Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 3 maj 2016

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, s. 27) (nedan kallat rambeslutet).

3 Nedan kallad den utfärdande staten. Enligt artikel 1 c i rambeslutet rör det sig om den medlemsstat där en dom meddelas.

4 Nedan kallad den verkställande staten. Enligt artikel 1 d i rambeslutet rör det sig om den medlemsstat till vilken en dom översänds för erkännande och verkställighet.

5 Nedan kallad NPK.

6 Inom ramen för beslutet om hänskjutande i målet Ognyanov (C‑614/14), i vilket mål jag också har utarbetat ett förslag till avgörande, har allmänna åklagaren vid Sofiyska gradska prokuratura (allmänna åklagarmyndigheten i staden Sofia) ifrågasatt den beräkning som gjorts av den hänskjutande domstolen, eftersom nämnda domstol inte har beaktat arbetsfria dagar.

7 Nedan kallad stadgan.

8 Skälen 1, 2 och 5 i rambeslutet.

9 Se, i det avseendet, Europeiska rådets slutsatser i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999.

10 Enligt artikel 1 a i rambeslutet avser begreppet dom ett beslut eller avgörande som fattats av en domstol i den utfärdande staten och som vunnit laga kraft och innebär att en fysisk person ådöms en påföljd.

11 Enligt artikel 1 b i rambeslutet definieras begreppet påföljd som fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd som utdöms under en begränsad eller obegränsad tid på grund av en straffbar gärning efter ett straffrättsligt förfarande.

12 Nedan kallad konventionen om överförande. Denna konvention finns tillgänglig på Europarådets webbplats. Den har ratificerats av 64 stater och trädde i kraft den 1 juli 1985. Bland medlemsstaterna är det endast Republiken Kroatien och Republiken Finland som inte har undertecknat konventionen.

13 Nedan kallad NK.

14 DV nr 25 av den 3 april 2009.

15 I motsats till vad Varhoven kasatsionen sad (Högsta kassationsdomstolen) har framhållit, anser jag att det i förevarande fall inte är fråga om en omvandling av straff, utan om en nedsättning av straff.

16 Min kursivering.

17 Dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

18 Dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

19 C‑441/14, EU:C:2016:278.

20 Punkt 33 och där angiven rättspraxis.

21 C‑105/03, EU:C:2005:386.

22 Punkt 42.

23 Punkt 34.

24 Se, bland annat, dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

25 Dom av den 16 juni 2005, Pupino ( C‑105/03, EU:C:2005:386, punkt 45). Det framgår av den domen att [d]en nationella domstolens skyldighet att beakta innehållet i ett rambeslut när den tolkar relevanta bestämmelser i den nationella rätten begränsas … av allmänna rättsprinciper, särskilt av principerna om rättssäkerhet och förbud mot retroaktiv lagstiftning. (punkt 44).

26 I den engelska språkversionen av rambeslutet används ett och samma uttryck, nämligen sentence, för att utan åtskillnad beteckna straff eller påföljd.

27 Enligt praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, är utgångspunkten vid varje bedömning av huruvida det föreligger ett straff att fastställa huruvida den aktuella åtgärden har ålagts efter en fällande dom för brott. Andra omständigheter kan bedömas som relevanta i det avseendet: den aktuella åtgärdens art och syfte, dess rubricering i nationell rätt, de förfaranden som är förknippade med vidtagandet av åtgärden och dess verkställighet, samt dess allvar... Åtgärdens allvar är dock inte i sig avgörande, eftersom många förebyggande åtgärder som inte är av straffrättslig art kan ha en väsentlig inverkan på den berörda personen (se, i det avseendet, Europadomstolen, 21 oktober 2013, Del Río Prada mot Spanien, CE:ECHR:2013:1021JUD004275009, § 82 och där angiven rättspraxis).

28 Nedan kallad Europakonventionen.

29 Europadomstolen, 29 november 2005, Uttley mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2005:1129DEC003694603, och domen i det ovannämnda målet Del Río Prada mot Spanien.

30 Europadomstolens dom i det ovannämnda målet Del Río Prada mot Spanien, § 59, 83, 85 och där angiven rättspraxis samt § 89. I den domen slog Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna således fast att tillämpningen av nya villkor för strafflindring på grund av arbete som utförts i fängelse på en tidigare påföljd inte får betraktas som en åtgärd som enbart hänför sig till verkställigheten av det utdömda straffet. Genom att medföra en förlängning med nästan nio år av fängelsestraffet, har dessa nya villkor, enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, medfört en omdefiniering av omfattningen av det utdömda straffet och ska följaktligen bedömas mot bakgrund av de garantier som fastställs i artikel 7.1 sista meningen i Europakonventionen (§ 109 och 110).

31 Det kan dock i vissa fall visa sig att den dömda personen redan befinner sig i den verkställande staten.

32 I enlighet med principen inget brott eller straff utan lag, kan strafflagen inte tillämpas retroaktivt. Principen om retroaktiv tillämpning av den lindrigaste strafflagen utgör ett undantag från denna princip, genom att kräva att de straffbestämmelser som är mest fördelaktiga för den dömda personen ska tillämpas.

33 Se även Uttalande från Europeiska unionens råd som införts i samband med återanpassningssyftet i rambeslutet, där följande anges: Rådet, som är medvetet om att en lyckad återanpassning av den dömda personen i en stat med vilken han eller hon har de tätaste banden är det grundläggande syftet med … rambeslut[et] … och som är enigt om att det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna inte nödvändiggör ett införande av ett ytterligare skäl för avslag grundat på en oförenlighet mellan erkännandet av domen och återanpassningssyftet, framhåller att detta syfte bör vara en faktor av största vikt för den utfärdande staten varje gång ett beslut om behov av översändande av domen och intyget till den verkställande staten fattas (se bilaga II del I i rådets handling 6070/1/09 REV 1), och punkt 4.1 i rapporten från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om medlemsstaternas genomförande av rambesluten 2008/909/RIF, 2008/947/RIF och 2009/829/RIF om ömsesidigt erkännande av domar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder, om övervakningsbeslut och alternativa påföljder samt om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (COM(2014) 57 final).

34 Se meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet, med rubriken Ömsesidigt erkännande av slutgiltiga avgöranden i brottmål (KOM(2000) 495 slutlig), där kommissionen redan angav att beslut som gäller verkställigheten och som har att göra med den dömda personens uppförande bör omfattas av den verkställande medlemsstatens behörighet. … [D]et är myndigheterna i den verkställande medlemsstaten som har direktkontakt med den dömde och på så sätt är bäst ägnade att kunna yttra sig om dennes uppförande (punkt 9.1).

35 I den domen förklaras nämligen att avräkningen av arbetsdagar utgör en fördelaktig följd som ovillkorligen är tillämplig, vilken grundar sig på själva det förhållandet att den dömda personen har utfört arbete av allmänintresse medan personen avtjänade sitt fängelsestraff och medan personen var frihetsberövad (min kursivering).

36 Se, bland annat, punkt 3.2.1.5 i grönboken om tillnärmning, ömsesidigt erkännande och verkställighet av straffrättsliga påföljder i Europeiska unionen (KOM(2004) 334 slutlig).

37 Min kursivering.

38 Min kursivering.

39 Min kursivering.

40 Se artikel 4.1 i rambeslutet.

41 Se, i det avseendet, Europadomstolen, 27 juni 2006, Szabó mot Sverige, CE:ECHR:2006:0627DEC002857803, s. 12.

42 Unionslagstiftaren har inspirerats av tekniken i det intyg som avses i artikel 54 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

43 Artikel 5.2 i rambeslutet.

44 Den ska bland annat förvissa sig om att det beslut som ska verkställas verkligen härrör från den behöriga myndigheten enligt den utfärdande statens lagstiftning och verkligen omfattas av rambeslutets tillämpningsområde.

45 C‑187/01 och C‑385/01, EU:C:2003:87.

46 Punkt 33.

47 Se, i det avseendet, Europadomstolens dom i det ovannämnda målet Del Río Prada mot Spanien, § 84.

48 C‑614/14, EU:C:2016:111.

49 Dom av den 5 oktober 2010, Elchinov ( C‑173/09, EU:C:2010:581, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

50 Se artikel 4.1 i rambeslutet.

51 Europadomstolens dom i det ovannämnda målet Szabó mot Sverige, s. 14.

52 Med hänsyn till fördelningen av behörighet ska strafflindring inte tillämpas på fängelsestraffets hela längd, utan successivt, på var och en av perioderna av frihetsberövande i den utfärdande staten och i den verkställande staten.

53 Se, i det avseendet, bland annat Europadomstolens dom i det ovannämnda målet Del Río Prada mot Spanien, § 107.

54 C‑187/01 och C‑385/01, EU:C:2003:87.

55 Se studien från IRCP med titeln Material detention condition, execution of custodial sentences and prisoner transfer in the EU Member States, 2011. Se även punkt 4.1.8 i kommissionens grönbok som nämnts i fotnot 35 i detta förslag till avgörande, där kommissionen har påpekat att skillnaderna i medlemsstaternas lagstiftning när det gäller den minimitid som måste avtjänas i fängelse [har] skapat problem och till och med lett till att överförande vägrats eftersom det skulle kunna leda till en lindrigare påföljd eller till och med en omedelbar frigivning …. Dessa problem har på samma sätt uppkommit vid tillämpningen av konventionen om överförande.

56 Det ska erinras om att följande föreskrivs i denna bestämmelse: Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska på begäran underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om tillämpliga bestämmelser om förtida eller villkorlig frigivning. Den utfärdande staten kan samtycka till att tillämpa sådana bestämmelser eller återkalla intyget.

57 Europadomstolens dom i det ovannämnda målet Szabó mot Sverige, s. 9. I det målet kunde den berörda personen rimligen förvänta sig att bli frigiven i Sverige när vederbörande avtjänat två tredjedelar av sitt fängelsestraff på tio år, det vill säga efter sex år och åtta månader. På grund av att personen överfördes till Ungern, kunde vederbörande göra anspråk på villkorlig frigivning först efter att ha avtjänat fyra femtedelar av detta straff, det vill säga efter åtta år. Rättsligt sett hade personens påföljd således inte skärpts, men i praktiken skulle den berörda personen avtjäna ett fängelsestraff i Ungern som med ett år och fyra månader översteg det straff som vederbörande skulle ha behövt utstå i Sverige. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna skulle således pröva huruvida överförandet av den berörda personen till Ungern och den faktiska förlängningen av personens frihetsberövande kunde strida mot artikel 5 i Europakonventionen. I det fallet slog nämnda domstol fast att den ytterligare period av frihetsberövande som den berörda personen riskerade att behöva avtjäna i Ungern motsvarade 20 procent av den längd som vederbörande hade kunnat förvänta sig att avtjäna i Sverige. Efter att ha påpekat att skillnaden på ett år och fyra månader inte var obetydlig, slog dock Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna fast att längden på det frihetsberövande som den berörda personen skulle avtjäna alltjämt höll sig inom gränserna för det straff som hade utdömts.