Domstolens dom (femte avdelningen) den 9 juni 2016

I mål C‑481/14, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberlandesgericht Düsseldorf (regional överdomstol i Düsseldorf, Tyskland) genom beslut av den 16 oktober 2014, som inkom till domstolen den 30 oktober 2014, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J. L. da Cruz Vilaça samt domarna F. Biltgen, A. Borg Barthet, E. Levits (referent) och M. Berger, generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe justitiesekreterare: handläggaren I. Illéssy,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 november 2015,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: J. Hansson, genom G. Würtenberger, Rechtsanwalt, Jungpflanzen Grünewald GmbH, genom T. Leidereiter, Rechtsanwalt, Europeiska kommissionen, genom B. Schima, F. Wilman, I. Galindo Martín och B. Eggers, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 4 februari 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Förordning nr 2100/94

Direktiv 2004/48

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

De frågor som avser karaktären av de ersättningar som föreskrivs i artikel 94 i förordning nr 2100/94

De frågor som avser metoderna för att fastställa ersättning i den mening som avses i artikel 94 i förordning nr 2100/94

Rimlig ersättning i den mening som avses i artikel 94.1 i förordning nr 2100/94

Ersättning för uppkommen skada enligt artikel 94.2 i förordning nr 2100/94

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 227, 1994, s.1; svensk specialutgåva, område 3, volym 60, s. 196) och parlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45, och rättelse i EUT L 195, 2004, s. 16).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Jørn Hansson och Jungpflanzen Grünewald GmbH (nedan kallat Jungpflanzen), angående ersättning för skada som orsakats till följd av intrång i en växtsort för vilken gemenskapens växtförädlarrätt beviljats.

3 Enligt artikel 11 i förordning nr 2100/94 tillkommer rätt till gemenskapens växtförädlarrätt förädlaren, det vill säga den person som förädlat, eller upptäckt och utvecklat sorten, eller den till vilken rätten har övergått.

4 Artikel 13 i denna förordning, med rubriken Rättigheter i samband med gemenskapens växtförädlarrätt och förbjudna åtgärder, har följande lydelse:

5 I artikel 94 i denna förordning, som rör vilka civilrättsliga krav som kan framställas vid obehörig användning av en växtsort, föreskrivs följande:

6 Kompletterande tillämpning av nationell lagstiftning beträffande överträdelse regleras i artikel 97 i nämnda förordning, i vilken följande föreskrivs:

7 I skäl 17 i direktiv 2004/48 anges att [b]eslut om de åtgärder, förfaranden och sanktioner som anges i detta direktiv bör i varje enskilt fall ske så att vederbörlig hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet, inklusive särdragen hos de olika typerna av immateriella rättigheter och, när det är lämpligt, om intrånget har begåtts avsiktligt eller oavsiktligt.

8 I skäl 26 i detta direktiv anges följande:

9 I artikel 2.1 i direktiv 2004/48 föreskrivs följande:

10 I artikel 13 i direktiv 2004/48, som har rubriken Skadestånd, föreskrivs följande:

11 I artikel 14 i samma direktiv föreskrivs följande:

12 Jørn Hansson är sedan år 1999 innehavare av gemenskapens växtförädlarrätt EU 4282, som har beteckningen Lemon Symphony och tillhör arten Osteospermun ecklonis.

13 Jungpflanzen odlade och sålde, under åren 2002–2009 blomsorten SUMOST 01 under beteckningen Summerdaisy’s Alexander.

14 Jørn Hansson ansåg att dessa två beteckningar i själva verket utgjorde en och samma blomsort. Han yrkade därför att Landgericht Düsseldorf (regional domstol i Düsseldorf, Tyskland) interimistiskt skulle förbjuda Jungpflanzen att sälja sistnämnda sort. Yrkandet ogillades såväl i denna domstol som, efter överklagande, i Oberlandesgericht Düsseldorf (regional överdomstol i Düsseldorf, Tyskland). Som skäl angavs att Jørn Hansson inte hade styrkt intrång i sorten med beteckningen Lemon Symphony.

15 Vid prövningen av målet i sak förpliktades emellertid Jungplanzen att ersätta Jørn Hansson för den skada som försäljningen av blommor med beteckningen Summerdaisy’s Alexander hade orsakat, då den inneburit intrång i rätten till nämnda sort.

16 Vad gäller ersättningsbeloppet beviljades Jørn Hansson i första instans, av Landgericht Düsseldorf (regional domstol i Düsseldorf), med stöd av artikel 94 i förordning nr 2100/94, ersättning med 66231,71 euro, jämte ränta, motsvarande det belopp han hade krävt i form av royalties som Jungpflanzen borde ha betalat honom för de 1512630 rotplantor av den skyddade växtsorten som företaget hade sålt mellan åren 2002 och 2009.

17 Nämnda domstol biföll emellertid inte Jørn Hanssons övriga yrkanden, avseende en tilläggsavgift till royaltyn motsvarande halva det belopp som krävts i royalties, det vill säga 33115,89 euro, jämte dröjsmålsränta, samt ersättning för kostnader för förfarandet med ett belopp på 1967, 35 euro, jämte dröjsmålsränta till samma räntesats. Domstolen i fråga fann bland annat att Jørn Hansson inte hade rätt att yrka ersättning i form av en tilläggsavgift för intrång som motparten i det nationella målet skulle förpliktas att betala, eftersom det varken i förordning nr 2100/94, i direktiv 2004/48 eller i den interna rättsordningen föreskrivs någon möjlighet att döma ut skadestånd av straffliknande karaktär.

18 Båda parter har överklagat detta avgörande till den hänskjutande domstolen.

19 Det är enligt den hänskjutande domstolen utrett att Jungplanzen har begått ett intrång i den skyddade växtsort som avses i det nationella målet. Parterna är emellertid oeniga om vad som är en rimlig ersättning vid intrång och hur stor ersättning som ska utgå för den skada som uppstått enligt artikel 94 i förordning nr 2100/94.

20 Oberlandesgericht Düsseldorf (regional överdomstol i Düsseldorf) är av den uppfattningen att den rimliga ersättningen ska fastställas med beaktande av den licensavgift som normalt skulle ha betalats till innehavaren av gemenskapens växtförädlarrätt med hänvisning till de licensavtal som faktiskt ingåtts under intrångsperioden.

21 Vad gäller tillämpningen av en tilläggsavgift för intrång är det enligt den hänskjutande domstolen osäkert huruvida artikel 94.1 i förordning nr 2100/94 kan utgöra rättslig grund för en automatisk höjning av den fastställda ersättningen med ett engångsbelopp.

22 Den anser emellertid att varje höjning borde göras med beaktande av egenskaperna hos den skyddade växtsort som varit föremål för intrång och av de praktiska konsekvenser som intrånget har medfört. Vidare ska, i den rimliga ersättning som avses i artikel 94.1 i förordning nr 2100/94, sedvanlig ränta ingå med ett tillägg av fem procentenheter, som ska tillämpas på den årliga ersättningen.

23 Den hänskjutande domstolen anser att Jungplanzen har agerat i ond tro och önskar därför vissa förtydliganden med avseende på beräkningsmetoderna för den ersättning som enligt artikel 94.2 i förordning nr 2100/94 ska utges till innehavaren av gemenskapens växtförädlarrätt för den skada som uppstått. I synnerhet uppstår frågan huruvida den licensavgift som tillämpas på marknaden i samma område kan användas som referens i det avseendet, och om denna avgift ska höjas med beaktande av egenskaperna hos den skyddade växtsort som varit föremål för intrång och de praktiska konsekvenser som intrånget har medfört.

24 Den hänskjutande domstolen anser, under alla förhållanden, att artikel 94.2 i denna förordning inte kan användas som rättslig grund för att höja tilläggsavgiften för intrång med ett engångsbelopp, eller för att förplikta intrångsgöraren att betala en ersättning som täcker samtliga de kostnader (resor, möten och tidsåtgång) som innehavaren av den skyddade växtsorten har haft i samband med såväl prövningen av målet i sak som det interimistiska förfarandet.

25 Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Düsseldorf (regional överdomstol, Düsseldorf) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

26 Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna för att få klarhet i vilka principer som ska tillämpas för att fastställa och beräkna det skadestånd och den ersättning som ska utges enligt artikel 94 i förordning nr 2100/94.

27 Vissa av frågorna rör själva karaktären av de två ersättningsformer som avses i denna artikel, medan andra rör mer specifikt vad som ska ligga till grund för beräkningen av dels den rimliga ersättning som avses i artikel 94.1 i nämnda förordning, dels den ersättning för skada som innehavaren orsakats i den mening som avses i artikel 94.2.

28 Först ska de frågor som avser karaktären av de ersättningar som föreskrivs i artikel 94 i förordning nr 2100/94 prövas gemensamt. Därefter kommer EU-domstolen att precisera de faktorer som ska beaktas vid fastställandet av såväl en rimlig ersättning enligt punkt 1 i nämnda artikel, som skadeersättningen till innehavaren av en skyddad växtsort som blivit föremål för intrång, enligt punkt 2 i nämnda artikel.

29 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan, den femte frågan (punkt b) och den sjätte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 94 i förordning nr 2100/94 ska tolkas så, att den innebär att det skadestånd som tillerkänns i ersättning för den skada som sådan åtgärd som avses i artikel 13.2 har orsakat ska höjas med ett tilläggsbelopp för intrång. Vidare vill den få klarhet i huruvida denna artikel ska tolkas så, att den kan utgöra rättslig grund för att förplikta intrångsgöraren att ersätta den intrångslidande parten för de vinster som intrångsgöraren har gjort till följd av detta intrång.

30 För det första framgår det av lydelsen i artikel 94.1 och 94.2 i förordning nr 2100/94 att denna artikel endast avser ersättning för skada som innehavaren av en sort för vilken gemenskapens växtförädlarrätt beviljats har orsakats på grund av intrång i denna rättighet.

31 Artikel 94.1 i denna förordning har till syfte att ekonomisk kompensera för den fördel som intrångsgöraren har fått på grund av intrånget, vilken fördel motsvarar den avgift som vederbörande inte har betalat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2012, Geistbeck, C‑509/10, EU:C:2012:416, punkt 40). EU-domstolen har i det avseendet angett att det i denna bestämmelse endast föreskrivs att ersättning ska utges för utebliven betalning av en rimlig ersättning i den mening som avses i denna bestämmelse (se dom av 5 juli 2012, Geistbeck, C‑509/10, EU:C:2012:416, punkt 50)

32 Vidare rör artikel 94.2 i förordning nr 2100/94 den skada som intrångsgöraren dessutom är förpliktad att ersätta rättsinnehavaren för när det rör sig om ett avsiktligt eller försumligt intrång.

33 Härav följer att artikel 94 i denna förordning skapar grund för en rätt till ersättning för innehavaren av en sort för vilken gemenskapens växtförädlarrätt har beviljats som inte bara är heltäckande utan dessutom vilar på saklig grund. Den ska nämligen enbart täcka den skada som intrångsgöraren har orsakat på grund av intrånget.

34 Artikel 94 i nämnda förordning kan således inte tolkas så, att den kan utgöra rättslig grund för att förplikta intrångsgöraren att till rättsinnehavaren utge ett skadestånd av straffliknande karaktär i form av ett engångsbelopp.

35 Den ersättning som ska utgå enligt artikel 94 i förordning nr 2100/94 ska tvärtom så långt som möjligt exakt återspegla de faktiska och säkra skador som innehavaren av gemenskapens växtförädlarrätt har orsaktas på grund av intrånget.

36 En sådan tolkning överensstämmer för det andra med syftena med direktiv 2004/48, som föreskriver en minimistandard vad gäller säkerställandet av immateriella rättigheter i allmänhet.

37 Enligt skäl 17 i detta direktiv ska de ersättningar som föreskrivs i direktivet i varje enskilt fall fastställas så att vederbörlig hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet.

38 I skäl 26 i nämnda direktiv anges vidare att syftet med ersättningen inte är att införa ett straffliknande skadestånd.

39 I artikel 13.1 i direktiv 2004/48 slutligen anges att medlemsstaterna ska se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, efter ansökan från den skadelidande parten, förpliktar intrångsgöraren att betala ett skadestånd till rättsinnehavaren som är lämpligt i förhållande till den faktiska skada som denne har orsakats till följd av intrånget.

40 Artikel 94 i förordning nr 2100/94 medger därför ingen möjlighet att förplikta en intrångsgörare att betala ett tillägg för intrånget i form av ett engångsbelopp, såsom den hänskjutande domstolen har beskrivit det. Ett sådant tillägg avspeglar nämligen inte med nödvändighet den skada som innehavaren av en växtsort som blivit föremål för intrång har orsakats, även om direktiv 2004/48 inte hindrar medlemsstaterna från att införa åtgärder som innebär ett mer långtgående skydd.

41 Inte heller medger denna artikel någon möjlighet för innehavaren av gemenskapens växtförädlarrätt att kräva ersättning för de fördelar och vinster som intrångsgöraren har uppnått. Såväl den rimliga ersättningen, som den ersättning som ska utgå enligt artikel 94.2 i förordning nr 2100/94, ska nämligen fastställas i förhållande till den skada som den intrångslidande parten har orsakats och inte i förhållande till den vinst som intrångsgöraren har uppnått.

42 Även om det i artikel 94.2 i denna förordning hänvisas till den fördel som den överträdande parten haft, föreskrivs det trots allt inte däri att denna fördel ska inkluderas som sådan i den ekonomiska ersättning som rättsinnehavaren faktiskt tillerkänns. Vidare ska det – vad gäller talan om ersättning för den fördel som intrångsgöraren har haft – understrykas att det i artikel 97 i förordning nr 2100/94 uttryckligen hänvisas till medlemsstaternas nationella lagstiftning.

43 Av det anförda följer att den första frågan, den femte frågan (under punkt b) och den sjätte frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 94 i förordning nr 2100/94 ska tolkas så, att rätten till ersättning för innehavaren av en skyddad växtsort i vilken intrång gjorts omfattar samtliga skador som rättsinnehavaren har orsakats, utan att artikeln därvid kan utgöra grund för att förplikta intrångsgöraren att betala ett tillägg för intrånget i form av ett engångsbelopp, eller specifikt att ersätta den intrångslidande parten för de vinster och fördelar som intrångsgöraren har uppnått.

44 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan och den tredje frågan för att få klarhet i vilka faktorer som ska beaktas vid fastställandet av en rimlig ersättning enligt artikel 94.1 i förordning nr 2100/94. Nämnda domstol vill i synnerhet veta i vilken utsträckning vissa särskilda omständigheter ska beaktas i samband med denna bedömning.

45 Denna bestämmelse i förordning nr 2100/94 har till syfte att kompensera för den fördel som intrångsgöraren har fått på grund av intrånget, motsvarande en sådan avgift som intrångsgöraren, till förfång för rättsinnehavaren, inte har betalat (dom av den 5 juli 2012, Geistbeck, C‑509/10, EU:C:2012:416, punkt 40).

46 EU-domstolen har redan slagit fast att denna bestämmelse syftar till att ersätta innehavaren av en gemenskapens växtförädlarrätt för den skada vederbörande har orsakats på grund av intrång i denna rättighet (dom av den 5 juli, Geistbeck, C‑509/10, EU:C:2012:416, punkt 36)

47 Den rimliga ersättningen enligt denna bestämmelse ska därför beräknas utifrån avgiften för produktion under licens (dom av den 5 juli 2012, Geistbeck, C‑509/10, EU:C:2012:416, punkt 37).

48 I det avseendet utgör – vid fastställande av den rimliga ersättning som ska utgå vid intrång – den avgift som tas ut för att få producera växtsorten under licens, i den mening som avses i artikel 14.3 i förordning nr 2100/94, en lämplig utgångspunkt för beräkningen.

49 Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida de omständigheter som specifikt anges i beslutet om hänskjutande motsvarar en sådan avgift som ska användas som referens vid fastställandet av en rimlig ersättning.

50 Det ankommer även på den hänskjutande domstolen att kontrollera om det i förekommande fall är rimligt att höja avgiftsbeloppet mot bakgrund av dessa omständigheter, med vetskap om att var och en av dessa omständigheter endast får beaktas en gång; annars finns det en risk för att den i artikel 94 i förordning nr 2100/94 angivna principen om en sakligt grundad och heltäckande ersättning åsidosätts.

51 EU-domstolen har under alla förhållanden fastställt att artikel 94.1 i förordning nr 2100/94 ska tolkas så, att den endast föreskriver att en rimlig ersättning ska betalas vid rättsstridig användning av en växtförädlarrätt, utan att det föreskrivs någon ersättning för annan skada än den som följer av att nämnda ersättning inte har betalats, vilket innebär att kostnader för att kontrollera huruvida rättsinnehavarens växtförädlarrätt har respekterats inte ingår i detta belopp (se dom av den 5 juli 2012, Geistbeck, C‑509/10, EU:C:2012:416, punkterna 50 och 51).

52 Av denna tolkning följer att en rimlig ersättning, enligt denna bestämmelse, täcker skador som har ett nära samband med den uteblivna betalningen av denna ersättning.

53 Bland dessa skador kan dröjsmålsränta ingå på grund av dröjsmål med betalningen av den avgift som normalt skulle ha betalats. Denna bedömning gör sig i än högre grad gällande när det rör sig om ett avtalsvillkor som förnuftiga och rationella avtalsparter skulle ha ingått, såvida inte sådan ränta ingår i den avgift som används som referens.

54 Den andra frågan och den tredje frågan ska således besvaras enligt följande. Begreppet rimlig ersättning i artikel 94.1 i förordning nr 2100/94 ska tolkas så, att det – förutom betalning av en sedvanlig avgift för produktion under licens – täcker samtliga skador som har ett nära samband med den uteblivna betalningen av denna avgift, vartill bland annat betalning av dröjsmålsränta hör. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra vilka omständigheter som innebär att nämnda avgift ska höjas, med vetskap om att var och en av dessa omständigheter endast får beaktas en gång vid bedömningen av vad som är en rimlig ersättning.

55 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan, den femte frågan (under punkterna a och c), den sjunde frågan och den åttonde frågan för att få klarhet i vilka faktorer som ska beaktas vid fastställandet av den skadeersättning som ska utgå enligt artikel 94.2 i förordning nr 2100/94. Nämnda domstol vill i synnerhet få klarhet i huruvida avgiften för produktion under licens ska tjäna som referens vid bedömningen av hur stor ersättning som ska utgå på denna grund, och huruvida de rättegångskostnader som bestridits inom ramen för det interimistiska förfarandet och eventuella andra kostnader än rättegångskostnader kan inkluderas i denna ersättning.

56 Vad för det första gäller ersättningens omfattning, framgår det av punkterna 33–43 ovan att artikel 94 i förordning nr 2100/94 syftar till att skapa en heltäckande och sakligt grundad ersättning för de skador som innehavaren av den växtsort som varit föremål för intrång har orsakats. För att få denna ersättning måste rättsinnehavaren inkomma med uppgifter som visar att den skada som orsakats går utöver det som täcks av den rimliga ersättning som fastställs enligt punkt 1 i denna artikel.

57 Den sedvanliga avgiften för produktion under licens kan i det avseendet inte i sig läggas till grund för beräkningen av denna skada. En sådan avgift kan nämligen läggas till grund för beräkningen av den rimliga ersättning som avses i artikel 94.1 i förordning nr 2100/94, och har inte nödvändigtvis något samband med den skada som ännu inte har ersatts.

58 De omständigheter som motiverat en höjning av den sedvanliga avgiften för produktion under licens vid beräkningen av den rimliga ersättningen, kan under alla omständigheter inte beaktas en andra gång vid beräkningen av den ersättning som ska utgå enligt artikel 94.2 i förordning nr 2100/94.

59 Vidare ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma i vilken utsträckning de skador som innehavaren av en växtsort som varit föremål för intrång har gjort gällande kan bevisas med exakthet, eller om ett engångsbelopp ska utgå i syfte att så långt som möjligt avspegla uppkomna skador. I det sammanhanget kan dröjsmålsränta till sedvanlig räntesats tillämpas på ersättningsbeloppet om detta förefaller motiverat.

60 Vad för det andra beträffar vad som avses med ersättningsgilla skador, påpekar EU-domstolen att artikel 94 i förordning nr 2100/94 inte ger någon vägledning i det avseendet. I avsaknad av mer detaljerade uppgifter om gällande nationella bestämmelser på området, ska det emellertid understrykas att det i artikel 14 i direktiv 2004/48 anges att kostnader för förfarandet som har åsamkats den vinnande parten i allmänhet ersätts av den förlorande parten.

61 Vad gäller kostnaderna i samband med det interimistiska förfarande som föregick förfarandet i det nationella målet, framgår det av beslutet om hänskjutande att käranden förpliktades att ersätta rättegångskostnaderna. Det finns således ingenting som hindrar att det i nationell lagstiftning inte föreskrivs att dessa kostnader ska ersättas i samband med bedömningen av den ersättningsgilla skadan enligt artikel 94.2 i förordning nr 2100/94.

62 Vad vidare gäller andra kostnader än rättegångskostnader, bland annat för den tid som den intrångslidande parten har lagt ned för att göra gällande sina rättigheter med anledning av intrånget, har EU-domstolen funnit att artikel 14 i direktiv 2004/48 syftar till att förstärka skyddet för immateriella rättigheter, genom att undvika att en skadelidande avhålls från att väcka talan vid domstol i syfte att göra gällande sina rättigheter (se dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands, C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 77).

63 Under dessa förhållanden ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida den förutsägbara del av rättegångskostnaderna som den intrångslidande parten själv kan förpliktas att bära kan avhålla vederbörande från att göra gällande sina rättigheter vid domstol, med hänsyn till de belopp som vederbörande själv ska stå för i form av andra kostnader än rättegångskostnader och den nytta dessa kostnader haft i samband med huvudtalan om ersättning.

64 Den fjärde frågan, den femte frågan (under punkterna a och c), den sjunde frågan och den åttonde frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 94.2 i förordning nr 2100/94 ska tolkas så, att skadeersättningen i denna bestämmelse ska fastställas med beaktande av de konkreta omständigheter som anförts i det avseendet av innehavaren av en växtsort i vilken intrång gjorts, vid behov med tillämpning av en schablonmetod för det fall dessa omständigheter inte är kvantifierbara. Bestämmelsen utgör inte hinder för att kostnader hänförliga till ett interimistiskt förfarande som ogillats inte ska ingå i bedömningen av skadan eller att andra kostnader hänförliga till prövningen av talan i sak än rättegångskostnader inte ska beaktas. Det är emellertid möjligt att underlåta att beakta dessa kostnader endast om de rättegångskostnader som den intrångslidande parten ska bära inte innebär att vederbörande avhålls från att göra gällande sina rättigheter vid domstol, med hänsyn till de belopp som vederbörande själv ska stå för i form av andra kostnader än rättegångskostnader och nyttan av dessa kostnader i samband med huvudtalan om ersättning.

65 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.