1986:243, punkt 17, och Jeltes m.fl., EU:C:2013:224, punkt 21).
21. Härav följer att artikel 71 a i) i förordning nr 1408/71, enligt vilken en gränsarbetare som är delvis eller periodvis arbetslös i det företag som sysselsätter honom eller henne omfattas av lagstiftningen i den behöriga medlemsstaten, ska förstås så, att det underförstått antas att det är i den medlemsstaten som en sådan arbetstagare har de bästa förutsättningarna för att söka anställning.
22. De kriterier som ska tillämpas för att slå fast huruvida en gränsarbetare ska anses som delvis eller helt arbetslös i den mening som avses i artikel 71.1 a i förordning nr 1408/71 ska vara enhetliga och fastställda i unionsrätten. Domstolen har således slagit fast att den bedömningen inte kan grunda sig på kriterier som följer av nationell rätt (se dom de Laat, EU:C:2001:165, punkt 18).
23. Domstolen har på samma sätt slagit fast att ändamålet att skydda arbetstagarna, som ligger till grund för artikel 71 i förordning nr 1408/71, inte skulle uppnås om en arbetstagare som fortsätter att vara anställd av samma företag, men på deltid, i en annan medlemsstat än den där han är bosatt samtidigt som han söker ett heltidsarbete, skulle vara skyldig att vända sig till en institution i den medlemsstat där han är bosatt för att få hjälp med att söka en anställning för att komplettera den han har. Den omständigheten att heltidsarbetet har förvandlats till ett deltidsarbete genom att ett nytt anställningsavtal har ingåtts saknar betydelse i det avseendet (se, för ett liknande resonemang, dom de Laat, EU:C:2001:165, punkt 34).
24. Den slutsatsen följer av att institutionen i den medlemsstat där den aktuella arbetstagaren är bosatt har betydligt sämre möjligheter än institutionen i den behöriga medlemsstaten att hjälpa arbetstagaren att finna en kompletterande anställning med villkor som är förenliga med dennes deltidsarbete, det vill säga med största sannolikhet en kompletterande anställning i den behöriga medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom de Laat, EU:C:2001:165, punkt 35).
25. Av det skälet är det endast om arbetstagaren helt saknar anknytning till den behöriga medlemsstaten och är helt arbetslös som han ska vända sig till en institution i den medlemsstat där han är bosatt för att få hjälp med att söka en anställning (se, för ett liknande resonemang, dom de Laat, EU:C:2001:165, punkt 36).
26. Härav följer att en arbetstagare, i motsats till vad den tyska regeringen har hävdat, kan anses vara helt arbetslös endast om arbetstagaren helt har upphört att arbeta.
27. I det nationella målet saknar det därför betydelse att det företag hos vilket H.J. Mertens hade en heltidsanställning inte är detsamma som det företag hos vilket hon därefter erhöll en deltidsanställning. Att tolka artikel 71.1 a i) i förordning nr 1408/71 så, att den bestämmelsen kan tillämpas endast om en gränsarbetare har en deltidsanställning i samma företag som det i vilket denne tidigare hade en heltidsanställning skulle nämligen innebära att bestämmelsens tillämpningsområde begränsades på ett sätt som skulle undergräva dess ändamålsenliga verkan.
28. Inte heller den omständigheten att arbetstiden uppgår till tio timmar i veckan enligt det aktuella anställningsavtalet är relevant. Domstolen har nämligen slagit fast att lydelsen i artiklarna 1 a och 2.1 i förordning nr 1408/71 inte ger stöd för att undanta vissa personkategorier från förordningens tillämpningsområde på grund av den tid som de ägnar åt sitt arbete (se, analogt, dom Kits van Heijningen, C‑2/89, EU:C:1990:183, punkt 10).
29. Denna tolkning av artikel 71.1 a i) i förordning nr 1408/71 är därför den enda som kan säkerställa att gränsarbetare anses vara delvis arbetslösa i den medlemsstat där de har de bästa förutsättningarna för att söka en heltidsanställning.
30. Artikel 71.1 a i) i förordning nr 1408/71 kan därför inte tolkas så, att dess tillämpningsområde inte omfattar gränsarbetare som fortsätter att vara anställda i den behöriga medlemsstaten, även om det är fråga om en deltidsanställning.
31. Med beaktande av vad ovan anförts ska tolkningsfrågan besvaras med att artikel 71.1 a i) i förordning nr 1408/71 ska tolkas så, att en gränsarbetare, som omedelbart efter det att en heltidsanställning har upphört hos en arbetsgivare i en medlemsstat erhåller en deltidsanställning hos en annan arbetsgivare i samma medlemsstat, ska anses vara en delvis arbetslös gränsarbetare i den mening som avses i den bestämmelsen.
32. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: nederländska.