Förslag till avgörande av generaladvokat Juliane Kokott föredraget den 7 juli 2016

1 Originalspråk: tyska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (omarbetning) (EUT L 351, 2012, s. 1).

3 Enligt de i detta avseende överensstämmande skriftliga yttrandena från Wolfgang Schmidt och Christiane Schmidt (se för båda s. 2) väcktes talan den 24 mars 2015.

4 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2000, s. 1).

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107). Enligt artikel 1.2 b i denna förordning är den inte tillämplig på fysiska personers rättskapacitet eller rättsliga handlingsförmåga.

6 Se, exempelvis, dom Schneider ( C‑386/12, EU:C:2013:633, punkt 31).

7 Konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1968, s. 32).

8 Se, bland annat, dom Aannemingsbedrijf Aertssen och Aertssen Terrassements ( C‑523/14, EU:C:2015:722, punkt 30), dom flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 26), dom Sapir m.fl. ( C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 32), och dom Sunico m.fl. ( C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 33).

9 EGT C 59, 1979, s. 71.

10 Enligt punkt 51 i Schlosser-rapporten.

11 Det var fråga om en annan situation i det förfarande som låg till grund för domen Schneider ( C‑386/12, EU:C:2013:633), i vilken det var fråga om ett förfarande för frivillig rättsvård som skulle särskiljas från en fastighetsaffär i syfte att godkänna nämnda transaktion.

12 Se dom Reichert och Kockler ( C‑115/88, EU:C:1990:3, punkterna 8 och 9).

13 Se beslut Gaillard ( C‑518/99, EU:C:2001:209, punkt 17).

14 Beslut Gaillard ( C‑518/99, EU:C:2001:209, punkt 16).

15 Se dom Reichert och Kockler ( C‑115/88, EU:C:1990:3, punkt 11) och dom Weber ( C‑438/12, EU:C:2014:212, punkt 42).

16 Se (angående Brysselkonventionen) dom Rösler ( 241/83, EU:C:1985:6, punkt 20), och dom Reichert och Kockler ( C‑115/88, EU:C:1990:3, punkt 10).

17 Se dom Reichert och Kockler ( C‑115/88, EU:C:1990:3, punkt 12).

18 Enligt formuleringen på s. 2 i begäran om förhandsavgörande.

19 I den tyska språkversionen av den föregående bestämmelsen i Bryssel I-förordningen talades fortfarande om Klagen. I detta avseende uppvisar (och uppvisade) de olika språkversionerna emellertid inte något inre sammanhang, vilket innebär att ordalydelsen inte kan anses avgörande. För en liknande problemställning se mitt förslag till avgörande i målet Kostanjevec ( C‑185/15, EU:C:2016:397, punkt 33).

20 Se dom Effer ( 38/81, EU:C:1982:79, punkterna 4–8).

21 För konnexa yrkanden där det annars föreligger risk för oförenliga domar (punkt 1), regress (punkt 2) och genkäromål (punkt 3).

22 Se, beträffande rättelse i fastighetsregistret och sammanhang, Winter, W., Ineinandergreifen der EuGVVO und nationalem Zivilverfahrensrecht am Beispiel des Gerichtsstands des Sachzusammenhangs, Art. 6 EuGVVO, Berlin 2007, s. 139, s. 144 och följande sidor.

23 Se, bland annat, Dörner i: Saenger, Zivilprozessordnung, sjätte upplagan, 2015, artikel 8, punkt 15. Beträffande Bryssel I-förordningen, se Winter (ovan fotnot 22), s. 149, Muir Watt i: Magnus/Mankowski, Brussels I Regulation, andra upplagan, 2012, artikel 6, punkt 52, samt Nagel/Gottwald, Internationales Zivilprozessrecht, sjunde upplagan, 2013, § 3 punkt 128.

24 Se, exempelvis, dom EMU Tabac m.fl. ( C‑296/95, EU:C:1998:152, punkt 30), dom Nokia ( C‑316/05, EU:C:2006:789, punkt 21), och dom Spasic ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586, punkt 79).