Domstolens dom (femte avdelningen) den 9 mars 2017

I mål C‑173/15, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Finanzgericht Düsseldorf (Skattedomstolen i Düsseldorf, Tyskland) genom beslut av den 1 april 2015, som inkom till domstolen den 17 april 2015, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.L. da Cruz Vilaça samt domarna M. Berger, A. Borg Barthet (referent), E. Levits och F. Biltgen, generaladvokat: P. Mengozzi, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: GE Healthcare GmbH, genom L. Harings och G. Schwendinger, Rechtsanwälte, Hauptzollamt Düsseldorf, genom A. Wollschläger, i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom T. Henze och J. Möller, båda i egenskap av ombud, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Albenzio, avvocato dello Stato, Europeiska kommissionen, genom L. Grønfeldt och T. Maxian Rusche, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 28 juli 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Tullkodexen

Förordning nr 2454/93

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Den första och den andra frågan

Den tredje frågan

Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 32.1 c och 32.5 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1791/2006 av den 20 november 2006 (EUT L 363, 2006, s. 1) (nedan kallad tullkodexen), och artiklarna 158.3 och 160 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EEG) nr 2913/92 (EGT L 253, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1875/2006 av den 18 december 2006 (EUT L 360, 2006, s. 64) (nedan kallad förordning nr 2454/93).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan GE Healthcare GmbH och Hauptzollamt Düsseldorf (huvudtullkontoret i Düsseldorf, Tyskland) (nedan kallat tullkontoret) angående ett beaktande av royalties och licensavgifter vid fastställandet av tullvärdet på varor som importerats från tredjeland för att omsättas fritt inom Europeiska unionen.

3 I artikel 29.1 och 29.2 i tullkodexen föreskrivs följande:

4 I artikel 30.1 och 30.2 i tullkodexen föreskrivs följande:

5 I artikel 31 i tullkodexen föreskrivs följande:

6 Artikel 32 i tullkodexen har följande lydelse:

7 Av artikel 249 i tullkodexen framgår följande:

8 I artikel 143.1 i förordning nr 2454/93 föreskrivs följande:

9 Artikel 145.2 och 145.3 i denna förordning har följande lydelse:

10 I artikel 156a.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

11 Av artikel 157 i samma förordning framgår följande:

12 I artikel 158.3 i förordning nr 2454/93 föreskrivs följande:

13 I artikel 160 i denna förordning föreskrivs följande:

14 Artikel 161 i nämnda förordningen har följande lydelse:

15 I artikel 254 i samma förordning föreskrivs följande:

16 I artikel 256.1 i förordning nr 2454/93 föreskrivs följande:

17 Artikel 257.3 i denna förordning har följande lydelse:

18 Artikel 259 första stycket i nämnda förordning har följande lydelse:

19 Den förklarande anmärkning om tullvärde som avser artikel 32.1 c i tullkodexen och som finns i bilaga 23 till förordning nr 2454/93 har följande lydelse:

20 I den förklarande anmärkning om tullvärde som avser artikel 32.2 i tullkodexen och som finns i samma bilaga anges följande:

21 GE Medical Systems Deutschland GmbH & Co. KG (nedan kallat GE Tyskland) ingick ett standardiserat licensavtal med Monogram Licensing International Inc. (nedan kallat bolaget M). Båda bolagen hörde till koncernen General Electrics (nedan kallad GE-koncernen).

22 Enligt artikel II A i avtalet skulle bolaget M ge GE Tyskland en icke-exklusiv avgiftspliktig licens att, i noga överensstämmelse med kvalitetsnormerna, använda GE-koncernens varumärke (nedan kallat GE-varumärke) för varor och tjänster som GE Tyskland producerade, sålde eller tillhandahöll. Bolaget M beviljade dessutom GE Tyskland en avgiftsfri icke-exklusiv licens att efter eget skön använda sig av GE-varumärket för att återförsälja varorna till andra dotterbolag i GE-koncernen, använda varorna för experimentella ändamål eller som varuprover, eller för att låta dem bli avfall. GE Tyskland hade även rätt att, utan att behöva betala royalties, använda varor under varumärket i affärsförbindelser med bolag, som också hörde till GE-koncernen, och som också hade rätt att använda GE-varumärket på motsvarande villkor som de som anges i licensavtalet mellan bolaget M och GE Tyskland.

23 För att säkerställa att GE Tyskland producerade, sålde eller tillhandahöll varorna och tjänsterna i noga överensstämmelse med kvalitetsnormerna hade bolaget M en långtgående övervakningsrätt, och det kunde säga upp avtalet med kort varsel om dessa normer åsidosattes. Förfallodatum för royalties enligt artikel II A i licensavtalet hade fastställts till den 31 december varje kalenderår. Dessa royalties uppgick till 0,95 procent av GE Tysklands årsomsättning för användningen av GE-varumärket och till 0,05 procent av GE Tysklands omsättning för användningen av GE-koncernens handelsnamn.

24 I samband med en tullkontroll med avseende på perioden den 1 oktober 2007–31 december 2009 konstaterade tullkontoret bland annat, i en rapport av den 8 september 2010, att GE Tyskland hade köpt varor med ursprung i tredjeland från bolag som hörde till GE-koncernen, men att bolaget, inför fastställandet av tullvärdet för dessa varor, felaktigt hade underlåtit att deklarera de royalties som förfallit till betalning för varorna. Den 30 september 2010 meddelade tullkontoret ett beslut om påförande av importtullar i efterhand på 14985,09 euro.

25 Efter det att GE Tyskland hade betalat dessa tullar, ansökte bolaget den 21 juli 2011 om att de skulle återbetalas på grundval av artikel 236 i tullkodexen. Till stöd för sin ansökan angav bolaget att de royalties som hade förfallit till betalning enligt licensavtalet inte skulle läggas till tullvärdet på de aktuella varorna enligt artikel 32 i tullkodexen.

26 Genom beslut av den 9 mars 2015 avslog tullkontoret GE Tysklands ansökan om återbetalning, eftersom tullkontoret ansåg att de tullvärden som det hänvisats till var riktiga.

27 Under tiden, närmare bestämt den 31 augusti 2011, hade GE Healthcare trätt i GE Tysklands ställe.

28 Den 11 mars 2015 väckte GE Healthcare talan vid den hänskjutande domstolen mot tullkontorets beslut av den 9 mars 2015. Nämnda domstol, som ska tillämpa artikel 32.1 c i tullkodexen i det mål som pågår vid den, är osäker på den exakta innebörden av denna bestämmelse.

29 Mot denna bakgrund beslutade Finanzgericht Düsseldorf (Skattedomstolen i Düsseldorf, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

30 Enligt domstolens fasta praxis syftar den unionsrätt som rör tullvärdering till att upprätta ett rättvist, enhetligt och neutralt system som utesluter användning av godtyckliga eller fiktiva tullvärden. Tullvärdet ska återspegla det verkliga ekonomiska värdet på en importerad vara och följaktligen ta hänsyn till alla delar av denna vara som har ett ekonomiskt värde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2006, Compaq Computer International Corporation, C‑306/04, EU:C:2006:716, punkt 30, och dom av den 16 juni 2016, EURO 2004. Hungary ( C‑291/15, EU:C:2016:455, punkterna 23 och 26).

31 I synnerhet ska, enligt artikel 29 i tullkodexen, tullvärdet på importerade varor i princip vara transaktionsvärdet, det vill säga det pris som faktiskt betalats eller ska betalas för varorna när de säljs för export till unionens tullområde, med förbehåll för de justeringar som ska göras enligt artikel 32 i tullkodexen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2013, Christodoulou m.fl., C‑116/12, EU:C:2013:825, punkterna 38, 44 och 50, och dom av den 21 januari 2016, Stretinskis, C‑430/14, EU:C:2016:43, punkt 15).

32 Det preciseras i artikel 32 i tullkodexen vad som ska läggas till det pris som faktiskt har betalats eller ska betalas för de importerade varorna för att fastställa deras tullvärde. Enligt punkt 1 c i denna bestämmelse ska således det pris som faktiskt har betalats eller ska betalas för de importerade varorna ökas med royalties och licensavgifter som avser de varor som värderas och som köparen ska betala, antingen direkt eller indirekt, som ett villkor för försäljningen av de varor som värderas, i den mån dessa royalties och licensavgifter inte ingår i det pris som faktiskt har betalats eller ska betalas.

33 Enligt artikel 157.1 i förordning nr 2454/93 ska royalties och licensavgifter, vid tillämpningen av artikel 32.1 c i tullkodexen, framför allt avse betalning för rättigheter som rör försäljning för export av de importerade varor som är aktuella, däribland varumärken och patenterade modeller, eller användning eller återförsäljning av dessa varor, särskilt upphovsrätt och tillverkningsprocesser som i sig är knutna till nämnda varor.

34 I artikel 157.2 i tillämpningsförordningen anges vidare att royalties eller licensavgifter ska läggas till det pris som faktiskt betalats eller ska betalas när denna betalning dels avser de varor som ska värderas, dels utgör ett villkor för försäljningen av dessa varor.

35 Den justering som föreskrivs i artikel 32.1 c i tullkodexen ska följaktligen uppfylla tre kumulativa villkor, nämligen, för det första, att aktuella royalties eller licensavgifter inte ska ha ingått i det pris som faktiskt har betalats eller ska betalas, för det andra, att dessa royalties eller licensavgifter ska avse den vara som ska värderas och, för det tredje, att köparen ska vara skyldig att betala dessa royalties eller licensavgifter som ett villkor för försäljningen av den vara som ska värderas.

36 Såvitt avser det första villkoret är det enligt beslutet om hänskjutande klart att GE Healthcare inte, enligt bestämmelserna i det licensavtal som är aktuellt i det nationella målet, räknade in förevarande royalties eller licensavgifter för användningen av GE-varumärket i tullvärdet på de varor som skulle värderas.

37 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans såvitt avser det andra villkoret i punkt 35 ovan, för att få klarhet i huruvida artikel 32.1 c i tullkodexen ska tolkas på så sätt att royalties och licensavgifter avser de varor som värderas dels när det, vid den tidpunkt då avtalet ingicks eller vid den tidpunkt då tullskulden uppkom, inte är möjligt att fastställa storleken på dessa royalties eller licensavgifter, dels när nämnda royalties eller licensavgifter endast delvis avser de varor som värderas.

38 Det ska vid besvarandet av denna fråga först prövas huruvida royalties och licensavgifter avser de varor som värderas, enligt artikel 32.1 c i tullkodexen, även om det, vid den tidpunkt då avtalet ingicks eller vid den tidpunkt då tullskulden uppkom, inte är möjligt att fastställa storleken på dessa royalties eller licensavgifter.

39 Det framgår av beslutet om hänskjutande att GE Tyskland enligt det licensavtal som är aktuellt i det nationella målet var skyldigt att betala royalties och licensavgifter med avseende på användningen av GE-varumärket för de varor som bolaget importerade, med undantag av vissa varor som kunde användas under varumärket utan att royalties behövde betalas. Dessa undantag gällde bland annat för varor som såldes vidare till andra dotterbolag i GE-koncernen, varor som användes för experimentella ändamål eller som varuprover och för varor avsedda att bli avfall.

40 Under dessa omständigheter, och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 29 i sitt förslag till avgörande, avser aktuella royalties och licensavgifter faktiskt de varor som ska värderas, trots att deras exakta belopp inte var fastställt vid den tidpunkt då avtalet ingicks eller, senare, vid mottagandet av tulldeklarationen eller vid den tidpunkt då tullskulden uppkom.

41 Vad särskilt avser frågan huruvida det exakta beloppet avseende de royalties eller licensavgifter som ska betalas ska fastställas vid den tidpunkt då tullskulden uppkom, gäller inte ett sådant krav enligt artikel 32.1 c i tullkodexen.

42 Det föreskrivs däremot i artikel 156a.1 i förordning nr 2454/93 att tullmyndigheterna, på begäran av berörd person, genom avvikelse från artikel 32.2 i tullkodexen, får medge att vissa kostnader eller andra faktorer som ska läggas till det pris som faktiskt betalats eller ska betalas, men som inte var mätbara vid tidpunkten då tullskulden uppkom, fastställs på grundval av specifika och lämpliga kriterier.

43 Det är vidare möjligt för deklaranten, enligt artikel 254 i förordning nr 2454/93, att efter godtagande av tullmyndigheterna göra en ofullständig deklaration för övergång till fri omsättning som enligt artikel 257.3 i denna förordning kan ge en preliminär uppgift om tullvärdet på de varor som ska importeras, varvid denna deklaration kan kompletteras senare, enligt artiklarna 256, 257 och 259 i nämnda förordning.

44 Vidare har den tullkodexkommitté (sektionen för tullvärde) som avses i artikel 247a i tullkodexen (nedan kallad tullkodexkommittén) lämnat kommentar nr 3 avseende royalties och licensavgifters inverkan på tullvärdet. Punkt 14 i kommentaren har följande lydelse:

45 Även om tullkodexkommitténs slutsatser inte har tvingande rättsverkningar, så utgör de ändå viktiga hjälpmedel för att säkerställa att medlemsstaternas tullmyndigheter tillämpar tullkodexen på ett enhetligt sätt, och ger i denna egenskap giltiga tolkningsdata för densamma (dom av den 6 februari 2014, Humeau Beaupréau, C‑2/13, EU:C:2014:48, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

46 Det krävs följaktligen inte, enligt artikel 32.1 c i tullkodexen, att storleken på royalties eller licensavgifter har fastställts vid den tidpunkt då licensavtalet ingicks eller vid den tidpunkt då tullskulden uppkom för att dessa royalties eller licensavgifter ska anses avse de varor som ska värderas.

47 Det ska därefter prövas huruvida aktuella royalties eller licensavgifter kan anses avse de varor som ska värderas trots att de endast delvis avser nämnda varor. I detta fall betalades nämligen aktuella royalties eller licensavgifter även för tjänster som utförts efter importen av de varor som är aktuella i det nationella målet och för användning av handelsnamnet på den koncern som deklaranten hörde till.

48 Det föreskrivs härvid i artikel 161 andra stycket i förordning nr 2454/93 att om beloppet för royaltyn eller licensavgiften är beräknat oberoende av de importerade varornas pris får dock betalningen av royaltyn eller licensavgiften ändå anses avse de varor som ska värderas.

49 Det framgår av beslutet om hänskjutande att storleken på aktuella royalties eller licensavgifter i detta fall beror på procentandelen av den omsättning som genereras vid försäljning till tredje part av de varor som importerats inom ramen för licensavtalet. Av detta följer att betalningen av dessa royalties eller licensavgifter avser de varor som ska värderas, i den mening som avses i denna artikel 161 andra stycket.

50 Detta konstaterande påverkas inte av det förhållandet, enligt samma beslut, att aktuella royalties och licensavgifter även avser tjänster som utförts efter det att GE Tyskland importerat nämnda varor samt använt sig av GE-koncernens namn.

51 Det föreskrivs nämligen i artikel 158.3 i förordning nr 2454/93 att om royalties eller licensavgifter delvis avser de importerade varorna och delvis andra beståndsdelar eller komponenter som tillförts varorna efter importen, eller verksamheter eller tjänster som utförts efter importen, ska en lämplig fördelning göras endast på grundval av objektiva och beräkningsbara uppgifter i enlighet med den förklarande anmärkningen till artikel 32.2 i tullkodexen, som finns i bilaga 23 till förordning nr 2454/93.

52 I artikel 158.3 i förordning nr 2454/93 föreskrivs således uttryckligen att royalties eller licensavgifter som ska betalas delvis kan anses avse varor och delvis tjänster som utförts efter importen. Den justering som föreskrivs i artikel 32.1 c kan därför komma att göras, trots att dessa royalties eller licensavgifter endast delvis avser de importerade varorna. Justeringen ska i så fall göras på grundval av objektiva och beräkningsbara uppgifter som gör det möjligt att uppskatta storleken på de royalties eller licensavgifter som avser dessa varor.

53 Det kan, enligt artikel 32.1 c i tullkodexen, följaktligen anses att royalties eller licensavgifter avser de varor som värderas i den mening som avses i denna bestämmelse, trots att dessa royalties eller licensavgifter endast delvis avser nämnda varor.

54 Av det föregående följer att den första och den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 32.1 c i tullkodexen ska tolkas på så sätt att det enligt denna bestämmelse dels inte krävs att storleken på royalties eller licensavgifter har fastställts vid den tidpunkt då licensavtalet ingicks eller vid den tidpunkt då tullskulden uppkom för att dessa royalties eller licensavgifter ska anses avse de varor som ska värderas, dels kan anses att nämnda royalties eller licensavgifter avser de varor som värderas, trots att dessa royalties eller licensavgifter endast delvis avser nämnda varor.

55 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan, som avser det tredje villkoret i punkt 35 ovan, för att få klarhet i huruvida artikel 32.1 c i tullkodexen och artikel 160 i förordning nr 2454/93 ska tolkas på så sätt att royalties eller licensavgifter utgör ett villkor för försäljningen av de varor som ska värderas, när det, inom en och samma bolagskoncern, är ett företag som är närstående till såväl säljaren som köparen som kräver betalning av dessa royalties eller licensavgifter och betalningen har erlagts till förmån för samma företag.

56 Det ska erinras om att det i artikel 157.2 i förordning nr 2454/93, som innehåller villkoren för tillämpningen av artikel 32.1 c i tullkodexen, föreskrivs att royalties eller licensavgifter ska läggas till det pris som faktiskt betalats eller ska betalas när betalningen dels avser de varor som ska värderas, dels utgör ett villkor för försäljningen av dessa varor.

57 Det preciseras emellertid inte i artikel 32.1 c i tullkodexen eller i artikel 157.2 i förordning nr 2454/93 vad som avses med villkor för försäljningen av de varor som ska värderas.

58 Det anges i punkt 12 i kommentar nr 3 från tullkodexkommittén (sektionen för tullvärde) avseende royalties och licensavgifters inverkan på tullvärdet, att det är fråga om huruvida säljaren är beredd att sälja varorna utan att någon royalty eller licensavgift betalas. Villkoret kan vara uttryckligt eller underförstått. Det anges i de flesta fallen i licensavtalet huruvida försäljningen av de importerade varorna är beroende av att en royalty eller en licensavgift betalas. Det är emellertid inte nödvändigt att detta föreskrivs.

59 Det finns anledning att ta anvisningarna i denna kommentar i beaktande, såsom framgår av punkt 45 ovan.

60 Det ska under dessa omständigheter anses att, såsom generaladvokaten har påpekat i sitt förslag till avgörande, betalningen av royalties eller licensavgifter utgör ett villkor för försäljningen av de varor som ska värderas om betalningen av royaltyn eller licensavgiften, i avtalsförhållandena mellan säljaren – eller den person som är närstående till säljaren – och köparen, är så viktig för säljaren att denne inte skulle genomföra försäljningen om inte betalningen erlades, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

61 Såvitt avser det nationella målet framgår det av beslutet om hänskjutande att licensgivaren – det vill säga bolaget M, som var närstående till såväl säljaren som köparen – var mottagaren av de royalties eller licensavgifter som avsåg de sålda varorna. Mottagaren i detta fall var följaktligen samma bolag som det som krävde att köparen av dessa varor skulle betala royalties eller licensavgifter avseende varorna. De tre bolagen hörde till samma koncern, GE-koncernen, och kontrollerades direkt eller indirekt av moderbolaget i denna koncern.

62 Det föreskrivs i artikel 160 i förordning nr 2454/93 att när köparen betalar royalties eller licensavgifter till en tredje part, ska villkoren i artikel 157.2 i nämnda förordning inte anses uppfyllda om inte säljaren eller en till säljaren närstående person kräver att köparen erlägger denna betalning.

63 Den hänskjutande domstolen önskar således få klarhet i huruvida villkoret i artikel 160 i förordning nr 2454/93 är uppfyllt i en situation i vilken den tredje part till vilken en royalty eller licensavgift ska betalas och den till säljaren närstående personen är en och samma person.

64 GE Healthcare har gjort gällande att det i den tyska språkversionen av artikel 160 i förordning nr 2454/93 föreskrivs att den person som kräver betalning av en royalty eller licensavgift och den tredje part till vilken denna royalty eller licensavgift ska betalas inte kan vara en och samma person.

65 Det framgår emellertid av domstolens fasta praxis att den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse inte ensam kan ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller härvidlag ges företräde framför övriga språkversioner. Ett sådant synsätt skulle nämligen strida mot kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten. I händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna, ska den aktuella bestämmelsen således tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (dom av den 15 november 2011, Kurcums Metal, C‑558/11, EU:C:2012:721, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

66 Såsom generaladvokaten har angett i punkt 63 i sitt förslag till avgörande finns det inte någon annan språkversion av artikel 160 i förordning nr 2454/93 som innehåller en andra hänvisning till en tredje part till vilken betalningen av royalties eller licensavgifter ska erläggas.

67 Såsom generaladvokaten dessutom har påpekat i punkt 65 i sitt förslag till avgörande kan den omständigheten att en till säljaren närstående person inte betraktas som tredje part i den mening som avses i artikel 160 i förordning nr 2454/93 inte heller medge slutsatsen att betalningen av royalties eller licensavgifter inte utgör ett villkor för försäljningen av de varor som ska värderas, i den mening som avses i artikel 32.1 c i tullkodexen.

68 Det måste däremot prövas huruvida den till säljaren närstående personen utövar en kontroll över säljaren eller köparen som innebär att vederbörande kan försäkra sig om att importen av de varor som personens licensavgift avser är beroende av att motsvarande royalty eller licensavgift betalas till vederbörande.

69 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra denna prövning i det nationella målet.

70 Det har vidare i punkt 13 i kommentar nr 3 från tullkodexkommittén (sektionen för tullvärde) avseende royalties och licensavgifters inverkan på tullvärdet angetts att när varor köps av en person och aktuella royalties eller licensavgifter betalas till en annan person kan deras betalning ändå anses vara ett villkor för försäljningen av varorna …. Säljaren eller en till säljaren närstående person kan anses kräva att köparen erlägger denna betalning, exempelvis om det i en multinationell koncern köps varor från ett företag i samma koncern, men royaltyn ska betalas till ett annat företag i samma koncern. Detsamma gäller om säljaren är licenstagare för den som är mottagare av aktuella royalties och denna kontrollerar villkoren för försäljningen.

71 Av det föregående följer att den tredje frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 32.1 c i tullkodexen och artikel 160 i förordning nr 2454/93 ska tolkas på så sätt att royalties eller licensavgifter utgör ett villkor för försäljningen av de varor som ska värderas, när det, inom en och samma bolagskoncern, är ett företag som är närstående till såväl säljaren som köparen som kräver betalning av dessa royalties eller licensavgifter och betalningen har erlagts till förmån för samma företag.

72 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 32.1 c i tullkodexen och artikel 158.3 i förordning nr 2454/93 ska tolkas på så sätt att de åtgärder för justering respektive fördelning som avses i dessa bestämmelser kan vidtas om de aktuella varornas tullvärde inte har fastställts enligt artikel 29 i tullkodexen, utan enligt den subsidiära metoden i artikel 31 i tullkodexen.

73 Det framgår av de handlingar som har getts in till domstolen att huvudtullkontoret i Düsseldorf, för flera räkenskapsår före räkenskapsåret 2009, inte fick de uppgifter som var nödvändiga för att det skulle kunna göra en justering, grundad på artikel 32.1 c i tullkodexen, av transaktionsvärdet beräknat enligt metoden i artikel 29 i tullkodexen. Följaktligen tillämpades den metod för fastställande av tullvärdet som avses i artikel 31 i tullkodexen, medan metoderna i artiklarna 29 och 30 i tullkodexen i princip inte var tillämpliga.

74 Eftersom det i artikel 32.1 c i tullkodexen föreskrivs att en justering för att fastställa tullvärdet endast kan göras enligt artikel 29 i tullkodexen, uppkommer frågan huruvida justeringen, särskilt fördelningen enligt artikel 158.3 i förordning nr 2454/93, även kan vidtas om tullvärdet på de importerade varorna har fastställts på grundval av metoden i artikel 31 i tullkodexen.

75 Det ska erinras om att när tullvärdet inte kan fastställas enligt artikel 29 i tullkodexen på grundval av de importerade varornas transaktionsvärde, ska tullvärdet fastställas enligt artikel 30 i tullkodexen genom tillämpning, i ordningsföljd, av de metoder som föreskrivs i leden a–d i artikel 30.2 i tullkodexen (dom av den 16 juni 2016, EURO 2004. Hungary, C‑291/15, EU:C:2016:455, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

76 För det fall det inte heller är möjligt att fastställa tullvärdet på de importerade varorna enligt artikel 30 i tullkodexen, ska tullvärdet fastställas enligt artikel 31 i tullkodexen (dom av den 16 juni 2016, EURO 2004. Hungary, C‑291/15, EU:C:2016:455, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

77 Det följer således såväl av lydelsen av artiklarna 29–31 i tullkodexen som av den ordning i vilken kriterierna för att fastställa tullvärdet ska tillämpas enligt dessa artiklar att dessa bestämmelser har en inbördes rangordning. Det är nämligen endast när tullvärdet inte kan fastställas enligt en viss bestämmelse som det ska ske med tillämpning av den bestämmelse som följer omedelbart efter denna enligt den ordning som fastställts (dom av den 16 juni 2016, EURO 2004. Hungary, C‑291/15, EU:C:2016:455, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

78 Det föreskrivs i artikel 31.1 i tullkodexen att tullvärdet på de importerade varorna ska fastställas på grundval av tillgängliga data inom unionen genom användning av rimliga medel som är förenliga med principerna och de allmänna bestämmelserna i de internationella avtal samt de bestämmelser som anges i kapitel 3 i tullkodexen.

79 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 86 i sitt förslag till avgörande innebär hänvisningen i artikel 31.1 i tullkodexen till kapitel 3 i tullkodexen att de allmänna bestämmelserna i kapitlet, som artikel 32 i tullkodexen utgör en del av, även är tillämpliga för det fall tullvärdet på en importerad vara fastställs enligt artikel 31.1 i tullkodexen.

80 Såsom framgår av punkt 30 ovan syftar den unionsrätt som rör tullvärdering nämligen till att upprätta ett rättvist, enhetligt och neutralt system som utesluter användning av godtyckliga eller fiktiva tullvärden. Enligt punkt 2 i den förklarande anmärkning om tullvärde som avser artikel 31.1 i tullkodexen och som finns i bilaga 23 till förordning nr 2454/93 bör de värderingsmetoder som ska tillämpas enligt artikel 31.1 vara de metoder som fastställs i artiklarna 29–30.2 i tullkodexen, men det anges därtill att en rimlig flexibilitet i användningen av dessa metoder skulle vara i överensstämmelse med målen och bestämmelserna i samma artikel 31.1 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2008, Carboni e derivati, C‑263/06, EU:C:2008:128, punkt 60).

81 Med hänsyn till att det är nödvändigt att fastställa ett tullvärde för det fall ett företag inte lämnar fullständiga uppgifter om de aktuella räkenskapsåren och med hänsyn till den rimliga flexibilitet som omnämns i punkt 2 i nämnda förklarande anmärkning, ska det godtas att uppgifter om andra räkenskapsår för företaget kan utgöra tillgängliga data inom unionen som enligt artikel 31.1 i tullkodexen kan ligga till grund för fastställandet av tullvärdet. Hänvisningen till dessa uppgifter är nämligen ett sätt att fastställa nämnda värde som är både rimligt, i den mening som avses i nämnda artikel 31.1, och förenligt med principerna och de allmänna bestämmelserna i de internationella avtal och de bestämmelser som det hänvisas till i samma artikel 31.1 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2008, Carboni e derivati, C‑263/06, EU:C:2008:128, punkt 61).

82 Vad beträffar artikel 158.3 i förordning nr 2454/93, föreskrivs det däri att om royalties eller licensavgifter delvis avser de importerade varorna och delvis andra beståndsdelar eller komponenter som tillförts varorna efter importen, eller verksamheter eller tjänster som utförts efter importen, ska en lämplig fördelning göras endast på grundval av objektiva och beräkningsbara uppgifter i enlighet med den förklarande anmärkningen till artikel 32.2 i tullkodexen, som finns i bilaga 23 till förordning nr 2454/93.

83 Det framgår av punkt 81 ovan, liksom av punkt 91 i generaladvokatens förslag till avgörande, att uppgifter om andra räkenskapsår för det aktuella företaget kan anses vara objektiva och beräkningsbara i den mening som avses i artikel 158.3 i förordning nr 2454/93. Följaktligen kan den fördelning som föreskrivs i nämnda artikel tillämpas.

84 Såsom den tyska regeringen och Europeiska kommissionen har gjort gällande skulle en annan bedömning dessutom kunna ge upphov till otillbörliga fördelar för importörer som vägrar att lämna fullständiga uppgifter, vilket därmed förhindrar en korrekt uppskattning av tullvärdet på de importerade varorna.

85 Av det föregående följer att den fjärde frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 32.1 c i tullkodexen och artikel 158.3 i förordning nr 2454/93 ska tolkas på så sätt att de åtgärder för justering respektive fördelning som avses i dessa bestämmelser kan vidtas om de aktuella varornas tullvärde inte har fastställts enligt artikel 29 i tullkodexen, utan enligt den subsidiära metoden i artikel 31 i tullkodexen.

86 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.