Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 15 december 2016

I mål C-558/15, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal da Relação do Porto (Appellationsdomstolen i Porto, Portugal) genom beslut av den 29 september 2015, som inkom till domstolen den 2 november 2015, i målet

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av J.-C. Bonichot (referent), tillika tillförordnad avdelningsordförande, samt domarna A. Arabadjiev och S. Rodin, generaladvokat: P. Mengozzi, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Instituto de Seguros de Portugal – Fundo de Garantia Automóvel, genom G. Ribeiro och T. Andrade, advogados, Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, M. Figueiredo och M. Rebelo, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Costa de Oliveira och K.-P. Wojcik, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 19 oktober 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Portugisisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.4, 4.5 och 4.8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) (EGT L 181, 2000, s. 65), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005 (EUT L 149, 2005, s. 14) (nedan kallat direktiv 2000/26).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Alberto José Vieira de Azevedo, Maria da Conceição Ferreira da Silva, Carlos Manuel Ferreira Alves, Rui Dinis Ferreira Alves och Vítor José Ferreira Alves, å ena sidan, samt CED Portugal Unipessoal Lda (nedan kallat CED) och Instituto de Seguros de Portugal – Fundo de Garantia Automóvel (Portugals försäkringsinstitut – Garantifonden för motorfordon) (nedan kallad garantifonden för motorfordon), å andra sidan. Målet rör möjligheten att väcka talan mot CED i dess egenskap av representant för det försäkringsföretag som ägaren till ett motorfordon inblandat i en trafikolycka är ansluten till.

3 Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EUT L 263, 2009, s. 11) kodifierades fem direktiv, vilka antagits i syfte att tillnärma medlemsstaternas lagar om obligatorisk trafikförsäkring.

4 Eftersom omständigheterna i det nationella målet avser år 2007, det vill säga innan direktiv 2009/103 trädde i kraft, är det emellertid i huvudsak bestämmelserna i direktiv 2000/26 som är tillämpliga.

5 Enligt skäl 8 i direktiv 2000/26 har unionslagstiftaren velat garantera att skadelidande som drabbas av förlust eller skada till följd av en olycka med motorfordon tillförsäkras likvärdig behandling oavsett var inom Europeiska gemenskapen olyckorna inträffar.

6 Direktiv 2000/26 innehåller vidare följande skäl:

7 Artikel 1.1 första stycket i direktiv 2000/26 har följande lydelse:

8 I artikel 3 i direktivet föreskrivs att varje medlemsstat ska se till att de skadelidande som avses i artikel 1 vid olyckor i den mening som avses i den artikeln har rätt att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen.

9 Artikel 4 i direktivet har rubriken Skaderegleringsrepresentanter. Följande föreskrivs i den artikeln:

10 Direktiv 2000/26 införlivades med portugisisk rätt genom Decreto-Lei no 72-A/2003 – Lei do Seguro Obrigatório (lagdekret nr 72-A/2003 om lagen om obligatorisk försäkring) av den 14 april 2003, om ändring dels av Decreto-Lei no 522/85 – Seguro Obrigatório de Responsabilidade Civil Automóvel (lagdekret nr 522/85 om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon) av den 31 december 1985, dels av Decreto-Lei no 94-B/98 – Regula as condições de acesso e de exercício da actividade seguradora e resseguradora no território da Comunidade Europeia (lagdekret nr 94-B/98 om villkoren för upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet inom Europeiska gemenskapen) av den 17 april 1998.

11 I artikel 43 i lagdekret nr 522/85, i dess lydelse enligt lagdekret nr 72-A/2003, föreskrivs följande:

12 Den 17 oktober 2007 inträffade en trafikolycka på en spansk motorväg med en hyrbil försäkrad i Spanien av försäkringsföretaget Helvetia Compañía Suiza, SA de Seguros y Reaseguros (nedan kallat Helvetia). Luis de Sousa Alves avled i olyckan och Vieira de Azevedo åsamkades fysiska skador; båda var portugisiska medborgare.

13 Vieira de Azevedo samt Luis de Sousa Alves hustru och barn väckte talan vid Instância Central Cível da Comarca do Porto-Este (Penafiel) (Förstainstansdomstolen i distriktet Porto-Este (Penafiel), Portugal) om skadestånd för uppkommen skada. Talan väcktes mot CED, representant för Helvetia i Portugal, och i andra hand mot garantifonden för motorfordon.

14 Förstainstansdomstolen ogillade talan med motiveringen att CED och följaktligen även garantifonden för motorfordon saknade passiv saklegitimation.

15 Vieira de Azevedo samt Luis de Sousa Alves hustru och barn överklagade avgörandet från Förstainstansdomstolen till Tribunal da Relação do Porto (Appellationsdomstolen i Porto, Portugal). De hävdar att det är möjligt att väcka skadeståndstalan mot CED vid portugisiska domstolar i CED:s egenskap av representant för Helvetia i Portugal.

16 Den hänskjutande domstolen undrar om nationella medborgare kan väcka talan i domstol även mot representanter för försäkringsföretag som bedriver sin verksamhet utomlands, såsom de som utsetts enligt artikel 4 i direktiv 2000/26 och som ska ha den befogenhet som krävs för skadehanteringen och -regleringen.

17 Det är mot denna bakgrund som Tribunal da Relação do Porto (Appellationsdomstolen i Porto) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

18 Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 4 i direktiv 2000/26 ska tolkas så, att den ålägger medlemsstaterna att föreskriva att talan kan väckas mot den representant som enligt artikel 4 i direktivet ska ansvara för regleringen av ersättningsanspråk, i stället för det försäkringsföretag som den företräder, vid den nationella domstol som har att pröva en skadeståndstalan som väckts av en skadelidande som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 1 i direktivet.

19 Domstolen erinrar inledningsvis om att det vid fastställandet av en unionsbestämmelses innebörd är nödvändigt att ta hänsyn till såväl dess lydelse som dess sammanhang och ändamål (se, bland annat, dom av den 10 oktober 2013, Spedition Welter, C-306/12, EU:C:2013:650, punkt 17).

20 Enligt artikel 4.1 i direktiv 2000/26 ska varje medlemsstat vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att alla försäkringsföretag som täcker riskerna med användningen av motordrivna landfordon, utser en skaderegleringsrepresentant i varje medlemsstat utom den där de fick sin officiella auktorisation. Skaderegleringsrepresentanten ska ha ansvaret för att handlägga och reglera ersättningsanspråk som uppstår genom olyckor i sådana fall som avses i artikel 1 i direktivet. Bestämmelserna i sig medför inte att talan kan väckas vid den nationella domstolen mot en sådan representant i stället för det försäkringsföretag som den representerar.

21 Möjligheten att väcka talan mot skaderegleringsrepresentanten framgår inte heller av bestämmelserna i artikel 4.4 i direktiv 2000/26, enligt vilka representanten vid sådana ersättningsanspråk ska samla in all nödvändig information med anknytning till regleringen av anspråken och vidta nödvändiga åtgärder för att förhandla fram en reglering av anspråken. Unionslagstiftaren har genom dessa bestämmelser nämligen begränsat sig till att ange representantens uppgifter inom ramen för en reglering av ersättningsanspråken, utan att hänvisa till eventuella domstolsförfaranden.

22 Samma artikel 4.4 i direktiv 2000/26, i vilken det även preciseras att den skadelidande eller dennes försäkringsföretag inte ska fråntas rätten att väcka talan direkt mot den som har orsakat olyckan eller dennes försäkringsföretag enbart på den grunden att en skaderegleringsrepresentant har utsetts, innebär endast att krav riktade mot representanten inte har exklusiv karaktär och innehåller inte i sig något erkännande av att en talan i domstol direkt mot representanten är möjlig.

23 Även om det av lydelsen i artikel 4.5 i direktiv 2000/26 följer att skaderegleringsrepresentanterna ska ha tillräckliga befogenheter för att företräda försäkringsföretaget gentemot skadelidande och för att tillmötesgå deras anspråk till fullo, varigenom syftet med företrädarskapet således klargörs, framgår emellertid inte exakt hur långt dessa befogenheter sträcker sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 oktober 2013, Spedition Welter, C-306/12, EU:C:2013:650, punkt 18).

24 Vidare är det så, att artikel 4.6 första stycket i direktiv 2000/26, som anger reglerna för handläggning av ersättningsanspråk som framställs antingen direkt till det försäkringsföretag i vilket den som har orsakat olyckan är försäkrad eller till företagets skaderegleringsrepresentant, endast hänvisar till den del i ersättningsförfarandet efter vilken ersättning beviljas eller avslås. Ett eventuellt domstolsförfarande regleras inte på något vis i den artikeln. En sådan bestämmelse gör det således inte möjligt att avgöra vilken ställning en skaderegleringsrepresentant kan ha i ett sådant domstolsförfarande.

25 Däremot stadgas det i andra stycket i artikel 4.6 i direktiv 200/26 att medlemsstaterna ska anta bestämmelser som säkerställer att ränta utgår på det ersättningsbelopp som den skadelidande erbjuds av försäkringsföretaget eller tillerkänns av domstol, om inget anbud lämnats inom tremånadersfristen. Det följer av bestämmelsen att erbjudandet om ersättning slutgiltigt kommer från enbart företaget under förutsättning att ersättning tillerkänns, i förekommande fall, av domstol. Detta oberoende av möjligheten att begära ersättning hos försäkringsföretagets representant.

26 Det ska således slås fast att skaderegleringsrepresentanten inte på något sätt ersätter det försäkringsföretag den representerar i det ersättningsförfarande som sker utanför domstol, utan endast fungerar som en mellanhand, vilken funktion med nödvändighet är begränsad. Det kan förhålla sig annorlunda i domstol endast om unionslagstiftaren har föreskrivit detta, vilket inte framgår av artikel 4.1–4.6 i direktiv 2000/26.

27 Artikel 4.8 i direktiv 2000/26 – enligt vilken den omständigheten att en skaderegleringsrepresentant utses inte i sig ska innebära att en filial öppnas till ett försäkringsföretag, och att skaderegleringsrepresentanten inte ska betraktas som ett etableringsställe för ett försäkringsföretag och inte heller som en etablering i den mening som avses i förordning nr 44/2001 – har slutligen inte vare sig till syfte eller till verkan att talan kan väckas mot representanten, i stället för försäkringsföretaget, i nationell domstol.

28 Varken sammanhanget eller syftena med direktiv 2000/26 gör det möjligt att anta att unionslagstiftaren har velat ålägga medlemsstaterna en skyldighet att föreskriva att representanten ska ha en sådan ställning.

29 Medan varje medlemsstat enligt artikel 3 i direktiv 2000/26 ska se till att de skadelidande som avses i artikel 1 i direktivet vid olyckor i den mening som avses i den artikeln har rätt att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen, medför varken den artikeln eller någon annan bestämmelse i direktivet att skadelidande, för att kunna utöva denna rätt, tillerkänns möjligheten att väcka talan direkt mot skaderegleringsrepresentanten vid nationell domstol.

30 I detta avseende erinrar domstolen om att direktiv 2000/26 har till syfte att tillförsäkra de skadelidande vid olyckshändelser med motorfordon en jämförbar behandling, oavsett var inom unionen olyckan inträffar. Dessa ska därför kunna få möjlighet att i den medlemsstat där de är bosatta framställa ersättningsanspråk till en skaderegleringsrepresentant som utsetts där av den ansvariga personens försäkringsföretag. Representantens funktion är att underlätta för skadelidande särskilt genom att göra det möjligt för dem att lämna in ersättningsanspråk på sitt eget språk.

31 Enligt skäl 15 i direktiv 2000/26 ska medlemsstaterna föreskriva att skaderegleringsrepresentanten ska ha tillräckliga befogenheter för att företräda försäkringsföretaget gentemot skadelidande samt för att företräda försäkringsföretaget inför nationella myndigheter och, om så krävs, även inför domstol, i den mån detta är förenligt med bestämmelserna i internationell privaträtt om domstols behörighet.

32 Mot bakgrund av dessa syften har alltså unionslagstiftaren inte bara inrättat ett system varigenom skadelidande kan framställa ett ersättningsanspråk i varje medlemsstat till representanten för den ansvariga personens försäkringsföretag enligt ett förfarande som de är förtrogna med, utan även kompletterat systemet på ett logiskt sätt, såsom anges i skäl 14 i direktiv 2000/26, genom att erkänna rätten för skadelidande att rikta anspråk direkt mot försäkringsföretaget, utan att behöva agera mot den som bär ansvaret för olyckan.

33 Det framgår tydligt av dessa skäl att lagstiftarens avsikt har varit att befogenheterna att företräda försäkringsföretag, såsom de framgår av artikel 4.5 i direktiv 2000/26, också – med förbehåll för bestämmelserna i internationell privaträtt – skulle ge de skadelidande möjlighet att väcka talan om skadeersättning inför en nationell domstol. I detta sammanhang ingår fullmakt att ta emot delgivning av rättegångshandlingar bland de tillräckliga befogenheter som skadereglerarrepresentanten ska ha (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 oktober 2013, Spedition Welter, C-306/12, EU:C:2013:650, punkterna 23 och 24).

34 I likhet med vad domstolen redan har slagit fast, framgår det av förarbetena till direktiv 2000/26 att lagstiftarens avsikt med att en försäkringsgivare ska ha en representant i den skadelidandes hemvistmedlemsstat, var att denne ska ha fullmakt att delges rättegångshandlingar, om än en begränsad sådan då den inte får påverka bestämmelserna i internationell privaträtt om domstols behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 oktober 2013, Spedition Welter, C-306/12, EU:C:2013:650, punkt 22).

35 Det framgår däremot varken av förarbetena eller av skälen i direktiv 2000/26 att unionslagstiftaren har haft för avsikt att utöka denna fullmakt till att tillåta skadelidande att vid den nationella domstol där de har hemvist väcka talan om ersättning från den ansvariga personens försäkringsföretag mot företagets representant.

36 Eftersom skadelidande får delge försäkringsföretagets representant rättegångshandlingar, framgår det nämligen inte att syftet med direktiv 2000/26, som avser att underlätta för dessa personer, inte skulle bli uppfyllt på detta sätt och att det skulle vara nödvändigt att talan även ska kunna väckas mot representanten vid nämnda domstol.

37 Unionslagstiftaren har även i skäl 13 i direktiv 2000/26 preciserat att detta system med skaderegleringsrepresentanter i den medlemsstat där den skadelidande är bosatt inte påverkar vare sig den materiella rätt som ska tillämpas i det enskilda fallet eller frågan om domstols behörighet. Att tillåta att en talan om ersättning kan väckas direkt vid nationell domstol mot representanten själv och inte mot det företag vederbörande representerar skulle emellertid kunna påverka frågan om domstols behörighet. För övrigt anges det i skäl 16 i direktivet även att skaderegleringsrepresentantens verksamhet är otillräcklig för att utgöra grund för domstols behörighet i den medlemsstat där den skadelidande är bosatt om detta inte föreskrivs i bestämmelserna i internationell privaträtt om domstols behörighet.

38 Mot denna bakgrund framgår det inte att syftet att förstärka den rättsliga ställningen för skadelidande i olyckor med motorfordon som inträffar utanför den medlemsstat där den skadelidande är bosatt skulle medföra att artikel 4 i direktiv 2000/26, som inte uttryckligen föreskriver att det är möjligt att väcka talan direkt mot skaderegleringsrepresentanten i stället för mot det försäkringsföretag den representerar, ska tolkas så, att det underförstått, men med nödvändighet, ålägger medlemsstaterna att föreskriva en möjlighet att väcka talan mot representanten, då de skadelidande kan väcka talan direkt mot ett försäkringsföretag vid nationell domstol.

39 Mot bakgrund av det ovan angivna ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 4 i direktiv 2000/26 ska tolkas så, att den inte ålägger medlemsstaterna att föreskriva att talan ska kunna väckas direkt mot den representant som enligt artikel 4 i direktivet ska ansvara för regleringen av ersättningsanspråk, i stället för det försäkringsföretag som den företräder, vid den nationella domstol som har att pröva en skadeståndstalan som väckts av en skadelidande som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 1 i direktivet.

40 Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

41 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: portugisiska.