Domstolens dom (femte avdelningen) den 14 januari 2016

I mål C‑163/14, angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF, som väckts den 4 april 2014,

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av tillförordnade avdelningsordföranden T. von Danwitz, ordförande på fjärde avdelningen, samt domarna D. Šváby, A. Rosas, E. Juhász (referent) och C. Vajda, generaladvokat: P. Cruz Villalón, justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 23 april 2015,

och efter att den 2 juli 2015 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Belgisk rätt

Bakgrund till tvisten och det administrativa förfarandet

Prövning av talan

Tillämpning av artikel 3 andra stycket i protokollet

Parternas argument

Domstolens bedömning

Tillämpning av artikel 3 tredje stycket i protokollet

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3 andra stycket i protokollet av den 8 april 1965 om Europeiska unionens immunitet och privilegier, som ursprungligen bifogades fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna (EUT 1967, 152, s. 13), och därefter, med stöd av Lissabonfördraget, bifogades fördragen EU, EUF och Euratom såsom protokoll nr 7 (nedan kallat protokollet), genom att inte undanta Europeiska unionens institutioner från skyldigheten att betala de avgifter som föreskrivs i artikel 26 i förordningen om organisationen av elmarknaden i huvudstadsregionen Bryssel, samt i artikel 20 i förordningen om organisationen av gasmarknaden i huvudstadsregionen Bryssel, i deras ändrade lydelse, och genom att motsätta sig återbetalning av nämnda avgifter vilka huvudstadsregionen Bryssel uppburit med stöd av dessa bestämmelser (nedan kallade de omtvistade avgifterna).

2 Enligt artikel 28 första stycket i fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna och senare, efter Lissabonfördragets ikraftträdande, enligt artikel 343 FEUF, ska unionen, på de villkor som anges i protokollet, inom medlemsstaternas territorier åtnjuta den immunitet och de privilegier som krävs för att den ska kunna fullgöra sin uppgift.

3 I artikel 3 i protokollet föreskrivs följande:

4 I artikel 26 i den ursprungliga lydelsen av huvudstadsregionen Bryssels förordning av den 19 juli 2001 om organisationen av elmarknaden i huvudstadsregionen Bryssel, vilken trädde i kraft den 1 januari 2003 (Moniteur belge av den 17 november 2001, s. 39135) (nedan kallad elförordningen), föreskrevs följande:

5 Artikel 26 i elförordningen har ändrats vid flera tillfällen, senast genom förordningen av den 20 juli 2011 (Moniteur belge av den 10 augusti 2011) och genom förordningen av den 21 december 2012 om inrättandet av beskattningsförfarandet för huvudstadsregionen Bryssel (Moniteur belge av den 8 februari 2013). För närvarande har artikel 26.2 följande lydelse:

6 Till följd av dessa ändringar anpassades skalan för avgifterna i artikel 26.4 något.

7 I artikel 24 i elförordningen, till vilken artikel 26.7 i samma förordning hänvisar, anges vilka allmännyttiga tjänster som åligger den systemansvarige för nätet. Nämnda artikel har följande lydelse:

8 De ovannämnda uppdragen har därefter ändrats, senast genom förordningen av den 20 juli 2011 (Moniteur belge av den 10 augusti 2011). Dessa uppdrag definieras för närvarande på följande sätt:

9 I förordningen av den 1 april 2004 om organisationen av gasmarknaden i huvudstadsregionen Bryssel, avseende vägavgifter för gas och el och om ändring av förordningen av den 19 juli 2001 om organisationen av elmarknaden i huvudstadsregionen Bryssel (Moniteur belge av den 26 april 2004, s. 34281), föreskrivs att en avgift ska tas ut på gasleveranser, vilken ska betalas från den 1 juli 2004 (nedan kallad gasförordningen). I sin ursprungliga lydelse föreskrev artikel 20 i denna förordning följande:

10 Nämnda artikel 20 i gasförordningen upphävdes genom förordningen av den 20 juli 2011 om ändring av gasförordningen (Moniteur belge av den 10 augusti 2011), och ersattes av artikel 20p, i vilken följande föreskrivs:

11 De uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som åligger den systemansvarige för gasnätet definieras i artikel 18 i gasförordningen. I sin ursprungliga lydelse föreskrev denna artikel följande:

12 Från augusti år 2011 definieras dessa uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster på följande sätt:

13 I artikel 9 i kunglig förordning av den 29 februari 2004 om den allmänna taxestrukturen och grundprinciper och förfaranden för taxor och räkenskaper hos systemansvariga för distributionsnäten för naturgas som är verksamma i Belgien (Moniteur belge av den 11 mars 2004) föreskrivs följande:

14 I artikel 1 i kunglig förordning av den 3 april 2003 om fakturor för el- och gasleveranser (Moniteur belge av den 2 maj 2003) föreskrivs följande:

15 I artikel 22a i den federala lagen av den 29 april 1999 om organisationen av elmarknaden föreskrivs följande:

16 I artikel 3 i ministerförordningen av den 13 maj 2005 om genomförande av nämnda artikel 22a (Moniteur belge av den 18 maj 2005, s. 23450) föreskrivs följande:

17 Sedan ikraftträdandet av el-och gasförordningarna tar el-och gasleverantören Electrabel SA (nedan kallat Electrabel) ut avgifter för el- och gasleveranser av unionsinstitutionerna i Bryssel. Dessa avgifter anges sedan den 1 juli 2004 separat på fakturorna under rubriken regionala avgifter.

18 Sedan augusti år 2004 frågar sig unionsinstitutionerna vad för slags avgift dessa avgifter egentligen utgör. Unionsinstitutionerna ställer sig samma fråga med avseende på motsvarande federala avgifter på gas och el. Unionsinstitutionerna bedömde att de omtvistade avgifterna hade karaktär av indirekta skatter och kommissionen krävde därför, genom en skrivelse av den 28 juli 2005, att de belgiska federala myndigheterna och huvudstadsregionen Bryssels myndigheter skulle undanta institutionerna från betalningsskyldighet och återbetala de avgifter som hade betalats. Från samma datum slutade unionsinstitutionerna att betala in regionala och federala avgifter till Electrabel.

19 Genom skrivelser av den 3 mars 2006, den 20 december 2007 och den 18 april 2008 beviljade de federala myndigheterna undantag från de federala avgifterna eftersom de bedömde att dessa avgifter kunde anses utgöra skatt på försäljning vilken ingick i priset.

20 I september år 2008 betalade kommissionen likväl in de belopp som motsvarade de regionala avgifterna och fortsatte därefter att betala dessa för att förhindra att Electrabel, som i sin tur var skyldigt att betala in dessa belopp till Sibelga som var systemansvarig för nätet, avbröt elleveranserna. Sibelga är ensam interkommunalt systemansvarig för el- och gasnäten i huvudstadsregionen Bryssel.

21 Genom skrivelse av den 3 januari 2007 svarade den behöriga ministern för huvudstadsregionen Bryssel att kommissionens begäran av den 28 juli 2005 inte kunde bifallas eftersom elavgiften utgjorde vederlag för en bestämd tjänst vilken kommissionen drog fördel av eller kunde dra fördel av och elförordningen inte föreskrev någon betalningsskyldighet för kommissionen. Endast innehavare av leveranstillstånd, i förevarande fall Electrabel, omfattades nämligen av denna förordning.

22 Genom skrivelse av den 21 december 2007 förklarade nämnda minister varför han inte höll med kommissionen om att merparten av de tjänster som avses i artikel 24 i elförordningen inte kunde tillhandahållas kommissionen. Ministern hänvisade därefter, med avseende på den aktuella avgiftens art, till domen kommissionen/Belgien ( C‑437/04, EU:C:2007:178) och betonade att den avgift som föreskrivs i artikel 26 i elförordningen, till skillnad från den federala avgiften, endast avsåg innehavare av leveranstillstånd och att en avtalsmässig eller ekonomisk övervältring av dessa på deras kunder inte kunde ge upphov till undantag.

23 Den 27 juni 2008 skickade kommissionen en första formell underrättelse till Konungariket Belgien, som besvarade underrättelsen genom skrivelse av den 9 september 2008.

24 Den behöriga ministern för huvudstadsregionen Bryssel valde att inte vidta några åtgärder med anledning av en skrivelse av den 10 november 2008 i vilken kommissionen formellt begärde att nämnda minister skulle återbetala de belopp som hade betalats i form av de omtvistade avgifterna. Nämnda minister bedömde nämligen att det handlade om avtalsmässiga förhållanden mellan unionsinstitutionerna och leverantören Electrabel.

25 Till följd av detta ställningstagande riktade kommissionen den 15 april 2009 en kompletterande formell underrättelse till de belgiska myndigheterna, i vilken den anförde att det stred mot den skatteimmunitet som institutionerna åtnjuter enligt artikel 3 i protokollet att tillämpa artikel 26 i elförordningen och artikel 20 i gasförordningen på unionsinstitutionerna. I sak anförde kommissionen att de omtvistade avgifterna utgjorde indirekta skatter och att övervältringen av dessa på slutförbrukarna inte på något sätt följde av en avtalsbestämmelse som frivilligt hade förhandlats fram med energileverantörerna. Kommissionen anförde även att dessa avgifter hade karaktär av skatt och inte av ersättning, eftersom de inte uppfyllde de villkor som uppställs i domstolens rättspraxis för att betecknas betalning för allmännyttiga tjänster, i den mening som avses i artikel 3 andra stycket i protokollet.

26 Genom skrivelse av den 10 juni 2009 ifrågasatte den behöriga ministern för huvudstadsregionen Bryssel kommissionens analys med hänvisning till att syftena med de aktuella avgifterna var att finansiera allmännyttiga tjänster av miljöpolitiskt slag, att unionsinstitutionerna drog fördel av eller kunde dra fördel av flera av de tjänster som avsågs i el-och gasförordningarna och att unionsinstitutionerna inte var skyldiga att betala de omtvistade avgifterna. Nämnda avgifter påfördes nämligen de sistnämnda genom avtal vilka band dem till el- och gasleverantörerna.

27 Genom skrivelse av den 27 februari 2012 riktade kommissionen ett motiverat yttrande till Konungariket Belgien med stöd av artikel 258 FEUF. De belgiska myndigheterna besvarade nämnda yttrande genom skrivelse av den 23 april 2012, i vilken de upprepade den ståndpunkt som de tidigare hade utvecklat.

28 Konungariket Belgiens resonemang övertygade inte kommissionen som bestämde sig för att väcka talan vid domstolen.

29 Parallellt med fördragsbrottsförfarandet vid domstolen inledde unionsinstitutionerna ett administrativt och rättsligt förfarande i Belgien med syftet att de belopp som motsvarande de omtvistade avgifterna, vilka institutionerna ansåg sig felaktigt ha betalat, skulle återbetalas.

30 Kommissionen har vad gäller de omtvistade avgifternas art anfört att det, i enlighet med domstolens rättspraxis, ankommer på domstolen att på grundval av pålagans objektiva kännetecken - och utan hänsyn till hur pålagan betecknats i nationell rätt – fastställa huruvida det i unionsrättsligt hänseende rör sig om en skatt, avgift, tull eller annan pålaga (Bautiaa och Société française maritime, C‑197/94 och C‑252/94, EU:C:1996:47, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

31 Utmärkande för indirekt skatt är att skatten tas ut i samband med förbrukning eller konsumtion medan direkt skatt tas ut på inkomst eller förmögenhet. Till grund för de omtvistade avgifterna ligger emellertid enbart innehav av ett tillstånd eller en licens för att tillhandahålla el eller gas. Någon koppling till elleverantörens eller gasnätsförvaltarens förmögenhet och inkomster föreligger därmed inte. Till grund för avgiftsskyldigheten ligger i själva verket nödvändigtvis förbrukningen av el eller gas, i förhållande till den el som ställts till slutförbrukarens förfogande. Detta framgår för övrigt av den omständigheten att avgiftsbeloppet beräknas på grundval av denna el.

32 De omtvistade avgifterna utgör följaktligen indirekta skatter vilka ingår i de priser för el- och gasförbrukning som faktureras unionsinstitutionerna, i den mening som avses i artikel 3 andra stycket i protokollet. I detta sammanhang har det för kvalificeringen av dessa mindre betydelse vem som formellt betecknas som skattskyldig. Den omständigheten att det i lag inte föreskrivs någon övervältringsskyldighet förvandlar inte heller en konsumtionsskatt till en direkt skatt på inkomst eller förmögenhet.

33 Kommissionen har gjort gällande att övriga villkor för att tillämpa artikel 3 andra stycket i protokollet är uppfyllda i förevarande fall. El och gas ska nämligen likställas med immateriella tillgångar vilka unionen köpt in i betydande mängder för tjänstebruk.

34 Enligt Konungariket Belgien gäller den skatteimmunitet som föreskrivs i protokollet bara i förhållande till nationella bestämmelser vilka påför unionsinstitutionerna direkta eller indirekta skatter. Denna immunitet är däremot inte tillämplig när avtalsbestämmelserna övervältrar en kostnad på dessa institutioner som de och deras avtalspart själva kommit överrens om.

35 I förevarande fall fastställer elförordningen att den som innehar en licens för att tillhandahålla el är betalningsskyldig för elavgiften och gasförordningen fastställer att den systemansvarige för distributionsnätet är skyldig att betala gasavgiften. Med beaktande av att unionsinstitutionerna inte fastställs vara betalningsskyldiga kan följaktligen den skatteimmunitet som föreskrivs i artikel 3 i protokollet inte tillämpas på dem, eftersom ingen lagbestämmelse ålägger de betalningsskyldiga att, genom avtal, övervältra de omtvistade avgifterna på sina förbrukare. En sådan situation på marknaden, i vilken alla leverantörer övervältrar de omtvistade avgifterna på sina slutförbrukare, kan inte heller skapa en skatteimmunitet för unionsinstitutionerna (dom kommissionen/Belgien, C‑437/04, EU:C:2007:178, punkterna 53 och 58).

36 Enligt Konungariket Belgien har ett eventuellt övervältrande av de omtvistade avgifterna inte sådan karaktär att det omvandlar dessa till indirekta skatter i förhållande till unionsinstitutionerna, med beaktande av att det föreligger en avtalsrelation mellan de sistnämnda och deras leverantör. Detta räcker för att visa att beteckningen skatt i förhållande till dessa institutioner inte kan upprätthållas. Det saknar för övrigt betydelse om de omtvistade avgifterna betecknas som direkta skatter eller indirekta skatter, så länge som den rättsligt betalningsskyldige uttryckligen anges vara unionsinstitutionernas avtalspart. De omtvistade avgifterna omfattas följaktligen inte av tillämpningsområdet för artikel 3 i protokollet.

37 En parallell ska inte heller dras mellan de omtvistade avgifterna och den federala avgift som införts genom den federala lagen av den 29 april 1999, i den mån som det i artikel 22a.4 i denna lag uttryckligen anges att slutförbrukarna ska betala den federala avgiften.

38 Det ska erinras om att domstolen har slagit fast att det första och det andra stycket i artikel 3 i protokollet fastställer två ordningar för immunitet beroende på om det rör sig om direkta eller indirekta skatter och att denna skillnad mellan ordningarna är av grundläggande betydelse för att bedöma frågan om immunitet (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Belgien, C‑437/04, EU:C:2007:178, punkterna 36–38 och där angiven rättspraxis).

39 Det är i förevarande fall klarlagt att de omtvistade avgifterna inte tillämpas på inkomst eller förmögenhet, i den mening som avses i domstolens rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Belgien, C‑437/04, EU:C:2007:178, punkt 44). Domstolen konstaterar dessutom att el- och gasleverantörerna inkluderar de omtvistade avgifterna i fakturorna för sina leveranser till unionsinstitutionerna. Dessa avgifter ska följaktligen anses utgöra indirekta skatter som omfattas av artikel 3 andra stycket i protokollet.

40 I detta hänseende ska det betonas att de slutsatser som domstolen drog i domen kommissionen/Belgien( C‑437/04, EU:C:2007:178) inte kan tillämpas i förevarande mål. I det mål som gav upphov till denna dom rörde det sig nämligen om en direkt skatt som hade påförts innehavare av nyttjanderätter till fastigheter. Denna skatt övervältrades nämligen genom avtal på unionsinstitutionerna i egenskap av hyrestagare.

41 Vad avser tillämpningsvillkoren för artikel 3 andra stycket i protokollet har det inte bestritts att el- och gasleveranser till unionsinstitutionerna i huvudstadsregionen Bryssel utgör betydande inköp för tjänstebruk av dessa institutioner vilka är nödvändiga för att de ska kunna fungera. Det framgår inte av några uppgifter i de handlingar i målet som domstolen har tillgång till att tillämpningen av dessa bestämmelser leder till en snedvridning av konkurrensen.

42 Även om de omtvistade avgifterna ska betecknas indirekta skatter, anser inte Konungariket Belgien att artikel 3 andra stycket i protokollet är tillämplig då unionsinstitutionerna, i de aktuella nationella bestämmelserna, inte anges vara betalningsskyldiga för dessa avgifter.

43 I detta hänseende konstaterar domstolen att, såsom generaladvokaten anfört i punkterna 59 och 60 i sitt förslag till avgörande, det inte följer av lydelsen av artikel 3 andra stycket i protokollet att unionen i de nationella bestämmelserna måste anges vara betalningsskyldig för de indirekta skatterna, i förevarande fall de omtvistade avgifterna, för att den immunitet som föreskrivs i denna bestämmelse ska vara tillämplig. Denna bestämmelse kräver nämligen bara att nämnda indirekta skatter ingår i priset på lös eller fast egendom och att sådana skatter inkluderas i priset.

44 Det ska för övrigt noteras att till exempel i systemet med mervärdesskatt, som artikel 3 andra stycket i protokollet ofta tillämpas på, är det som regel inte slutkonsumenten utan den som levererar varor eller tillhandahåller tjänster som betecknas som skattskyldig.

45 För att artikel 3 andra stycket i protokollet ska vara tillämplig krävs det följaktligen inte att unionsinstitutionerna anges vara betalningsskyldiga i de aktuella nationella bestämmelserna.

46 Konungariket Belgien har dessutom gjort gällande att den immunitet som föreskrivs i artikel 3 andra stycket i protokollet endast är tillämplig om den aktuella indirekta skatten med stöd av de tillämpliga nationella bestämmelserna övervältras på unionsinstitutionerna.

47 Den aktuella bestämmelsen innehåller inte heller något sådant villkor.

48 Det följer emellertid av de aktuella skattebestämmelsernas natur och utmärkande egenskaper att den aktuella indirekta skatten har utformats och införts i syfte att övervältras på slutförbrukaren.

49 Flera omständigheter visar att så är fallet.

50 Domstolen konstaterar att de aktuella nationella bestämmelserna i detalj reglerar de viktigaste delarna av de omtvistade avgifterna, såsom beräkningsunderlaget och taxan, i förhållande till förbrukningen och slutförbrukarna.

51 I artikel 26.3 i elförordningen föreskrivs att elavgiften beräknas på grundval av den el som tillhandahålls slutförbrukarna. På samma sätt föreskrivs det i artikel 20p.3 i gasförordningen att gasavgiften beräknas på grundval av storleken på mätaren hos slutförbrukarna.

52 I artikel 26.4 i elförordningen, i dess ändrade lydelse, och artikel 20p.4 i gasförordningen, fastställs det dessutom specifikt att avgifterna ska uppbäras månatligen. Enligt den sistnämnda bestämmelsen beaktas även den senaste årsförbrukningen.

53 I artikel 9 i kunglig förordning av den 29 februari 2004 och i artikel 1 i kunglig förordning av den 3 april 2003 föreskrivs att alla skatter, pålagor och andra avgifter som tas ut av samtliga offentliga myndigheter ska inkluderas samt särskilt och separat anges i fakturor avseende el- och gasleveranser vilka riktar sig till slutförbrukare.

54 I artikel 26.2 i elförordningen, i dess ändrade lydelse, föreskrivs att den betalningsskyldige undantas från avgiftsskyldighet för el som tillhandahålls kunder för driften av deras järnvägs-, spårvagns- och tunnelbanenät. Av detta framgår att huvudstadsregionen Bryssel hade för avsikt att bevilja personer som driver sådan verksamhet en skatteförmån, vilket tyder på att lagstiftaren utgick från premissen att den aktuella indirekta skatten ska betalas av slutförbrukaren och att, om detta undantag inte hade förelegat, de personer som driver näten i fråga skulle varit betalningsskyldiga.

55 Dessa bedömningar påverkas inte av att artikel 22a i den federala lagen av den 29 april 1999 uttryckligen föreskriver en möjlighet att övervältra den federala avgiften på slutförbrukaren. Om undantaget i federal lag behandlades på ett annat sätt än undantaget i regional lag skulle detta nämligen kunnat tyda på en inkonsekvens i denna medlemsstats skattesystem då de båda undantagen till sin natur är jämförbara.

56 Slutligen ska noteras att de omtvistade avgifterna, enligt lydelsen av artikel 3 andra stycket i protokollet, kan efterskänkas eller betalas tillbaka.

57 Med beaktande av övervägandena ovan konstaterar domstolen att de omtvistade avgifterna och tillämpningen av desamma uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 3 andra stycket i protokollet.

58 Kommissionen har gjort gällande att de omtvistade avgifterna inte kan betecknas betalning för allmännyttiga tjänster, i den mening som avses i artikel 3 tredje stycket i protokollet. Enligt domstolens rättspraxis kan en avgift nämligen endast utgöra betalning för allmännyttiga tjänster, i den mening som avses i denna bestämmelse, om sådana tjänster tillhandahålls eller åtminstone kan tillhandahållas dem som ska erlägga avgifter (dom AGF Belgium, C‑191/94, EU:C:1996:144, punkt 26). Kvalificeringen av en avgift som betalning för en allmännyttig tjänst förutsätter dessutom att det föreligger en direkt och proportionell koppling mellan den reella kostnaden för tjänsten och den avgift som mottagaren har erlagt (dom Europeiska gemenskapen, C‑199/05, EU:C:2006:678, punkt 25). Dessa två villkor är inte uppfyllda i förevarande fall.

59 Vad avser det första av dessa båda villkor har kommissionen, med avseende på elavgiften, gjort gällande att de belgiska myndigheterna, i sina svar på de formella underrättelserna och det motiverade yttrandet, angav att unionsinstitutionerna drog fördel av eller kunde dra fördel av följande tre uppdrag: Programmen för att främja rationell elförbrukning, återtagande av el som framställts genom kraftvärmeproduktion och allmän belysning.

60 Vad avser det första av dessa uppdrag, vilket inbegriper beviljande av premier, kan ett sådant program inte anses utgöra en tjänst. Vad avser det andra uppdraget, det vill säga återtagande, som görs av den systemansvarige för nätet, av el som framställts genom kraftvärmeproduktion, bedriver inte unionsinstitutionerna verksamhet som består i tillhandahållande av tjänster eller verksamhet i vinstsyfte. Vad avser det tredje uppdraget, som består i allmän belysning, rör det sig om en allmännyttig tjänst vilken inte specifikt är avsedd för unionsinstitutionerna, utan för alla personer på Bryssels gator, oberoende av om personerna är en elleverantörs slutförbrukare eller ej. En avgift kan emellertid endast kvalificeras som betalning för en allmännyttig tjänst om den utgör vederlag för en bestämd tjänst vilken specifikt tillhandahålls, eller kan tillhandahållas, den som ska betala avgiften.

61 Vad avser gasavgiften kan unionsinstitutionerna inte dra fördel av de uppdrag som anges i artiklarna 18 och 18a i gasförordningen då dessa uppdrag endast avser hushåll, personer som drar fördel av en särskild social taxa och kommuner.

62 Vad avser det andra villkoret som uppställs i domstolens rättspraxis har kommissionen anfört att elavgiften beräknas i förhållande till den el som tillhandahålls slutförbrukaren, vilket innebär att det inte föreligger något samband mellan det belopp som unionsinstitutionerna betalar och kostnaden för de tjänster som de sägs motta. Kommissionen har i detta avseende tagit upp exemplet med allmän belysning. Storförbrukare av el, vilka betalar en högre avgift, kommer inte i åtnjutande av mer allmän belysning än andra förbrukare. Vad avser gasavgiften beräknas den i förhållande till de kilowattimmar som förbrukas och det föreligger således ingen direkt och proportionell koppling mellan den reella kostnaden för tjänsten och den avgift som mottagaren har betalat.

63 Konungariket Belgien har, med stöd av domen AGF Belgium ( C‑191/94, EU:C:1996:144, punkterna 25 och 26), gjort gällande att de allmännyttiga tjänster till vilka de omtvistade avgifterna är kopplade uppfyller det första villkoret som uppställs i domstolens rättspraxis, det vill säga att de kan tillhandahållas unionsinstitutionerna. Konkret inbegriper programmen för rationell elförbrukning inslag, bland annat premier, vilka unionsinstitutionerna skulle kunna dra fördel av genom att genomföra åtgärder vilka förbättrar energieffektivitet. Konungariket Belgien har i detta avseende hänvisat till en tabell över de premiebelopp som unionsinstitutionerna kommit i åtnjutande av de senaste åren.

64 Nämnda institutioner skulle också kunna dra fördel av åtgärder som avser återtagande av el som framställts genom kraftvärmeproduktion då de förfogar över de anläggningar som krävs. Samma överväganden gäller med avseende på den tjänst som består i allmän belysning som unionsinstitutionerna skulle kunna dra fördel av. Oberoende av att det varken i protokollet eller i domstolens rättspraxis krävs att tjänsterna specifikt tillhandahålls förmånstagarna har den allmänna belysningen i huvudstadsregionen Bryssel till viss del specifikt valts för unionsinstitutionerna och särskilt anpassats för att tillgodose deras specifika krav.

65 Det andra kriteriet som uppställs i domstolens rättspraxis är enligt Konungariket Belgien i förevarande fall också uppfyllt. De omtvistade avgifterna har nämligen beräknats med beaktade av den mängd el som tillhandahålls användare av nätet. Detta visar att en koppling föreligger mellan avgiftens storlek och den tjänst som tillhandahålls. Kriteriet avseende den mängd som tillhandahålls förefaller vara det enda effektiva, särskilt vad avser allmän belysning med avseende på vilken det är mycket svårt att mäta förbrukningen.

66 Det följer av domstolens rättspraxis att två villkor ska vara uppfyllda för att en indirekt skatt som de omtvistade avgifterna ska utgöra betalning för allmännyttiga tjänster, i den mening som avses i artikel 3 tredje stycket i protokollet. Enligt det första villkoret ska denna tjänst tillhandahållas eller åtminstone kunna tillhandahållas dem som betalar en sådan indirekt skatt (dom AGF Belgium, C‑191/94, EU:C:1996:144, punkt 26). Enligt det andra villkoret ska det föreligga en direkt och proportionell koppling mellan den reella kostnaden för tjänsten och den skatt som mottagaren har erlagt (dom Europeiska gemenskapen, C‑199/05, EU:C:2006:678, punkt 25). Dessa två villkor är kumulativa.

67 Domstolen konstaterar å ena sidan att de aktuella nationella bestämmelserna, i artiklarna 24 och 24a i elförordningen samt i artiklarna 18 och 18a i gasförordningen, exakt anger vilka allmännyttiga tjänster som ska finansieras med intäkterna från de omtvistade avgifterna.

68 Såsom Konungariket Belgien själv har medgett kan emellertid inte alla dessa tjänster tillhandahållas unionsinstitutionerna. Detta gäller bland annat tillhandahållande av en kontinuerlig minimiförsörjning av el och gas för hushållsändamål samt leverans av el och gas till en särskild social taxa. Konungariket Belgien har medgett att unionsinstitutionerna endast kan dra fördel av tre av dessa tjänster, nämligen återtagande av el som framställts genom kraftvärmeproduktion, främjandet av rationell el-och gasförbrukning och allmän belysning.

69 Domstolen konstaterar å andra sidan att de intäkter som de omtvistade avgifterna ger upphov till, såsom följer av de aktuella nationella bestämmelserna, ska täcka kostnaderna för alla allmännyttiga tjänster som föreskrivs i dessa bestämmelser.

70 De omtvistade avgifter vilka inbetalas av unionsinstitutionerna används följaktligen också för att finansiera allmännyttiga tjänster som dessa institutioner inte kan dra fördel av. Denna omständighet i sig visar att det första villkoret som anges i punkt 66 i denna dom inte är uppfyllt och, även, vad avser det andra villkoret, att det inte föreligger en direkt och proportionell koppling mellan storleken på de omtvistade avgifterna och den reella kostnaden för de allmännyttiga tjänster som föreskrivs i de nationella bestämmelserna.

71 En sådan koppling kan inte heller anses föreligga med avseende på de allmännyttiga tjänster som unionsinstitutionerna kan dra fördel av.

72 Beräkningsunderlaget för de omtvistade avgifterna har nämligen inte en tillräckligt stark koppling till de måttenheter som normalt används för att mäta el vilken framställts genom kraftvärmeproduktion, till exempel måttenheten kilowattimme, eller för att mäta allmän belysning, till exempel storleken på det upplysta området eller en måttenhet avseende ljusets energikvantitet.

73 Även om unionsinstitutionerna kan dra fördel av vissa allmännyttiga tjänster går det följaktligen inte att med stöd av de aktuella nationella bestämmelserna fastställa i vilken omfattning.

74 Den direkta och proportionella koppling som domstolens rättspraxis kräver ska föreligga mellan den reella kostnaden för de allmännyttiga tjänster som föreskrivs i de nationella bestämmelserna och de omtvistade avgifterna som unionsinstitutionerna, i egenskap av förmånstagare av dessa tjänster, ska betala saknas följaktligen i förevarande fall.

75 Domstolen konstaterar följaktligen att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3 andra stycket i protokollet genom att inte undanta unionsinstitutionerna från skyldigheten att betala de avgifter som föreskrivs i artikel 26 i elförordningen och artikel 20 i gasförordningen, i deras ändrade lydelse.

76 Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Konungariket Belgien ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom fördragsbrottet har fastställts, ska kommissionens yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: franska.