Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 24 januari 2018

I mål C‑433/15, angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF, som väckts den 6 augusti 2015,

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz samt domarna C. Vajda, E. Juhász (referent), K. Jürimäe och C. Lycourgos, generaladvokat: E. Sharpston, justitiesekreterare: handläggaren R. Schiano,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 8 september 2016,

och efter att den 13 juli 2017 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Det administrativa förfarandet och parternas yrkanden

Prövning av talan

Inledande synpunkter

Prövning i sak

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt relevant unionslagstiftning som är tillämplig på de berörda regleringsåren, särskilt artiklarna 1 och 2 i rådets förordning (EEG) nr 3950/92 av den 28 december 1992 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 405, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 47, s. 159), artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 1788/2003 av den 29 september 2003 om införande av en avgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EUT L 270, 2003, s. 123 och rättelse i EUT L 94, 2004, s. 71), artiklarna 79, 80 och 83 i rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden) (EUT L 299, 2007, s. 1) samt, vad avser kommissionens genomförandebestämmelser, artikel 7 i förordning (EEG) nr 536/93 av den 9 mars 1993 om tillämpningsföreskrifter för tilläggsavgiften för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 57, 1993, s. 12; svensk specialutgåva, område 3, volym 50, s. 202), artikel 11.1 och 11.2 i förordning (EG) nr 1392/2001 av den 9 juli 2001 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 3950/92 (EGT L 187, 2001, s. 19), samt, slutligen, artiklarna 15 och 17 i förordning (EG) nr 595/2004 av den 30 mars 2004 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 1788/2003 (EUT L 94, 2004, s. 22), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1468/2006 av den 4 oktober 2006 (EUT L 274, 2006, s. 6) (nedan kallad förordning nr 595/2004), genom att inte säkerställa att den tilläggsavgift som skulle betalas för produktion i Italien som översteg den nationella kvoten, från det första regleringsåret då tilläggsavgiften tillämpades i Italien (1995/1996) till det sista året då en överskottsproduktion hade fastställts i Italien (2008/2009),

2 Enligt första skälet i förordning nr 3950/92 kommer systemet med en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter, vilket har till syfte att minska obalansen mellan tillgång och efterfrågan på marknaden för mjölk och mjölkprodukter och de därmed sammanhängande strukturella överskotten, behövas även i framtiden för att uppnå en bättre balans på marknaden.

3 I artikel 1 i förordning nr 3950/92 föreskrivs följande:

4 I artikel 2.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

5 Förordning nr 3950/92 upphävdes med verkan från och med den 1 april 2004 genom artikel 25 i förordning nr 1788/2003. Skäl 5 i den sistnämnda förordningen har följande lydelse:

6 I förordningens artikel 1, med rubriken Räckvidd, föreskrivs följande:

7 I artikel 3 i förordning nr 1788/2003, med rubriken Inbetalning av avgiften, föreskrivs följande:

8 I artikel 4 i denna förordning, med rubriken Producenternas bidrag till den avgift som skall erläggas, föreskrivs följande:

9 Förordning nr 1788/2003 upphävdes genom artikel 201.1 b i förordning nr 1234/2007 från och med den 1 april 2008. Bestämmelserna i den sistnämnda förordningen rörande systemet för begränsning av produktionen inom mjölksektorn är, enligt förordningens artikel 204.2 f, tillämpliga från och med den 1 juli 2008. Skäl 38 i nämnda förordning har följande lydelse:

10 Artikel 78 i förordning nr 1234/2007, med rubriken Överskottsavgift, har följande lydelse:

11 I artikel 79 i denna förordning, med rubriken Producenternas bidrag till överskottsavgiften, föreskrivs följande:

12 I artikel 80 i nämnda förordning, med rubriken Överskottsavgift på leveranser, i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 72/2009 av den 19 januari 2009 (EUT L 30, 2009, s. 1), föreskrivs följande:

13 Artikel 83 i förordning nr 1234/2007, med rubriken Överskottsavgift vid direktförsäljning, har följande lydelse:

14 I artikel 7 i förordning nr 536/93 föreskrivs följande:

15 Förordning nr 1392/2001 ersätter, enligt dess artiklar 16.1 och 17, förordning nr 536/93 med verkan från den 31 mars 2002. I artikel 11 i förordning nr 1392/2001, med rubriken Medlemsstaternas kontroller, föreskrivs följande:

16 Förordning nr 1392/2001 upphävdes, med verkan från den 1 april 2004, genom förordning nr 595/2004. Bestämmelserna i den sistnämnda förordningen är, enligt förordningens artikel 28, tillämpliga från perioden 2004/2005. I artikel 15 i den sistnämnda förordningen, med rubriken Betalningsfrist, föreskrivs följande:

17 I artikel 17 i förordning nr 595/2004, med rubriken Debitering av avgiften, föreskrivs följande:

18 Den 16 juli 2003 antog rådet beslut 2003/530/EG om huruvida ett stöd som Republiken Italien har för avsikt att bevilja sina mjölkproducenter är förenligt med den gemensamma marknaden (EUT L 184, 2003, s. 15), med stöd av artikel 88.2 tredje stycket EG, nu artikel 108.2 tredje stycket FEUF. I skälen 2–5, 7 och 8 i detta beslut anges följande:

19 I artikel 1 i nämnda beslut föreskrivs följande:

20 Efter att ha informerats om att Italien hade uppburit otillräckliga belopp i form av tilläggsavgifter från producenter av komjölk bedömde kommissionen att Republiken Italien inte hade fullgjort sina skyldigheter att fördela den tilläggsavgift som skulle erläggas på var och en av de producenter som hade bidragit till varje överskridande av de nationella referenskvantiteterna, beräkna motsvarande skuld för var och en av producenterna, kontrollera att denna skuld verkligen betalades av de berörda och, för det fall betalning inte hade skett, driva in de belopp som skulle betalas.

21 Genom skriftväxling som ägde rum mellan juli månad år 2008 och juli månad år 2012, till största delen inom ramen för ett EU-pilotärende, efterfrågade kommissionen upplysningar från Italiens regering angående vilka åtgärder som hade vidtagits för att driva in dessa tilläggsavgifter på mjölk. Kommissionens frågor avsåg bland annat fördelningen av tilläggsavgiften på de betalningsskyldiga och de åtgärder som hade vidtagits för indrivning i de fall där betalning inte skett samt huruvida genomförda lagändringar hade gjort indrivningen av tilläggsavgifter effektivare och påverkat administrativa förfaranden för indrivning och handläggningen av tvister.

22 Kommissionen var inte nöjd med de svar som de italienska myndigheterna lämnade och skickade därför en formell underrättelse till Republiken Italien den 21 juni 2013 och bad denna att inkomma med synpunkter. Medlemsstaten svarade genom en skrivelse av den 23 september 2013, vilken åtföljdes av tre kompletterande skrivelser av den 30 september 2013, den 21 januari 2014 respektive den 7 februari 2014.

23 Med beaktande av den varaktiga stagnation som utmärkte indrivningsförfarandet och att de utestående beloppen fortfarande var betydande delgav kommissionen Republiken Italien ett motiverat yttrande den 10 juli 2014 och uppmanade nämnda medlemsstat att vidta de nödvändiga åtgärderna för att rätta sig efter det motiverade yttrandet inom två månader från mottagandet av detsamma. Italiens regering begärde att tidsfristen för att inkomma med svar skulle förlängas. Kommissionen biföll denna begäran genom att förlänga svarsfristen till den 11 oktober 2014.

24 Genom skrivelse av den 13 oktober 2014, vilken kompletterades den 22 oktober och den 25 november 2014, besvarade Republiken Italien de anmärkningar som hade framförts i det motiverade yttrandet.

25 Kommissionen övertygades inte av Republiken Italiens argument och väckte därför förevarande talan.

26 Det ska inledningsvis noteras att kommissionen i sin ansökan har yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Italien har åsidosatt sina skyldigheter enligt relevant unionslagstiftning som är tillämplig på de berörda regleringsåren, särskilt de bestämmelser som avses i punkt 1 ovan. I den inledande delen av ansökan och i dess punkt 2 räknar kommissionen emellertid upp, utan att använda ordet särskilt, de olika bestämmelser i unionsrätten som utgör föremål för det påstådda fördragsbrottet. Det följer inte heller av nämnda ansökan att kommissionen hade för avsikt att inkludera andra bestämmelser i unionsrätten i sin talan än de som uttryckligen anges i punkt 1 ovan. Under dessa omständigheter måste yrkandena i ansökan förstås så, att de enbart avser de sistnämnda bestämmelserna.

27 För det andra ska det preciseras att den talan om fördragsbrott som väckts av kommissionen rör Republiken Italiens underlåtenhet att vidta de åtgärder som krävs för att uppfylla vissa av medlemsstatens skyldigheter enligt unionsrätten och som har samband med systemet med tilläggsavgift på produktion av mjölk som överstiger den nationella kvot som medlemsstaten förfogar över. Enligt kommissionen har nämnda medlemsstat inte infört ett system som säkerställer att den tilläggsavgift som ska betalas på nationell nivå verkligen påförs de berörda näringsidkarna och betalas av desamma eller, för det fall betalning inte sker, drivs in av de behöriga myndigheterna.

28 I yrkandena i ansökan nämns emellertid inga specifika summor vilka inte ska ha drivits in under de olika regleringsåren, eller ens ett sammanlagt belopp som täcker samtliga berörda regleringsår.

29 Av detta följer att det inte är nödvändigt att inom ramen för förevarande talan fastställa huruvida samtliga tilläggsavgifter som ännu inte drivits in motsvarar beloppet 1343 miljoner euro, såsom anges i kommissionens skrivelser, eller snarare beloppet 827,39 miljoner euro, såsom Republiken Italien uppgett.

30 Med beaktande härav, och oberoende av att parterna har olika uppfattning om vilka belopp som har drivits in och vilka belopp som återstår att driva in, konstaterar domstolen att den 11 oktober 2014, vilket är den tidpunkt som anges i punkt 23 ovan, det vill säga 18 år efter det att det första regleringsåret för tilläggsavgiften i Italien avslutades och mer än fem år efter det sista regleringsåret, hade de italienska myndigheterna ännu inte drivit in betydande belopp vilka skulle erläggas i form av tilläggsavgifter.

31 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som förevarande talan ska prövas.

32 Kommissionen har gjort gällande att Republiken Italien den 11 oktober 2014, det vill säga vid den tidpunkt då den tidsfrist som angavs i det motiverade yttrandet löpte ut, till vilken tidpunkt en förlängd tidsfrist på en månad lagts, inte hade inrättat ett effektivt systemför att driva in de utestående tilläggsavgifterna på mjölk för regleringsåren 1995/1996–2008/2009.

33 Enligt kommissionen åsidosatte Republiken Italien sin skyldighet att skyndsamt fördela tilläggsavgiften mellan de producenter som hade bidragit till vart och ett av överskridandena av de nationella referenskvantiteterna och att driva in nämnda avgift i sin helhet. Kommissionen grundar sig i detta avseende särskilt på rättspraxis från domen av den 21 januari 1999, Tyskland/kommissionen ( C‑54/95, EU:C:1999:11, punkt 177), enligt vilken det åligger medlemsstaterna att med iakttagande av den allmänna skyldigheten att iaktta skyndsamhet i artikel 4.3 i EU-fördraget, snarast driva in belopp som ska återbetalas i form av tilläggsavgifter.

34 Enligt kommissionen är de belopp som ska erläggas i form av tilläggsavgifter på mjölk så omfattande, vilket framgår av punkt 29 ovan, till följd av underlåtenhet från Republiken Italiens sida och av att denna medlemsstats system för att säkerställa fördelning och indrivning av denna avgift i Italien under den period som avses i ansökan var ineffektivt.

35 Enligt kommissionen var genomförandet i nationell rätt av unionsbestämmelserna på området för det första enormt rörigt vilket ledde till att tillämpningen av det nationella systemet med tilläggsavgifter avsevärt försenades och till ett stort antal tvister. Indrivningen av denna avgift försvårades följaktligen, bland annat till följd av vissa nationella domstolar såsom en skyddsåtgärd beviljade anstånd med betalningen av avgiften.

36 För det andra använde Republiken Italien inte på ett effektivt sätt de administrativa medel, däribland kompensationssystemet, som den skulle ha kunnat utnyttja för att driva in de belopp som skulle erläggas i form av tilläggsavgifter. I Italien infördes möjligheten att kompensera belopp som skulle betalas i denna form och stödbelopp vilka skulle utbetalas inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken på ett ineffektivt sätt och för sent. För övrigt anser kommissionen att vissa nationella bestämmelser som fortfarande är i kraft hindrar genomförandet av kompensation.

37 För det tredje blockeras förfarandena för indrivning i stor utsträckning sedan ikraftträdandet av vissa lagändringar vilka vidtogs under år 2003, till följd av att det saknas genomförandebestämmelser och gällande avtal mellan de nationella myndigheterna och de berörda regionala myndigheterna vilka är nödvändiga för indrivning.

38 För det fjärde har kommissionen anfört att Republiken Italien själv har uppgett att det förelåg ett betydande dödläge i fråga om indrivning av avgifterna till följd av att de nationella myndigheter som hade i uppdrag att driva in tilläggsavgiften hade gjort sig skyldiga till felaktigheter och förfarandet för indrivning hade ändrats vid flera tillfällen. Kommissionen har i detta avseende preciserat att de belopp som hade förfallit till betalning felaktigt hade bedömts vara omöjliga att driva in, vilket också hade bidragit till att indrivningen blivit mindre effektiv.

39 Republiken Italien har svarat dels att den talan om fördragsbrott som kommissionen väckt med stöd av artikel 258 FEUF, under de nu föreliggande omständigheterna, åsidosätter principen ne bis in idem, proportionalitetsprincipen och principen om specificering, dels att kommissionen inte har visat att Republiken Italien åsidosatt skyldigheter vilka ålåg den inom ramen för fördelning och indrivning av tilläggsavgiften.

40 Det ska erinras om att enligt artikel 2.1 i förordning nr 3950/92 ska tilläggsavgiften enligt artikel 1 i denna förordning delas mellan de producenter som bidragit till att referenskvantiteterna överskridits. En sådan delning av tilläggsavgiften föreskrivs även i artikel 4 i förordning nr 1788/2003 samt i artiklarna 79, 80 och 83 i förordning nr 1234/2007.

41 I enlighet med artikel 7 i förordning nr 536/93, artikel 11.1 och 11. 2 i förordning nr 1392/2001 samt artiklarna 15 och 17 i förordning nr 595/2004, ska medlemsstaterna vidta alla de åtgärder som krävs för att säkerställa att avgiften, inklusive den ränta som ska betalas om tidfristen för betalning överskrids, uppbärs på korrekt sätt och påförs de producenter som bidragit till överskridandet.

42 I detta sammanhang åligger det enligt fast rättspraxis medlemsstaterna att, med iakttagande av den allmänna skyldigheten att iaktta skyndsamhet i artikel 4.3 i EU-fördraget, såsom den preciseras i unions förordningar på området, vidta åtgärder för att snarast komma till rätta med oegentligheter. Efter det att en viss tidsfrist löpt ut riskerar delningen och indrivningen av tilläggsavgiften att försvåras eller att bli omöjlig på grund av vissa omständigheter såsom bland annat det faktum att företag upphör med sin verksamhet eller att räkenskapshandlingar försvinner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 oktober 1990, Italien/kommissionen, C‑34/89, EU:C:1990:353, punkt 12, och dom av den 21 januari 1999, Tyskland/kommissionen, C‑54/95, EU:C:1999:11, punkt 177).

43 Dessutom har kommissionen enligt fast rättspraxis i mål om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF bevisbördan för det påstådda fördragsbrottet. Det är följaktligen kommissionen som ska förse domstolen med de uppgifter som denna behöver för att kunna kontrollera huruvida detta fördragsbrott föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2016, kommissionen/Portugal, C‑398/14, EU:C:2016:61, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

44 När kommissionen har tillhandahållit tillräckliga uppgifter för att det ska framgå att vissa faktiska omständigheter föreligger på svarandemedlemsstatens territorium, åligger det den medlemsstaten att på ett sakligt och detaljerat sätt bestrida de uppgifter som kommissionen har lagt fram och följderna av dessa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2016, kommissionen/Portugal, C‑398/14, EU:C:2016:61, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

45 I förevarande fall har kommissionen i sina skrivelser på ett utförligt och detaljerat sätt redogjort för de faktiska omständigheterna vilka, enligt denna institution, har gett upphov till den underlåtenhet och de brister som utgör föremål för de anmärkningar som institutionen riktar mot Republiken Italien. Kommissionen har för övrigt, utan att nämnda medlemsstat har invänt häremot, anfört att dessa faktiska omständigheter till stor del hämtats ur den dokumentation som de italienska myndigheterna har tillhandahållit inom ramen för meningsutbytet med kommissionen och i sak har bekräftatas av Corte dei contis (revisionsrätten, Italien) utlåtande samt av undersökningskommittéer knutna till denna medlemsstats regering och parlament.

46 Med beaktande av att de belopp som ska erläggas i form av tilläggsavgifter, såsom de vilka nämns i punkt 29 ovan, har kunnat ackumuleras under så lång tid, utan att de behöriga myndigheterna någonsin varaktigt har lyckats minska dem, har dessa myndigheter inte vidtagit de åtgärder som krävs för att uppfylla de skyldigheter som åligger dem enligt de bestämmelser i unionsrätten som anges i yrkandena i ansökan.

47 Under dessa omständigheter ska kommissionen anses ha lagt fram tillräcklig bevisning för att de omständigheter verkligen förelegat som den grundade sin talan på för att visa att Republiken Italien har åsidosatt de skyldigheter som följer av dessa bestämmelser. Domstolen ska följaktligen, i enlighet med den rättspraxis som det erinras om i punkt 44 ovan, pröva de grunder för försvar som åberopats.

48 Enligt Republiken Italien föreligger enligt unionsrätten i och för sig en skyldighet att fördela och, vid behov, driva in tilläggsavgiften. Medlemsstaten har emellertid, för det första, gjort gällande att denna skyldighet är en skyldighet att använda vissa medel och inte en skyldighet att uppnå resultat, samt att kommissionen inte har visat att denna skyldighet inte har uppfyllts av de italienska myndigheterna.

49 Republiken Italien har till stöd för detta resonemang åberopat punkt 36 i domen av den 13 november 2001, Frankrike/kommissionen ( C‑277/98, EU:C:2001:603), i vilken domstolen fastställde att genom artikel 19 i kommissionens förordning (EEG) nr 1546/88 om tillämpningsföreskrifter för den tilläggsavgift på mjölk som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 (EGT L 139, 1988, s. 12), enligt vilken medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att tilläggsavgiften drivs in, infördes en skyldighet att utföra uppgifter och inte att uppnå resultat.

50 Enligt Republiken Italien är det följaktligen inte möjligt att enbart av den omständigheten att en del av beloppen som är hänförliga till tilläggsavgiften på mjölk inte har drivits in dra slutsatsen att det påstådda fördragsbrottet föreligger.

51 Enligt domstolen grundar sig det resonemang som Republiken Italien fört på en missuppfattning av kommissionens yrkanden. Kommissionen har nämligen yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Italien åsidosatte sina skyldigheter genom att inte anta, såsom anges i punkt 27 ovan, de åtgärder som krävs för att säkerställa att tilläggsavgiften på mjölk fördelas på de berörda producenterna och, vid behov, drivs in av de behöriga myndigheterna. Sålunda består inte fördragsbrottet i att denna medlemsstat inte har drivit in samtliga belopp som ska erläggas i form av denna avgift.

52 Republiken Italien kan därför inte undslippa ansvar för det fördragsbrott som åberopats mot medlemsstaten genom att göra gällande att den vidtagit åtgärder vilka gjort det möjligt att driva in en del av de belopp som ska betalas i form av tilläggsavgifter på mjölk.

53 Republiken Italien har använt en stor del av sina skrivelser till att i detalj beskriva den nationella lagstiftningen avseende fördelning och indrivning av tilläggsavgiften och ändringarna i denna lagstiftning, men har inte framlagt några konkreta omständigheter på grundval av vilka de funktionsstörningar som kommissionen har visat på kan ifrågasättas eller vilka visar att medlemsstaten, enligt den skyldighet att iaktta skyndsamhet som åligger den, i god tid införde ett effektivt system för att driva in de berörda beloppen enligt de förordningar som nämnts av kommissionen.

54 Under dessa omständigheter är argumentet om en påstådd skyldighet att utföra uppgifter verkningslöst. Enligt konstaterandena i punkterna 45 och 47 ovan har Republiken Italien nämligen inte vidtagit de åtgärder som krävs för att säkerställa att avgiften skyndsamt fördelas på de berörda mjölkproducenterna och drivs in på ett effektivt sätt.

55 Republiken Italien har vidare gjort gällande att de många ändringarna av unionslagstiftningen avseende tilläggsavgiften på mjölk i väsentlig grad har bidragit till de lagstiftningssvårigheter och administrativa svårigheter som medlemssatten har ställts inför.

56 Det ska i detta avseende erinras om att även om genomförandet av unionsbestämmelserna om avgiften på mjölk har gett upphov till betydande svårigheter på nationell nivå är det likväl så, vilket domstolen fastställt vid upprepade tillfällen, att en medlemsstat inte kan åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter som följer av unionsrätten (se, bland annat, dom av den 2 mars 2017, kommissionen/Grekland, C‑160/16, ej publicerad, EU:C:2017:161, punkt 13 och där angiven rättspraxis).

57 Därtill kommer att även om Republiken Italien anser att unionsbestämmelserna rörande tilläggsavgiften på mjölk, genom sin art, hindrade medlemsstaten från att fördela och, vid behov, driva in denna avgift, på ett skyndsamt och effektivt sätt, hade denna medlemsstat kunnat väcka talan vid domstolen i syfte att få lagenligheten av de berörda unionsbestämmelserna prövad. Under hela den period som är i fråga, vilken omfattar mer än tolv år, har emellertid inte någon sådan talan väckts av Republiken Italien. För övrigt rättfärdigar inte den omständigheten att systemet med tilläggsavgiften på mjölk gett upphov till rättsliga och politiska svårigheter på unionsnivå, och att detta system till slut ersattes, på något sätt att medlemsstaterna inte vidtar de åtgärder som krävs för att säkerställa att systemet fungerar effektivt på nationell nivå.

58 Vad för övrigt särskilt avser beslut 2003/530, av vilket Republiken Italien dragit slutsatsen att Europeiska unionens råd inte hade kunnat anta detta beslut om medlemsstaten hade gjort sig skyldig till fördragsbrott, räcker det att notera att rådet, genom nämnda beslut, nöjde sig med att godkänna de stödåtgärder som skulle underlätta betalningen av tilläggsavgiften för de berörda mjölkproducenterna, utan att bedöma situationen i Italien såsom den såg ut vid tidpunkten för antagandet av beslutet. Genom beslut 2003/530 har rådet dessutom underförstått bekräftat medlemsstatens skyldighet att säkerställa att mjölkproducenterna betalar tilläggsavgiften samt uppgett, såsom framgår av skäl 7 i beslutet, att Italiens regering [förband] sig att … införa en sträng tillämpning av tilläggsavgiften på grundval av en ny lag.

59 Under dessa villkor är Republiken Italiens resonemang om iakttagandet av de skyldigheter som ålåg den i fråga om fördelning och eventuell indrivning av tilläggsavgiften på mjölk inte av sådant slag att det föranleder en annan bedömning av kommissionens yrkanden.

60 Domstolen ska också pröva Republiken Italiens argument enligt vilka förevarande talan om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF åsidosätter principen ne bis in idem, proportionalitetsprincipen och principen om specificering. Medlemsstaten har gjort gällande att i den mån som den redan hade betalat EUGFJ de belopp som var hänförliga till avgiften motsvarande överskridandet av den nationella referenskvantiteten i enlighet med artiklarna 3 och 4 i förordning nr 1788/2003 och, därefter, artiklarna 78 och 79 i förordning nr 1234/2007, innebär nämnda talan att medlemsstaten på nytt kan straffas för åsidosättandet av samma skyldigheter avseende fördelning och, vid behov, indrivning av tilläggsavgiften.

61 Det ska i detta avseende erinras om att de bestämmelser som nämns i föregående punkt, såsom också framgår av skäl 5 i förordning nr 1788/2003 och skäl 38 i förordning nr 1234/2007, ålägger Republiken Italien olika skyldigheter vilka bland annat avser medlemsstatens skyldighet att betala in tilläggsavgiften till EUGFJ, enligt artikel 3 i förordning nr 1788/2003 och artikel 78.2 i förordning nr 1234/2007. Nämnda medlemsstat är också skyldig att fördela tilläggsavgiften mellan de producenter som har bidragit till överskridandet av de nationella kvoterna och att driva in den, i enlighet med artikel 4 i förordning nr 1788/2003 och artikel 79 i förordning nr 1234/2007. Den omständigheten att Republiken Italien eventuellt har uppfyllt den första av dessa skyldigheter hindrar sålunda inte att medlemsstaten kan ha åsidosatt den andra av dessa skyldigheter, vilken är den enda som berörs av förevarande fördragsbrottsförfarande.

62 Denna bedömning gör sig än mer gällande då Republiken Italiens argument slutligen strider mot tilläggsavgiftens syfte att tvinga mjölkproducenterna att hålla sig till de referenskvantiteter som de har tilldelats (dom av den 25 mars 2004, Cooperativa Lattepiù m.fl., C‑231/00, C‑303/00 och C‑451/00, EU:C:2004:178, punkt 75).

63 Härav följer att Republiken Italiens resonemang om ett åsidosättande av principen ne bis in idem, proportionalitetsprincipen och principen om specificering inte kan godtas.

64 Med beaktande av övervägandena ovan konstaterar domstolen att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 1 och 2 i förordning nr 3950/92, artikel 4 i förordning nr 1788/2003, artiklarna 79, 80 och 83 i förordning nr 1234/2007 samt, vad avser kommissionens genomförandebestämmelser, artikel 7 i förordning nr 536/93, artikel 11.1 och 11.2 i förordning nr 1392/2001 samt, slutligen, artiklarna 15 och 17 i förordning nr 595/2004, genom att inte säkerställa att den tilläggsavgift som skulle betalas för produktion i Italien som översteg den nationella kvoten, från det första regleringsåret då tilläggsavgiften tillämpades i Italien (1995/1996) till det sista året då en överskottsproduktion hade fastställts i Italien (2008/2009),

65 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Italien ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Italien har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: italienska.