Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 28 juli 2016

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27).

3 Dom meddelad av NS den 26 januari 2010, sp. Zn. 2 Urto 1/2011, offentliggjord i Zbierka stanovisk NS a sudov SR under 2/2011, nr 17, s. 9, som finns tillgänglig på http://www.supcourt.gov.sk/data/files/88_stanoviska_rozhodnutia_2_2011.pdf.

4 Beslut meddelat av NS den 5 september 2012, sp. zn. 3Urto 1/2012, som finns tillgängligt på http://www.supcourt.gov.sk/data/att/23S02_subor.pdf).

5 Enligt tjeckisk rätt dömer domstolen ut ett kumulativt straff (souhrnný trest) genom en enda dom för två eller fler brott som har begåtts av samma gärningsman. Domstolen upphäver domslutet i den (de) tidigare domen (domarna) och integrerar sedan så att säga det (de) redan utdömda straffet (straffen) i en enda ny dom.

6 Se till exempel Plachta,The Role of Double Criminality in International Cooperation in Penal Matters, i Jareborg (red.) Double criminality: Studies in International Criminal Law (Kriminalistik Institut, 1989), s. 105; Wouter van Ballegooij, The Nature of Mutual Recognition in European Law: Re-examining the Notion form an Individual Rights Perspective with a View to Its Further Development in the Criminal Justice Area (Intersentia, 2015), s. 127; Flore, D. Reconnaissance mutuelle, double incrimination et territorialité i La reconnaissance mutuelle des décisions judiciaires pénales dans l’Union européenne (Éditions de l’Université de Bruxelles, 2001), sidorna 69 och 70; Keijzer, The Double Criminality Requirement i Blekxtoon et al (red.) Handbook on the European Arrest Warrant (T.M.C. Asser Press, 2005), s. 137; Cahin, La double incrimination dans le droit de l’extradition (RGDIP, 2013) nr°3, s. 586; Cameron I., Double criminality under pressure i Festskrift till Per Ole Träskman (Norstedts Juridik AB, 2011), s. 124.

7 Cameron I., Double criminality under pressure i Festskrift till Per Ole Träskman (Norstedts Juridik AB, 2011), sidorna 122 och 123.

8 Thouvenin, L’extradition i Ascensio, Decaux, Pellet, Droit international pénal (Pedone, Paris, andra reviderade upplagan, 2012), sidorna 1123 och 1124.

9 Daillier och Pellet, Droit international public (LGDJ, Paris, sjunde upplagan 2008), s. 515, punkt 337.

10 Skäl 1 i rambeslut 2008/909. Se även generaladvokaten Bots förslag till avgörande Ognyanov (C‑554/14, EU:C:2016:319, punkt 13).

11 Plachta Cooperation in Criminal Matters in Europe i Bassiouni, International Criminal law, tredje upplagan, del II Multilateral and Bilateral Enforcement Mechanisms (Martinus Nijhoff, 2008), s. 458. Se även skäl 5 i rambeslut 2008/909.

12 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), ändrad genom rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24). Se, beträffande giltigheten av rambeslut 2002/584 i den mån genom detta en prövning av dubbel straffbarhet avskaffas för de överträdelser som anges i en bestämmelse som motsvarar artikel 7.1 i rambeslut 2008/909, dom av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld ( C‑303/05, EU:C:2007:261, punkterna 48–61).

13 Artikel 3.2 i rådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (EUT L 196, 2003, s. 45); artikel 6.1 i rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (EUT L 328, 2006, s. 59); artikel 5.1 i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT L 76, 2005, s. 16); artikel 10.1 i rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (alternativa påföljder och övervakningsåtgärder) (EUT L 337, 2008, s. 102); artikel 14.1 i rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (europeisk övervakningsorder) (EUT L 294, 2009, s. 20).

14 Se dom av den 28 augusti 2015, Minister for Justice and Equality ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkterna 27 och 28 och där angiven rättspraxis) och dom av den 6 oktober 2009, Wolzenzburg ( C‑123/08, EU:C:2009:616, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

15 Se artikel 26.1 i rambeslut 2008/909.

16 Artikel 3.1 e i konventionen om överförande av dömda personer av den 21 mars 1983, ETS nr 112; artikel 5 första strecksatsen b i konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om verkställighet av utländska domar i brottmål av den 13 november 1991. Artikel 4.1 i den europeiska konventionen om brottmålsdomars internationella rättsverkningar av den 28 maj 1970, ETS nr 70.

17 Såvida inte medlemsstaten i fråga har avgett en förklaring om motsatsen i enlighet med artikel 7.4 i rambeslut 2008/909.

18 För att återgå till exemplet med utlämning i samband med vilket kravet på dubbel straffbarhet uppkommit kan det ha betydelse att det i artikel 2.2 i FN:s standardfördrag om utlämning uttryckligen föreskrivs att det för att avgöra om en överträdelse utgör en överträdelse som är straffbar enligt båda parternas lagstiftning inte ska ha någon betydelse a) huruvida de gärningar eller underlåtenheter som utgör överträdelsen placeras i samma kategori av överträdelser eller benämns på samma sätt i parternas lagstiftning, b) huruvida brottsrekvisiten skiljer sig åt enligt parternas lagstiftning och det förutsätts att alla de gärningar eller underlåtenheter som den begärande staten har framlagt ska beaktas, Model Treaty on Extradition (standardfördrag om utlämning), A/RES/45/116, 14.12.1990.

19 Se 21 § stycke 1 i Straßenverkehrsgesetz (vägtrafiklagen) (StVG), BGBl. 2003 I, sidorna 310 och 919) beträffande brottet Fahren ohne Fahrerlaubnis (olovlig körning). 1) Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som framför ett fordon trots att han saknar erforderligt körkort eller trots att han förbjudits att framföra fordon ….

20 Tydliga exempel i denna kategori är handlingar som eventuellt anses vara brottsliga i en medlemsstat, men alls inte betraktas som brott i en annan stat, såsom dödshjälp eller förnekelse av förintelsen. Samma sak skulle enligt min uppfattning också gälla för handlingar som klassificeras som brott i en stat men som enbart administrativa överträdelser i en annan (det vill säga handlingar som bara beivras på administrativ väg och inte straffrättsligt).